Innehållsförteckning

 

1.0 Inledning

Bakgrund

Målsättning och syfte

Arbetsmetod

Forskningskommentar

Historisk bakgrund

 

2.0 Teoriavsnitt

2.1 Symbolik och symbolism

Makt och ideologi

Materiell symbolism

Maktsymbolik

2.2 Feminint-maskulint

Kvinnoperspektiv

Biologisk struktur

Psykologisk struktur

Kulturella och sociala strukturer

Patriarkat-matriarkat

2.3 Religion och ideologi

Religionsvetenskapliga möjligheter

Äldre järnålders religion och ideologi

Ideologiförändringar

Vaner

 

3.0 Den materiella kulturen

3.1 Skelettgravskickets utbredelse

Syd och Nordeuropa

Östeuropa

Danmark

Norge

Skelettgravens idé

3.2 Gravanalys

Juellingegravarna

Kvinnogravarna i Valle härad

Vapengrav

Strukturanalys

 

4.0 Konkluderande diskussion

4.1 Ideologiska förändringar

Moderjord gudinnan

Vanerna

4.2 Sociala förhållanden

Kvinnligt-manligt

Matrilinjära strukturer

Maktsymbolik

Hövdingadöme

Slutkommentar

 

Sammanfattning

 

Referenslista

Appendix 1, 2, 3, 4, 5

Karta över fornlämningsområdet i Valle Härad.................................. i

Gravfynd från gropgravfältet i Horn...................................... ii (utgår här)

Gropgravfältsutbredning och offertyper i Sydskandinavien............ iii

Rika gravars utbredning i norra Kontinentaleuropa och skelett/brand-

gravsförhållande under romersk järnålder på Jylland och Sjælland.... iv

Gravgåvor i kvinnograven i Bolum sn..................................... v

Gravfynd från kvinnogravarna i Varnhems sn............................ vi

 

 

1.0 Inledning

 

Bakgrund

Avsikten med denna uppsats är att försöka ge ett tolkningsförslag för de kvinnogravar som finns belägna i Varnhem (Skaraborgs län) i Västergötland från romersk järnålder. Dessa har inte diskuterats i ett vidare perspektiv inom arkeologisk forskning. Detta beroende av flera orsaker, men framförallt har inte dessa kvinnogravar rönt samma intresse som de mans (vapen) gravar som finns i området. Kunskapen om Västergötland kan inte sägas vara stor, vare sig för äldre som för yngre järnålder. Detta trots den allt mer framträdande uppfattningen om Västergötlands betydelse, för kristnandet och statsbildningen.

Att utgrävningar inte har skett i den omfattning man borde önska, beror bl.a. på att exploateringarna inte är så framträdande i jordbruks och skogsbygder, men också på hur forskningsanslag fördelas. Om man skall göra undersökningar som är fristående från Riksantikvarieämbetet, så är det Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och Riksbankens jubileumsfond som ger anslag. Avgörande är alltså fördelningen av de årliga anslagen från HSFR. Det faktiska utfallet för perioden mellan ht. 81. till vt. 89. var följande.

Beviljade belopp i %.

Lund, ark. inst 31,6, Laboratoriet. 7,9; Gbg ark. inst. 3.9; Sthm ark inst. 14,6, Sthm kulturgeografiska inst. 8,2; Uppsala ark. inst. 8,7; Umeå ark inst. 15,9, Sthm RAÄ 6 ,2; SHM 2,8. (Baudou 1990, s. 79ff.)

Oavsett orsaker till detta låga tal för Göteborg, så väcker det en förvåning.

Bristen på kunskap om Västergötland under denna tid och om kvinnogravarna i synnerhet, väcker min nyfikenhet. Något positivt som hänt är intresset för gender inom arkeologin. Detta borde borga för att intresset för kvinnor och kvinnogravar kommer att öka. Vilket borde betyda för förståelsen av det förflutna, om det så är stratifiering eller materiell kultur i allmänhet, att intresset riktas både mot män och kvinnor. Vilket givetvis borde vara en självklarhet och skall inte behöva poängteras.

Ett annat fält som kan öka vår förståelse är religionsvetenskapen eller religionsarkeologin. Min åsikt är att religionen inte var sekulariserad som vi idag uppfattar den, utan var utav en helt annan dignitet i det förhistoriska samhället. På ett sätt var man i de förhistoriska samhällena utlämnad åt naturens krafter. Den möjlighet man hade för att inte vara utlämnad åt naturens godtycke, var ett gott förhållande mellan människor och de livsbefrämjande makter som rådde över tillvaron. Därför är det anledning att anta att människors frågor om liv och död har uttryckts i religiösa myter och rit-kultbruk. Av detta följer att religionen samspelat med samhället och gruppers maktintressen. Det gör religionen till en mycket viktig komponent, att lägga till och spegla emot, för att ytterligare kunna öka förståelsen och kunskapen om romersk järnålder-folkvandringstid och därigenom få en bas för förståelsen av kvinnogravarna.

 

Målsättning och syfte

 

Min ambition är inte att skriva en renodlad religionsarkeologisk uppsats, ej heller en specifik uppsats om gender, utan min ambition är att i ett teoretiskt perspektiv utifrån en religions-vetenskaplig-, historisk- och en gender kontext försöka ge ett tolkningsförslag till dessa kvinnogravar, ur ett allmänt Europeiskt perspektiv.

Syftet med uppsatsen är: att försöka tolka kvinnogravarna ur ett förhistoriskt socialt perspektiv, med inriktning på ett gender- och ideologiperspektiv.

 

Arbetsbetod

 

Ett stort problem är samhällens komplexitet,. även på jägar och samlarnivå. Vårt problem är att vi i regel enbart har det som återstår av den materiella kulturen att avläsa på. Det vi kan diskutera omkring är följaktligen en bråkdel av de strukturer som en gång fanns. Problemet ökas ytterligare när man gör en begränsning vid en problemanalys. Kritik har även riktas mot den humanistiska forskningen som liktydig med detaljanalys och genomgång av empiriskt material, samt att humanistisk forskning i Sverige har satt sin ära i begränsning och specialisering. (Liedman 1979. s. 61, 78.) Eftersom kritiken har några år på nacken så har det med all säkerhet skett förändringar och kritiken är väl inte tillämpbar överallt. Ändå vill jag poängtera min inställning, att man bör försöka anlägga ett större perspektiv på grund av de fragment som återstår, av det vi studerar. Trots att det kan bli något ytligare översikter så tror jag ändå att kunskapen i sin helhet ökar.

Det finns en svårighet att använda de gängse förklaringsmodellerna, med tanke på gravmaterialets beskaffenhet och problemställningens art. Man brukar skilja på två förklaringsmodeller, induktion och deduktion. Varken den induktiva ansatsen, där en mängd enskilda fall bildar ett samband som är generellt giltigt, eller den deduktiva ansatsen, som utgår från en generell regel och därigenom förklarar ett enskilt fall, är inte så självklara i mitt fall. Kvinnogravarna kan ses som enskilda fall, både ur kontinuitets- som fyndomständighetssynpunkt. Därför väljer jag abduktion, som innebär att ett enskilt fall tolkas med en övergripande mönster, som om det är riktigt kan förklara fallet i fråga. Teoretiskt mer utvecklat innebär det: att utnyttja redan existerande kunskap och referensramar, finna teoretiska mönster eller djupstrukturer, som om de vore giltiga, skulle begripliggöra de empiriskt induktiva mönster eller ytstrukturer vilka framkommit-eller framgått genom tolkning-i ett enskilt fall. (Alvesson & Sköldberg 1994, s. 44.)

Abduktion tillämpas mest inom samhällsvetenskapen, men den torde även kunna vara tillämplig för min problemställning. Trots att det inte existerar en direkt förbindelse mellan abduktion och hermeneutik, så kan den ses ha vissa likheter med en hermeneutisk spiral, genom att man utför en tolkning av fakta som man redan har en viss förförståelse utav.

Därför kommer jag för att erhålla de teoretiska mönstren använda skriftligt källmaterial, religionvetenskapliga och historiska analogier från historiskt mer kända kulturer och olika bearbetningar, som behandlar frågeställningar som har betydelse för mitt ämnesval. Således kommer jag att utgå från de empiriska fakta som finns, olika gravskick och förändringar över tid, samt i viss mån artefakter. Detta kommer jag att kombinera med teoretiska föreställningar och historiska data, för att försöka upptäcka ett mönster som kan ge möjliga tolkningar.

 

Forskningskommentar

 

Litteratur om Västergötlands och då främst Skaraborgs läns äldre järnålder, har stora brister i den bemärkelsen att det inte finns så mycket skrivet. Material enbart om kvinnogravarna har jag inte funnit. Det skriftliga material som jag får förlita mig på är ett fåtal avhandlingar och något allmänmaterial, samt grävrapporter. Jag skall här översiktligt redovisa ett urval av det material som är intressant för min frågeställning.

En person som förutom några böcker även publicerat ett flertal artiklar i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift är K-E Sahlström. Det som är intressant för min frågeställning var publicerat under slutet av 30-talet till 50-talet. Han har ett fylligt material av grav- och lösfynd från bl.a. Valle härad och omnämner således dessa rika kvinnogravar.

Eva Bergström har i sin avhandling från 1980 analyserat bosättningsfrågor under brons- och tidig järnålder. Hon behandlar då även Valle härad och problematiken med avsaknaden av gropgravfält. (Bergström 1980.)

I Ingegärd Särlviks arbete som kom 1982 Paths towards a stratified society görs en studie av framväxten av ett stratifierat samhälle. Tyvärr måste kritik riktas mot den då den inte innehåller någon diskussion av samhällsteori. Hon diskuterar inte heller kvinnligt-manligt och behandlar enbart kvinnogravarna på knappt fyra rader. (Särlvik 1982, s. 72.) För övrigt kan sägas att hon tolkar utifrån en "manlig" värderingsnorm i sina slutsatser om äldre järnålder. Orsaken till detta är den tid och debatt som rådde då. Dock innebär detta ett problem eftersom hennes tolkningar används som referens i andra arbeten, som exempelvis hos Furingsten 1985.

Agne Furingstens avhandling som kom 1985, Samhällsförändring i ett långtidsperspektiv innehåller undersökningar av förändringar av förhållanden inom social, ekonomisk och ideologisk art. Detta under en tidsrymd av drygt tvåtusen år. Dvs. brons och järnålder. Han fäster stor vikt vid religionen som drivkraft för samhällsförändringar. Han bygger avhandlingen på grävningar utförda i Tranemo-Dalstorpsområdet. (Furingssten 1985.)

Generellt har utgrävningsfrekvensen varit låg i Valle härad. En större totalundersökning av gravfält från äldre järnålder har dock skett omkring år 1960 i Häggums sn., mindre gravfält har även undersökts i Varnhem på Pickagården. (Allard 1958-59, 1960, Elfstrand 1972.)

Bakgrund

 

Under bronsålder framstår Falbygden och Varnhemsområdet som en av landets större centralbygder och viktigast i länet. (Hjohlman 1985, s. 94.) Kontinuiteten till stenåldern är väl belagd, men det verkar ske ett avbrott mellan bronsålderns slut och romersk järnålder, om man ser till gravmaterial. Under romersk järnålder uppstår de rikt utrustade kvinnogravarna. Som bekant efterträds bronsåldern av en fyndfattig period tills stora gravfält uppstår de sk. flatmarksgravfälten (se appendix s. 38.). Ett problem är att brandgropsfälten verkar saknas i kambrosilurområdet. (a.a. s. 97) En tolkning av detta är att eftersom holkyxan sällan återfinns som gravfynd, utan i stor utsträckning som lösfynd i området västerut mot Vänern, skulle det följaktligen kunna vara en begynnande expansion ut mot lerslätterna i väster. (Bergström 1980, s. 103, 107ff., Sahlström 1939, s. 78.) Frånvaron av brandgropsfält skulle då kunna förklaras utav, att gravskicket under bronsålders behölls på ursprungsområdet medan bebyggarna i de nya områdena tog upp ett nytt gravskick. (Bergström, s. 116.) Pollenanalytiska studier har dock visat att det knappast förekommit något avbrott i odlingen i centralområdet och senare tids gravfältsundersökningar har svårdaterade sammanpackade gravar i flera lager påträffats. (Selinge 1987, s. 233.) På ett av dessa gravfält beläget i Valle härad, på Pickagården, återfinns gravar av sen förromersk-tidig romersk järnålder. Gravarna är relativt till ytan stora och är av benlagertyp. (Elfstrand 1979, s. 280f.)

Under romersk järnålder uppstår skelettgravskicket jämsides med brandbegravningar. Valle härad blir ett centrum av länet och dessutom ett av de på romersk import rikaste bygderna på det svenska fastlandet. K-E Sahlström anser att under denna tid fanns en sammanhängande kulturkrets, som bestod av Västergötland, danska öarna, västkusten och Østfold, detta verkar också vara allmänt accepterat. (Sahlström 1939, s. 105f, Selinge 1987, s. 233.)

Gravformen var små rösen, flacka stensättningar eller sekundärbegravningar i bronsåldersrösen. Rösena är ofta rikare gravar och ligger enstaka medan stensättningarna ligger i gravfält. (Hjohlman 1985, s. 98.)

Vid mitten av romersk järnålder sker flera strukturella förändringar. För området vid Tranemo ser Furingsten en nästan språngvis förtätning av bebyggelsen från tvågårdsbebyggelse till byenheter. Vidare så sker en förändring av ekonomin från relativt egalitär till en dynamisk, med en snabb tillväxt, samt indikationer på en specialisering av produktionen. (Furingsten 1985, s. 109, 135.) Tyvärr är kända boplatser sällsynta i Skaraborgs län, men pollenanalyser visar en odlingsexpansion under romersk järnålder så denna förändring ovan bör även ha inträffat här, dock kan tidpunkten skilja sig. (Hjohlman 1985, s. 96.) Rimligt är att se även den ekonomiska förändringen som likartad den i Tranemo området.

 

2.0 Teoriavsnitt

 

2.1 Symbolik och symbolism

Makt och ideologi

Problemet är att definiera ideologibegreppet på ett klart och koncist sätt. Sanningen är väl att det snarast är ogörligt.

Oftast har ideologin/religionen uppfattats, som Hedeager skriver, som en ideologisk överbyggnad i linje med våra nutida religioner och ett litet intresse har ägnats åt förståelsen av dess sociala och ekonomiska funktion i ett förhistoriskt samhälle. (Hedeager 1990, s. 39.) Dock anser Hedeager att en utveckling har skett och på grund av kontakt med marxismen och speciellt strukturmarxismen, så kan man uppfatta ideologin som en aktiv medspelare i den sociala reproduktionen. Dess funktion är då att legitimera de dominerade gruppernas politiska makt. Makten är inte given utan måste hela tiden återskapas. Den institutionaliseras och legitimeras genom ritualer och materiella symboler och element. (a.a.)

Det har rests invändningar mot rimligheten att använda begreppet ideologi, i förhållande till paret religion och kultur. (Dommasnes 1991, s. 50.) Men det är användbart för att förklara just det som Hedeager skriver, legitimeringen av dominans och makt. Men självfallet sker ett samspel med religionens innehåll. Givetvis så måste en samhällsförändring även ge ett förändrat mytinnehåll, för just legitimeringens skull. Det är snarast relationen dem emellan och orsak och verkan som är problemet. Min utgångspunkt är att religionen är det övergripande på samhällelig nivå. Dock kan det upptas influenser och ske förändrade uppfattningar i olika samhällsgrupper om det rådande sociala förhållandet. Dessa grupper vill eventuellt förändra sina positioner. Detta kan uttryckas som en ideologi hos dessa grupper. För att den skall legitimeras sker en samverkan med myter och andra föreställningar och påverkar därmed religionsförhållandet. Därmed sker av nödvändighet en förändrad religionsuppfattning.

Detta ovan är således uttrycket för ideologin/religionen på en samhällelig nivå, eller hos de dominerande grupperna i samhället. Dock får man inte glömma att det finns en lägre nivå, som är en del i den stora. Den enskildes andliga uppfattning och behov. Den kan självfallet ta sig andra uttryck än den "legitimerade" ideologin/religionen.

Även förklaringar av vad makt är inbegriper svårigheter. Det går inte att bara sätta likhetstecken mellan makt och ideologi. Maktkapacitet är inte heller enbart en fråga om militär potential, utan som Jakobsson skriver, en möjlighet att aktivera och manipulera sociala relationer till sin egen fördel. (Jakobsson 1992, s. 127f.) Makt är givetvis någonting som finns i alla samhällen och på alla nivåer. Alltifrån gudomliga makter till enskilda relationer. Makt bygger på någon form av ömsesidighet. Där den ena parten erkänner den andra partens övertag. Detta kan både vara tillfälligt eller långvarigt samt utbytbart mellan parterna eller fast förankrat. Det rådande maktförhållandet i ett samhället legitimeras enligt ovan, genom exempelvis myter och trosföreställningar, eftersom makt snarast är metaforisk och associerar sig till kulturellt och historiskt förankrade föreställningar. (a.a. s. 107ff.)

Materiell symbolism.

Att de arkeologiska lämningarna också har en symbolistisk betydelse förutom de rent funktionella är det väl ingen som betvivlar. Problemet är hur vi skall läsa denna mening, som det ger uttryck för. De övergripande strukturerna som är generella, är att den materiella kulturen inte direkt, utan indirekt är en avspegling av samhället och kan användas av grupper för att dölja motsättningar eller användas aktivt av en grupp för att få fördelar. (Hodder 1982a, s. 214ff.) Eftersom den materiella kulturen också är ett resultat av sociala relationer, ritualer, traditioner mm. så är det lämningar efter en kulturell transformation av samhället snarare än en orsaksbunden förändring. (Jakobsson 1992, s, 18.) Svårigheten är att plocka ner denna generella struktur till en användbar metod, att i den distinkta situationen läsa de koder som finns, men inte ha en fungerande kodnyckel.

Gravarnas struktur, gravskick och inventarier är viktiga indikationer, men begravningssätt är inte en direkt reflektion av sociala mönster, utan är strukturerade genom symboliska meningsfulla koder, vilka kan bli manipulerade i sociala strategier. (Hodder 1982b, s. 10.) Vilket innebär att tolkningen måste vidgas till att omfatta flera möjliga alternativ. Detta problem aktualiseras vid tolkningen av ett rikt gravinventarium. En tolkning kan då vara att när eliter skall etablera sig så använts ett rikt gravgods som ett sätt att manifestera sig. Det handlar alltså om det som vi i dag kallar prestige. Gravgodset representerade makt i relation till att man hade "råd" att avvara detta gods. Följaktligen går det att tolka som att de efterlevande vill visa att de hade inga problem att leva upp till den sociala roll som den avlidna haft. Framförallt torde detta ha varit viktigt då allianser och sociala relationer upprätthölls med gåvor. Det man ville att andra skulle läsa in var kontinuitet.

Gravinventarier representerar också andra funktioner. Kulturella föremål kan ges, eller har olika betydelser. För det första en funktionell betydelse, så som den kan ha använts rent praktiskt. Den kan för det andra ges en innebörd, för att den är en del av en kod eller struktur och för det tredje att den har en meningsfull innebörd. (Hodder 1987, s. 1f.)

Den praktiska funktionen möter sällan problem, men de andra två inbegriper laddning av olika slag. Ytterligare en symbolistisk betydelse, men på ett lägre plan är gravgåvornas laddning. Alla föremål har en form av laddning. Dels för ägaren med också för andra människor. En skål eller vinskopa av romersk härkomst var givetvis laddad med dels ett affektionsvärde och dels en symbolistisk betydelse av vad romerska riket och romerska varor representerade. Jakobsson uttrycker detta i sin avhandling, angående svärdstyperna från frankerriket under vikingatiden, när han skriver: genom att reproducera dessa svärdsformer har man sålunda kunnat utnyttja de korta ögonblicken av tillfälligt uppblossande maktsymbolik också under tider långt senare och i områden och sammanhang långt utanför de ursprungliga. (Jakobsson 1992, s. 132.)

Det sker också hela tiden ett samspel mellan individen och hans sociala omgivning. Den döde individen samspelar med den sociala omgivning som är inbegripen i själva dödsritualen. Dels den laddning som den döde har, men även den laddning som föremålen har som medföljer som gravgåvor, men också innebörd som medvetet ges åt ritualen för att nå ideologiska och politiska syften. Sammantaget ger detta som Hodder skriver, inte någon spegelbild av samhället utan den materiella kulturen ger en ideologisk reflektion av samhället. (Hodder 1982, s, 182f.)

Maktsymbolik

Vapen och vapengravar kopplas i regel samman med maktfunktioner och då i förlängningen ett maktsystem med patriarkala strukturer. Frågan som måste ställas är vilken funktion har vapen som maktlegitimering och hur förändras detta över tid, går det förutsätta samma funktion under hela äldre järnåldern?

De som har maktpotential behöver dels ett metaforiskt uttryck för detta och dels resurser. Gåvor är ett traditionellt sätt att upprätthålla och skaffa sig relationer. Därmed är rikedom en god förutsättning. Att vapen har använts som en metafor är klart. Däremot behöver det inte betyda att symbolvärdet var lika under romersk järnålder som under folkvandringstid. Det är snarast under folkvandringstid som det sker en fokusering på svärdet som en metafor för makt och inflytande. (Fabech 1989, s. 112.) Intressant är att maktsymboliken utvecklades, hos de som var begravda i Vendels båtgravar, till maskeradkostymer och svärd som var för veka att användas. (Vikingen 1984, s. 231.) Detta betyder som Jakobsson framställer det, att vapen och krigaridentitet inte nödvändigtvis behöver innebära att man erhållit makt på detta sätt, utan snarare följt konventionens krav hur makt skall iklädas. (Jakobsson 1992, s. 107-112.) Återigen krävs det att denna form av makt är legitimerad genom myterna i samhället. Detta för tankarna till asatron med dess inriktning på krigaridealet (Oden) och dess patriarkala framtoning,.

Detta innebär att vapen som uttryck för maktsymbolik inte kan ges tolkningsföreträde under romersk järnålder. Allmänt så präglas tiden av att vapen är sällsynta förutom på Öland och Gotland. (Stenberger 1979, s. 365.) Detta med vapen som maktsymbolik verkar snarare öka fram emot folkvandringstid. Det i sin tur betyder att maktsymboliken tar andra uttryck i romersk järnålder. Vilken var elitens möjlighet att manifestera sig, ideologiskt och ekonomiskt? Där är gravarna en fingervisning. Gravgodset speglar åtminstone en reell möjlighet till gåvoutbyte.

2.2 Feminint-maskulint

Kvinnoperspektiv

Behövs det ett kvinnoperspektiv inom den arkeologiska forskningen? Den frågan behöver inte ställas, för tyvärr är det så, eftersom den manliga värdenormen har varit så starkt gällande under arkeologins framväxt. Arkeologin är och har varit, en del av det övriga samhällets normer och värderingar. Detta går att uttrycka som patriarkatets normmodell, enligt en definition av Eva Lundgren, som Tove Hjørungdal redovisar i sin avhandling. Patriarkatet är ett stabilt normsystem, ett kultursystem, en strukturell maktskevhet som har fått status av normalitet. (Hjørungdal 1991, s. 10.) Detta ger att eftersom män har varit de tongivande inom arkeologin, så har problemställningar som rör kvinnor antingen ej varit av intresse eller behandlats utifrån rent "manliga" utgångspunkter. Följaktligen är vår syn på förhistoriens könsperspektiv i stort sett 1900-talets eget borgerliga könsperspektiv.

Det finns en distinktion mellan kvinnoforskning och feministisk forskning. Kvinnoforskningen inom arkeologis skulle ha fokus på de förhistoriska kvinnorna, medan en feministisk forskning kan ta upp vilken förhistorisk problemställning som helst. (Hjørungdal 1991, s. 14.) Detta går att uttrycka som att kvinnoforskningen som sådan gav ingen radikalt förändrad eller omdanad syn på det kvinnoförflutna, eftersom den kom ur ett synsätt där man skulle skilja på män och kvinnor. Målet var att synliggöra kvinnor. Däremot gav det ingen förändring av metodiken eller teorin. (Sørenssen 1992, s. 31.) Däremot har feministiska teoretiker diskuterat andra möjligheter som feministisk emperi, feministiska ståndpunkter och feministisk postmodernism. (Engelstad 1991, s. 504.) Feminism kan definieras som att ett kvinnoperspektiv eller könsperspektiv anläggs på diverse sociala fenomen. Ett feministiskt helhetsperspektiv. Feminism är givetvis viktig för att förstå våra relationer i nutiden och därigenom se vilka värderingar och normer, som har styrt synen på manligt och kvinnligt i förhistorien. Alvesson & Sköldberg skriver om feministers strävan att finna patriarkatets negation eller den genuina kvinnoståndpunkten och att detta kan ses som en mästrande berättelse som ger en blockering för mång- och tvetydighet. (Alvesson & Sköldberg 1994, s. 291.) Det finns säkert radikalfeminister som har den ståndpunkten, men det är väl snarare så som Maria- Pia Boëthius skriver "[...] att dessa kvinnor utgör ett så försvinnande fåtal att i varje annat sammanhang vore de en totalt oväsentlig grupp." (Boëthius 1990, s. 20.)

Således, det går inte att få en förståelse för förhistorien utan att beakta alla aspekter av kvinnligt manligt. En möjlighet som detta kan ge, är att en mer nyanserad bild av förhistorien kan förhoppningsvis hjälpa till att ge en förändrad syn på kvinnligt-manligt i nutiden.

Biologisk struktur

Vi är först och främst människor och kan som andra däggdjur delas upp i två kön. Där mannen rent biologiskt, i princip har som uppgift att enbart förse ägget med halva kromosomuppsättningen. Havandeskapet och amningen sköter som bekant kvinnan själv.

Detta är det sätt som naturen har löst reproducerandet av mänskligt liv, vilket i sig inte är en värdering. Tyvärr har ändock detta med graviditet och amning använts av manliga forskare, till en stor del antropologer, för att hävda att kvinnor har en begränsning och tilldelas en passiv roll medan mannen ges en dominerande roll. Männen erhåller således aktiva och rörliga arbetsuppgifter, medan kvinnan tilldelas mindre rörliga uppgifter och därmed anses en tidig arbetsdelning föreligga. Även kraftiga värdeladdade ord har använts som: männens högre fysiska styrka ... inte handikappade som kvinnor av den fysiska bördan av graviditet och omvårdnad. (Watson & Kennedy 1991, s. 255f.)

Det jag har diskuterat är det biologiska könet. Dock är det värt att ha i minnet vid diskussioner om kvinnligt och manligt, att biologin också är en konstruerad vetenskap med sina värderingar och historia. Det finns människor som faller utanför denna tudelning, genom att de kvinnliga och manliga könsattributen inte är så klart åtskilda åt hos individerna. Detta tas bl.a. upp i en artikel av Nordbladh & Yates. (Nordblad & Yates 1990, s. 224f.)

Det stora problemet med begrepp som biologiskt kön och manligt-kvinnligt är att de är laddade med värderingar och förutfattade meningar, hämtade från vår egen kultur. Vi applicerar våra normer och våra samhällsfrågor på det förhistoriska samhället. Det betyder att vi inte självklart bara kan förutsätta att den nutida distinktionen av kvinnligt-manligt förelåg, under den tid vi studerar. Den enda skillnad jag ser, som med all säkerhet har varit lika i alla kulturer i alla tider, är att en del av mänskligheten föder barn, den andra delen gör det inte.

Psykologisk struktur

När det gäller den psykologiska strukturen, är det inte lika lätt att polarisera kvinnligt och manligt. Både män och kvinnor har en "manlig" och en "kvinnlig" del. Det Jung kallade för anima resp. animus (Kvinnan i mannen och mannen i kvinnan.) Detta att anima i mannens psyke är en inre gestalt finns etnografiska och kulturella belägg för. Detta är vanligt hos medicinmän och schamaner hos eskimåfolk. Några bär kvinnokläder eller har bröst målade på kläderna för att manifestera sin kvinnliga sida, den sida som gör det möjligt för dem att få kontakt med " andarnas rike". (von Franz 1964, s. 177.)

För att försöka spalta upp mänskligt kan man, enligt Bouman, göra det genom fyra motsatspar. Kvinnlighet-manlighet (ej i en anatomisk utan i en psykologisk aspekt), intellektuell-emotionell, upplevt yttre-inre beteende och implikation-brist på implikation med omvärlden. (Bouman1978. s. 95f.) Det finns dock en komplikation när det gäller den psykologiska aspekten kvinnligt eller manligt dvs. anima-animus. Vad är en kulturell påverkan och vad är en grundstruktur hos människan?

Dessa fyra par kan existentiellt sett reduceras till kontrasten mellan det upplevda jaget och anpassningen till den yttre världen. (a.a) Detta är grunden för oss människor. Det är följaktligen de psykologiska aspekterna som är mer avgörande för vad som är manligt och kvinnligt, inte anatomin. Det innebär att det är de sociala och kulturella faktorerna som formar normsystem för manligt och kvinnligt. En liknelse kan vara en rät linje med manligt vid -x och kvinnligt vid x och där de sociala och kulturella faktorerna avgör hur nära origo människorna i samhället befinner sig. En viktig faktor som avgör placeringen, bör vara om det föreligger ett feminint eller maskulint orienterat kosmos. Det finns skäl för min uppfattning att detta ger olika aspekter av kvinnligt-manligt. Vad som ingår i den manliga respektive den kvinnliga sociala rollen, är ett ömsesidigt dynamiskt samspel mellan det individuella och det kollektiva, mellan enskilda rollföreställningar och sociala roller. Detta är då min tolkning av grunden för det socialt konstruerade könet, det som allmänt förstås som gender. (Widerberg,1992, s. 28.)

Kulturella och sociala strukturer

Ett problem är att det är svårt att se vår egen genderfälla. Att vi själva är ett uttryck för en social och kulturell konstruktion. Följaktligen finns en diskrepans mellan vad vi tror oss veta och känna och vad som har en värderingsgrund. Vi har alltsedan barndomen utsatts för olika slags påverkan, speciellt i vad som gäller kvinnligt-manligt. Urtyperna för detta var givetvis vår far och mor och deras inbördes könsrelation. Vi utsätts också utav en ström av budskap från reklam, tidningsartiklar och filmer mm. En viktig del i vår uppfattning om verkligheten och förmågan att uttrycka denna uppfattning är givetvis genom språket. Språket är förmedlare både på individuell och samhällelig nivå. Engelstad har i sin artikel redovisat en rad påståenden av Lacan som rör kvinnors "inferior situation". En av dessa är att sexuell skillnad byggs in i språket, in i tanken, och därför in i kulturen. (Engelstad 1991, s. 510.)

Detta innebär två viktiga delar, dels att en förändring av språket är nödvändig för att en förändring av rådande maktstrukturer mellan manligt och kvinnligt skall vara verklig och dels är språket det redskap vi arkeologer arbetar med och därigenom konstruerar vi ett förhistoriskt gender som styrs av denna språkliga skillnad. Tyvärr har vår kulturella syn på världen i botten den västerländska uppfattningen av vad som är riktigt och naturligt. Tyvärr i mångt och mycket, beroende på idétraditioner, den angloamerikanska uppfattningen om verkligheten. Givetvis är mycket beroende på vår egen sociala miljö. Framför allt vilka frågor som ställs och inte ställs. Sålunda är denna sociala och kulturella socialisering ett, omedvetet eller medvetet, verktyg för att ge normer och beskriva vad som är riktigt och normalt. Hjørungdal skriver att en gender ideologi som förklarar bipolariteten manligt-kvinnligt som det naturliga, transformerades in i socialt arbete genom det borgerliga idealet av offentligt-privat. (Hjørungdal 1994, s. 145.) Genom att samhället verkar genom patriarkala strukturer ges denna norm som normalitet.

Det som använts som argument för mannens överläge, är således biologiska orsaker. Mannens styrka och möjlighet att agera utanför "hemmet" och ger honom hans överordnade roll över kvinnor. " Manliga " aktiviteter skulle följaktligen ha värderats högre än " kvinnliga" aktiviteter i de förhistoriska samhällena. Detta är värderingsnormer som stammar från forskarens egen världsbild och den samhällsnorm som råder. Troligen var det flera olika komplexa samband som byggde upp könsuppfattningarna, där det fanns flera sanningar samtidigt. Det är ogörligt att förenkla och försöka hitta en förklaring ur det flertal som kan ha existerat samtidigt

Patriarkat-matriarkat.

Eftersom vi har ett patriarkat så har det förekommit tankar även på att det har funnits matriarkat, kvinnostyrda samhällen. Detta kan föras tillbaka till 1860-talet och Bachhofens bok Das Mutterrecht. Senare forskare byggde vidare på detta som Morgan med Ancient Socity, Engels med Familjens, privategendomens och statens begynnelse. Men det finns även moderna representanter som Riane Eisler med boken Begeret og sverdet 1994. (Stylegar 1995, s. 35.)

En viktig beståndsdel i förståelsen är släktskap. Där man skiljer på två system, patrilinjärt och matrilinjärt. Patrilinjärt system innebär att det inbegriper både kvinnor och män, men det är bara män som kan vidarebefordra rollen i ätten till sina barn. Detta är liknande i ett matrilinjärt system, men med skillnaden att arvsföljden går på kvinnosidan. Det finns även en form av bilaterala arvsformer, där man kan ärva både på mans som kvinnosidan. (Hedeager 1990, s. 133.)

Rätt härstamning innebär att man definierar en grupp som har rätt att tillhöra ättelinjen. Dessutom kan människor handla som om de var medlemmar i en släktgrupp, även om den formella anknytningen är oklar eller inte existerande. (Stylegar 1995, s. 37.) Överför man detta till hela folk, vilket är vanligt i de så kallade stamsagorna, så ansåg man sig ha ett biologiskt gemensamt ursprung i en mytisk ättefader, vilket inte var fallet. (Wolfram 1992, s. 55f.)

Ett fenomen som är utbrett är att ofta definierar härstamningsregler andra skyldigheter och rättigheter, än medlemskap i en socialgrupp. Politiska maktpositioner kan ärvas patrilinjärt, medan egendom kan ärvas matrilinjärt. (Stylegar 1995, s. 38.) Problemet verkar vara mer komplext, än att bara sätta likhetstecken mellan matrilinjära släktbassystem och matriarkat. Dessutom går det inte att undvika att se, matriarkat som en konstruerad negation till patriarkat.

Varför matrilinjära släktskapssystem? Först ett antropologiskt exempel som har beskrivits av Roger Keesing. Det behandlar fem Iroquois stammar som ingick i en konfederation och som levde i nordöstra Amerika. Det politiska systemet hade en intressant uppbyggnad, genom att kvinnorna spelade en proportionellt framträdande roll, genom sin makt över hushållssfären och sin centrala roll för försörjningen. De fem stammarna styrdes av ett råd bestående av 50 manliga "chiefs" (Sachems) De upprätthöll fred och främmande kontakter. Arvsföljden till denna titel tillhörde en specifik stam och i stammen till en specifik matriark eller en matrilinjär ätt. Arvingen nominerades av kvinnorna i arvslinjen eller klanen, och var den person som valts för ung för att delta i rådslagen, ersattes han av en "senior woman" som styrande. (Keesing 1981, s. 232f.) Detta visar en möjlighet, att organisera sociala funktioner och makt i ett stamsamhälle. Det visar också att modeller av renodlade matriarkat och patriarkat är för trubbiga instrument för att förklara förhistoriska samhällssystem.

Om inte matrilinjärt släktskap är ett uttryck för matriarkat, vad är det då uttryck för? Keesing anser att det kretsar kring föreställningar av kvinnans reproduceringsförmåga och därav på kvinnans mer tydliga och nödgande roll, skapandet av liv. Matrilinjära släktskapssystem representerar ett kulturellt erkännande av bandet mor-barn som bas för kontinuiteten från släktled till släktled. En sådan kulturellt biologisk konstruktion, använd till att formera grupper, definierar inte naturen av kvinnor och män som sociala varelser. Den är förenlig med en definition av män som politiska aktörer i efterföljande generationer, där förbindelsen går från en man till hans systers barn (det är kopplat till systerns fertalitetsförmåga) och är lika förenlig med en överföring av maktpositioner från en matriark till hennes döttrar och dotterdöttrar. (Keesing 1981, s. 234.)

Matrilinjära strukturer är kända i samhällen som har några karakteristiska kännetecken.

  • De är i huvudsak baserade på jordbruk

  • De har tillräckligt hög avkastning och produktivitet som tillåter en stor andel bofast befolkning.

  • Har en arbetsdelning som innebär att kvinnorna utför de viktigaste arbetena och/eller har en betydande kontroll över vad som produceras. (Keesing 1981, s. 235f.)

Att bandet mellan mor och barn är den kontinuitetsfaktor som går mellan släktled, har säkert flera orsaker. En kan vara att barnen var viktiga, genom att de garanterade ättens fortlevnad och då samhällets och människornas kontinuitet. Därav följer att kvinnan var mycket viktig för samhället, då hon kunde ge denna kontinuitet. Vem barnens mor, mostrar och morbröder var kände man givetvis till, men faderskapet kunde av naturliga skäl vara mer oklart i flera aspekter. Det är också svårt att veta om exempelvis dödligheten kan ha varit större för män. Att man då räknar sin släkt på mödernet är helt logiskt, eftersom vi inte känner till deras behov av "kärnfamilj". Dock kan en viss logisk konsekvens vara, att familjestrukturen skiljer sig från "kärnfamilj" och att män och kvinnor har levt åtskilda finns etnografiska belägg för. En parentes kan vara att de flesta däggdjurhannar vill försäkra sig om att avkomman verkligen är deras. Något att fundera över är om inte mannens sätt har varit "Äktenskapet", åtminstone i den form som vi känner till. Dock är det svårt att kunna se när, i så fall denna förändring skulle skett, men frågan är om inte äktenskapet är en förutsättning för det sk. patriarkala systemet.

En teori om när den patriarkala strukturen slog igenom har framlagts vara vid den andra generationens jordbruk. Denna skulle vara dominerad av män och kvinnorna förvisades till hemmet, medan under den tidigare hackbruksekonomin var kvinnorna de som utförde detta arbete och det skulle då ha varit ett matrilinjärt arvssystem. (Sherratt 1981, s. 297ff.)

Men det finns tecken på matrilinjära strukturer och/eller rester hos germaner och kelter, långt senare. Tacitus som skrev sin Germania omkring 90 e.Kr., dock återstår bara betydligt senare avskrifter, har material om kvinnligt och manligt hos germanerna. Även om Tacitus inte är fri från sina föregångares syn på germanerna, så har arkeologiska och historiska forskningsresultat visat en överensstämmelse med hans skrift, även arkeologiska resultat stöder vad han skriver om kvinnor. (Önnerfors 1969, s. 23, Ehrenberg 1992, s. 154.)

Tacitus nämner att mannen ger kvinnan en hemgift som hon förvaltar och ger till sina sonhustrur för att komma barnbarnen till del och även att systersöner har samma heder hos sina morbröder som hos sin far. "Somliga anse, att detta blodsband är heligare och fastare, och vid mottagande av gisslan forska de företrädesvis efter sådana män [...] och få ett fastare grepp om ätten". (Tacitus 1969, 18-20.) Det finns även hos Tacitus beskrivning av kvinnliga härskare. "Till svionerna sluta sig sitonernas stammar. De likna övriga germanfolk bortsett från den omständigheten, att en kvinna är härskare hos dem. Så djupt har de sjunkit inte blott under fria mäns villkor utan till och med under trälars". (Tacitus 1969, 45.) Det finns också belägg för att hos kelterna fanns kvinnor som var härförare och politiska ledare. (Ehrenberg 1992, s. 164f.)

Det Tacitus skriver om arvsstrukturer, hos de stammar han kände till, är snarast ett patrilinjärt system, eftersom den ärftliga nivån under barnen är bröder, farbröder och morbröder. (Tacitus 1969, 20.)

Detta innebär att under det första århundradet e.Kr. finns starka indikationer på matrilinjära strukturer och/ eller rester i Nordeuropa. Därmed behöver inte övergången till "patriarkat" skett som Sheratt vill se, utan det kan som, Iroquoisexemplet visar, existerat både olika lösningar som variationer över tid och rum. Därmed kan det vara farligt att använda uttryck som patriarkat eller matriarkat. Vi hamnar då i en situation där mottagaren får tolka utefter sin kunskap och värdemönster. Likadant har kvinnligt alternativt manligt tolkats utifrån de roller vi kan överblicka eller värderingsmässigt ifrån nuet. Jag har velat visa att hur vi upplever och utför våra roller bestäms av de rolltilldelningar som samhället ger. Därvid kan, vad som är kvinnligt-manligt variera betydligt över tid. Därmed inte sagt att ett feministiskt eller ett maskulint orienterat kosmos inte kan ge olika könsperspektiv, eftersom religionen på ett sätt legitimerar den sociala ordningen.

2.3 Religion och ideologi

Religionsvetenskapliga möjligheter

Religionsvetenskapliga teorier kan vara till hjälp för oss arkeologer, för att lättare kunna tolka den ideologiska sfären i de förhistoriska samhällena. Gravgåvorna, som är delar av den materiella kulturen, är i sin kontext ett religionshistoriskt källmaterial. Ytterligare en grupp, dock kan identifieringen vara svår, är offerfynden. När det gäller fornsaksmaterial har inte religionshistorikerna varit till stor hjälp, eftersom likt sin namne, historikerna så är det mest skriftligt material som har varit brukligt. Många religionshistoriker anser att den nedre gränsen för religionshistorisk forskning går mellan äldre och yngre järnålder. (Görman 1989, s. 31., Johansen 1989, s. 8f.) Givetvis måste man ändå försöka gå vidare, även för äldre järnålder. Källmaterialet finns, det är en fråga om tolkning och metod.

Det finns metoder inom religionsvetenskapen som är möjliga att använda för min problemställning. De är dels, det Görman kallar ett historiskt angreppssätt och dels i viss mån religiös ackultration. Den förstnämnda innebär att använda kunskap om historiska influenser för att förstå en viss religion, genom att det finns en möjlighet att influenserna även inneburit ett överförande av idéer vilket också inbegriper religiösa föreställningar. (Görman 1989, s. 33.)

Den religiösa ackultrationen kan verka mindre användbar, eftersom begreppet ackultration står för den process som kan leda till en kultursammanslagning mellan två kulturer. Dock finns det delar som är användbara. Det intressanta är att processen inbegriper två parter, där den ena är givande och den andra är tagande. Den tekniskt och militärt överlägsna parten blir i de flesta fall den givande. Nu övertages inte alla kulturelement, utan det sker en selektering. Några faktorer som då är av intresse är: likheter i struktur och innehåll, intressen och behov samt förenlighet av värdemönster. (Hultkranz 1973, s. 210ff.)

Detta har stora likheter med vad J. P. Schjødt kallar genetisk komparation. Han anser att det med denna metod finns möjlighet, att belysa dunkla partier i en kultur med det vi vet om den mer kända kulturen. Detta genom att element överförs från kulturer som är historiskt besläktade. Men man måste fokusera på ett flertal delar eller hela strukturen. (Schjødt 1989, s. 22.)

Att det är den tekniskt och militärt överlägsna parten som är givande i kulturöverföring finns det belägg för. Mikael Jacobsson har i sin avhandling visat hur man under vikingatid tog upp svärdens utformningsprinciper från frankerriket. Men det var inte det tekniska utformandet, utan snarare den symbolladdade maktassociationen som var intressant. (Jakobsson 1992, s. 132)

Detta visar att vi under förhistorien med all säkerhet har inkorporerat föreställningar och tankegods från områden utanför Sverige. Att vi således varit ett tagande område. Detta innebär att det går att se kulturella kontakter med mer historiskt kända kulturer och därmed även försöka tolka den idéöverföring som skett. De "kulturer" som är intressanta är kelternas, romarnas och germanernas.

Äldre järnålderns religion och ideologi

De främsta källorna till kunskap om nordisk religion under yngre bronsålder och förromersk järnålder är votivfynd (fynd nedlagda i marken och framförallt i sjöar samt mossar) och hällristningar. Från denna tid finns det tydliga tecken på en stor keltisk påverkan. Hällristningarnas bildvärld förändrar sig och nya tecken som ormar, djurhuvud och hjortjakt, vilkas förebilder kan sökas hos den östra Hallstattkulturen. (Görman 1989, s. 34f.) I slutfasen av bronsålder och in i järnålder så präglas votivfynden av halsringar med varierat utseende. Under yngre bronsålder kan man iaktta en pågående förskjutning från manlig till kvinnlig fruktbarhetskult. Karakteristisk för samma strömning är den dubbla halsringen som ofta återfinns i mossar. Även så kallade idoler har hittats, en naken kvinna med dubbel halsring. Det verkar som om under äldre järnålder har denna "gudinna med dubbelhalsringen" dominerat kultlivet. (Ström 1985, s. 29, 40.)

På grund av likheter i användandet av halsringen bl.a. som offer, så anser Görman att dessa halsringar användes på ett identiskt sätt på keltiskt och nordiskt område och därmed så speglar det en likartad religiositet. (Görman 1989, s. 37.) Jag vill också se ett sammanhang med de mosslik som hittats. Det går att koppla deras konstfärdigt flätade halssnaror till de halsringar som hittats i mossar, de är ofta snodda som för att efterlikna repslageriarbeten. Typfall är de slående likheter mellan offerhalsringar och Borremosemannen och andra mosslik. (Ström 1985, s. 40.)

Från det Nordgermanska områden där troligtvis Danmark kan ses ingå, omtalas dyrkandet av en kvinnlig gudom vid namn Nerthus, som betyder moder jord. Hon åkte runt i en vagn, dragen av kor, annars fanns denna vagn i en lund på en ö i oceanen. Efter förrättat värv och gudomen har tvättats i en sjö, dränks de trälar som har utfört detta i densamma. (Tacitus 1969, 40.) Detta namn Nerthus är språkligt detsamma som vanaguden Njord i de fornnordiska källorna. Som alltså växlar till en manlig gud under vikingatid. Det är möjligt att hon har dyrkats med en manlig gud, en make, eftersom fruktbarhetskult brukar förutsätta två av motsatt kön. Intressant är att Snorre nämner att Njord skulle ha varit gift med sin syster. (Ström 1985, s. 41.)

Detta visar på den inriktning på fruktbarhetskult som rådde och en intressant detalj är att Tacitus tillägger: "[...] ej krig, man uppträder icke beväpnad, allt järnverktyg hålles undanlåst, fred och ro känner man och älskar då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen , när hon blivit mätt på samvaron med de dödliga."(Tacitus 1969, 40.)

Ideologiförändringar

Ytterligare en nyhet i den nordiska offertraditionen är de sk. krigsbytessoffren som uppkommer i och med förromersk järnålder. Hjortspringsoffret som anses ligga ca: 300-150 f.Kr har ett påfallande keltiskt inventarium och ett antal likartade fynd är gjorda på keltiskt område. De nordiska krigsbytesoffren förstärks och fortgår under romersk järnålder och folkvandringstid. (Görman.1989, s. 37.) Dock ligger tyngdpunkten i romersk järnålder och fram till slutet av folkvandringstid. Det går att se skillnader mellan de olika offertyperna i Skandinavien. (Se appendix s. 37) Generellt sett avlöser de varandra (Fabech 1989, s 115.) Det går anta att en ny tradition uppkommer omkring 200 e.Kr. Nu skiljer tidpunkten sig med all säkerhet i olika områden i Skandinavien. Dock kan man tolka detta som, att det sker en ideologiförändring som uttrycks bl.a. i ett annat religiöst mönster.

Den nya ideologi som kan tänkas göra sig gällande är den som har uppstått hos kontinental- germanerna efter Kr.f. Under det första århundradet uppstod det en form av krigarelit och samhällena blev en form av krigarsamhällen. Dessa konsoliderades omkring 200 e.Kr. Den sociala strukturen förändrades, vilket innebar att man bröt med den gamla ättebaserade samhällsstrukturen. (Hedeager 1992, s. 280.) En del i det sociala strukturen bestod av att man byggde upp sociala kontaktnät och allianser med hjälp av gåvor, därför var krig och plundring så viktiga, utan dessa beståndsdelar skulle ideologin bli meningslös och innehållslös. (Hedeager 1992, s. 280f.)

När Tacitus beskriver de germanska stammarna är det troligen en form av dessa krigarsamhällen han beskriver. De som bodde i väst. En av orsakerna till framväxten av ideologin bör ha varit den kulturpåverkan som skedde från romarna över Limes och in mot de germanska stammarna. Det finns en skillnad mellan västligt och östligt boende germaner. I väster vapengravar och i öster rikt utrustade med smycken etc. som har tolkats som kvinnogravar. (Se appendix s 39). Detta skulle kunna tolkas som krigarideologin är mer framträdande närmare limes medan den inte har samma genomslag i nordöst. (Hedeager 1987, s. 128.) De vapengravar som börjar uppträda i Skandinavien under romersk järnålder och de romerska importsakerna kan vara ett tecken på att nya föreställningar även börjar uppträda här.

Denna krigarideologi legitimerar sig med ett komplex av myter och föreställningar som ger en identitet. En del i myten är då att räkna sig tillbaka till en berömd mytisk ättefader, gärna av gudomligt ursprung. Oftast är det Oden som blir stamfader. Goterna och andra kontinentala stammar gjorde så och även våra norröna sagor använder detta tema. (Wolfram 1992, s. 58f.) Däremot är vår egen Ynglingatal en av de få sagor som har en vanisk stamfader, Yngve frej. Det var också givetvis nödvändigt att omforma den gamla gudaordningen med nya gudar eller åtminstone med andra egenskaper som bättre stämde med de nya förutsättningarna. De gudar som Tacitus säger att de germanska stammarna hermundurui och chatti offrade åt, mercurius och mars, var med säkerhet Wodan och Tiwaz. Denne gud vi känner som Tyr. Med tiden trängde Wodan undan Tiwaz och sedermera blev Wodan den vi känner som Oden, asarnas fader, som då också hade antagit båda de tidigare gudarnas egenskaper. (Davidson 1985, s. 56, 138.)

Vanerna

I vinnilernas, eller som de senare kom att heta longobarderna, och goternas stamsagor finns det beskrivningar i mytologisk form hur bytet av ideologi/religionsuppfattning sker. Sagan börjar helt klart, säger Wolfram, i en miljö som kännetecknas av en övergång mellan vana och asatro. Hos vinnilerna är det kvinnorna, gudinnan Freja och hennes prästinna som förbereder och underlättar men också framtvingar övergången till asatron. För goternas del så stöts de kvinnor som sysslade med magi och kontakt med de dödas värld ut ur stammen. Detta byte var en nödvändighet för att legitimera bildandet av en framgångsrik militär organisation, i form av en vandringsarmé. (Wolfram 1992, s. 55f.)

Vanerna är en semantisk kategori som är tidigare och utanför. Det centrala i mytkomplexet är att konstituera relationen mellan asar och vaner. Myterna låter oss förstå att asarnas "värld" är det riktiga. Vanerna är ett uttryck för en åkerbrukskultur som är inriktad mot ett feminint universum, ett uttryck för en religion som är mer matriarkalisk. Vanerna kan ses som välvilliga gudar som stod för en stabil social ordning; de garanterade lagar och sedvänjor, fruktsamhet och fred. De framhävde syskonäktenskap och uttalat matriarkaliska maktförhållanden. Däremot stod asarna, som förkastade de äldre vanernas sedvänjor och var framförallt inriktade på att framhäva mannens rätt, krig och kaos. (Wolfram 1992, s. 55f., Schjødt 1989. s. 305-312.)

Sålunda är asarna ett uttryck för en inriktning mot ett maskulint universum, en mer patriarkalisk religion. Intressant är att vanatron starkt sammankopplas med kvinnor, vilket styrker att vanatron var en "matriarkalisk" inriktad religion som bryts mot den mer "patriarkala" asatron.

Det går följaktligen att tolka skeendet i Sydskandinavien som så, att den keltiska influensen ersätts av en germansk dito. Detta bör förstås som en process under en längre tidsrymd. Möjligen kan man påstå att krigsbytesoffren och även de vapengravar som börjar uppträda, hör i hop med influenser av krigsideologin. De tidigare fruktbarhetsoffren blir mer oregelbundna, men torde ha varit tillägnade fruktbarhetsgudomligheter, som var bra att dyrka för ár och friðr.

Det är viktigt att även här se det individuella som är i ett dynamiskt samspel med den sociala omgivningen. Den enskilde behöver en andlighet för att försöka förstå sig själv och kosmos. Detta finns då också i samhället på ett högre strukturerat plan, dvs. ett system. Som i sig själv är dynamiskt och förändras över tid genom det samspel som sker inom samhället och genom utifrån kommande impulser.

3.0 Den materiella kulturen

3.1 Skelettgravskickets utbredelse

Syd och Nordeuropa

Seden att begrava en del av de döda obrända blir återigen vanlig under romersk järnålder. Det är det vi möter i de rikt utrustade gravarna i Valle härad. Det sker en markering ovan jord som rösen eller som sekundärbegravningar i äldre rösegravar. Detta gravskick förekommer också tidigt i Danmark och Norge. Ungefär samtidigt eller något dessförinnan återfinns det i länderna söder om Östersjön. Det är inte helt klart varifrån detta gravskick har kommit men en förmodan är att det har upptagits av kontinentalgermanerna och andra folkstammar från keltiskt håll. (Stenberger 1979, s. 362., Magnus & Myhre 1986, s. 250.) Kelterna brukar allmänt sammankopplas med den sk. Hallstadtkulturen och efterföljande La Tene kulturen.

Jag skall försöka ge en summarisk bild av detta gravskick och börjar hos kelterna. Under den tidiga järnåldern upptogs i Hallstadtkulturen seden att begrava obrända avlidna med ett rikt gravgods. Detta gravskick praktiserades redan i södra Frankrike, södra Spanien, hos Etruskerna, men även på Cypern och i Främre Asien. (Champion 1994, s. 273.)

Detta nya gravskick av prestigenatur finns till det femte århundradet i Böhmen, södra Tyskland, Italienska alperna och östra Frankrike. (a.a.) Detta gravskick med rikt gravgods fortsätter i de centrala delarna av Europa in i tidig la Tene tid (fjärde århundradet f.Kr.), varefter det försvinner. En stor del av dessa gravar är kvinnogravar. (Ehrenberg 1992, s. 168.) Därefter är gravgåvorna något mer moderata, där männen gravläggs med vapen och sköld medan kvinnorna har prydnadsföremål som varierar från region till region. I nordöstra Frankrike och Rhenlandet får skelettgravarna under det andra århundradet ge vika för ökad kremering och i slutet av första århundradet upptas kremeringen även i sydöstra England. Dessa begravningar sker i s. k. flatmarksgravfält. (Champion 1994, s. 298 och 321., Renfrew 1993, s. 244.)

För det Nordeuropeiska området uppstår det fyndrika obrända gravar ’princerly graves’, under det första århundradet e.Kr. Dessa gravar kan vara en fortsättning på samma eller snarlika idé, eftersom den bygger på samma symbolism fast under delvis andra förhållanden. Bland dessa gravar finns återigen ett flertal kvinnliga skelettgravar, och vapengravar. (Se appendix s. 39.) Det nya skicket uppträder i Schlesien i Polen och Sachsen-Thüringen i Mellantyskland. De äldsta gravarna är rikt utstyrda med smycken och efterhand med romerska varor. Gravarna är också likartade över det germanska området. (Magnus & Myhre 1986, s. 250.) Ett intressant faktum är att de inte finns inom en zon av 200 km från den romerska limes och enligt Lotte Hedeager det område som hade sitt egna karakteristiska politiska och ekonomiska system, baserat på tidigare keltiskt system. (Hedeager 1987, s. 127.)

Denna etablering av gravar i Nordvästeuropa och även Jylland, bör sättas in i ett sammanhang av romarnas expansion och etablering vid Elbe i början av det första århundradet e.Kr. (Hedeager 1990, s. 138.)

Östeuropa

Området omkring Weichsels mynning är intressant, därför att det dels finns kulturförbindelser med Sjælland under denna tid, men dels också för att det finns ett stort antal skelettbegravningar. En notering kan vara att gravfältet Chelmo inte har några arkeologiska spår förrän från mitten av det 1:a århundradet, då det upprättades nya gravfält av Skandinavisk typ-rösen/högar, bautastenar och stencirklar.

Det finns i området ett stort antal gravfält från olika tidsepoker. Det förekommer både flatmarksgravfält som gravar från romersk järnålder. Det gravfält som är utgrävt är Weklice. Gravarna är daterade från ca. 70-100 e.Kr. till 260-300 e.Kr. Under grävningsarbetet mellan 1984-1992 upptäcktes c:a 270 urne och skelettgravar, på de c:a 30% av gravfältet som utgrävdes. Under hela tiden förekommer både brandgravar som skelettgravar.

Mansgravarna innehöll mycket enkelt och sparsamt gravgods-skelettgravarna uppvisar vanligen inga gravgåvor alls. endast två gravar på gravfältet innehöll sporrar; andra hade enstaka fynd som kammar, broscher och en bärnstenspärla per grav-den tjänade antagligen som en personlig amulett. Bärnstenspärlor är en vanlig gravgåva även i kvinnogravar, men i en större mängd. Döda kvinnor däremot begravdes i en påkostad formaliserad klädsel och med ett träskrin innehållande personliga tillhörigheter. Även unga kvinnor och flickor gavs rika gravgåvor.

Fasen 160-220 e.Kr. blir kvinnogravarna ytterst påkostade, de börjar också innehålla romerskt importgods. Under denna fasen har det tydligen existerat förbindelse med Danmark och Sydskandinavien vilket både monsterfibulor och romerskt importgods vittnar om. En intressant sak är att gravskicket efter 220 e.Kr förändras och liket läggs på sidan, vilket är en parallell till Sjælland enligt ovan. (Okulicz-Kozaryn 1992, s. 83-105.)

Det är anmärkningsvärt att männen i förhållande till kvinnorna inte erhöll något rikt gravgods. Det är också anmärkningsvärt att det inte har hittats någon rikt utstyrd manlig grav. Det får ändå anses att en relativt stor mängd gravar har utgrävts och borde visa en någorlunda representativ bild. För andra områden har det allmänt antagits, som för Sjælland och Tyskland, att rika gravar representerar en elit. Med andra ord en social grupp som enligt gravgodset värderats högre än andra grupper. Då blir en tolkning att dessa gravar representerar en elit som bestod av kvinnor, som då analogt har värderats högre än män. En viktig detalj är att det inte heller finns någon vapengrav. Däremot gravar med två sporrar. Gravar med sporrar tolkar Hedeager för Danmarks del som ett uttryck för äldre män som mist vapenutstyret med åldern. (Hedeager 1990 s. 136.) Skillnaden är att dessa med guld och import demonstrerar kontakt med en internationell miljö, medan här vid Weichsels mynning är sporrar det enda gravutstyret.

Därav kan man tolka detta som om det rådde någon form av matrilinjärt släktskapssystem. Dels för att flickor begravdes med ett rikt gravutstyr, men dels för att det finns ingen grund till att ge kvinnor rika gravnedläggelser om status ensamt förs vidare i mannens släktlinje. (Hedeager 1990, s. 133.) En gissning, med tanke på den totala dominansen av rikt utstyrda kvinnogravar, är att även den politiska makten kan ha varit kvinnligt orienterad, som enligt Tacitus ska ha förekommit och då troligen österut. (Tacitus 1969, 45.)

Danmark

Detta obrända gravskick uppstår som något nytt även i Danmark i romersk järnålder. Några av de mer kända gravarna från äldre romersk järnålder är Juellingegravarna och Hobygraven på Lolland. Där Juellingegravarna (se nedan) är kvinnogravar och Hobygraven en mansgrav, med ett rikt utstyr men utan vapen, daterad till tidigt 100-tal e.Kr. (Arkæologi Leksikon 1985, s. 125.)

Importen som når Danmark under romersk järnålder är betydande, både i mängd och variation. Det är likartat till det innehåll som känns igen från de germanska "princerly graves". I Danmark sker en långsam förskjutning av tyngdpunkten, under äldre romersk järnålder, för gravar innehållande importgods från Jylland, Fyn och Lolland till Sjælland, varvid Sjællands dominerande ställning under yngre romersk järnålder förebådas. (a.a. s. 214.)

På Himlingøje på Sjælland har man grävt ut ett antal rika skelettgravar. Gravanläggningarna skiljer sig ifrån andra på Sjælland, som Varpelev och Valløe, som utöver rika gravplatser också rymmer enklare utstyrda gravar. (Lund Hansen 1991, s. 85.) Under övergång till yngre romersk järnålder har man i Himlingøje uppfört ett antal högar. Detta tolkas som om en inflyttad elit har uppfört dessa och etablerat sig i området. (a.a., s. 91.) De tidigaste gravarna är brandgravar från omkring 160-200 e.Kr, de är ovanliga dels för att de är tidiga yngre romerska järnåldersgravar, men också dels för att det är osedvanligt med dessa högar. Mycket tyder på att de något senare gravarna, skelettgravar, har legat under flat mark eller under ganska låga högar. (Lund Hansen 1991, s. 91.; Arkæologi Leksikon 1985, s. 122)

Dessa gravar är både för män och kvinnor. Skelettgravarna verkar sakna vapen medan en funnen brandgrav innehåller vapen + rikt gravutstyr. En av de rikast utstyrda gravarna är en kvinnograv där liket lagts på sidan. (Arkæologi Leksikon 1985, s. 122.)

Det finns en väsentlig skillnad mellan de västliga och östliga gravarna i Danmark. Den Jylländska vapengravsmiljön har släktskap med det Nordvästeuropeiska området, medan de vapenlösa, som har tolkats som kvinnogravar, Östdanska gravarna har släktskap med det Nordösteuropeiska området. (Hedeager 1990, s. 137f.)

Värt att notera är att förekomsten av skelettgravar är betydligt högre på Sjælland än i Jylland. (Se appendix s.39.) Hedeager ser det som att det råder ett patrilinjärt släktskapssystem på Jylland, medan det i Östdanmark råder ett matrilinjärt släktskapssystem eller i vart fall en bilateral struktur. (a.a., s. 133.)

Norge

I Østfold på gården Store-Dal finns ett gravfält där skelettgravar börjar uppträda omkring 50 e.Kr. Tidigare hade kremering tillämpats på gravfältet. Det var en man som fullt påklädd och med personlig utstyrsel, hade lagts i en träkista. Graven låg under en låg hög. Nästa grav var omkring en generation senare och den innehöll likaså en man. Dock var denna grav rikare i gravutstyr. Det bestod av ett bronskärl, en vinskopa och ett dryckeshorn, samt en guldring på fingret.

Omkring år 100 e.Kr har det gravlagts en kvinna med ett gravinnehåll, som är lika påkostat som de rikaste gravarna i Sydskandinavien och Nordtyskland. Den innehöll smycken, guldpärlor och fingerringar. Ett träskrin med personliga saker, bronskärl och två små blå glasskålar.

Samtidigt med dessa rikare gravar fortsatte kremeringen på gravfältet, speciellt efter 300 e.Kr. Av 200 gravar var ca: 10% kistor med obrända lik. Liknande utveckling kan ses på andra gravfält i Østfold. Detta gravskick blommar upp och försvinner sedan. På östra Toten slog omkring år 200 e.Kr. detta nya gravskick igenom på centralgårdarna, men redan i nästa generation var likbränningen allenarådande. I andra bygder är seden också dåligt representerat och utgör bara en bråkdel av gravarna. (Magnus & Myhre 1986, s. 252 ff.)

Skelettgravens idé

Det är allmänt känt att skelettbegravningar har existerat under en stor del av förhistorien. Skicket att kremera den döde får dock en ökad aktualitet under bronsålder och under förromersk järnålder är det förhärskande i ex.v. Västergötland. Säkerligen har synen på jordandet haft olika religiösa betydelser under olika delar av förhistorien och i olika kulturer. Denna skelettgravstradition som sprids över Europa under tidig järnålder, måste tolkas som någon form av en idé. Själva den religiösa bakgrunden är dock svår att tolka ut i det existerande källmaterialet.

Jag ämnar inte närmare diskutera uppfattningar om livet efter döden, uppfattningar om själen etc. eftersom det skulle spränga ramen för uppsatsen, men några tankar vill jag föra fram. Det bör ha förekommit skilda tankar om jordande och kremering, eftersom de ändock är skilda sätt att behandla den döde på. Avsikten med kremering skulle rimligtvis kunna vara som Gräslund skriver, att oavsett kulturmiljö, snabbt frigöra den dödes ande från kroppens hölje och genom detta hjälpa den till en annan tillvaro. (Gräslund 1977, s. 49.)

Jag skulle vilja skissa upp tre möjliga alternativ för skelettgravskicket, utan att för den skull vara heltäckande.

1. Att den dödes ande bara långsamt skulle lämna kroppen-kanske för att anförvanter eller samhället behövde en garant av något slag.

2. Att man hade en annan religiös uppfattning-att den döde hade sin bostad i graven

3. Att uppfattningen om det religiösa kosmos skilde-att själva jorden var viktig.

En möjlighet är att flera av dessa påståenden kan vara giltiga samtidigt, eftersom de i princip inte motsäger varandra.

Skelettgravskicket kan följaktligen ha med modergudinnan att göra som livgivaren, varvid de som begravs i moder jord återvänder dit varifrån de kommit. (James 1986, s. 208.) En myt som ytterligare kan ge information är den, att enligt Snorre så bars den döde vanaguden Frej i hemlighet till en hög och man sa att han levde, varvid skatter hälldes i högen och den goda årsskörden och freden fortsatte. (Snorre 1991, s. 32f.) Här finns i mytens form dels ett obränt gravskick och dels ett fruktbarhetsuttryck men också en förklaring till det rika gravgodset. Det innebär att det går att koppla skelettgravskicket till fruktbarhetsgudomligheter. Det är då också möjligt att se dessa gudomligheter, som dem vi betraktar som vaner. Vanerna har som jag tidigare beskrivit, både den historiska och religiösa kontexten. Det går också att koppla obränt gravskick till matrilinjära strukturer. Dessa verkar då under romersk järnålder ha förekommit i Östdanmark och österut i Europa. Det syns som om krigarideologin är mer framträdande i de västliga delarna av Nordeuropa.

3.2 Gravanalys

Juellingegravarna

Denna gravplats på Lolland bestod av 4 st. skelettgravar, från andra halvan av äldre romersk järnålder. De var orienterade i N-S, med huvudet åt N och var kvinnogravar. Det fanns spår av trä i gravarna.

Grav.1. var den rikast utstyrda. Den döda var en 30-årig kvinna lagd på sidan i sovställning. Graven bestod av 2 st. hårnålar av silver med guldbeläggning, om halsen ett sammansatt guldsmycke med berlock, 2st. silverfibulor som höll klänningen vid skuldrorna, lite längre ner på överkroppen ytterligare 2st. silverfibulor. På hennes ena hand en slät guldring och när låg också pärlor. Ovanför hennes huvud fanns ett träskrin med bronslås innehållande toalettartiklar, dessutom fanns 2st. klara romerska glaspokaler, 2st. dryckeshorn med bronsbeslag, en bronskittel och en bronsskopa, samt djurben.

Gravarna 2. och 4. innehöll medelålders kvinnor och gravgodset påminde om grav 1. Grav 3. var ett barn, omkring 9 år gammalt, med ett lite sparsammare gravgods. (Arkæologi Leksikon 1985, s. 142f.)

Kvinnogravarna i Valle härad

De kvinnogravar som jag i första hand skall försöka bygga min tolkning på och försöka sätta in i ett sammanhang är två st. i Varnhem sn. och en st. i Bolum sn. Gravarna i Varnhem låg N om den gamla landsvägen Skara - Skövde. De är belägna i ett 1km x 1km stort område med ett 20-tal fornlämningar, mestadels rösen. (Se appendix s.36.) Ett fåtal är undersökta.

1 Fornlämning nr. 40. Överbo. På botten av röset fanns obetydliga lämningar av ett obränt lik, någon kista eller stenomramning syntes inte. Gravinventarierna var : Två likadana kraftigt profilerade spännen av brons med silverbeläggning och rik filigranornering, en lös klase som troligen har tillhört ettdera av spännena, en berlock av guld, en blå och grön pärla av glas, en dubbelhake av silver, ett smalt bandformigt spänne, en nål av brons med rombiskt hål genom huvudet och en bit av en fingerring av brons. (Se appendix s. 41.) De profilerade spännena låg vid var sin axel och det tredje på bröstet. Vid halsen fanns silverhaken och där huvudet legat fanns nålen. Guldberlocken, de båda glaspärlorna och silverhaken bildar ett halsgarnityr. St. H. M. 8058. Detta halsgarnityr har samma karaktär som de som är funna i Danmark i Juellingegravarna, men där är pärlorna av guld. (Sahlström 1939, s. 84f) I graven fanns också benen av en stor hund av greyhoundtyp, troligen en importerad hund. (Hjohlman 1985, s. 100.) De profilerade spännena är talrikast förekommande i Norge, medan det tredje är en typ som är vanlig i Västpreussen. Gravgodset med denna utstyrsel har paralleller med Danmark och sydöstra Norge. Även läget av föremålen i graven överensstämmer med den tidigare omtalade graven i Danmark. (a.a., s. 86.) Dateringen kan utföras, som Sahlström gör, på spännena och hamnar då i slutet av 100-talet e.Kr. Det går också att datera på guldberlocken då det finns en typologisk serie för dessa. Då hamnar guldberlocken i Överbograven som typ III, dvs, ca.100-150 e.Kr. (Furingsten 1984, s. 120.)

2 Ett hundratal meter från den tidigare i ett röse på Överbo Smedsgården, fornlämning nr. 34., hittades av en privatperson år 1876: en större bronskanna med handtag och smal hals, en vinskopa med sil, en bronsnål med genombrutet, korsformigt huvud, en kortare nål med spår av öga och en tunn, bred, slät fingerring av guld. (Se appendix s. 41). Senare tillkom ett spänne av kort, bred form, på översidan belagd med pressat guldbleck St. H. M. 5766B Graven var en sekundärbegravning i ett bronsåldersröse. Även denna grav var en kvinnograv och har dateras till omkring 200 e.Kr. (a.a., s. 86f)

3 Från Bjällum Källegården i Bolum sn, fornlämning nr. 7., gjordes år 1879 ytterligare ett rikt fynd i en kvinnograv. Fyndet består av ett brett, kort spänne med platta, belagd med ornerat guldbleck; 2 st. liknande spännen men något smalare;. en nål med genombrutet, korsformigt huvud; ett fyrkantigt bronsbeslag, troligtvis låsbeslag till ett skrin; beslag till 2 st. dryckeshorn med starkt profilerade ändbeslag med platt avslutning och 2 st. fullständiga, grenade kedjor av bronstrådslänkar; 4 st. bitar av mynningsbeslag; en liten pärla av förgyllt silverbleck med pålödda trådar och korn; en i tre delar bruten, hopbucklad bronskittel. St. H. M 6350. (Se appendix s. 40.) Kedjorna är ovanliga i Norden och är av romerskt ursprung och de förekommer även i Böhmen. De båda smalare spännena anses formmässigt utgå ifrån Norge. Kitteln är av en typ som benämns Juellingetyp. Dateringen av graven har gjorts på spännena och är ifrån slutet av 100-talet e.Kr. (a.a. s. 89f.)

Flera skelettgravar från Varnhemstrakten är kända. Ett exempel från Nygård är ett spänne av brons, liknande det i grav 3 ovan, från en hög på Nygård, fornlämning nr. 19. Ett bit tyg hade bevarats och det var ett ylletyg i fyrskaft, mönstrat i gåsögon, av samma art som ett fynd från Öremölla i Skåne. (Se Fornvännen 1939, sid. 190) Graven har tolkats, på grund av tygresterna, som en skelettgrav. (Sahlström 1939, s. 91f) Tydligen har en del av fynden tillkommit vid borttagande av fornminnen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, därför är fyndomständigheterna oklara och föremålsinventarierna ofullständiga.

Ytterligare ett fynd som är av intresse är från Backen i Bolum sn. troligen fornlämning 37c. Det är tidigare än de här uppräknade och härrör från omkring 100 e.Kr.. Fyndet består av 2 st. ögonspännen; en nål med korsformigt, genombrutet huvud; samt en nästan klotrund berlock. Allt är av brons. De båda ögonspännena återfinns huvudsakligen i Väst och Ostpreussen. Nålen är en hårnål. Nålarna med korsformigt huvud syns huvudsakligen finnas i Danmark, södra Norge och västra Sverige. (Sahlström 1939, s. 81.f)

Vapengrav

I en rösebotten i ett röse på Överbo Smedsgården fann man en vapengrav 1927. En fullständigare utgrävning skedde 1937. Röset var en brandlagergrav. Strödda i detta brandlager hittades: en lansspets med skarpt markerad ås, en spjutspets med hullingar och profilerad tånge, bitar av kantbeslag av brons. Dessa har troligen tillhört en svärdskida, men flertalet torde varit ett randbeslag till en sköld. Vidare fanns ett brett randbeslag av brons till dryckeshorn, delar till en trolig kedja till hornet, diverse bronsbeslag, samt ett 50-tal små lerkärlsbitar. (Sahlström 1939, s. 95.) Den åldersbestämning som är gjord för fyndet är till under slutet av 100-talet e.Kr. Detta på grund av sköldbeslagens karakteristika. Likheter finns på Öland och i viss mån på Gotland. Däremot förekommer inga liknande i Danmark. Enligt Sahlström så återgår orneringen på förebilder i Böhmen och skulle då vittna om inflytande från det germanska markomannerriket. (a.a. s. 96.)

På klostret fiskaregården i Varnhem sn. hittades år 1887, 3st. korsformiga spännen samt 13 st. bitar till en sköld och lerkärlsbitar. Ett problem är att spännena visa 500-tal e.Kr. medan skölden skulle vara från 100-talet e.Kr. Detta tolkas som två begravningar av Sahlström. (a.a. s. 97f)

Strukturanalys

Dessa tre kvinnogravar är till sitt innehåll säregna för Valle härad. De närmaste paralleller som kan dras är till Östdanmark och sydöstra Norge. Liksom i det norska området verkar gravarna uppkomma och sedan hastigt försvinna under denna del av romersk järnålder. Däremot försvinner inte gravseden med obrända kvinnogravar, dessa är kända från bl.a. Blekinge, Uppland och Norge under folkvandringstid och framåt. Det finns i området några totalundersökningar av gravfält. Två stycken i Häggums sn., varav ett från romersk järnålder och ett från folkvandringstid, samt ett från Varnhem på Pickagården. (Allard 1958-59,1960, Elfstrand 1979.) Inget av dessa gravfält uppvisar någon grav med ett motsvarande gravgods som de ovan beskrivna rösegravarna. Detta stärker intrycket av att rösegravarna är en form av elitgravar.

En skillnad utgör själva gravanläggningarna. Juellingegravarna är lagda som jordgravar under flat mark och gravarna i Østfold är täckta av högar, en tradition från förromersk tid. Däremot är gravarna i Valle härad lagda under rösen. (Sahlström 1939, s. 104.) Det kan innebära för gravskickets del, att det är själva jordandet som är förändringen, medan man använder regionala typer av kända gravsätt. För Valle härads del liknar de bronsåldersrösen och det har antagits en kontinuitet av denna gravform.

Ytterligare en skillnad i gravskicket är att det finns rikt utrustade gravar och mindre rikt utrustade gravar. De skelettgravar som finns på de omnämnda gravfälten har ett ringa föremålsinnehåll och det är troligt att det är den "vanliga" befolkningen som där har begravts. I Vilske Kleva grävdes en kvinnograv ut 1950 som uppvisar ett något rikare föremålsutstyr. Dock är den inte i paritet med de rikaste, utan har ett innehåll av personlig art som fibulor och en hårnål. Inga gravgåvor utöver personliga föremål som tillhörde "klädesmodet". Fibulaformen är sällsynt i Sverige och bör vara importerad. Även i Norge är de sällsynta men är däremot relativt vanliga i Danmark, men bara på Öarna. Dock är det inte några direkta paralleller utan dessa återfinns snarare i Oder-Weichselområdet. (Ullman 1951, s. 1f . Schnell 1963, 201ff.) Detta visar att det som förenar är det obrända gravskicket, medan gravinventarierna tyder på en skillnad i möjlighet eller en skillnad i symbolistiskt behov att nedlägga prestigeföremål.

Dessa tre kvinnogravar är i sin struktur och sammansättning lika de övriga i Danmark och Norge, detta betyder att de får ses i sammanhang med det nordöstra utbredningsområdet av skelettgravar. Gravarna från Varnhem sn. och Bolum sn. kompletterar varandra på ett viktigt sätt. I deras samlade gravinventarium återfinns i princip hela den gravutstyrsel, husgeråd och prydnadssaker, som karakteriserar Juellingegravarna. (Sahlström 1939, s. 91.) Dessa gravar ingår i den, som anses ha förevarit, enhetliga kulturkrets med Danmark och Norge. Det är närmast Sahlström som har sett det så, men även Selinge ansluter sig, se Historisk bakgrund. Detta är väl i grunden ett kulturhistoriskt synsätt. Det som är uppenbart är att det finns gemensamma drag som föremålsformer och gravskick och även ett visst ekonomiskt utbyte, i alla fall är naturen av prestigegravar tydligt. En framträdande ekonomisk skillnad verkar dock finnas. Vilket visas av att en gravs utstyr i Juellinge motsvarar en uppdelning på tre rika gravar i Varnhem sn och Bolum sn. Det kan tolkas som, att när denna elit skulle manifestera sig så användes det 1/3 gravutstyr mot förhållandet i Danmark. Det ger en intressant infallsvinkel, betyder det att mängden av importgods i området avgör den symbolistiska mängd som krävs eller är det enbart den ekonomiska förmågan som avgör?

Trots denna föremålslikhet med Juellingegravarna och då även med gravarna i Østfold så finns det skillnader. Det skiljer tidsmässigt. Gravarna i Østfold börjar omkring 50 e.Kr och hamnar därmed tidigare. Det verkar således, om dateringarna stämmer, som om detta gravskick först har tagits upp i Norge, tidigare än Juellingegravarna. Juellingegravarna är i sin tur troligen något tidigare än gravarna i Valle härad som ligger omkring slutet av äldre romersk järnålder och början av yngre romersk järnålder och passar därmed också in tidsmässigt in på den skelettgravstradition som uppträder vid Weichsel och Himlingøje. I likhet med Weichselområdet så har det inte återfunnits en enda rikt utrustad manlig skelettgrav, men man får komma ihåg att det kan finnas fler gravar, eftersom ingen större undersökning av rösen har gjorts och att de funna gravarna framkommit vid borttagande av rösen.

De funna vapengravarna är, om dateringarna är riktiga, från slutet av 100-talet e.Kr. En intressant detalj är att de innehåller sköldar. Skölden som attribut brukar härledas till vanaguden Ull och skulle kunna vara en symbol för solskivan, enligt en tolkning av Kaliff, som också visar på att sköldar och vapengravar är vanligt från östgötska gravfält. (Kaliff 1992, s. 112ff.) Denna typ av ornering, som kan kopplas till Böhmen, är vanlig på sköldar från Öland, men det viktiga är att det är inga kopplingar till Danmark, vilket övrigt gravskick har. (Sahlström 1939, s. 96ff.) En intressant vidarundersökning vore att se om det går att koppla vapengravarna i Östergötland till Ölandska området och i en förlängning kanske se samma strukturer mellan götalandskapen som öst och Västdanmark

Dessa likheter i gravutstyr mellan Valle härad och främst Juellingegravarna kan tyda på att denna elit, eller släkter som manifesterar sig, hade goda kontakter med varandra. Ett drag som framgår av den norröna Sagatraditionen och tycks ha varit en viktig ingrediens släkterna i mellan, även om denna behandlar senare skeden. Det anses allmänt att Sjælland spelat en viktig roll för distributionen av romerskt gods. Det finns skäl att tro att det romerska godset kommit den vägen. Likheterna mellan Juellingegraven och de båda gravarna från Varnhem och Bolumgraven är slående. Det kan vara möjligt att denna föremålslikhet visar hur prestige och makt på ett likartat sätt skulle framställas inom eliten på ett överregionalt plan. Det är möjligt att detta även uttrycker starka band med det östdanska området av annat slag, kanske släktgemenskap genom ingifte och dylikt. Men även kontakterna till Norge är tydliga genom de funna spännena. Det visar att kontakterna bortanför Vänern mot Norge också fanns.

Dock verkar det inte som om alla materiella föremål tagit vägen över Sjælland. Fibulorna från graven i Vilske Kleva verkar inte ha direkta paralleller med de danska öarna , trots att de är vanliga, utan med Oder-Weichelområdet. Likaså skölden från vapengraven i Varnhem som pekar mot Böhmen och markomannerriket. Kvinnograven i Bolum sn har spridda kopplingar, Kedjorna är ovanliga i Norden men förekommer i Böhmen. Spännena som hittats pekar mot ursprungsformer i Norge. Då måste frågan ställas om de tyska kopplingarna bara är en tillfällighet eller om det finns en annan förklaring. En möjlig men osäker förklaring är om det inte har funnits en tidig kontakt med det germanska området. Sahlström har pekat på ett starkt kultursammanhang av gravseder och föremål med trakterna av mellersta Elbe under förromersk järnålder. (Sahlström 1954, s. 41ff.) Det kan innebära att dessa kontakter bibehölls även under romersk järnålder och dessa "germanska" föremål kan visa på detta. Fibulaformen från graven i Vilske Kleva och de Skandinaviska typerna av gravfält och bautastenar ger också intressanta öppningar för vidare forskning. Spännena som pekar mot sydöstra Norge är intressant då skelettgravskicket verkar vara av en så tidig datering där.

Detta kan visa på att överregionala kontaktnätet inom elitsläkterna var ett etablerat skick och att det var viktigt att upprätthålla dessa

 

4.0 Konkluderande diskussion

4.1 ideologiska förändringar.

Moder jordgudinnan.

Det har antagits att gravskicket för Valle härads del är en kontinuitet från bronsåldern, se Historisk bakgrund. Det finns gravar från förromersk-tidig romersk järnålder men de är få. Det betyder att generaliseringar utifrån de kända flatmarksgravfälten är nödvändiga för att få en något fylligare kontext. Dock, måste man komma ihåg, att det kan det röra sig om skillnader mellan dessa olika områden, eftersom skelettbegravningar i regel inte finns och gravfälten verkar gå ur bruk i romersk järnålder. Därför går det bara att diskutera i ett vidare begrepp.

Flatmarksgravfälten uppträder omkring 150 f.Kr. och fortsätter in i romersk järnålder. Detta nya gravskick återfinns även i Danmark och i Tyskland enligt ovan. Det är intressant att det finns tydliga likheter mellan västgötska och mellantyska gravfält i gravseder och gravgods. Detta tolkar Sahlström som ett ganska starkt kultursammanhang mellan götabygderna och trakterna av mellersta Elbe. (Sahlström & Gejvall 1954, s. 41ff.) Detta kultursammanhang som visas av föremålen, fortsätter även under romersk järnålder. Jag har tidigare försökt visa på möjligheten av kontakter till det germanska området. Detta kan visa på en spridningsväg också för idéer, och att det finns en materiell kulturinfluens från det utpekade området. Det betyder att direktkontakt kan finnas på det tankemässiga området och att de inte nödvändigtvis behöver följa handelsvägar. Eftersom flatmarksgravfälten utgör en förändrad gravsed, kan det visa på en möjlig förändring av ideologisk natur.

De tecken på en religion präglad av fruktbarhetsgudomligheter och med keltiska inslag som tidigare har diskuterats är de halsringar som förekommer som gravfynd. Halsringen har i den keltiska världen spelat en viktig roll både socialt och religiöst. Den förekommer både som offerfynd och som gravgåva. (Görman 1989, s. 37.) På gravfältet på kyrkbacken i Horn har man funnit fyra st halsringar. Av de tre som var möjliga att bestämma tillhörde två de till götabygden distinkta typerna och hade runda ändknoppar. De verkar vara lokala former som uppstått och tillverkats inom sina utbredningsområden. Det går att härleda formerna till Sjælland och mellersta Nordtyskland. (Sahlström & Gejvall 1948, s. 97ff.) Som tidigare påtalats så sker en fortgående förskjutning från yngre bronsålder från en manlig fruktbarhetskult mot en kvinnlig dito. Från N. Lundby i Valle härad har en halsring av västgötatyp hittats. Valle härad har också ett flertal fynd av halsringar från slutet av bronsålder. Flertalet av dessa är troligen offerfynd. Därmed kan halsringarna tyda på att trosföreställningarna i stort var likartade. Möjligen är detta då ett uttryck för moder jordgudinnan, kanske även så konkret som en dyrkan av gudinnan som Tacitus beskriver, nämligen Nerthus. Ström hävdar att gudinnan med dubbelhalsringen syns ha dominerat kultlivet under äldre järnålder. (Ström 1985, s. 40.)

Sahlström har karakteriserat flatmarksgravarna som ett allmängiltigt gravskick, där även de minsta barnen fick samma omsorgsfulla begravning, av en bondebefolkning utan större sociala skillnader. (Sahlström 1958, s. 83.) Frågan är om det är lämpligt att karakterisera detta samhälle som egalitärt, eller använda denna term. Eftersom den enligt definition beskriver ett samhällstillstånd, som jag har svårt att se har existerat under järnålder. Det finns skillnader i gravskick och gravgåvor. Denna synbara likhet i den materiella kulturen kan vara det som Hodder uttrycker-inte en spegelbild utan en ideologisk reflektion av samhället. Möjligt är att det fanns ekonomiska olikheter av mindre art i samhället, men sociala skillnader inbegriper också makt. För att dra en parallell till det danska området så pekar mossliken och andra tecken på människooffer, att det fanns makt och maktpotential genom utförandet av dessa.

Vanerna

Omkring slutet av äldre och början av yngre romersk järnålder börjar skelettgravskicket i Valle härad göra sig gällande. Skelettgravarna verkar normalt uppträda omkring 100 e.Kr. dock kan de i sällsynta fall anlagts tidigare. (Elfstrand 1979. s. 278ff.) Från det totalutgrävda gravfältet från romersk järnålder i Häggums sn. finns 8 skelettgravar och ca. 70 brandgravar. (Allard 1960, s. 2.) Detta och de påkostade gravarna i Varnhem sn. och Bolum sn., ger ett intryck av att det obrända gravskicket snarast är ett gravskick för någon form av privilegierade. En rimlig förklaring är att det är en förändrad ideologi som tar sig detta uttryck. Denna förändring avspeglas också i andra strukturella skeenden, se Historisk bakgrund. Det bör antas att dessa ekonomiska och sociala förändringar sker i samspel med det religiösa systemet, eftersom den ordning och struktur som förevarit ändras mot en ny ordning och struktur. Det är svårt att tänka sig en förändring av den sociala strukturen utan en motsvarande förändring av den mytologiska idévärlden, på grund av den påtalade legitimeringen.

Detta gravskick återfinns enligt ovan hos germanerna. De sk. "princerly" graves. Det verkar som det uppträder tidigare i Norge, dvs omkring 50 e.Kr, än gravarna i Valle härad, omkring 150-200 e.Kr. Dessa gravar kan då ses i sammanhang med både Juellingegravarna och Himlingøje. Det sker följaktligen förändringar i det germanska området mot en form av elitgravar. En förändring är den sk. krigarideologin enl. ovan. De skriftliga källorna visar på en social förändring, det anges att västgermanerna på Caesars tid valde krigsledarna och att dessa kunde väljas bland alla vapenföra män. Medan på Tacitus tid, ett århundrade senare, så valdes ledarna i utvalda släkter. (Hedeager 1990, s. 137.) Givetvis kan man inte generalisera över hela det germanska området, men det som är intressant är att en sådan förändring måste legitimeras i myten. Därmed kan det vara så att fruktbarhetsreligionen förändras till att spegla de nya förändrade förhållandena. Det kan vara nu som vanareligionen, i den form som vi känner den från de folkvandringstida germanska folken, tar sin form. Där det utbildas ytterligare gudar för att spegla den nya ordningen. Enligt Vinnilernas stamsaga så var de först vanatroende innan de övergick till asatron.

Furingsten vill se att en förändring från en mer "andlig" dödsuppfattning till en "kroppslig". (Furingssten 1985, s. 177.) Detta kan då stämma eftersom kroppen hos vissa individer rent konkret begravs. Genom gravskicket syns också en förändring mot ett mer individtänkande och särskiljande. Som ovan beskrivits är rösena ofta rika gravar och ligger enskilt. Denna ideologi med ett individcentrerat innehåll bör även ha gett en mer individbaserad religonsyttring, och ett rimligt antagande är att det är nu som vanerna som religiöst system börjar uppträda. Det är också nu som Fabech börjar se en förändring av offertyperna. Samhället har med hjälp av myterna legitimerat den nya samhällsordningen och i gravskicken ser vi yttringarna av detta. Det är rimligt att om man tar till sig attribut, som i detta fall ett gravskick, så tar man också till sig föreställningar som hör samman med det. Troligtvis kopieras inte föreställningar rätt av, utan de förändras beroende på de skilda förutsättningar som finns i olika samhällen.

Ytterligare en förändring som sker i det nordiska samhället är övergången till asatron. Men det verkar som om den "färdiga" patriarkala religionsstrukturen inte slår igenom förrän, som Bennet har tolkat skeendet för Mälardalens del, under folkvandringstid. (Bennet 1987, s. 188.)

4.2 Sociala förhållanden

Kvinnligt-manligt

Eftersom halsringarna så starkt sammankopplas med kultlivet är det intressant att försöka se vilket kön som har fått dessa som gravgåva. Det har inte gått att könsbestämma de individer i Horn som hade halsringarna som gravgåva. En av dessa tre gravar hade även björnfalanger vilket brukar ses som ett tecken på status. (Se appendix s.38.) Ytterligare björnrester fanns i sex gravar, varav tre har gått att osteologiskt könsbestämma som mansgravar. (Sahlström & Gejvall 1948, tabell 1. s. 96-97.) Då kan graven med björnfalanger och halsring även den vara en mansgrav. Möjligtvis kan halsringen antyda att den som har begravts har haft med kulten att göra. Att det skulle kunna ha varit en man ger en parallell till Tacitus som anger den tjänande prästen till moder jordgudinnan Nerthus som man. (Tacitus 1969. 40.)

En intressant iakttagelse när det gäller könsbestämning är, för att ta ett exempel, gravfältet i Bankälla där gravfynden är sådana, att en bedömning av könet beroende på dessa skulle ge slutsatsen att nästan uteslutande kvinnor har begravts. Däremot ger en osteologisk undersökning resultatet att det snarast är en jämn fördelning mellan kvinnor och män. (Sahlström & Gejvall 1954, s. 39.) Det betyder att "kvinnligt" och "manligt" i gravgåvorna i detta fallet inte var så distinkt. De föremål som tolkades "kvinnliga" användes av båda könen och det innebär att antingen fanns ingen uppfattning om "kvinnligt-manligt" för de föremål som lades ner som gravgåvor, eller alternativt så fanns en uppfattning om könsdelade föremål, men det naturliga i samhället var föremål med feminin laddning. Det är dock ett för litet material för att generalisera en giltighet i allmänhet, men det kan ändå indikera denna ovanstående struktur, åtminstone verkar det haft giltighet för Bankälla.

Den feminina fruktbarhetskulten som anses förekomma på grund av förskjutningen mot kvinnlig gudom i detta samhälle, innebär troligen att samhället var mer feminint än maskulint orienterat. Åtminstone verkar det inte funnits en social tävlan mellan könen. Jankavs hävdar att på Gotland uppstår en starkare åtskillnad mellan manligt och kvinnligt över tid mot folkvandringstid/ vendeltid. Jankavs kallar det just en social competition between the sexes. (Jankavs 1987, s. 43.)

Detta är då en parallell med övrig individcentrering både som en trolig ökad stratifiering i samhället och könsskiljande. Följaktligen så är attribut för könsroller inte lika framträdande i ett samhälle med mindre tydliga sociala skillnader än i ett som är mer stratifierat. Här sker då ytterligare en förändring under romersk järnålder då kvinnligt och manligt börjar tydliggöras alltmer. Det blir viktigt att markera skillnader mellan individer, vilket samspelar med en mer individcentrerad religionsuppfattning enligt ovan.

Det som visar skillnaden mellan könen är att de kvinnliga skelettgravarna oftast har gravgåvor av personlig feminin art, som dräktdetaljer och hårnål. Vilket visar att i förhållande till förromersk järnålder så accentueras det feminina inslaget hos föremålen till att gälla kvinnliga gravar. Det som könsskiljer män är vapen, men det verkar inte vara det generella förhållandet för män i detta fall. Av de enklare utstyrda skelettgravar som ej har kunnat könsbestämmas så bör någon eller några också gälla män. Det kan innebära att detta tydliga könsskiljande i gravgåvor var något som först togs upp av eliten.

Frågan är vad som är orsak och verkan i denna accentuering på könsskiljande utstyrsel. Jag har försökt göra troligt att samhället under förromersk och äldre romersk järnålder var feminint orienterat, eller om man så vill, orienterat efter en feminin princip/kosmos. En tolkning som känns närliggande är om inte den feminina principen på något sätt börjar ifrågasättas. Annars verkar det svårt att förklara varför det blir viktigt att framhålla könsidentiteten. Gravskicket och strukturen kan kopplas till det östgermanska området där, som det verkar, har förekommit matrilinjära strukturer. En indikator på detta, kan vara den förskjutning från manlig till kvinnlig fruktbarhetskult som anses ha skett. Däremot i den nordvästliga traditionen, verkar mer patrilinjära system ha varit vid handen om vi får tro Tacitus. Tacitus beskriver omkring år 100 e.Kr. dessa strukturer ifrån de stammar han kände till, vilka troligen var de som låg närmast limes. Där var också brandgravskicket var förhärskande och offrande åt de gudar som har tolkats som Wodan och Tirwaz. Det kan betyda att det börjar komma in influenser på manliga maktstrukturer ifrån det germanska området. Den funna vapengraven med just brandgravskick kan vara ett tecken på dels könsdifferens men också dels på de ovan beskrivna strukturerna.

En reflektion är om inte brandgravskicket även visar på en fortsatt "andlig" dödsuppfattning medan skelettgravarna representerar den nya "kroppsliga" uppfattningen. En grov generalisering över de rika gravnedläggelserna gör att det går att skönja dels ett uttryck för en elit med kvinnliga förtecken och dels att de begravs enligt den nya "kroppsliga" uppfattningen.

Matrilinjära strukturer

Eftersom denna individcentrering och tecken på könsskiljande gravutstyr föreligger, så uppstår problemet hur detta samhälle var socialt konstruerat. Det går givetvis inte att se dessa strukturer i detalj, men det finns en möjlighet att undersöka detta i ett större perspektiv. Eftersom det är dessa rika kvinnogravar som jag behandlar, är det rimligt att intressera sig för matrilinjära strukturer. Jag kommer att använda mig av olika aspekter för att försöka avläsa en möjlig förklaring för det undersökta området.

Gravtraditionen i det nordostliga Europeiska området.

Keesings antropologiska kännetecken för matrilinjära samhällen.

Religionens legitimerande funktion av samhällssystemet.

Om man ser till den kontext som kvinnogravarna i Valle härad kan sättas in i, verkar det helt klart vara det nordostliga Europeiska området. Det ger de ovan beskrivna, området omkring Weichsels mynning och Lolland/ Sjælland. För Weichsels del så pekar könsdifferentieringen, dvs. avsaknaden av utmärkande manliga gravar, på att det var feminina sociala strukturer som var viktiga i samhället. De är så specifikt utmärkande i gravmaterialet. För Östdanmarks del vill Hedeager se en matrilinjär eller åtminstone en bilateral och endogam (ingifte inom en släkt eller stam) struktur. Det är rimligt det Hedeager skriver och som jag tidigare påtalat, att det är inte någon mening med att ge kvinnor ett rikt gravutstyr om status ensamt förs vidare i mannens släktlinje, men däremot om kvinnan är arvsberättigad. (Hedeager 1990, s. 133.). Detta innebär att detta förhållande föreligger för det nordostliga Europeiska området. Det betyder inte att det därigenom av nödvändighet behöver föreligga samma matrilinjära system. Det finns skillnader alltifrån Weichselområdet dominans av rikt utstyrda kvinno- och flickgravar till Lolland/ Sjælland och Østfold där det även förekommer rika manliga skelettgravar. Gravarna från Valle härad är i denna ostliga kontext. Det problem som föreligger är inslaget av mansgravar. Den kända är den förut omtalade kremerade vapengraven. Den ändrar ändå inte på förhållandet att kvinnogravarna i Valle härad insatta i denna kontext pekar på ett matrilinjär eller i vart fall bilateral och trolig endogam struktur.

Keesing spaltar upp tre kännetecken på samhällen med matrilinjära strukturer. För den bakomliggande diskussionen se sid. 10.

1. De är i huvudsak baserade på jordbruk

2. De har tillräckligt hög avkastning och produktivitet som tillåter en stor andel bofast befolkning.

  1. Har en arbetsdelning som innebär att kvinnorna utför de viktigaste arbetena och/eller har en

betydande kontroll över vad som produceras

För Valle härads del så finns tydliga tecken på att kambrisilurområdet hade ett utvecklat jordbruk. (Särlvik 1982, s. 32ff.) Dock kan det vara svårt att avgöra förhållandet mellan boskapsskötsel och sädesodling. Det verkar ganska säkert att de har haft en stor andel bofast befolkning. Det går att avläsa av att pollenstudier visar en kontinuitet i odlingen och på antalet gravar och gravfält. (Selinge 1987, s. 233.) Denna tredje punkt är svårare då det inte är på samma sätt avläsbart. Det finns en risk för cirkelresonemang, men de rikt utstyrda kvinnogravrna och de tidigare indikerade feminina strukturerna av gravgodset i förromersk järnålder utesluter inte att kvinnorna haft kontroll över produktionen. Att kvinnorna har haft en stor betydelse för försörjningen visar det antropologiska exemplet enligt ovan från Iroquoisstammarna. Varvid även detta kan peka mot matrilinjära strukturer, men är samtidigt mer osäkert.

Då återstår den religiösa ideologin. Under förromersk järnålder så tyder det mesta på att det förekom en dyrkan av en kvinnlig gudom. Att religionen var inriktad mot frukbarhets-gudomligheter. Gudinnan med dubbel halsring verkar ha varit dominerande. Under romersk järnålder verkar fruktbarhetsgudomligheter ha fortsatt men en förändring av innehåll har skett och ganska troligt var det vaner som dyrkades. Eftersom det enligt ovan framgår att den var en religion med inriktning mot ett feminint universum och med uttalade matriarkala maktstrukturer. Detta innebär att även inom den religiösa kontexten återfinns dessa matrilinjära eller matriarkala strukturer.

Således pekar alla tre faktorerna mot matrilinjära strukturer, snarare än patrilinjära strukturer. Det innebär att det inte kan uteslutas ett samhälle med sociala strukturer av matrilinjär typ.

Maktsymbolik

Den inriktning som samhället hade mot fruktbarhetsgudomligheter står snarare för fred och stabil ordning än vapen och krig. Det går heller inte att bortse ifrån att vapen kunde ha en likartad symbolisk funktion liksom övrigt gravgods. Det betyder inte av nödvändighet, att vapen har en maktassociering. Speciellt inte eftersom övriga gravar har så stora likheter med Juellinge och Østfoldsgravarna, som inte innehåller vapen. Det tyder på att maktassocieringen till vapensymboler är något som gradvis inträder i samhället, och som tidigare beskrivits snarast hör till folkvandringstid. Den typ av vapensymbolik bör innebär att krig och vapen framställs som något positivt i myterna och detta sker egentligen inte utbildat förrän i asatron.

Det bör ha varit ett annat symbolspråk som har använts än vapen. Det troliga är att möjligheten att nedlägga rika gravgåvor har varit det gängse sättet. Vad kan symboliken vara i de rika gravnedläggelserna?

Det man tydligt ser är givetvis att detta gravskick är en influens från övriga Europa och hör samman med de övriga samhällsförändringarna som sker. Där den ovan beskrivna individcentreringen utgör en bas. Dock finns det även en konkret innebörd i nedläggelsen av rikt gravgods. Tacitus skriver att man ärvde både fientliga och vänskapliga förbindelser från anhöriga och att inte ens mord var omöjliga att förlika. Det sonades genom betalning med i detta fall boskap och kom hela ätten till del. (Tacitus 1969, 21.) Om detta var generellt giltigt för det allmängermanska området så kan det förklara en ingrediens för gravnedläggelserna i Valle härads kvinnogravar. Nämligen, möjligheten att undvara dessa föremål, som torde ha representerat ett stort ekonomiskt värde, innebar att man även hade råd och möjlighet att fullfölja de ärvda förbindelserna. Ytterligare en tolkning är det symbolvärde som fanns laddat i föremålen, dels från romarriket men också dels från det kontinentalgermanska området. Det kan betyda att man satte in sig själv i ett större perspektiv än bara närområdet. En möjlighet är att det är en symbol för dels en religionkontext men också dels för att tillhöra en större europeisk elitkontext. Detta som gravutstyret visar, framförallt de starka band som går till det östdanska området. Detta då på en "materiell" nivå som uttrycker den mer ideologiska nivån. Vilket sammantaget kan tolkas som att det är en maktdemonstration riktad mot det omgivande samhället, både mot vänskapliga som fientliga grupperingar.

Det förklarar dock inte att denna symbolik är företrädd hos kvinnogravarna. Samtidigt som det inte verkar vara någon längre tidskontinuitet i seden. Därför verkar det som denna markering sker mot ett tryck som uppstått under kanske någon generation. De två möjligheter som kan vara rimliga är dels en religiös markering eller dels en könsmarkering. Båda som i sig uttrycker en maktsymbolik

Hövdingadöme

Ett stort problem när det gäller antaganden om stratifieringsnivåer av ett förhistoriskt samhälle är att vissa antaganden tas för givna. Hövdingadöme ger som ord betraktat en föreställning om ett manligt dito. Detta bottnar givetvis i en patriarkal struktur av makten, som i sin tur avspeglar maktens språk, som i sin tur präglar teorier uppkomna i samtiden. Det betyder att hövdingadöme är en tolkning utifrån manliga premisser, varvid detta har fått tolkningsföreträde och det innebär, att det är mindre vanligt att diskutera andra maktstrukturer i samhället under romersk järnålder. Innebörden att använda denna typ av icke könsneutrala ord är, att vi får en etablerad föreställning på köpet och kan ha svårt att frigöra oss från denna värdering. Vad säger egentligen ett ord och företeelse som kvinnlig talman, vilket vi för närvarande har? Hjørungdal riktar kritik mot att hövdingadöme i äldre järnålder har setts som ett slutet system och inte har problematiserats med hänsyn till kön, olika sociala grupper eller klasser. (Hjørungdal 1991, s. 63.) Detta betyder att om man återigen går till Iroquoisexemplet att maktstrukturen kan vara mycket komplex och det är orimlig att enbart beskriva och verifiera hövdingadöme som en svart låda utifrån ett antal valda kriterier, som ex.v. Särlvik gör enligt nedan. Hjørungdal diskuterar vidare en viktig fråga om att även kvinnor kunde bli hövdingar. Hon anser att denna tolkning bygger framförallt på de rikt utstyrda kvinnogravarna och någon referens till nya rön inom socialantropologin som kvinnliga "chiefs" i Västafrika har inte förts. Vidare är problemet att New Archaeology med sina kvantitativa metoder inte har potential att problematisera fenomen som rikt utstyrda gravar. Hon anser att detta arkeologiska fenomen "kvinnor kunde också bli hövdingar" hör ihop med manliga premisser och samtidig könsideologi och med sjuttiotalets jämlikhetsdebatt. (Hjørungdal 1991, s. 63f.)

Vilken maktstruktur ser vi i Varnhemsområdet? Kan de rika kvinnogravarna tyda på en invandrad elit? Ett kriterium kan just vara det rika gravgodset. Dock saknas monumentaliteten då det i något fall är fråga om sekundärbegravningar. Ett exempel på uppkommen elit kan tas från Himlingøje på Sjælland, där det under övergången till yngre romersk järnålder har uppförts en grupp tätt liggande stora högar. Detta tolkas som att en nyinflyttad elit har uppfört dessa för att visa sin maktposition. Denna monumentalitet avtar efter etableringsfasen men det rika gravutstyret fortsätter. (Lund Hansen 1991, s. 91.) Således är det möjligt att det för Valle härad inte är en invandrad elit som manifesterat sig i området, utan att det är egen uppkommen elit. En tolkning som också anförs av Sahlström. (Sahlström 1939, s. 102f.)

Särlvik vill se att ett hövdingadöme var vid handen i centrala Västergötland och bygger på en modell av Sanders och Webster. Där hon utgår från kriterier som befolkningstäthet, välstånd, yrkesspecialisering, offrande och män med vapen. (Särlvik 1982, s. 151.) Det behöver knappast tilläggas att det är ett manligt ledarskap som förutsätts. Det enda av dessa kriterier som i egentlig mening är könsskiljande är män med vapen, men som jag visat så är det knappast ett generellt eller ens vanligt drag för åtminstone äldre romersk järnålder. Det är snarast bristen på vapengravar som är iögonfallande. Särlvik räknar med ett genomsnitt av 6.3 konfirmerade och förmodade vapengravar per århundrade, från romersk järnålder och folkvandringstid, i centrala Västergötland , vilket är i princip nuvarande Skaraborgs län. (Särlvik 1982, s. 117f.) Detta kan knappast ge ett övertag för teorin att vapen är det som avgör maktstrukturen i Valle härad. Romersk järnålder präglas av få vapenfynd. Gravfälten i Häggum sn. uppvisar ett vapenfynd, ett gladiussvärd från det folkvandringstida gravfältet. (Allard 1958-59) Mycket tyder på att fred var ett önskvärt tillstånd, åtminstone i myten för det nordiska samhället och enligt tidigare så står vanerna för detta. Snorre pekar på detta då han beskriver tider som ur hans synpunkt låg långt tillbaka i tiden. Dels den berömda Frodefreden (en danisk kung) och att under Frej som rådde över svearna var det goda tider, fred och god årsväxt. (Snorre 1991, s. 32f.) Detta är tydliga vaniska drag. Detta enligt ovan sammantaget, tyder dels på ett lågaggresivt samhälle under romersk järnålder och dels att vapen inte gavs den maktsymbolik som accentuerades mot yngre järnålder. För Valle härad under romersk järnålder är det ytterligt få vapenfynd.

Det är rimligt att det funnits andra sätt att organisera makt än hövdingadöme, speciellt som detta ord och fenomen har sin inbyggda värdering. Den matrilinjära struktur som kan vara rimlig för Valle härad ger en möjlighet. För Östdanmarks del pekar Hedeager på att samhällsstrukturen, som ovan beskrivits, är mer hierarkisk och ger en mer differentierad egendomsrätt än i Jylland. (Hedeager 1990, s. 133.) Denna struktur skulle kunna vara tillämpningsbar även för Valle härad. Den passar in på den individcentrering som verkar vara vid handen. Organiseringen av den politiska makten är svårare att diskutera, men jag vill ändå diskutera omkring denna fråga. Att kvinnor kunde ha den politiska makten finns det indikationer på, hos kelterna fanns kvinnliga krigsledare under det första århundradet e.Kr., bl.a. Boudica. Denna kvinna skall också ha varit stamledare för Iceni, som bodde i East Anglia. (Ehrenberg 1992, s. 164.) Det finns flera exempel på kvinnliga ledare förutom Tacitus syrliga anmärkning om att sitonerna lät sig styras av en kvinna. Det betyder att från skilda delar av Europa finns dessa tecken på kvinnliga ledare. Många av de tidigare omnämnda rika begravningarna från La Tene- och Hallstadttid är begravda kvinnor. Dessa kvinnor visar tecken på hög status och troligen stamledare. (a.a., s. 168.) Även senare under vikingatid finns beskrivningar av kvinnliga stridsledare bl.a. hos Saxo.

Ytterligare en problematisering är hur den politiska makten rent konkret fördelades socialt. Vad var männens roll i systemet? Det bör ha funnits en spännvidd mellan det synliga uttrycket av kvinnliga ledare till manliga ledare valda av kvinnorna som i Iroquesexemplet. Båda verkar i ett matrilinjärt system men verkar ha olika uttryck. En generalisering av gravmaterial i skelettgravarna som finns i olika områden skulle för Weichsels del innebära, att kvinnodominansen i gravmaterialet tyder på ett mer synligt kvinnligt maktutövande, medan för Östdanmark och Norge, där även män är begravda, återfinns någon form av delad maktprincip inordnad i ett matrilinjärt system. För kvinnogravarna i Valle härad, med den kontext de förhåller sig till, innebär det att ett matrilinjärt system syns logiskt. Däremot är det svårt att förstå hur makten i relation till män är konstruerad. Dels avsaknaden av hitintills kända rika obrända mansgravar och dels den övriga kontexten kan peka mot ett mer synligt maktutövande. De funna brand (vapen) gravarna kan dels peka mot ett delat maktutövande, dels kan de också peka på en manifestation av influenser från det germanska området, utan association med maktsystemet. Den slutsats som går att dra är att det är vanskligt att enbart ge manliga ledarstrukturer tolkningsföreträde, eftersom mycket pekar på kvinnodominerade arvs och maktstrukturer i Valle härad.

Slutkommentar

Detta sammantaget pekar på att det inte är rimligt att helt utesluta att det i Valle härad har funnits kvinnliga maktstrukturer, vilket då dessa rikt utstyrda kvinnogravar skulle peka på. Även den historiska, ideologiska och antropologiska kontexten visar att det är möjligt. Att manliga maktstrukturer har företräde och inte reflekteras över beror mycket på våra medvetna och omedvetna värderingar utifrån det samhälle vi lever i och det rådande samhälle där samhällsteorier skapas. Både nu och i förhistorien legitimerar man maktstrukturer genom att omforma ett kosmos som speglar ett önskat förhållande.

 

Sammanfattning

Kvinnogravarna i Valle härad-ur ett ideologi och genderperspektiv.

Avsikten med föreliggande uppsats är att söka belysa och ge ett tolkningsförslag till dessa gravar från romersk järnålder ur ett förhistoriskt socialt perspektiv och med en inriktning på en ideologisk- och en genderkontext.

I del 1, av uppsatsen presenteras den metod som jag använt mig utav på grund av den struktur som undersökningsmaterialet har i relation till min frågeställning. Metoden är abduktion, vilken innebär att ett enskilt fall tolkas i ett övergripande mönster, som om det vore riktigt förklarar fallet i fråga. Vidare redovisar jag de tidigare forskningsinsatserna som berör området i fråga. De är främst K-E Sahlström, Ingegerd Särlvik och Agne Furingssten. De har alla olika utgångspunkter för sina studier. Ingen av författarna diskuterar särskilt utifrån ett genderperspektiv och den ende som inbegriper ideologiska/ religiösa spörsmål är Furingsten. Jag redovisar också den allmänna historiska bakgrund som är relevant för området utifrån vad som i dag kan sägas vara det allmänt accepterade.

I del 2, Teoriavsnitt, representerar det ovanstående teoretiska mönster som jag ansett vara nödvändigt för att kunna ge ett tolkningsförslag för dessa kvinnogravar. Avsnittet är uppdelat i tre delar. Den första delen behandlar symbolik och symbolism ur ett visst maktperspektiv. Jag diskuterar ideologins relation till religion och ideologins legitimerande funktion i ett samhälle Jag ser även att den materiella kulturen har en stor symbolistisk funktion. Jag ansluter mig till Hodders syn att den materiella kulturen är snarast en indirekt, inte en direkt avspegling av samhället och ger snarast en ideologisk reflektion av detsamma. I den maktsymbolik som hör i hop med detta har vapen ofta använts för att visa på maktsystem, ofta med patriarkala strukturer. Jag vill göra troligt att det under romersk järnålder inte var denna typ av maktsymbolik, utan att det snarare är under folkvandringstid som detta accentueras.

Den andra delen av teoriavsnittet behandlar feminint och maskulint. Där jag först redovisar ett kvinnoperspektiv på forskningen. Därefter diskuteras den biologiska och psykologiska strukturen av oss som människor. Detta efterföljs av de några aspekter på kulturella och sociala faktorer. Jag vill påstå att det är snarast de psykologiska, kulturella och sociala faktorerna som avgör hur vi är som människor, än den biologiska faktorn. En förlängning av diskussionen blir då patriarkat-matriarkat. Jag tror mig kunna se att det har förekommit matriarkala strukturer och/eller rester i Nordeuropa under romersk järnålder.

Den tredje delen ägnas åt religionsvetenskapliga frågor. Hur dess metoder kan användas för att förstå vår forntida kultur. Till en stor del diskuterar jag hur ideologi och religion såg ut i främst Europa och förändrades över tid. Jag redovisar de teorier som vill påvisa ett starkt keltiskt inslag men framför allt vanerna som jag ser som en viktig kategori. Dessa vaner som sedermera ersätts av asar som religiöst system.

I del 3, Den materiella kulturen, är uppdelat i två delar. Den första delen försöker visa skelettgravskickets utbredelse över Europa, (med tyngdpunkt på Östeuropa, Danmark och Norge) och själva skickets idé. Att det troligtvis har med moder jordgudinnan att skaffa och att eliten tar till sig detta gravskick och att i många fall är det kvinnliga gravar. Den andra delen redovisar konkret inventariet för gravarna som jag skall behandla i uppsatsen men även Juellingegravarna i Danmark, som de har ett visst släktskap med. Därefter försöker jag göra en strukturanalys av gravutstyret. Trots den släktskap med Juellingegravarna som har antagits, så verkar de även tidsmässigt höra i hop med den förändring som sker vid övergången till yngre romersk järnålder. Denna förändring visar sig tydligt i Weichsel och på Himlingøje.

I del 4 Konkluderande sammanfattning, diskuterar jag kvinnogravarna i Valle härad utifrån två aspekter. Den ideologiska och sociala aspekten. I den ideologiska aspekten vill jag visa på att det troligen har dyrkats en form av moder jordgudinna under förromersk järnålder. Detta kan vara en möjlig förklaring till de mindre sociala yttringar som kommer till uttryck i gravskicket. Detta efterträds troligen av vanareligionen. Detta kan ses som ett ideologiskt skifte till en mer "kroppslig" dödsuppfattning och mer individcentrerad samhällsuppfattning under romersk järnålder. I den andra delen försöker jag se manligt och kvinnligt under dessa båda religionsyttringar. Jag vill påvisa ett ökat framhållande utav könsidentiteten i gravskicket, från ett litet inslag under förromersk järnålder till ett ökat under romersk järnålder. Det beror antagligen på de förändringar som sker under romersk järnålder och denna individcentrering. Jag har också velat göra troligt att det har funnits någon form av matrilinjära strukturer. Denna åsikt kommer jag fram till genom att titta på tre aspekter. 1. Den omgivande gravtraditionen och dess strukturer. 2. Ur en antropologisk aspekt på matrilinjära system. 3. Genom religionens legitimerande funktion av samhällssystemet. Alla tre faktorerna visar att matrilinjära strukturer inte kan uteslutas ur diskussionen.

Eftersom vapenfynd är få för denna period, leder till att det troligtvis var ett annat symbolspråk som användes. Troligen själva gravutstyret. Kanske att man satte in sig själv i en större kontext än själva närområdet, men också för att visa kontinuitet i vänskapsförbindelser. Ett problem är att denna sed verkar ha en kort historia och därför kan manifestationen ha varit viktig på grund av ett yttre tryck av något slag. Antingen av ett religiöst eller ett könsberoende slag, vilka båda har ett maktsymbolistiskt uttryck. Vidare för jag en diskussion om hövdingadöme framförallt om dess historieteoretiskt patriarkala framtoning. Därefter diskuterar jag vapen och dess koppling till maktassociation, vilket jag inte är övertygad om, eftersom det snarast är ett fåtal vapenfynd från romersk järnålder. Troligare är att det rika gravinnehållet har använts som maktassociation, riktat mot vänskapliga som fientliga grupper. Makstrukturen i Valle Härad tyder enligt historiekontexten på, att det är någon form av matrilinjära system. Antingen med en mer synlig kvinnlig maktstruktur eller en form av delad maktstruktur vilket ett antropologiskt exempel visar har funnits. Slutsatsen blir att det inte är rimligt, att enbart ge manliga maktstrukturer tolkningsföreträde, för denna tid, i Valle härad.

Referenslista:

 

Allard E. 1958-59., Rapport över kulturhistorisk undersökningar i Häggums sn. Västergötland. A.T.A Dnr. 5210/61. Inv. 25981 och 26214. RAÄ

Allard E. 1960., Rapport över kulturhistorisk undersökningar i Häggums sn. Västergötland. A.T.A Dnr. 7075/63. Inv 26907. RAÄ

Alvesson M. & Sköldberg K., 1994, Tolkning och reflektion. Studentlitteratur Lund.

Arkæologi Leksikon, 1985. Red. Hedeager L. & Kristiansen K.. Politikens forlag.

Baudou E., 1990. ’Hur den arkeologiska forskningen styrs i Sverige’. Arkeologi och makt, rapport från arkeologidagarna 15-17 januari.

Bennet A., 1987. Graven som religiös och social symbol. Theses and papers in Northeuropean archaeology 18. Institutionen för arkeologi. Stockholms Universitet.

Bergström E., 1980. Produktion och samhällsförändring. Bronsålder och äldre järnålder-ett västsvenskt exempel. Göteborg.

Boëthius M-P., 1990. Patriarkatets våldsamma sammanbrott. Bonniers förlag Stockholm.

Bouman J.C., 1978. Din själ din kropp din existens. Zindermans förlag.

Champion T. m.fl., 1994. Prehistoric Europe. London.

Davidson H. R. E., 1985. Nordens gudar och myter. Stockholm.

Dommasnes L.H., 1991. ’Arkeologi og religion.’ Nordisk hedendom symposium Granavolden. Odense universitetsförlag.

Elfstrand B., 1979. ’Järnåldersgravar i Valle härad.’ Västergötlands fornminnesförenings tidskrift. (VFFT. )

Engelstad E., 1991. ’Images of power and contradiction: feminist theory and postprocessuell archaeology’. Antiquity vol 65. Nr 248.

Ehrenberg M., 1992. Women in Prehistory. British Museum press London.

Fabech C.,1989. ’ Sydskandinaviske offerfund som kilde til jernalderens religion og ideologi’. Arkeologi och religion. Institute of archaeology report series. No 34. Lund.

von Frantz M. L., 1964. ’Individuationsprocessen’. C. G. Jung, Människan och hennes symboler. Forum.

Furingsten A., ’Praktfynd och sociala förhållanden’. Från Flintverkstad till processindustri. De första 9000 åren i Västsverige speglade av UV-Västs undersökningar 1968-80. Red. Furingsten A., mfl. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Furingsten A., 1985. Samhällsförändringar i ett långtidsperspektiv-ett exempel från södra Västergötland. Gothenburgh university department of archaeology.

Gräslund B., 1977. ’Jordfästning och likbränning, vägen till livet efter detta speglat i bronsålderns och stenålderns gravskick’. Foredrag ved det 1. Nordiske Bronsealder-symposium på Isegran 3-6 Oktober 1977. Red. Christiensen/Stensdal-Hjelvik.

Görman M., 1989. ’Hur kan man använda arkeologiskt material i religionshistorisk forskning?’.Arkeologi och religion. Institute of archaeology report series. No 34. Lund.

Hedeager L.,1987. ’Empire,frontier and the barbarian hinterland: Rome and northern Europe from Ad1-400’. Centre and Periphery in the Ancient World. Eds. Rowlands, Larsen, Kristansen. Cambridge University press.

Hedeager L., 1990. Danmarks jernalder. Mellem stamme og stat. Aarhus universitesforlag.

Hedeager L., 1992. ’Kingdoms, Ethnicity and Material Culture: Denmark in European Perspectiv’. The age of Sutton Hoo. The Seventh Century in North-Western Europe. Ed. Carver. Boydell press.

Hjohlman B., 1985. ’Forntiden.’ VFFT.

Hjørungdal T., 1991. Det skjulte kjønn Patriarkal tradisjon og feministisk visjon i arkeologien belyst med fokus på en jernalderkontekst. Acta Archaeologica Lundensia. 80 Nr 19.

Hjørungdal T., 1994. ’Poles apart. Have There Been Any Male and Female Graves. ’ Current Swedish Archaeology. Vol. 2.

Hodder I., 1982a. Symbols in Action. Cambridge.

Hodder I., 1982b. ’Theoretical archaeology: a reactionary view’. Symbolic and Structural Archaeology. Ed. Hodder I. Cambridge

Hodder I., 1987. ’ The contextual analysis of symbolic meanings’. The Archaeology of contextual meanings. Ed. Hodder I. CUP

Hultkranz Å., 1973. Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen. Esselte studium Stoclholm, Göteborg, Lund.

Jakobsson M., 1992. Krigarideologi och Vikingatida Svärdstypologi. Stockholm.

James E. O., 1986. Gravarna berättar. En bok om förhistoriska religioner. Stockholm.

Jankavs P., 1987. Samhälle - symbol - grav. Reflektioner kring ett arkeologiskt problemområde. Göteborgs universitet. Göteborg.

Johansen Ø., 1989. ’Arkeologi, religion og kronologiske begrensninger’. Arkeologi och religion. Institute of archaeology report series. No 34. Lund.

Kaliff A., 1992. Brandgravskick och föreställningsvärld. Uppsala Universitet. Uppsala.

Keesing R. M., 1981. Cultural Anthropology. New York

Liedman S-E., 1978. ’Humanistiska forskningstraditioner i Sverige, historiska och kritiska perspektiv’. Humaniora på undantag. Red. T. Forster.

Lund Hansen U., 1991. ’Himlingøje undersøgelserne.’ Samfundsorganisation og Regional Variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Red. C. Fabech & J . Ringtved. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XXVII. Århus.

Nordblad J. & Yates T., 1990. ’This Perfect Body, This Virgin Text : Between Sex and Gender in Archaeology’. Archaeology after Structuralism. Post-structuralism and the Practice of Archaeology. Eds Babty & Yates, Routledge London.

Magnus B & Myhre B., 1986. Norges Historie. Red. Mykland K. Cappelens forlag.

Okulicz-Kozaryn J., 1992. ’Ett kulturcentrum vid Weichels mynning under de första århundradena av vår tideräkning.’ Dokumentation av Folkvandringstida-och äldremedeltida symposiet i Lidköping. Lidköping.

Renfrew C., 1993. Arkeologi och språk. Stockholm.

Sahlström K. E.,1939. ’Valle härads fornminnen’. Skövdeortens hembygds- och fornminnes förenings skriftserie 4-6. Skövde.

Sahlström K. E., 1958. ’ Bygd och obygd i järnålderns Västergötland.’ VFFT

Sahlström K. E. & Gejvall N-G., 1948. Gravfältet på kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Stockholm.

Sahlström K. E. & Gejvall N-G., 1954. Bankälla och Stora Ro. Två västgötska brandgropfält. Stockholm.

Schjødt J. P., 1989. ’Den komparative religionshistoriens muligheder som hjælpedisciplin for arkæologien’. Arkeologi och religion. Institute of archaeology report series. No 34. Lund.

Schjødt J. P., 1991. ’Relationen mellem aser og vaner og dens ideologiske implikationer’. Nordisk hedendom symposium Granavolden. Odense universitetsförlag.

Schnell J.B., 1963. ’En Kvinnograv från romersk järnålder’. VFFT

Selinge K. G., 1987. ’Västergötland.’ Med arkeologen Sverige runt. Forum Stockholm.

Sherratt A., 1981. ’Plough and Pastoralism: aspects of the secondary products revolution’. Patterns of the past. Studies in honour of David Clark. Eds. Hodder& Isaac&Hammond, Cambridge.

Snorre Sturlasson., 1991. Nordiska kungasagor. Från ynglingasaga till Olav Tryggvasons saga. Övers. K.G. Johansson. Stockholm.

Stenberger M., 1979. Det forntida Sverige. Tredje upplagan.

Stig Sørensen M. L., 1992. ’Gender Archaeology and Scandinavian Bronze Age Studies’. Norwegian Archaeological Review. Vol 25. No 1.

Ström F., 1985. Nordisk hedendom, tro och sed i förkristen tro. Akademiförlaget.

Stylegar F. A., 1995. ’Arkeologien og Matriarkatet. Eller " Fedrekult", Mentalitet og kvinnegravar i eldre Jernalder.’ Kvinner i Arkeologi i Norge 19-20.

Särlvik I., 1982. Paths towards a stratified society. Stockholm studies in archaeology.

Tacitus C.,1969. Germania. Övers. A Önnerfors. Stockholm.

Ullman G., 1951. Grävningsberättelse över den 18-19 okt. 1950 verkställd undersökning av tvenne skelettgravar. Skara länsmuseum.

Watson P.J. & Kennedy M.C., 1991. ’The Development of Horticulture in the Eastern Woodlands of North America: Womens Role’. Engendering Archaeology: Women and Prehistory. Eds. Conkey & Gero.

Vikingen. 1975. Red. Almgren B. mfl.. Wahlström & Widstrand. Göteborg.

Widerberg K., 1992. ’Vi behöver en diskussion om könsbegreppet.’ Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 4.

Wolfram H., 1992. ’Ursprung och religion-Etniska traditioner och tidig medeltida litteratur.’ Dokumentation av Folkvandringstida-och äldremedeltida symposiet i Lidköping. Lidköping.

Önnerfors A., 1969. Germania. Övers. A Önnerfors. Stockholm.

Förkortningar

A.T.A., Antikvariska Topografiska Arkivet, Riksantikvarie ämbetet.

St. H. M., Statens Historiska Museum.

VFFT., Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift.


Tillbaka till Stenröse och Teg

 

 

 

1