Pelaaja: Anna von Numers
(pääpiirteet suomennettuina alla)
Alltså Theodore Nicholas Fizwilliam, tidigare Jean Vaillant, före detta
adelsman uppvuxen i solkungens hov och numera handelsman med olika
misstänkta konstskatter och diverse andra saker med intressant bakgrund
som specialitet. För tillfället gäller mitt största kap ett kaparbrev
där kungens andel av sjörövarens byte skulle vara minimal. Tyvärr vet
jag inte var det här brevet finns. Jag har kommit till Port Antonio för att hämta
det. Jag hade en karta som en mellanhand gett mig, som leder till brevet,
men den är försvunnen, och jag misstänker att någon på värdshuset tagit
den.
Jag började med att tala med värdshusvärden och frågade vem som städat
mitt rum senast och talade om för honom att ett papper försvunnit. Den
mörka tjänsteflickan som står i närheten säger genast att det var den
andra tjänsteflickan som städat mitt rum, men samtidigt bedyrar värden
att ingen från hans hus skulle stjäla något. Det kan man ju tro vad man vill
om. Värden lovar hålla utkik efter ett borttappat papper. Jag behöver
desperat ett par ögon till och anlitar springpojken. Jag ger honom en
penny och lovar honom två till om han lyckas få tag på information som
skulle leda till att pappret hittas. Så går jag och äter lunch och
kräver naturligtvis all den service som en rik köpman som jag
förtjänar. Då jag ätit går jag och ber att få tala med kapten Silent
Sam. Han kommer till mitt rum och jag förklarar att jag har ett
kaparbrev som säkert skulle intressera honom. Det gör det, fast han
säger rent ut att han inte tänker använda det själv utan tänker sälja
det vidare. Det här var ju inte så trevligt att höra, jag vill ju själv
sälja till den högst bjudande. Jag frågar om han skulle vara intresserad
av andra konstskatter men han säger att han kanske kan tänka sig köpa
något, men först vill han ha brevet. Jag säger att det uppstått vissa
komplikationer men att de nog ska vara lösta innan kvällen.
Efter den här audiensen kommer springpojken och säger att de två
sjömännen som hyrde rum i värdshuset satt och talat om en karta. Jag går
upp till deras rum och förklarar för dem att något stulits från mitt rum
och att jag skulle betala bra för att få tillbaka det. De blir lite sura
för att de tycker att det låter som en anklagelse mot dem men lovar säga
till om de ser något papper. Jag ber PB hålla ett öga på dem och går
sedan och lyssnar på guvernörens sändebud då han läser upp kungens
förordning. Tiden börjar bli knapp! Kartan och brevet måste hittas! Jag
går till mitt rum och skriver en förteckning över de konstskatter jag
har med mig. Så tittar jag ut från fönstret och ser de två
värdshusgästerna uppe på ett berg. PB syns inte till. Jag går ner, hittar PB
och grälar på honom för att han inte är uppe och spionerar på de två männen.
Men PB är en riktig fegis och vågar inte gå närmare än till några träd vid huset.
Jag svär tyst för mig själv och går sedan ensam upp och frågar vad de håller på
med. De säger att de letar efter den enas mammas gamla ring eller något
i den stilen. Jag tror dem naturligtvis inte men kan ingenting göra. Dom är
två och jag är bara en och jag visste ju inte ens om de har kartan. Jag
måste ta dem på bar gärning eller hoppas på att de inte hittar brevet
eller förstår vad det är och säljer kartan billigt åt mig. Jag påminner
dem ännu en gång om att jag skulle betala bra för mitt förlorade papper.
Så mötte jag herr voodoohäxans son som jag gjort affärer med tidigare
och bad honom komma med lite hokuspokussaker till mitt rum. Diskret
naturligtvis. Jag köpte en del saker av honom som jag senare skulle
sälja vidare i Europa. Just före han skulle gå förmanade han mig för att
jag gjorde affärer med hans kapten och styrman. Jag sade att jag inte
gjort affärer med hans styrman...ännu. Och Asafa sade att
kaptenen skulle bli arg om styrmannen sålde något till mig som han inte
vet om. Jag tackade för tipset och gick genast till Scott McShore och
frågade om han var intresserad av affärer. Han kom till mitt rum, men
förnekade att han hade något att sälja. Jag frågade om han var
intresserad av konstskatter. Han började titta på mina saker men så
rusade Silent Sam in och sa att han hade ärende till sin styrman. Lite
senare kom Silent Sam in till mig igen. Han sade att juveler stulits av
honom och han undrade om någon sålt dem till mig. Han bad att få titta
på mina juveler, vilket han fick, men han hittade inget där. Så bad han
att jag skulle informera honom om någon från hans besättning försökte
sälja något till mig. Då beslöt jag mig för att låta Scott McShore vara,
det kunde bli otrevligt att blanda sig i ett skepps interna
angelägenheter, speciellt som jag fortfarande hoppades kunna sälja
kaparbrevet till Silent Sam. Så fortsatte jag kvällen med att leta efter
kartan. Jag fick massor av olika tips om helt olika saker, byhoran sa
att jag skulle tala med kaparna, PB hade sett guvernörens sändebud med
något kartliknande papper men om han hade hittat mitt kaparbrev skulle
jag ändå inte kunna göra nånting så jag fokuserade på de andra
misstänkta. Där emellan sålde jag en gyllene aztekisk lama åt Roger
Evans som motvilligt gick med på att jag var en hederlig köpman. Så
talade jag med banankungen och fick veta att han också var intresserad
av konstskatter. Han kom på besök till mitt rum och blev förtjust i ett
guldkors som jag hade till salu. Han var säker på att det var ett av de
första krusifix som tagits till den här delen av världen och lovade
komma och köpa det av mig senare (vilket han gjorde). Men det mest
intressanta var hans (mycket långa) berättelse om "musta kristus" något
slags kors som fanns i en stad i Spanien som invånarna bevakade noga
men som han skulle betala hur mycket som helst för att få tag i. Jag
lovade genast att ta reda på mera om det och försöka via mina kontakter
få tag i det och sedan ta kontakt med honom.
Så medan jag talade med Rindert de Jong knackade det på min dörr och de
två värdshusgästerna kom och sa att de hittat min karta och nu ville
sälja den. Jag gav dem en shilling var och lite småpengar (som jag sa
skulle vara två shilling till, men de verkade ha lite dåliga
mattehuvuden och de godkände det.) När jag sagt adjö till banankejsaren
började jag genast studera kartan. Jag gick ut på gården och såg mig
lite omkring och då kom Roger Evans tjänarinna fram och frågade om jag
sökte någonting, på ett mycket misstänksamt sätt (ungefär som jag frågat
de där två rödvitrandiga värdshusgästerna). Jag viftade bort henne och
svarade att det inte var någonting. Så gick jag upp på mitt rum på nytt
och studerade kartan noggrannare ifred. Jag förstod att det måste vara
fråga om berget bredvid värdshuset och jag gick upp dit. Jag hittade
stället där det måste ha varit meningen att kistan med kartan skulle
finnas. Allt stämde, en sten med ett kryss på ena sidan där det i
verkligheten låg en starkt doftande häggbuske (en näsa i ena hörnet på
kartan) och så två streck på kartan som bildande en kil vilket också
fanns som en stenformation, eller var det stigar, på berget. Men kartan
fanns inte där!! Efter några välvalda svordomar och ännu en stunds letande
gick jag ner igen. Vid foten av berget satt de två sjörövarflickorna,
vilket jag egentligen inte lade någon större vikt vid. Jag gick upp till
värdshusets krog, två suputer ville spela kort med mig men jag var
alldeles för upptagen med mina problem så jag frågade bara om de sett
någon med en kista med papper i och gick min väg. Jag gick och frågade
en av de rödvitrandiga var de hittat kartan och han svarade att de
hittat den på en trädgren utanför. Så gick jag till den andra och
frågade samma sak, men till min besvikelse sa han bara det samma som den
andra. Vid det här laget var jag ganska frustrerad. Frustrerad till den
grad att jag då en man som spelade gitarr så att det kunde ha väckt upp
de döda, frågade om jag kunde ordna en plats på ett skepp åt honom och
hans festmö, bara begärde två penny eller var det bara en per man för en
resa till Jamaicas huvudstad, som jag fortfarande inte kommer ihåg vad
den heter (fast de skulle naturligtvis få jobba under resan). Jag började
bli desperat, jag hade satt mycket arbete och pengar på att få tag på
det här kaparbrevet och jag måste absolut hitta det. Jag gick till Evans
tjänarinna och frågade vad hon visste. Vi gick tillsammans upp på berget
och jag visade henne platsen där kaparbrevet borde ha funnits, fast jag
berättade naturligtvis inte för henne att det var ett kaparbrev jag
sökte. Hon föreslog sammarbete och ville veta vad jag sökte efter men
jag litade inte på henne och bad henne bevisa att jag skulle kunna lita
på henne. Hon sade att hon kände en hel del människor och visste saker
om dem som kunde vara till nytta. Jag lovade att jag kanske skulle
anförtro mig åt henne om hon först samlade information åt mig. Sen
promenerade jag omkring lite och stoppade en av kaparna (omöjligt att
veta vilken, alla likadana hopplösa suputer) och frågade honom om han
hade någon förklaring till varför byhoran sagt att jag skulle tala med
kaparna om mitt stulna papper. Han sade sig inte veta nånting. Inte så
konstigt, han hade väl supit bort sin hjärna. Lite senare talade jag med
Evans tjänarinna igen hon frågade mig vad jag visste om rojodorado
men jag visste ju ingenting.
Så frågade jag ut henne om en massa saker, jag fick veta att de två
rödvitrandiga deserterat från armén och var i desperat behov av pengar
men de hade inte verkat bli rikare på sista tiden (det där var det
alltså jag som frågade) Silent Sam tänkte sluta som sjörövare och hon
visste inte vad McShore och resten av besättningen skulle göra (jag
ville veta om någon redan sålt brevet till dem) Jag borde absolut ha
frågat om guvernörens sändebud och hade tänkt göra det, men av någon
anledning, som jag inte kommer ihåg just nu, gjorde jag inte det. Så kom
Rindert de Jong och köpte sitt kors och han hade fått höra av Silent Sam
att jag hade ett kaparbrev till salu (Silent Sam måste verkligen ge upp
helt som sjörövare om han ger sån information åt klienter, jag fick bara
hoppas att han inte babblat om det åt någon annan.) Jag talade om för
honom att det fortfarande fanns vissa komplikationer och att jag
arbetade på dem. Jag skulle givetvis ta kontakt med honom när de var
lösta. Efter det här hände egentligen inget mera innan spelets slut.
Jag hoppas att jag inte glömt något jätte viktigt och ber om ursäkt för
hopplöst långa och hackiga meningar och eventuella stavfel, det här blev
lite snabbt nerskrivet. - - - Och så är jag skyldig PB två penny i knappar
eller var det tre, han var ändå en ganska duktig pojke fast jag blev
lite frustrerad på honom.
Lyhyt suomennos pääkohdista (Julia Fält):
Fizwilliam on siis syntyjältään Ranskalainen pikkuaatelinen Jean Vaillant, joka kasvatettiin Aurinkokuninkaan hovissa. Sekalaisten kiemuroiden jälkeen hän on päätynyt ovelaksi kauppiaaksi, jonka erikoisalaa ovat hieman valonarat, usein hämärää alkuperää olevat, taideaarteet ym. Tällä kertaa hänen on onnistunut saada käsiinsä täysin aito ja käypä kaapparikirja, jossa kuninkaalle luvataan kuitenkin ainoastaan 1/100 koko saaliista! Ongelmana on, että hänen viimeinen välikätensä on piilottanut kirjan jonnekin, ja jättänyt jälkeensä vain kartan, joka kyllä johtaa arvokkaan kirjan kätköpaikalle. Ja tuon kartan Fizwilliam on hukannut…aika on kallista, tuon kaapparikirjan voisi myydä kalliilla hinnalla merirosvoille ennen puoltayötä! Fizwilliam epäilee jonkun majatalon asukkaan varastaneen kartan hänen huoneestaan… [todellisuudessa Timothy McGowen oli nähnyt sen tippuvan Fizzwilliamin taskusta tämän sulkiessa huoneensa ovea…eikä köyhtynyt ja lukutaidoton poika viitsinyt heti palauttaa karttaa, joka niin selvästi näytti johtavan aarteen luo!]
Pelin aikana Fizwilliam yritti jututtaa majatalon työntekijöitä kartan suhteen, epäili siivoojia, ja palkkasi lopulta PB:n urkkimaan tietoja kartasta. Kuulemma poika vain osoittautui melkoiseksi pelkuriksi tosipaikan tullen, ja sai Fizzwilliamin haukut niskoilleen…
Fizwilliamin onnistuu tehdä muutamia hyviä kauppoja pelin aikana – Asafalta hän ostaa taikakaluja, joista eurooppalaiset keräilijät ovat valmiita maksamaan pitkän pennin, Roger Evansille hän onnistuu myymään kultaisen laamaa esittävän patsaan ja Rindert de Jongille jalokiviupotuksin koristellun kultaisen ristin…de Jong kertoo hänelle myös tuosta Mustasta Kristuksesta (kts. Rindert de Jongin debriiffi), ja Fizwilliam päätti pitää silmänsä auki moisen kapistuksen varalta. Scott McShoresta hän kuitenkin päättää pysyä erossa tällä kertaa, muu merirosvomiehistö kun tuntuu epäilevän tätä, eikä Fizwilliam katso viisaaksi sekaantua laivan sisäisiin riitoihin.
Muutaman mutkan kautta Fizwilliam päätyi ostamaan oman karttansa ”kahdelta punavalkoraitaiselta vieraalta”, eli Timothyltä ja Davidilta. Huijasi vielä poikia ja maksoi vain puolet aluksi lupaamastaan summasta, karkureiden matematiikantaidoissa ei ollut kehumista… Fizwilliam löysikin helposti [ja ihan ilman apua, mestarillista!!!] tuon kätköpaikan [ne häröt nenäkarvat viittasivat voimakkaasti tuoksuvaan tuomipensaaseen, mitä ikinä te muut ajattelittekaan…], valitettavasti vain kirja ei enää ollut siellä! Kiroten mies poistui paikalta.
Fizwilliamin onnistui saada kaikenlaisia johtolankoja kirjan olinpaikasta, jotain juopunutta kaappariakin (kuka heitä muuten toisistaan erottaisi, kaikki kuulemma näyttivät yhtä surkeilta ja juopuneilta…) hän jututti, saamatta mitään irti miehestä [heh, minähän tuo surkimus olin, enkä tosiaan tietänyt pennin vertaa mistään kartasta, esittelin vain, että meidän kapteenillamme on mukava kaapparikirja, vaikka joudutaankin maksamaan 10% kruunulle]. Jossakin vaiheessa hän lyöttäytyi yhteen fiksun oloisen palvelijattaren, Mary Hallin kanssa, mutta paljonpa hänelle tuosta oli apua. Fizwillam alkoi todella menettää hermonsa juoppojen ympäröimänä, kirja kadoksissa… Jossain vaiheessa hän lupasi järjestää matkan Jamaikan pääkaupunkiin jollekin kamalasti metelöivälle soittoniekalle ja tämän naikkoselle, lähes ilmaiseksi ihan vain päästäkseen heistäkin eroon. Toki he sitten saisivat tehdä työtä matkan aikana…
Summa sumarum: Fizwilliam ei koskaan saanut käsiinsä tuota kaapparikirjettä, jonka eteen hän oli tehnyt valtavasti työtä, vaikka Silent Sam olisi sen häneltä kuulemma suostunut kymmenellä punnalla ostamaan… Better luck next time!
