Detta är en fråga jag inte kan ge ett svar på. Det finns endast teorier och även dessa är få och ej vetenskapligt bekräftade.
Det enda jag kan säga är att det inte är ett medvetet val jag gjort. För mig känns ett enbent liv mer "normalt" än ett med två. Jag är medveten om att de flesta anser att det är omöjligt men jag vet inte hur jag ska beskriva känslan på ett annat sätt för en person som aldrig känt den.
De flesta med en amputationsönskan kan dock komma ihåg något tillfälle då de vid en tidig ålder träffat eller sett en amputerad person. Möjligtvis är detta en möjlig utlösande faktor men vad som i sin tur ligger bakom detta är för mig okänt. Min personliga teori är att det finns någon bakomliggande orsak som, om rätt stimuli finns, kan utlösa syndromet. Om denna gissningsvis biologiska faktor existerar finns det en möjlighet att den är boven även bakom fler syndrom.
Om denna bakomliggande orsak är av biologisk eller psykisk natur återstår att bevisa.
Ibland klassificeras syndromet tillsammans med t.ex. anorexia och bulimi. Något som av vissa (inklusive mig själv) ses som en skillnad är att en anorektisk person ser sig som tjock även när hon eller han är totalt utmärglad. En äkta wannabe blir nöjd och känner sig "uppfylld" när han eller hon är amputerad och kan fortsätta sitt liv.
Boken av Furth & Smith diskuterar de psykologiska aspekterna mer ingående och jag kommer att inkludera en sammanfattning här.