Ålder: 25
Kön: Man
Vad jag vill/önskar ha amputerat: Vänster ben halvvägs ovanför knät
Jag kan inte ge någon förklaring till varför just jag är en wannabe men det finns en händelse, som kan ha verkat som ett slags utlösande faktor. När jag var sex eller sju år gammal var jag med och hälsade på en släkting på sjukhus. I kafeterian satt en kille som fått ena benet amputerat ovanför knät. Jag minns fortfarande detta tillfälle klart.
Jag kommer ihåg att jag tidigt började leka att jag var amputerad genom att ta på mig byxorna med ena benet uppvikt t.ex. Det tog faktiskt ett tag innan jag insåg att det var på något sätt "onormalt". I början provade jag väl på olika "amputationer" men efter hand gällde det mer och mer benen och särskilt det vänstra. Idag är det bara det vänstra och allt annat känns fel.
Jag kan inte svara på när jag insåg att jag faktiskt själv ville leva mitt liv som enbent. Det var inget som kom plötsligt som på en ingivelse. Det kom snarare smygande. Jag visste det dock innan jag hade en aning om att det fanns fler med samma känslor. Jag erkänner att jag i min tidiga "karriär" var osäker på amputationsnivå men sedan tiden kring puberteten har det konstant varit vänster ben ovanför knät. Allt annat har bara varit kortvariga fantasier.
Länge trodde jag att jag var ensam i hela världen med en så bisarr längtan. Jag samlade information, som jag flera gånger gjorde mig av med för att jag ville att de här "idéerna" skulle försvinna och jag vågade aldrig berätta för någon. Jag ville vara "normal" som alla andra. Av en slump fick jag se en artikel, som handlade om en man som skjutit av sitt eget ben. För första gången fick jag veta att jag inte var ensam. Ironiskt nog gjorde det att jag kände mig ännu mer ensam eftersom jag inte visste hur jag skulle kunna komma i kontakt med andra i samma situation eller var jag kunde vända mig för att få hjälp. Det positiva var dock att detta var en av mycket få artiklar där wannabes inte kallades galna eller tokiga. Istället erkände man att kunskapen om syndromet är, minst sagt, bristfällig.
Senare kom jag i kontakt med Internet och då började jag mitt sökande. Det mesta handlade om s.k. devotees (personer som är sexuellt attraherade till amputerade) men jag hittade även information om wannabes. Kvaliteten på denna information har dock varierat betydligt. Särskilt vad gäller artiklar på Internet kan man ibland undra vad den som skrivit artikeln egentligen velat uppnå. Alltför ofta visas ingen förståelse eller ens vilja att förstå alls. En journalist har helt enkelt hittat något bisarrt och chockerande, som kan locka fler läsare. Chockerande säljer. För mig är detta oacceptabelt. Det är fullt möjligt att detta fientliga handlande kan driva desperata wannabes att riskera deras liv för att de ser det som det enda sättet. Är "nyheter" verkligen viktigare än de inblandade människornas välfärd?
Till slut vågade jag ta steget att kontakta andra wannabes och det har jag aldrig ångrat. Det var oerhört skönt och samtidigt en aning skrämmande att upptäcka hur lika våra erfarenheter stämde överens trots att vi som personer var mycket olika. Det finns inga bevis för att en viss personlighetstyp skulle vara mer utsatt för att bli wannabe och mina egna erfarenheter verkar än så länge bekräfta detta.
Jag försöker att vara försiktig och kritisk när jag läser på om syndromet. Det är alltför lätt att läsa något och sedan applicera det på sig själv som en egen erfarenhet. När man läser får man hela tiden tänka efter om en beskrivning verkligen passar in eller om man vill att den ska passa. Att vara helt ärlig mot sig själv kan vara smärtsamt.
En artikel jag läst kom med förslaget att syndromet kan vara "smittsamt". Jag tror inte att så är fallet men jag kan tänka mig några förklaringar till att det kan verka så.
För det första; När ett "nytt" syndrom upptäckts och psykologer och andra blir medvetna om dess existens ökar sannolikheten att finna personer, som lider av det eftersom man då har något att leta efter. Det blir lite grann som att plocka svamp. Så fort du hittat den första finns de överallt.
För det andra; Upptäckten av ett nytt syndrom kan leda till ivrighet och större risk för feldiagnos. En person, som egentligen inte är wannabe, kan få denna diagnos på grund av att en psykolog vill finna en.
För det tredje; Det kan även finnas individer som vill vara wannabes. Det kanske verkar långsökt och osannolikt men jag kan tänka mig att det finns personer, som är så desperata att känna tillhörighet att de formar sig själva efter ett syndrom. En form av hypokondri skulle också kunna vara en tänkbar förklaring.
Något som är oerhört viktigt för mig är att inte ha några "romantiska" vanföreställningar om hur "underbart" allt kommer att bli när mitt ben är amputerat. Jag har sökt information om alla tänkbara aspekter om såväl själva amputationen och att leva som amputerad. Dessutom har jag varit i kontakt med personer, som är amputerade. Både före detta wannabes och personer som blivit amputerade efter olycka/sjukdom. Jag är inte ute efter ett "lätt" liv som amputerad där det ställs färre och lättare krav på mig än andra i samhället. En sådan inställning är mig helt och hållet främmande.
Vad jag vill är att tillåtas leva ett fullt liv såsom jag känner att jag är menad att göra. D.v.s. med ett ben. Jag är övertygad om att jag kan vara en fullvärdig del av samhället även som amputerad.
Jag har försökt se allt negativt med att vara amputerad för att försöka undertrycka känslan av att vilja vara det. Istället upptäckte jag att jag fortfarande skulle kunna göra alla de saker jag tycker om och som är viktiga för mig även med ett ben. Jag kommer att få göra saker och ting på ett annat sätt och det kommer att vara mer ansträngande men inte omöjligt. Efter att ha haft kontakt med personer som trots amputation lever "normala" lyckliga liv försvinner fler och fler argument mot amputation. Ett av de största problemen att möta som amputerad är faktiskt hur du ses av andra och den rädsla många känner när de inte vet hur de ska uppföra sig. En individ som är amputerad är dock fortfarande varken mer eller mindre än en person som alla andra.
Jag är medveten om att hur väl jag än försöker ta reda på hur livet som enbent kommer att bli finns inget sätt för mig att verkligen veta exakt. Vissa saker kommer att bli svårare och annat kanske lättare än jag trott. Jag har ingen vision av livet som amputerad kommer att vara konstant underbart. Livet i sig själv är inte det.
-Vilken form av hjälp bör erbjudas wannabes?
Eftersom jag är en wannabe är det inte helt oväntat att jag anser att amputation bör erbjudas. Jag tar det dock inte lika lättvindigt som vissa wannabes. Varje fall måste behandlas individuellt och den bästa lösningen för varje enskild individ får tas fram. I vissa fall är amputation den bästa lösningen medan det i andra är terapi och eventuell medicinering. Innan den dag då alla dessa lösningar är accepterade kommer dock de flesta wannabes att fortsätta gömma sig och ett antal kommer att sätta sina liv på spel för att uppnå sitt mål att få leva som amputerad.
En situation som aldrig får uppstå är att en wannabe snärjs med ett löfte om amputation som senare visar sig vara en lögn. Ett dylikt handlnde är oacceptabelt och kan få katastrofala konsekvenser.
Jag är medveten om att jag hela tiden klagar på hur wannabes behandlas av psykologer, kirurger och andra men jag tror även att många wannabes behöver ändra attityd. Det går inte att vänta sig att det någonsin bara kommer att vara att komma till ett sjukhus, berätta att du är wannabe och sedan få den önskade amputationen utförd. Tanken är absurd.
-Vilken väg anser jag vore bäst för mig?
Det här har jag frågat mig om och om igen under många års tid. Jag har inte gått i någon form av terapi eller sökt hjälp på annat sätt så jag är fullt medveten om att vad jag kommer att säga här kommer att kritiseras. Jag har övervägt olika alternativ och även diskuterat dessa på Internet.
Terapi: Att prata gör det lättare att leva med syndromet men jag betvivlar starkt att jag skulle bli "botad" av det. Det skulle heller inte på något mirakulöst sätt göra mig "normal". Jag har accepterat att jag är en wannabe och det är vad som är normalt för mig. Terapi skulle dock kunna hjälpa på det sättet att jag eventuellt skulle finna en förklaring till varför jag drabbats av syndromet men jag betvivlar att det skulle få det att försvinna. Ett stort problem är också att finna en psykolog med ett tillräckligt öppet sinne. Det gäller inte bara att kunna lyssna utan även att ärligen våga försöka förstå.
Medicinering: Jag har talat med wannabes som testat eller utsatts för detta och deras erfarenheter har varit att medicinering förvärrat situationen istället för att hjälpa. "Lycka på flaska" är något jag är mycket tveksam till oavsett om det gäller alkohol, droger eller medicin. Någon frågade en gång; "Om det fanns ett "magiskt" piller, som tog bort din önskan att bli amputerad, skulle du ta det?" Om jag ska svara ärligt så tror jag inte att jag skulle ta det. Det kanske verkar totalt galet men jag vill vända på frågan. Skulle Du (förutsatt att du inte är wannabe) ta ett piller, som suddade ut en del av den du är?
Amputation: Innebär att jag kommer leva resten av mitt liv med ett ben. Det har helt klart sina nackdelar både fysiskt och hur jag uppfattas av övriga i samhället.
Alla alternativ har för- och nackdelar och en gemensam nämnare är att de alla har konsekvenser för resten av mitt liv. Jag tror varken terapi eller medicinering kan ge bot. Amputation ser jag inte heller som ett egentligt botemedel utan snarare som en lösning på ett svårt och komplicerat problem.
Trots att jag inser problemen med att vara benamputerad är det ändå det alternativ jag väljer. Hur konstigt det än låter känner jag innerst inne att det är vad som är "naturligt" och "normalt" för mig. Att tvingas genomgå ändlös terapi och äta tabletter, som påverkar min personlighet, för resten av mitt liv skulle vara långt mer outhärdligt. Är det mer rätt att tvinga in en människa i ett olyckligt liv än att ge personen ett lyckligt liv genom en oortodox lösning?
Nu höjs säkert många röster eftersom en amputation och rehabiliteringen efter kostar samhället pengar. Livslång terapi och/eller medicinering är dock även det långt ifrån gratis. Med tanke på att det sammanlagda antalet wannabes i Sverige, generöst räknat, kanske ligger på 15-20 personer ser jag ingen egentlig anledning till att dessa skulle nekas hjälp. Antalet könsbyten som genomförs i Sverige årligen ligger kring 12. Man kan dessutom ställa detta mot att rökning, som årligen kostar samhället enorma belopp, är lagligt och upp till individen att välja. Den som vill låsa in wannabes för att de uppvisar ett potentiellt självdestruktivt beteende bör se sig för. Jag har aldrig sagt att en person som känner att en amputation krävs far att han eller hon ska kunna leva ett "normalt" liv handlar logiskt men tänk efter. Är det logiskt att börja röka när du känner till de möjliga konsekvenserna? Då tänker jag inte bara på de personliga utan även hur det kan skada andra.
-Vad önskar jag mig allra mest just nu?
Att bli tagen på allvar. Jag menar inte att någon kirurg plötsligt skulle dyka upp och erbjuda sig att amputera mitt ben. Även om jag längtar oerhört efter att få leva mitt liv med ett ben vill jag att allt ska gå "rätt" till. Att noggrant undersöka och utreda varje fall är oerhört viktigt för förståelsen av syndromet. Jag vill göra allt i min makt för att finna någon som är beredd att lyssna, försöka förstå och hjälpa. Både för min egen skull och andras. Rädslan för att inte bli tagen på allvar och betraktad som galen är tyvärr ett stort hinder att ta sig över.
Till dags dato har jag bara haft mod nog att berätta något för en av mina närmaste vänner. Det var inte ett lätt steg att ta och jag har fortfarande rätt svårt att prata med honom om det. Jag kan inte gärna påtvinga honom mina problem. Att inte bli avvisad eller bortstött har i alla fall kännts som en stor lättnad. Han anser att jag inte bör försöka uppfylla min önskan att bli amputerad (oavsett om det skulle ske genom en arrangerad olycka eller på sjukhus), utan bara leva med den. Jag kan inte förklara varför men det går inte att bara låta det vara. Han anser även att jag borde vänta tills jag blivit äldre för att se om jag ändrar mig. Jag känner mig säker på att så inte kommer att vara fallet. Jag stödjer mig på andras erfarenheter och på det faktum att min amputationsönskan blivit starkare med tiden och inte svagare. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och undra hur saker och ting hade sett annorlunda ut om mitt ben amputerats.