Det här är ett minst sagt besvärligt kapitel. Eftersom detta syndrom är sällsynt och de flesta wannabes inte vågar berätta om sina problem för någon finns knappt någon hjälp tillgänglig. Många wannabes är också ovetande om att det faktiskt finns fler som delar samma känslor och enorma frustration.
Internet fyller här en viktig funktion genom att underlätta att finna personer i samma situation. Tyvärr är även på Internet den förhärskande bilden av wannabes att deras önskan om amputation alltid är av sexuell natur.
Många wannabes har uppsökt psykologer och gått i terapi men få har vågat ta upp sin längtan att leva som amputerad. Man är rädd för att inte bli tagen på allvar eller sedd som galen. Tyvärr är det en rädsla som är befogad eftersom det finns ett flertal exempel på hur wannabes behandlats oerhört illa av både psykologer och läkare till vilka de vänt sig. Det är oerhört sorgligt. Var kan man vända sig när de som är menade att hjälpa vänder dig ryggen?
Om du bestämmer dig för att söka hjälp så gäller det att vara förberedd medd all tillgänglig information. Det är troligt att du inte kommer att bli trodd till en början men om du har tur kommer du att hitta någon som är villig att lyssna.
Att vara wannabe innebär att befinna sig i ett ingenmansland. Det finns ingenstans att vända sig och ensamheten är fruktansvärd. Ett starkt psyke är viktigt för att överleva.
Många lider i tystnad eftersom att vara öppen om syndromet kan leda till ännu större lidande p.g.a. avsaknaden av kunskap och förståelse.
Detta kan få ödesdigra konsekvenser. Vissa wannabes lyckas leva sina liv "normalt" (utåt sett) medan andra är så uppslukade av att bli amputerade att de arrangerar "olyckor" vilka i vissa fall lett till döden. För mig är det totalt oacceptabelt att denna vägran att försöka hjälpa och, framför allt, förstå tillåts.
Hjälp behövs och behovet kommer att öka när fler och fler wannabes blir medvetna om att de inte är ensamma.