Några ord om den processuella
arkeologin (sammanställt av Malin Eriksson vid Högskolan på Gotland) 1959 publicerade Caldwell en artikel betitlad The new American archaeology. Här presenterades de viktiga strömmningar som enligt hans iakttagelser höll på att förändra arkeologin. Caldwell framhöll att det växande intresset för ekologi och bebyggelsemönster var ett bevis för att man nu börjat betrakta kulturella förlopp på ett nydanande sätt. Arkeologiska kulturer betraktades inte längre enbart som summan av sina bevarade artefakttyper. Trots att det fanns ett avsevärt passivt stöd för den gammalmodiga kulturhistoriska arkeologin, var många sk traditionella arkeologer anhängare till de här nya ideérna. Begreppet New archaeology blev sedemera känt via den yngre generationens arkeolog, Lewis Robert Binford. Han menade bl a att arkeologins mål var det samma som man traditionellt brukade ge åt antropologin; att förklara hela spektrum av likheter och olikheter i det kulturella beteendet. Han ansåg att kulturella förändringar utlöstes av yttre faktorer, faktorer som bara kunde förstås genom de reaktioner som skedde inom kultursystemet. Liksom Caldwell betonade Binford kulturernas inre differentiering och systemmässiga integration. New archaeology kom att bli en arkeologisk forskningsriktning främst under 1960- och 1970-talen. Tanken på att arkeologer kunde studera alla frågor som etnologerna ägnade sig åt, och det i större tidssammanhang, fick stöd av många unga arkeologer som var trötta på det artefaktcentraliserade, kulturhistoriska förhållningssätt som fortfarande genomsyrade stora delar av den amerikanska arkeologin i början av 1960-talet. De var angelägna om att visa att etnologerna hade fel när de självbelåtet förkunnade att arkeologin var "dömd att alltid förbli antropologins mindre del". Enligt de processuella arkeologerna (dvs anhängarna
till "den nya arkeologin") är arkeologins främsta
vetenskapliga mål att deduktivt (att utgå ifrån något
generellt och röra sig emot det specifika) testa hypoteser (antagande
slutsatser) om kulturyttringar, samt att finna generella lagar för
kulturprocesser och kulturförändringar. Ett exempel på
generell lag: ett samhälle som känner hot utifrån tenderar
alltid att bygga försvarsanläggningar. Den processuella arkeologen
betonar också objektivitet samt bundet till positivismen. ...och några om den postprocessuella arkeologin En reaktion mot den processuella arkeologin kom på 1980-talet. De sk postprocessuella arkeologerna betonade att människor, kulturella förhållanden samt sättet att bedriva arkelogisk forskning varierar från fall till fall. Man måste utgå ifrån att man jobbar med specifika förhållanden i varje fall. Likaså måste man acceptera att det finns olikheter mellan olika forntida samhällen. Objektiv kunskap är enligt denna skola omöjlig.Tre grenar förekommer inom den postprocessuella arkeologin; hermeneutik, strukturalism och marxism. Strukturalismen utmärks bla av sträng åtskillnad mellan vad som är vetenskap och vad som inte är det, ett holistiskt synsätt, antiempiri (fakta bestäms av teorier) och en skiftande syn på historia. En känd strukturalist = Ian Hodder. |