Inledning

Frågan är om något TV-program inom en vetenskaplig genre har orsakat så mycket känslor och intresse som Dag Stålsjös TV-serie Svearikets Vagga - en historia i gungning, vilken sändes av Sveriges Television 1981-82. Programmen, för att generalisera något, lät privatforskare komma till tals om vår förhistoria. I stort handlade det mycket om Västergötlands historiska roll ur en alternativ- eller ifrågasättande syn mot den sk. etablerade, eller officiella historiesynen. Den officiella historiesynen ansågs utgå ifrån Mälardalen som ett fastslaget centrum både i senare tid och historisk tid. Programmet fick ett mycket stort genomslag. Det diskuterades historia på arbetsplatser och vid köksbord. Akademiker av facket rasade och tidningar hade debattartiklar och insändare. Detta gäller åtminstone för västsveriges del. Lokaltidningarna hade åtskilliga debattrundor på sina sidor. Min informant Verner Lindblom säger i intervjun att han till dags dato har skrivit omkring 380 st inlägg, varvid de allra flesta inläggen med all säkerhet är till västsvenska lokaltidningar. Generellt fick man en uppfattning genom debatten, att skiljelinjen inte enbart gick mellan amatörer och akademiker, utan framförallt mellan en officiell- och en alternativ historiesyn och att den officiella historiesynen ansågs mest vara försvarad av akademiker från mälardalsområdet.

Därför kan man se detta TV-program som en skiljelinje mellan den gamla ifrågasättande generationen och den nya som fortfarande är aktiv. Med den genomslagskraft och exponering som dessa alternativa idéer nu fick, tvingades det fram en debatt vilket inte skett tidigare. Forskare och ämnesföreträdare kunde inte ignorera dessa alternativa historieskrivningar längre, på det sätt som tidigare varit möjligt, då kanske bara de närmast berörda kunde läsa om dessa frågor i lokalpressen. Skillnaden är som min informand "T" säger: "Dag Stålsjö använde sig av televisionen som medium och inte av ett lexi-verbalt medium. Bokstaven mot rörliga bilder s a s. (Två inkommensurabla medier)". Vilket också förklarar det stora genomslaget. Nu har ytterligare ett medium kommit som ger en möjlighet att nå ännu fler människor, men framförallt som möjliggör en flervägskommunikation, nämligen Internet. Således finns det en e-postgrupp på Internet som jag har valt att använda en del av informanterna ifrån och som enligt min tolkning är att betrakta som inordnad i denna alternativa sfär.

En relevant fråga skulle kunna vara varför detta med historiska spörsmål egentligen så intressant, med tanke på de problem som vi i vår samtid har att lösa, eller är det måhända därför? En annan aspekt kan vara med referens till den franske idéhistorikern Philippe Ariès, att samtida fenomen bara kan förstås i förhållande till besläktade fenomen i det förflutna. Omvänt blir det förflutna synligt i de differenser som samtiden uppvisar. (Lindberg 1998, s. 14.)

Jag har valt att se denna s k alternativa rörelse som en delkultur som står i en motsats mot den kultur som kan sägas innefatta en etablerad eller officiell syn, som här närmast får betraktas som en akademisk kultur och som representerande en majoritetsuppfattning. Nu är givetvis en sådan här uppdelning både problematisk och polariserande och som alla vet är knappast verkligheten svart eller vit och en viktig fråga är om det överhuvudtaget går att göra denna kategorisering. För som det visade sig under arbetets gång, så förändras denna alternativa kulturuppfattning till att även inbegripa personer som egentligen tillhör den ovan nämnda akademisk kulturen. Dock vill jag ändå behålla denna kategorisering oavsett relevans som tankeredskap, då den underlättar linjerna och diskussionen i uppsatsen. Detta problem kommer att framgå under arbetets gång och relevansen kommer att belysas. Således är mitt ämnesval att studera denna alternativa kultur i sin relation till den etablerade kulturen och försöka undersöka vad som händer i mötet.

Den tidigare forskning som är gjord med avseende på den alternativa historiesynen har skett, åtminstone vad jag känner till, inom andra ämnesdiscipliner än etnologi. Inom arkeologiämnet har flera artiklar skrivits under de senaste åren. Två stycken som kan vara av intresse i relation till mitt ämnesval är dels Tolkningsrätt, vilken är en C-uppsats av Lars Lindblad som också behandlar problematiken ur Pierre Bourdieus teori om habitus, kapital och fält och dels Gösta Bågenholms artikel Västergötlands forntid i historiebeskrivning och hembygdsrörelse, som närmast är att betrakta som en historik

Den huvudsakliga informanten Verner Lindblom föddes i Mistelås församling i Kronobergs län den 12 augusti 1918 och kan enligt egen utsago vara att betrakta som småbrukarson. Hans intresse för kunskap kan sägas ha varit stort, då han för sin dränglön köpte ett stort uppslagsverk. Under militärtjänstgöringen prövade han och kom in på folkskollärarseminariet, med bara 6 års folkskola. Efter några lärartjänstgöringar och vidareutbildning kom han till Götene som grundskollärare. Där kom han i kontakt med Holger Bengtssons teorier, se nedan. Som han säger själv så hade han då egentligen ingen historiesyn alls, men Lindblom tyckte att Holger Bengtssons idéer stämde på något vis.

Det går att uttrycka det på så vis att Verner Lindblom i dag är en form av "grand old man" inom den ifrågasättande "skolan" och har respekt även inom akademiska kretsar. För att återknyta till Bourdieu så har han inom denna alternativa historiesyn en hög habitus och framförallt är han en traditionsbärare från de mer kända tidiga ifrågasättarna, C-O Fast och Holger Bengtsson fram till nutid.

Mina övriga informanter var de som svarade på mitt upprop i denna e-postgrupp. I reda tal rör det sig om c a: 10 %, kanske något under. Varför denna låga siffra är svårt att svara på, men en del i detta kan vara den anonymitet som traditionellt förknippas med detta medium. Dock finns vissa gemensamma drag hos de som svarade. 4 av 6 har klart akademiska meriter, även om inte alla är att hänföra till humaniora. "I" har varit Gymnasielärare i bl.a. historia. "A" har nyligen läst på universitetet ämnen som nordisk arkeologi, antikens kultur och historia. ekonomisk historia mm. "H" är civilingenjör i industriell ekonomi och "T" som har läst arkitektur, konsthistoria, filosofi, sociologi mm. De som inte direkt har akademiska meriter är "B" som har en militär utbildning och "E" utbildning inom fackspecialitéer som försäljningstaktik, ledarutbildning och datautbildning.. Två av informanterna kan sägas ha en högre borgerlig kulturell bakgrund. Gemensamt för alla är dock intresset för historiska spörsmål.

Man brukar säga att det är vid gränser som intressanta företeelser blir synliggjorda, det må gälla rent fysiska gränser som mellan skog och öppen terräng, mellan land och vatten etc, men även rent kulturella gränser. Det jag här vill studera handlar till en del om gränser och vad som händer när olika delkulturer och värdesystem möts och måste konfronteras med varandra och i viss mån den utveckling som blir följden. Detta går givetvis att tolka utifrån ett harmoniperspektiv eller ett konfliktperspektiv, men jag vill snarast undvika dessa låsningar och istället försöka tolka mer öppet, genom att använda det jag kallar den etablerade kulturen som en fond till mitt egentliga undersökningsobjekt, den alternativa kulturen. Eftersom jag hävdar subjektets inverkan på utsagor, vill jag försöka låta tolkningen löpa i görligaste mån, utifrån författaren och dels informanternas egen subjektiva upplevelse och där jag sedan går in med analys och tolkning med avseende på hur jag upplever skeendet, för övrigt se nedan forskarrollen. De frågeställningar inom problemområdet som är intressanta är:

Teoretiska Perspektiv

Enligt min informant Verner Lindblom blev Holger Bengtsson, en av de tidiga ifrågasättarna av den etablerade historiesynen, i en debatt angripen för sin oklara teori och metodanvändning. Då genmälde han att han använde sunt bondförnuft. Det är kanske runt detta med sunt bondförnuft och teori samt metod, som både uppsatsen och den akademiska världen snurrar. Det går att hårddra saken som så, att den akademiska kulturen har ett eget väl utbildat konstruerat "språk", som i mångt och mycket skiljer sig från den omgivande verkligheten. Man har sin omhuldade och väl använda teori och metod. Ett problem är att när vi själva skall försöka analysera på vilket sätt användandet har skett av denna teori och metod, måste vi ju själva också utgå ifrån en teori, varvid vi på ett sätt springer i ett ekorrhjul.

Det är viktigt att komma ihåg att dessa olika teoriparadigm inte står för varken sanningen eller ett avslöjande av verkligheten som sådan, utan bilder av denna. Vilken bild vi använder eller "tror" på" beror i mångt och mycket på vår egen subjektiva uppfattning. Den humanistiska och även den samhällsvetenskapliga forskningen har och är mycket beroende av dessa olika teoriparadigm för att uttolka sin emperi. Dessa teoriparadigm som i sin tur är beroende av det samhälle de uppstår i. Således kan man säga att det är i själva verket vår egen samtid vi speglar, oavsett vad det är vi undersöker, med vår egen subjektivitet som verksam ingrediens i uttolkningsarbetet. Detta är om man vill ett senmodernistiskt förhållningssätt, då i motsats till den mer positivistiska objektivitetsinriktade forskningen. Där lagbundenheten och system skulle kunna återfinnas om man bara var tillräckligt objektiv och hade rätt verktyg. För att generalisera så låg sanningen och väntade någonstans därute. Där har det nya paradigmskiftet haft det goda med sig, att vi nu snarast dekonstruerar verkligheten istället för att konstruera densamma. Men för att återknyta till ovan, så är det i sig ytterligare ett teoriverktyg som vi använder för att försöka att avkoda vår samtida verklighet.

Oavsett, så arbetar vi inom detta teoribyggande komplex och behöver sålunda använda olika teoretiska verktyg för att avtäcka den kulturella verklighet vi vill undersöka. Med tanke på det problemområde jag har valt att studera så ligger Pierre Bourdieu nära till hands, speciellt med tanke på att den akademiska kulturen på ett sätt ständigt är närvarande, vilken Bourdieu på fransk botten har studerat.

Vad är kultur och hur avgränsar man en delkultur? Dessa frågor kan synas enkla men innebär ett problem. Det är vi som forskare som först avgränsar och definierar ett problemområde och sedan förklarar vi detsamma. Således är det ett konstruerat vetenskapligt objekt, som ger en bild av verkligheten inom mina teoretiska ramar. Det reella kan därför vara icke existerande som existerande i denna relation mellan verklighet och vetenskap, eftersom mitt fokus bestäms utifrån min teori om verkligheten. Vi skapar studieobjektet som vi sedan objektiviserar och ger en konkret innebörd. Men eftersom vi verkar i en miljö som klassificerar verkligheten utifrån mätbara referenser, så måste vi ändå försöka ringa in vårt studieobjekt.

Således vad är kultur och ändå svårare, vad är en delkultur och hur skall vi använda dessa begrepp? För att följa Sven B. Ek bör ordet kultur användas i ett sammanhang där det inte är lätt utbytbart och där det således definierar en komplexitet. Vidare är hans definition att kultur inte är delar av människan eller mänsklig verksamhet, utan den totala livssituation som människan befinner sig i. (Ek 1989, s. 6.) Av detta följer, att den totala livssituationen konstitueras av speciella krafter, ekonomiska och sociala förutsättningar – materiella och immateriella produkter – individer. Kultur är också ett beroende sammanhang, nämligen av dessa olika krafter som befinner sig i en ständig interaktion i en pågående historisk process. (a.a) Även om denna definition har sina rötter i en historiematerialistisk vetenskapsteori äger den i stort en riktighet, även om man kan ha synpunkter på graden av individens rörelsefrihet inom detta system. Problemet med denna definition är att jag inte på bra sätt kan bryta ut ett delmönster och studera det, då den totala interaktionen försvinner.

Detta ovan kan vara ett exempel på den traditionella kulturanalysen, men det finns andra aspekter av människan som kulturvarelse. Exempelvis hur människor intar en självständig hållning till kollektiva mönster och hur de aktivt medverkar till att förändra invanda rutiner och tänkesätt och skapar nya kulturella former. (Ehn 1993, s. 7.) Kultur kan sägas vara en form av ordning. Varje "folkgrupp" innehar en viss typ av ordning som regler, värderingar och symboler och kan således betraktas ur ett kulturellt perspektiv. ( Arnstberg 1992, s. 13.) Det är här någonstans som min studie hamnar. Hur de människor, vilka jag som arbetsnamn kallat alternativ kultur, har brutit och ifrågasatt den officiella eller offentliga kulturens paradigm i historiska frågor, och formulerat egna antaganden och hypoteser som bryter med det vedertagna och i en förlängning skapat egna kulturella former. Här finns i mitt tycke det intressanta, dels skärningspunkten mellan det officiella och det folkliga, men dels också vilka kulturella uttrycksformer går det att bilda sig en uppfattning om, med ledning från mina informanter.

De nyckelbegrepp som Bourdieu använder är kapital, habitus och fält. Nu kan inte dessa begrepp helt invändningsfritt överföras till svenska förhållanden. En mycket viktig invändning är, att jag i denna uppsats har ett alldeles för litet empiriskt material för att med även modifierade begrepp nå ett hållbart resultat. Däremot anser jag att de går att använda som ett redskap för tanken. Dvs. jag strävar inte efter att utröna om den franska verkligheten som uttrycks i dessa begrepp går att applicera på svenska förhållanden, utan försöker snarare använda dessa begrepp som en teoretisk modell för att försöka tränga bakom den kulturella verklighet jag analyserar. Sålunda mer av en teoretisk tankeplattform för att försöka förstå vissa kulturella mekanismer, ur ett relativistiskt sanningsperspektiv. Det har rests invändningar mot denna sociologi som varande mycket fransk och svår att överföra, men de resultat som ligger i botten härstammar i grunden ifrån Algeriet, så ur den aspekten är hans teorimodell väl överförbar.

Den teori vi finner i Bourdieus sociologi är inte i första hand en teori om samhället, utan snarare en kunskapsteori och framförallt en teori om den sociologiska kunskapens betingelser. En viktig punkt är studiet av ett system av relationer. (Broady, s. 14ff.) Bourdieus begrepp kapital kan delas upp i två delar, symboliskt och kulturellt kapital. Symboliskt kapital är ett mer generellt begrepp som består i, att allt som av sociala grupper igenkänns som värdefullt och tillerkänns värde kan räknas dit. Kulturellt kapital kan sägas vara en form av symboliskt kapital som dominerar i samhällen där skrivkonsten och utbildningssystemen vunnit utbredning. En invändning som formulerats är att Bourdieus användning av begreppet symboliskt kapital blir cirkulär, genom att allt vad människor uppnår genom socialt handlande kan tolkas med hjälp av kapitalbegreppet. Detta innebär således att det är omöjligt att falsifiera en sådan hypotes, eller om kapital tolkas tillräckligt brett är det inte möjligt att finna empiriska undantag. (Gesser 1996, s. 22.) Dock kan man lite tillspetsat påstå att denna form av kritik är ett utslag av positivism, där det anses att det måste föreligga falsifierbara universella påståenden för att normal vetenskap skall föreligga. Då måste jag i sann subjektivistisk anda fråga, måste det? Ur min synvinkel är även falsifiering och universella påståenden också konstruktioner av vårt medvetna och omedvetna jag. Hur jag än vrider och vänder på saken så hamnar jag ändå i en position av subjektivistisk relativism som verkar i olika bilder av verkligheten.

Jag vill hävda att begreppet symboliskt kapital är användbart i sin egenskap av relationellt begrepp. Sålunda relationer mellan en individ, en grupps eller en institutions tillgångar eller egenskaper och dispositionerna hos dem som uppfattar och värderar dessa egenskaper och tillgångar. Eller som Bourdieu själv tillspetsat uttrycker " Den symboliska makten är en makt att göra saker med ord". (Broady 1990, s. 170.) Eftersom detta är det mer allmänna begreppet så är det i första hand kapital på en annan nivå som är mest intressant här, nämligen det ovan berörda kulturellt kapital. Varför har då Bourdieu valt en särskild term. Det går att uttrycka som att skrivkonsten och utbildningsinstitutionerna i modern mening möjliggör nya sätt att lagra och byta symboliskt kapital. Symboliska tillgångar kan bevaras i en mer fixerad och trögrörlig form. De kan omhändertas av särskilda institutioner, som skolor, universitet, kulturtidskrifter etc, med speciella inträdeskrav. De kan lagras i examina och titlar, vidare kan sociala grupper mer eller mindre monopolisera dessa objektiverade kulturella tillgångar, genom att behärska sätten för deras tillägnande.(a.a, s. 173.)

Det går inte att bortse ifrån att denna form av kulturellt kapital även är synnerligen gångbart i Sverige och då i flera olika delkulturer. Det är också så, att vid en studie av en delkulturs relation hör dessa olika kapitalformer nära samman. Ser man på universitetsvärlden generellt så innebär det kulturella kapitalet ett institutionaliserat tillstånd, dvs examina, utbildningstitlar etc. och det symboliska kapitalet en mer generell nivå där dessa examina och utbildningstitlar ger en tilltro, aktning, anseende och etc. (Broady 1991, s. 169; 181.) Här spelar också det sociala kapitalet en viktig roll, problemet är att det inte bör räknas som en underavdelning till det symboliska kapitalet, då det inte kan lagras i materiella tillgångar eller institutioner, men det är oupplösligt förankrat i de band som håller en grupp samman, det som enkelt kan kallas förbindelser eller kontakter. (a.a. s, 177.) Dessa kapitalformers nära relation framgår tydligt i själva analysen senare i uppsatsen. Däremot gör jag inte en detaljanalys av dessa kapitalformer utan använder dem snarast som ett tankeredskap.

Med habitus avser Bourdieu de system av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen, eller uttryckt på ett annat sätt, hur vår position i samhället, vägen eller banan dit och mängden och sammansättningen av kapitalet ger upphov till vanemässiga sätt att förstå och handla.( Broady 1991, s 225; Gesser 1996, s. 27.)

Habitus hänger nära samman med begreppet kapital och enligt Bourdieu är habitus ett av kapitalets existensformer. I sin studie säger Broady, av exempelvis det kulturella kapitalet har Bourdieu ständigt växlat mellan å ena sidan dess institutionaliserade (examina, titlar etc.) eller objektiverade (bibliotek, konstverk etc.) former, å andra sidan dess förkroppsligande former (bildning, smak, stilar och språklig kompetens dvs. habitus). (Broady 1991, s. 226.) Detta leder till att alla människor är utrustade med habitus, men vissa människors habitus värderas som mer betydelsefull än andras, en värdering som kan variera från grupp till grupp.

Då kapital, enligt ovan, är tillgångar i den sociala världen som tillerkännes värde, innebär det att det existerar typer av habitus som knappast alls, eller så länge vi rör oss inom bestämda grupper, kan fungera som kapital, således en skiljande faktor mellan ex.v. delkulturer. Bourdieu har aldrig stannat vid analyser av individers status, att begreppet därigenom bara skulle gälla grupper är dock en missuppfattning, den sociologiska betraktelsen förutsätter att sökarljuset riktas mot det som förenar och skiljer grupper av människor. Ur det senare perspektivet kan habitus tillskrivas grupper: familjer, klassfraktioner, klasser, yrkesgrupper etc. (a.a. s. 227.)

Således är habitus en följd av sociala förhållanden och fungerar som ett sätt att orientera sig i den sociala världen. Detta sätt att förhålla sig i den sociala världen förklarar också de intressen och strategier och investeringar i olika kapital som styr personernas handlingar i olika sociala situationer. Dock kräver dessa begrepp, kapital och habitus, en relation till begreppet fält för att kunna nå sin empiriska styrka.

Sociala fält (alternativa termer är konkurrensfält eller kampfält) avser ett system av relationer mellan positioner, vilka besätts av specialiserade "agenter" och institutioner som kämpar om något för dem gemensamt, eller, ett socialt fält existerar när en avgränsad grupp människor strider om något som är gemensamt för dem.(Broady 1991, s. 17, 266.)

Detta antyder att vi här har att göra med en väsentlig punkt som vi utan större tankemöda kan inse har betydelse för min uppsats. Ett problem är att detta social fält inte direkt kan tas över och appliceras på svenska förhållanden utan åtminstone en diskussion. I Frankrike är det kulturella och vetenskapliga livet starkt lokaliserat till Parisområdet och även om mycket i Sverige är på samma sätt koncentrerat till Stockholm, främst inom kulturområdet, så är det vetenskapliga området mer spritt. Även om främst Uppsala universitet och kanske Stockholms vill känna sig mer "nationella" så finns starka universitet i Lund och Göteborg, samt inte att förglömma Umeå universitet och allmänt tillhör möjligen Sverige de länder som borde avgränsa ett system av regionala fält snarare än ett enda kulturellt fält, men än viktigare är att de svenska kulturella fälten svårligen låter sig konstrueras utan hänsyn till positioner som är lokaliserade utomlands. Vad är egentligen kulturellt kapital i Sverige? Finns det en svensk motsvarighet till de tillgångar Bourdieu gett detta namn och som förmedlas och legitimeras av utbildningssystemet. Det kanske i Sverige existerar i mindre grad en dominerande, auktoriserad legitim svensk kultur. Vi har också en mer autonom folkrörelsekultur, som inte reducerats till nedsjunken borgerlig kultur och som möjligen idag konverteras till en art av tillgångar som kan betecknas organisationskapital. Vi har också en form av utbildning där elit inte på samma sätt premieras fram, vi har även utbildningsväsen av typ folkhögskolor, vilket ihop med organisationskapitalet innebär andra vägar för socialt uppåtstigande. (Broady 1991, s. 298ff.)

En viktig orsak till att jag med mitt material får svårt att använda denna teori, mer än som en generaliserande tankeplattform (jmf. ovan) är nog ändå, att forskaren som undersöker ett fält måste försäkra sig om att samtliga relevanta positioner, dvs det vill säga samtliga positioner som bidrager till att upprätthålla fältets struktur finns representerade i materialet. ( Broady 1991, s.271.) Främst gäller detta områden som behandlas genom fältstudier. Det finns andra angreppspunkter och det kan inte vara ett hinder att studera, inte bara den inre strukturen i ett fält, utan även se fältets verkan. Hur dessa relationer inom fältet reagerar exempelvis mot ett yttre hot som hotar deras roll inom vetenskapliga frågor.

Det viktigaste att börja med är att lokalisera om ett fält eller inte föreligger. Vi har ett fält om tillräcklig grad av autonomi föreligger inom ett område där människor strider om symboliska eller materiella tillgångar som är gemensamma för dem och bara för dem. Ett (relativt autonomt) socialt fält utmärks bland annat av att de symboliska vinsterna utdelas från positioner inom fältet. I mitt fall, akademisk kultur och i viss mån en alternativ kultur, innebär det enligt Broady, att om ett relativt autonomt vetenskapligt fält skall föreligga, så betyder det att en viss forskningsinsats för att vinna erkännande måste auktoriseras av agenter och institutioner som tillhör fältet, det vill säga redan konsekrerade forskare, forskningsrådens ämnesföreträdare, de vetenskapliga tidskrifternas redaktioner etc. Politiker, byråkrater, företagsledare eller fackföreningsledare kan påverka tillförseln av resurser i vidaste mening, men saknar makt att ingripa i fältets interna strider, dvs. monopolet över rätten att fälla auktoritativa omdömen om vetenskaplig förtjänst. (Broady 1991, s. 268.)

Även i ett annat avseende är fält ett relationellt begrepp. Undersökningar av agenternas positioner inom ett socialt fält får sin fulla mening när de kombineras med undersökningar av samma agenters habitus. Fältteorin innebär dessutom en precisering av kapitalbegreppet. Framförallt har Bourdieu löst upp det franska kulturella kapitalet i en mängd specifika arter, konstnärligt, vetenskapligt, litterärt kapital etc.; till varje (relativt autonomt) kulturellt produktionsfält hör en egen specifik art av kapital. Kapitalkonvertering kan användas för olika människors strategier när de skaffar sig tillträde till olika fält (Hur de konverterar utbildningskapital eller generellt kulturellt kapital till det specifika kapital som krävs inom ett visst fält, hur de använder det specifika kapital som ackumuleras inom ett visst fält för att få tillträde till andra fält, etc.) (Broady 1991, s. 273f.)

Jag har som mål att försöka se några tendenser i mötet mellan två olika delkulturer. Den skriftliga kulturens arbetsredskap är text, således gäller detta oavsett om det är en akademisk eller alternativ kultur inom det historiska verksamhetsfältet. Därför är det naturligt att inte bara använda intervjuer, utan kanske känns det mer angeläget att använda det skrivna ordet som källmaterial. Det skrivna ordet är tidsmässigt väl användbart, då det är fixerat vid den tidpunkt det skrevs och således relaterar till den diskussion och rörelse som just då var vid handen. Det hade känts omöjligt att göra en analys utan att ta hänsyn till objektens normala kommunikationsmedel. Därför finns det flera olika sätt att erhålla mitt källmaterial, som litteratur, tidningsartiklar och uppsatser etc. Dock är den direkta muntliga intervjun av stort värde, då det muntliga och det skriftliga ändå skiljer sig åt, samt att det alltid finns möjligheten att ställa följdfrågor under intervjuns förlopp. Således bygger mitt material på en längre muntlig intervju och sex intervjusvar från en frågelista som förelades en e-postgrupp på Internet som diskuterar historiska frågor. Förutom detta använder jag också relevant skriftligt material som kan belysa mina frågeställningar. De intervjuer jag använder kan sägas enbart komma från det jag inledningsvis karakteriserat som alternativ kultur, främst för att det är den jag vill belysa och för att den akademiska kulturen arbetar som sin profession med ord, vilket innebär att material går att införskaffa på annat sätt, vilket jag redan har berört.

Eftersom det subjektiva ständigt är i verkan, har jag försökt att ställa så öppna frågor som möjligt för att få en respons på hur informanten upplevde frågan. Den intressanta utgångspunkten har varit informantens egen reaktion, inte nå några abstrakta nivåer bortom detta. Tyvärr har jag ändå varit tvungen att gå in med följdfrågor i den muntliga intervjun för att belysa sådant som annars hade gått förbi. Därför att det finns en nödvändighet i en studie som innefattar flera informanter, att nå resultat som i viss mån kan jämföras. Dock har jag försökt nå till en nivå av upplevelse av det undersökta, jag har inte lyckats ända fram, men det beror mest på min egen oförmåga, än informanternas vilja.

På vilket sätt når vi resultat och i vilken mån är det något mer allmängiltigt än en bild från den enskilde forskarens horisont. Det är frågor som på olika sätt förekommer i den vetenskapsteoretiska debatten. En del av diskussionen under 90-talet har handlat om berättandet och berättelser parat med reflexiviteten och i ett större perspektiv subjektivism kontra objektivism. Dock är det väl ett fåtal som idag skulle hävda den rena objektivismen som en reell möjlighet i detta senmodernistiska tidevarv. Den etnologiska och humanvetenskapliga utgångspunkten kan sägas vara, att även om verkligheten är objektiv i den meningen att den finns där att uppleva för oss alla, så kan inte en beskrivning av verkligheten bli objektiv, vare sig den består av tabeller eller löpande text, eftersom beskrivningen alltid kommer att bestå av ett urval av reflexioner över verkligheten och dessa reflexioner görs av människor som lever i verkligheten inte utanför den. ( Arnstberg 1992, s. 21.)

Detta leder till att uppsatsen på detta sätt är subjektivistisk, på det rent empirimässiga planet är det jag som väljer frågor, jag väljer vad av svaren som skall vara med och jag skriver till syvende och sist min berättelse. På det personliga planet skall jag alltså försöka göra en studie där jag själv på sätt och vis är involverad. Först upptäckte jag det jag kallat för den alternativa kulturen, sedan ledde studierna till den akademiska kulturen. Således står jag med rötter i båda dessa kulturer. Jag har tillägnat mig det vetenskapliga språket eller koden och dess vetenskapsteoretiska historia, samtidigt som jag är helt införstådd med det utomvetenskapliga sättet att se på "vetenskapliga" spörsmål och de differenser som av nödvändiga skäl här uppstår.

Här är det kanske möjligt att föra in begreppen forskarmodell och folkmodell, modell syftar här på en tankestruktur som skapas genom erfarenhet och som sedan används och ständigt anpassas för att verkligheten skall bli begriplig. Den tydliga skillnad som föreligger mellan forskarmodeller och folkmodeller är att forskare har ambitionen att förstå "det studerade" såsom något de själva inte deltar i, medan medlemmarna i denna verklighet i första hand har bruk för en förståelse som gör dem dugliga i att leva i den. Folkmodellerna byggs upp, kontrolleras och korrigeras genom praxis, medan forskarmodellerna är medveten elaborerade. (Arnstberg 1992, s. 17f.) Detta är ett sätt att hantera objektivitetsproblemet, att inse distinktionen. Intressant är också att dessa modeller är egentligen vad hela uppsatsen går ut på, således är dessa modeller både externt och internt involverade i studien. Dock är det inte, som vi kommer att se, lika lätt att renodla dessa begrepp sett över tid.

Det finns en skillnad mellan källkritik ur en objektivistisk och en subjektivistisk synvinkel. Ur den objektivistiska forskningens synvinkel var källkritiken, ur mitt sätt att se, en metod att försöka skala bort det som skymde sikten från de samband man ville nå, således nå det objektiva som låg dolt i det man studerade. Då vi nu är medvetna om den subjektivistiska verkan och påverkan, ligger källkritiken snarast i förmågan att se hur denna subjektivitet verkar och har verkat i det källmaterial man studerar och inte att förglömma hur den verkar genom mig som forskare. Detta har jag berört ovan och skall istället koncentrera mig på de intervjuer jag använder mig av. Ehn anger en viktig punkt då han skriver att intervjuer som kan betecknas som livshistorier, inte oreflekterat bör användas som förstahandskälla. (Ehn 1992, s. 217.) Det går att beteckna dessa mina intervjuer som i viss mån livshistoriska då de är ämnade att förmedla människors erfarenheter, vad de faktiskt varit med om. Av det skälet bör framförallt den muntliga intervjun analyseras som berättelse, formad av speciella teman, intressen och organisationsprinciper. (Ehn 1992, s. 215.) Det gäller således att vara medveten om dessa ingående delar, som i princip är subjektiveringar, detta gäller även om jag tänker använda intervjuerna ur aspekten den egna upplevelsen. I mitt fall kan man ha utgångspunkten, att i de delar som berör livet självt och gärningar inte är en spontan berättelse utan har formats utefter vissa linjer, medan de frågor jag ställer som hamnar utanför denna ram äger mer av en spontanitet.

En annan aspekt på mitt material är att jag använder mig av både muntlig intervju och skriftliga intervjuer. Svaren av en skriftlig intervju skrivs med en mottagare i tanken och det finns en helt annan möjlighet till eftertanke. Således har man på ett helt annat sätt möjligheten att konstruera och tillrättalägga svaren, både ur sitt eget som ur mottagarens perspektiv. Dock rymmer inte denna uppsats möjlighet att analysera till fullo dessa antaganden utan snarare får man ha detta i åtanke vid tolkandet.

Detta med en mottagare i tanken är ytterst relevant i mitt övriga material, dvs, artiklar, uppsatser mm. Här är texten presenterad på det sätt som författaren ville att den skulle presenteras. Här finns en tidsaspekt att ta i beaktande. Det är rimligt att antaga att åsikter och tyckanden vilka ofta kommer i rörelse i tidningsartiklar kan förändras över tid. Dock betyder det inte så mycket i detta fall, då jag i mångt och mycket är intresserad av artiklarna i aspekten av samtidsdokument och inte att förglömma, det är det subjektiva tyckandet som är intressant. Det är egentligen där vi kan avläsa de kulturella beståndsdelar som vi intresserar oss för.

Konkluderande diskussion

För att kunna sätta sig in i problematiken på ett bra sätt behöver en bakgrund tecknas. Detta med privatforskning i historia är i sig inget nytt. Den finns över hela landet, men den verkar vara synnerligen aktiv i Västergötland och kanske speciellt i Skaraborgs län. Varför är svårt att svara på, men en ledtråd kan vara det Verner Lindblom säger, att han sett många landskap men inget har detta som Västergötland kan uppvisa. Då med avseende på fornminnen och liknande, inte ens mälardalen kan uppvisa något sådant. Finns det således en känsla som formats av landskapets fornlämningskaraktär eller har denna fornlämningskaraktär blivit en metafor som understöds av privatforskarna? Oavsett vilket är det ändock så att intresset hos gemene man är stort, inte bara för dessa privatforskares åsikter, utan även för de källskrifter som finns. Ett exempel är som Lindblom angav i intervjun, att vid Skövdedisputationen, se nedan, kom det fram en bonde från Tådene, Evert Nilsson som inte höll med om vad som avhandlats för Tacitus säger si och så. Det visar att även beläsenheten av källmaterialet kan vara stort hos gemene man.

Skärmytslingen

De tidiga privatforskare som har betytt mycket och vilka många av mina informanter läst och inspirerats utav är Carl-Otto Fast och Holger Bengtsson. Här kan det också vara på sin plats att sätta in min informant Verner Lindblom i sammanhanget. Han är, enligt ovan, en traditionsöverförare från dessa tidiga privatforskare till vår egen samtid. Detta är kanske än mer tydligt då Holger Bengtsson på sin dödsbädd bad Lindblom att ta över efter honom, en tanke som enligt informanten aldrig hade fallit honom in. Fast verkade i princip under 30-50-talen, då hans skrifter och tidningsartiklar publicerades. Hans lärjunge, så att säga, som fortsatte arbetet var Holger Bengtsson som publicerade Svetjud, sveafolket från Kinnekulle upland, 1964.

Både C-O Fast och Holger Bengtsson kan sägas ha tillhört det akademiska fältet, men med en viktig distinktion, båda var ingenjörer och således icke utbildade eller verksamma inom det humanistiska delfältet, utan inom det naturvetenskapliga delfältet. För att ytterligare ge en bakgrund för att öka förståelsen, angrep de egentligen den historiesyn som främst representerades av professor Birger Nerman och även av professor Sune Lindqvist. I egentlig mening sysslade dessa sistnämnda med samma problemområden och liknande teoretiska utgångspunkter, men med en tydlig förklaringsmodell som byggde på den officiella historiesynen, dvs. mälardalen. Fast fick egentligen inte någon möjlighet att pröva sina teser i argumentation med några ämnesföreträdare.

Först år 1968 kom en prövning till stånd med den sk. Skövdedisputationen. Denna offentliga disputation anordnades av Landsantikvarien Sven Axel Hallbäck. Det var dock inte C-O Fast utan Holger Bengtsson som på klassiskt maner skulle försvara 10 teser mot opponenterna Docent Per Hultqvist, Rektor Gunnar Linde och Docent Harald Wideen. Nu var det inte första gången som S-A Hallbäck hade försökt få igång en debatt, redan år 1956 hade han försökt ordna en debatt på Vänersborgs museum under rubriken Var låg Valhall. Dock ställdes detta evenemang in. (Bengtsson 1969. s. 13. )

I början av trettiotalet skall det ha funnits ett visst gillande från Nermans sida för Fasts artiklar, vilket dock senare ändrades. (Lindblad 1997, s. 8.) Fast slog igenom som fornforskare med en artikel Göteborgs Handels och sjöfartstidning år 1930 (11/ 7, sid 11.) Den ansågs värdefull nog att ingå i Historisk Bibliografi. Fast blev än mer uppmärksammad av språkforskaren Gösta Langenfält i den ansedda filologiska tidskriften Englische Studien Bd. 66, Leipzig 1931-32, sid. 241. (Strömberg 1989 a.) Detta gillande som ändrades kan till en del bero på att Nerman presenterade en hypotes år 1940 om att en viss sagakung Hjalm-Gunnar skulle vara begravd i kung Skjolms hög. C-O Fast ansåg att Nerman hade plagierat honom då Fast hade publicerat denna hypotes redan år 1931. Tre gånger uppmanade Fast Nerman att han skulle verifiera sin källa, vilket inte skedde. (Bågenholm 1996, s. 38f.)

Fast kan sägas ha drivit två teser som Lindblom uttrycker det i intervjun, dels Svearnas ursprung, vilket också kan sägas innebär Svenska riket ursprung, men dels också det som nu inte diskuteras, var är ursprungsområdet för uppkomsten av den norröna diktningen? Bågenholm anser att detta också är "västgötaskolans", se nedan, två hypoteser dvs att det idémässiga ursprunget är just C-O Fast. (Bågenholm 1996, s. 36.) Fast försökte ur en geografisk-fysisk angreppspunkt belysa, vilket område i Norden som har den typologiska geografi som beskrivs i diktningen. Fast försökte få igång en debatt om dessa frågor men lyckades inte så väl, vilket han uttrycker i förordet till en av sina skrifter. " Den tystnad de fornminnesvårdande kretsarna ålagt sig har berett författaren ostörd arbetsro under mera än ett decennium".(Fast 1944, s. 4.) I en publikation några år efter anger Fast " Den tystnad, de fornminnesvårdande kretsarna ålagt sig gentemot de arbeten författaren offentliggjort sedan tjugo år tillbaka har på senaste tiden börjat brytas. Så har exempelvis museilektorn i riksantikvarieämbetet fil. dr. Carl Axel Moberg skrivit en uppsats [……], vari man får läsa, att svearna vid vår tideräknings början kanske icke hörde hemma i mälarlandskapen. Bland ytterligare instämmanden författaren till föreliggande arbete fått mottaga, kan nämnas, att en av Danmarks främsta fackmän rörande Nordens fornhistoria, Dr phil. Gudmund Schütte skrivit en artikel (Acta phil. Scandinavica. 1945, s. 306) om att Gefions sjö i Sverige, den s. k. Lagen icke är Mälaren utan VÄNERN.[……], har artikeln i "Acta phil. Scandinavica" fått passera, utan att veterligen någon ytterligare facktidskrift eller tidning i Sverige omnämnt den." ( Fast 1950, s. 4.) Det är intressant med denna tystnad som mötte Fast och som han beklagade. Denna ovan beskrivna hypoteskonflikt är knappast den enda orsaken, utan ingår som en del i mönstret, eftersom Fast beklagar denna tystnad redan 1937 och tillägger "Ehuru flera av vårt lands mera kända kulturpersonligheter upprepade gånger i Svenska Dagbladet, Göteborgs Handelstidning och flera fornminnesföreningars tidskrifter m. fl. uppmanat kritiken att säga sitt, ha dessa maningar förklingat ohörda". (Fast 1937 s. 9.)

Trots uppmaningar från det kulturella produktionsfältet så bemötte man inte C-O Fast, inte ens när han sedermera även angrep den officiella historiesynen och då även det fundament som dåtidens fackforskning utgick ifrån, eller var det just därför?. En liten ledtråd kan vara att han faktiskt mötte ett visst gillande i början då han diskuterade ursprungsområdet för diktningen. Här utgår Fast till en del från det fält han ingår i, det naturvetenskapliga. Han var bergsingenjör och sålunda en expert på geologi, vilket inte personerna i det humanistiska fältet var. Även om han fick kritik från filologiskt håll så var hans insats godtagbar genom detta inträngande i materialet från ett naturvetenskapligt håll. På så sätt kunde han tillföra ny kunskap. Därmed var det svårt från humanistiskt håll diskutera hans resultat då de inte hade denna grundkunskap. Det går heller inte att förbise att Fast var en duktig analytiker och att hans arbeten visar på en stor kunskap om ämnet. Men en avgörande faktor var nog att han inte tillhörde fältet och framför allt då han började ifrågasätta den konsensus som utgjorde den officiella bilden av svensk historia. Den var så självklar att möjligheten att debattera bör ha varit små. Den var på ett sätt den egna självbilden av det som konstituerat oss som svenskar.

Eftersom Fast utmanade ämnesföreträdarna och dessa inte replikerade och enligt Bourdieu är det de som fäller avgöranden i vetenskapliga frågor, var det även svårt för andra i denna då relativt lilla akademiska sfär att gå i svaromål. Även om professor Sven Tunberg 1940 publicerade en motskrift som hette Götarnas rike, så nämns inte Fast med ett enda ord. En annan intressant sak är att dessa båda herrar egentligen hade en stark strukturell likhet, det var mest platserna för dessa Sagakungar som skilde. (Bågenholm 1996, s. 37.) Man kan ändå se detta sammantaget som, då den egna expertrollen är hotad från ett annat fält kan man förbigå detta då de symboliska vinsterna eller om en viss forskningsinsats skall vinna erkännande, måste den auktoriseras av agenter eller institutioner som redan tillhör fältet.

I Holger Bengtssons fall var saken lite annorlunda, andra idéströmningar både inom samhället och vetenskapssamhället hade gjort sig gällande, vilket dels hade förändrat de vetenskapliga frågeställningarna men dels hade också denna konsensus så smått börjat ifrågasättas, vilket Fast enligt ovan uttrycker. Det var också en person inom fältet, landsantikvarien S-A Hallbäck som hade anordnat den sk. Skövdedisputationen. Det ovan refererade första försöket på Vänersborgs museum år 1956 hade enligt en pressintervju ställts in beroende på ett ingripande av riksantikvarieämbetet. Således ett ingripande från det egna fältet. Tydligen hade inställningen ändrats under de 12 år som förflöt fram till disputationen år 1968. Denna replikväxling bandades och finns återgiven i en bok av Holger Bengtsson. ( Bengtsson 1969.)

Detta var alltså den första gången som privatforskning och fackforskning möttes offentligt. Således har vi här ett fall av en gräns mellan olika kulturella system. Här blir på ett sätt det osynliga synligt och följden blir en form av friktion. Mycket av det som Holger Bengtsson ville diskutera var i egentlig mening Birger Nermans bok Sveriges rikes uppkomst (1941), som i sin tur bygger på avhandlingen från år 1925. Nu hade Nerman avböjt att komma varvid Harald Wideen fick försvara fackforskningen. Intressant är att Wideen började med att protestera mot att Nerman hade blivit presenterad som historiker, då han var språkman och arkeolog. Det han egentligen då gör är att han beskriver det Humanistiska fältets olika discipliner, varvid de mest autonoma utgör egna fält. Alltså finns det en rågång mellan den historiska och arkeologiska disciplinen. Således handlar det till stor del om metodfrågor, framförallt då säger "Kanske att vi skulle gå fram här och tala om de frågor som respondenten ställer. Jag finner för min del det sättet att gå fram ganska olustigt. Det gällde ju att leka om inte annat disputation här och förutsättningarna för varje vetenskapligt disputation är ju att det föreligger en avhandling så att man har något att utgå ifrån, något att diskutera. Så är ju inte fallet utan det föreligger s k teser [……]. Jag vill bara anmäla det som en liten olägenhet men som huvuduppgift har jag väl funnit att vi skall göra något roligt och underhållande av detta i den mån det går".

Således distanserar han sig ifrån att denna sk. disputation skulle ha något vetenskapligt värde. Dvs. detta går återigen att återföra på Bourdieus syn, att för en viss forskningsinsats skall vinna erkännande måste den auktoriseras av agenter inom fältet, vilket här inte var aktuellt. Än tydligare visas att det bara är intressenter inom fältet som kan vara aktuella för ett erkännande. Detta gör Wideen genom att angripa Bengtssons vetenskaplighet och hans vetenskapliga förmåga genom att säga: "Han har kommit på vissa idéer men han har ju liksom inte alltid möjligheten att säga, om det här är värdefulla hugskott eller ej [……]. Men framställningssättet i boken är sådant att det är inte vetenskapligt riktigt utan det är amatörmässigt och därför kan man inte veta precis hur Holger Bengtsson tänker stödja sina saker och hur han resonerar, på vilken punkt han vill komma utöver andra forskare och vilka forskare det i det enskilda fallet är". Denna Bengtssons ovetenskaplighet spikas också slutligen av Hultqvist som ger en lektion i hur ett yrkesmässigt historiskt vetenskapligt arbete skall se ut. Hultqvist rör sig kring fackforskning och icke fackforskning och uttrycker detta genom att säga: "Jag tror att någonstans här ligger en problematik och detta är utav ett allmänt intresse; det gäller all konfrontation mellan yrkesvetenskap och icke yrkesmässig forskning. Vi måste på något vis komma överens om dessa gemensamma spelregler, därför att man icke kan spela samma spel med olika spelregler. Och det är detta som gör att det är så kolossalt svårt att ta ställning [……] till resultat i tesens form, och det gäller väl också om underlaget är för detta, t ex boken om Svetjud. Det finns en grundläggande svårighet, jag vill sluta med det, i att åstadkomma en verkligt fruktbärande konfrontation av den typen som ingenjör Bengtsson har avsett".

Här kan man i viss mån föra in begreppen forskarmodell och folkmodell, där de båda då de möts tenderar att glida förbi varandra. Forskarmodellen i detta fallet, med de ovan angivna uttalanden, kräver att folkmodellen anpassar sig till det språk som forskarmodellen implicerar annars finns ingen möjlighet till diskussion. Detta visas av uttalanden om samma språk etc. Med andra ord måste teori och metod vara klart definierade, då forskarmodellen är ett accepterat och sanktionerat sätt att relatera och förklara verkligheten. Men problemet har fler bottnar än så, som ovan antytts så hade nya idéströmningar börjat göra sig gällande. Detta visas exempelvis av att Wideen avvisar Nermans teser som egentligen var Bengtssons huvudnummer. Detta går att uttrycka som att Bengtsson diskuterade utifrån en syn på källmaterialet som var fullt relevant på Nermans tid, men inte i det forskarsamhälle som rådde 1968. Wideen uttrycker detta klart genom att ifrågasätta tilltron till denna sagalitteratur och fortsätter: " Den är ju en konstnärlig litteratur. Det är som om vi skulle gå och skriva karolinernas historia efter Heidenstam eller skriva Värmlands historia efter Selma Lagerlöf". Återigen är det en tydlig diskrepans, helt olika teorimodeller och en vitt skild historiesyn. I folkmodellen används sagamaterialet som historiska dokument medan forskarmodellen anser sig ha lämnat detta stadium, tyngdpunkten kan väl sägas ligga åtskilliga decennier bakåt i forskarsamhället. Således kan man misstänka att Holger Bengtssons teoriparadigm emanerar från sin egen undervisning i historia då denna form av historieskrivning var den tidens paradigm.

Detta går igen i debatten som sådan. Bengtsson vill ha en diskussion om sakfrågor, dvs. om bärigheten i sagamaterialet som historiska dokument för olika delar av Sverige,. Dock inträffar här en problematik. Wideen är något okonsekvent då han i detta fall försvarar den officiella historiesynen. Han vill inte diskutera rimlighet eller grunder för den officiella historiesynen, utan lägger hela bevisbördan på Bengtsson som ifrågasätter densamma. Det formerar sig också uttryck för en konsensus och en paradox då Wideen tidigare talat om Selma Lagerlöf och Heidenstam etc., men säger "[……] det är endast sådana personer som har sysslat oerhört mycket med det källmaterial det gäller, den fornnordiska litteraturen och liknande, [……], det är endast vad de tänker eller de förmodanden de gör- sannolikhetsberäkningar- som vi egentligen kan intressera oss för. Vad jag eller herr Bengtsson också kan plötsligt kommer att tänka på, när vi läser de gamla texterna och tycker, [……] det spelar ingen roll för vi är inte tillräckligt tränade i sådant här för att våra ord skall ha någon egentlig tyngd, vetenskapligt sett". Här ser man tydliga tendenser att forskarmodellen inte helt har lämnat det tidigare idétraditionen. Återigen återkommer denna konsensus som just bygger på denna tradition. Vilket också kommer till uttryck hos Wideen då han anför " [……) Jag vill också absolut opponera mig mot den inställning som är ganska karakteristisk för Holger Bengtssons arbetssätt här, när han säger att han kritiserar den åsikt som mycket framstående svenska forskare kommit till eller den inställning de har med hänsyn till sina förståndsgåvor inför det givna materialet".

Sålunda är det helt omöjligt att diskutera frågorna dels för att denna konsensus finns men också dels för att Bengtsson enligt fackrepresentanten har en ovetenskaplig inställning till källmaterialet och att fackrepresentanterna inte diskuterar hypoteser som andra inom fältet lagt fram. Bengtssons försök att diskutera utifrån " Jamen ska vi verkligen inte vara överens om att i fornforskningen gäller samma regler för logik som i all annan vetenskap?", klingar oemotsagda. I detta fall framstår det med all önskvärd tydlighet att omvänd bevisföring gäller. Det är inte den officiella historieskrivningen (forskarmodellen) som behöver verifiera sina antaganden utan de som inte vidhåller densamma (folkmodellen).

Konfrontationen

Om vi nu flyttar oss framåt ett antal år, så kom en stor konfrontation till stånd. Nämligen Dag Stålsjös TV-serie Sveariket vagga- en historia i gungning som sändes mellan 1981-11-25 och 1982-02-17, inalles 6 avsnitt. Nu var det inte enbart historieintresserade i lokalpressens utbredningsområden i Skaraborgs län eller åhörare på Skövdedisputationen som kunde vara målgrupp, utan detta sändes i en rikstäckande kanal nämligen TV1. Enligt uppgift sågs den av uppemot i miljon tittare. (Behre ; Wegreus 1987, s. 10. )

Mina informanter i e-postgruppen har alla någon reaktion på detta program. De flesta har sett programmen och även läst Stålsjös bok och tidningsartiklar. Några intressanta kommentarer är "I" som skriver att "jag har dem i Videohyllan. De är klart intressanta" och "A" som skriver att " - När andra barn fick höra föräldrars vaggvisor spelade farsan stålsjöfilmer fram och tillbaks på videon-. Inte riktigt så illa var det väl, för jag var 11 år när det började. Men nog har jag sett programmen".

Att denna TV-serie väckte rabalder är väl snarast ett understatement. Här visade Stålsjö fram olika privatforskares åsikter i fullt spelrum. Här ifrågasattes hela vår historieskrivning om vår förhistoria och detta på bästa sändningstid. Det är också viktigt att tillägga att mycket i programmet härrörde i sin grund från ovan nämnde Carl-Otto Fasts hypoteser. I dessa program fick även fackforskare och representanter komma till tals och i den efterföljande debatten, som försiggick mellan fackrepresentanter och Mac Key samt Verner Lindblom, ventilerades dessa frågeställningar. Mac Key dök upp i slutet av 70-talet och var en privatforskare med egna åsikter om händelser i vår förhistoria och gav ut några böcker i ämnet.

Denna programserie anmäldes av flera personer för främst partiskhet och osaklighet, samt att den kränker allmänhetens rätt till saklig och opartisk information. En av anmälarna var Bo Göran Carlson, en lektor från Alingsås. Han ansåg att programmen var osakliga och att de misskrediterande seriös forskning. Ytterligare två personer anmälde programmet fast av andra skäl, men detta avslogs senare i själva domen. Det tillsattes en enpersonsutredning, som skulle utreda ärendet. Till utredare utsågs Herman Schück, professor i historia vid Stockholms universitet.

Dels är Schücks utredning en vidräkning av det han kallar skolan eller västgötaskolan, se nedan, och dels ett beklagande att inte den etablerade forskningen fått samma möjlighet. Framför allt hävdar Schück programmets partiskhet på flera ställen och han anger att med en opartisk programledare hade inte problemet uppstått. (Schück 1982, s. 2.) Han anför vid sin helhetsbedömning " En presentation av ’Västgötaskolan’ har visst allmänt intresse; en sådan behöver icke ha karaktären av en ’vetenskapens’ dom över ’amatörismen’. Det intressanta är nämligen mindre ’skolans’ åsikter än dess känslomässiga och intellektuella förutsättningar, dess genomslagskraft och dess konsekvenser för allmänhetens syn på de historiska vetenskaperna". (Schück 1982, s. 8.) Här är det tydligt att han oroar sig för det genomslag som programmet har haft och genom dess upplägg skapat en förtroendeklyfta. Således att vetenskapens förtroendekapital som utrönare av, på ett sätt sanningen har tagit skada. Detta tema visas ånyo då Schück senare skriver," […] programledarens återkommande strävan att inge misstro och motvilja mot vetenskapen och dess svenska företrädare: […] de är benägna att ställa sin vetenskap i överhetens tjänst och slå vakt om en officiös syn på Sveriges förflutna. De företräder ett Uppsala-Stockholmintresse och undertrycker kunskap om götalandskapen. Deras teorier och resultat är korthus som kan slås kull av lekmannens sunda förnuft och observation. […] Det finns här ett antiintellektuellt, populistiskt drag, som skämmer den otvivelaktiga glädjen över svenskt land och folk nu och då". (a.a. s. 9.)

Här hävdar således Schück att programmet har skadat den akademiska forskningen och dess medlemmar, genom att programmet vill visa på vetenskapens kopplingar till statsmakten. Vilket innebär, genom dessa kopplingar, att forskningen inte är fri. Vidare att programmen antyder att det i forskningssammanhang skulle finnas regionala särintressen, där Stockholmsområdet skulle vara om än inte Sveriges kulturella centrum så dock ett vetenskapligt dito. Denna regionala misstänksamhet som kan tänkas finnas återkommer då han slår fast programmets antiintellektuella…. osv. Här skulle man möjligen kunna göra tolkningen, att det som relateras kan skrivas som folkmodellen och forskarmodellen. Dock finns bara en modell för Schück som kan existera, eller åtminstone förekomma i statstelevisionen, nämligen forskarmodellen. Däremot denna skrivning om svenskt land och folk väcker en viss förundran, då detta underförstått syftar till att programmakarna och därmed även de medverkande inte är riktigt rumsrena, att de vill nedvärdera Sverige och svenskheten och då är vi inne i en helt annan diskussion.

Det kom även in flera försvarsskrivelser för denna programserie till radionämnden. Dels givetvis Göteborgs TV- distrikts egen inlaga, men också Dag Stålsjös inlaga. Där refererar han en märklig sak. Förutom det mer vanliga att Schücks yttrande bör läsas mot övriga experters åsikter, hävdar Stålsjö " hans (Schücks mitt tillägg) opartiskhet kan väl ifrågasättas. Inte minst finner jag det egendomligt att det av nämnden begärda yttrandet, samtidigt som det ligger på nämndens bord, återfinns på bordet hos kända motståndare till serien! Med författarens egen påskrift och alltså långt innan vi på Televisionen fått ta del av yttrandet! ( se fotostatkopia ) ( "vänligen från granskaren" )". (Stålsjö 1982.) Detta väcker givetvis frågan om de bakomliggande orsakerna till detta handlande av Schück. Handlandet som sådant bör höra ihop med relationer och samband inom det akademiska fältet, någon annan tolkning är knappast möjlig.

En intressant del i diskussionen är att en medlem från det akademiska fält som blivit mest utpekat i serien, dvs. mälardalen och dess forskningstradition, skulle utreda ett ärende som kan ses som ett angrepp, inte bara mot nuvarande positionerade akademiska personer, utan även mot deras företrädare. Fältet som sådant var alltså utsatt för ett yttre hot. Folkmodellen mot forskarmodellen om man så vill. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Schücks egna ord. Hotet kunde således inte negligeras av fältet, eftersom TV har en så betydande genomslagskraft. Det framgår också av Schücks yttrande. Således kan man ana en oro inom det akademiska fältet mot just TV-mediets genomslagskraft och då är det sammantaget naturligt att yttrandet återfinns på motståndarnas bord.

I en artikel i tidningen Vi från år 1988 skriver professor Lars Lönnroth, att det är inte vi som är etablissemanget det är TV och Stålsjö. I ett par artiklar år 1987 i Göteborgsposten skriver Lönnroth, att i forskarsamhället uppfattas nämligen Stålsjö inte alls som någon ödmjuk budbärare, utan som en allsmäktig TV-potentat med myndighet att störta professorer i fördömelsen och upphöja okända bygdesnillen till rang och värdighet av berömda auktoriteter. Vidare anförs, tyvärr har han väl rätt i att en futtig professor inte är värd två ruttna lingon i det moderna mediasamhället. Att vara TV- producent med goda tittarsiffror innebär däremot att härska som gud över levande och döda. Har man dessutom frälsarambitioner – och det har Stålsjö – är det inte nådigt att stå honom emot. ( JBLD Strömberg 1989. )

Detta kan alltså tolkas som att det hot som tvingats på fältet genom mediet gjorde, att det inte gick att negligera denna alternativa historiesyn längre. Fast och Bengtsson hade inte haft denna möjlighet till spridning av sina tankar, som nu Stålsjö exponerade i TV 1. Således var utredningen given, det akademiska fältet ansåg sig ha rätten att döma i vetenskapliga frågor och underkände folkmodellen, dock inte enbart på sakgrunder, utan även av mer grumliga orsaker, enligt ovan.

Fler av de som inkom med försvar för TV-serien till Radionämnden, var Verner Lindblom och även akademiker som Birgit och Peter Sawyer. Birgit S fil. dr i historia och Peter S. tidigare professor i medeltidens historia vid universitetet i Leeds och kännare av vikingatiden. Dessa hade varit på det ena eller andra sättet inblandade i serien. Både Peter Sawyer och Verner Lindblom deltog i programmen. Verner Lindblom säger i intervjun att Dag Stålsjö "säkert hade läst" vad Lindblom hade skrivit och Lindblom var också nere i Göteborg inför upplägget av serien, samt deltog i den avslutande TV-debatten.

Lindblom går i sitt yttrande till sakdebatt mot Schücks yttrande. Lindblom skriver, att de missnöjda auktoriteterna, företrädda av prof. Sten Carlsson och Björn Ambrosiani, har av Stålsjö beretts tillfälle till ett bemötande, genom en två timmar lång debatt den 10 september 1982 i Göteborg. Lindblom försöker också visa att det finns två grundhypoteser med hänvisning till den " väldeliga tidningsdebatt" som förevarit under och efter TV-serien. Lindblom skriver att "den officiella historiesynen som Schück företräder antager, att riket en gång skapats utifrån Mälardalen". Vidare att den hypotesen har ett lärdomshistoriskt ursprung och aldrig har lyckats förklara när eller hur riket skapats. Den andra hypotesen kallar Lindblom för "Götalandshypotesen", som förutsätter att svenska riket, liksom något tidigare Danmark och Norge växt fram i sällskap med den europeiska kulturströmmen, dvs i huvudsak från sydväst mot norr och nordöst. Vidare skriver han " Att detta synsätt, som Stålsjö företräder, börjar vinna anslutning mer och mer bland moderna forskare framgår t ex av fil. dr Åke Hyenstrands (verksam vid Arkeolog. inst. Stockholms universitet, min anmärkning) ord i debatten efter TV-serien ( i SN 82.02. 25) Troligen har inget Svearike i traditionell mening funnits. Statsbildningsprocessen har inte gått till som en expansion från ett enda håll… Ingen seriös forskare kan eller vill förneka, att Västergötland var en viktig del i den äldsta, bräckliga statsfederationen. Det kan t o m vara så, att själva idén om federationen förmedlades genom Västergötland ytterst från England och Danmark ( min kursivering)". Verner Lindblom avslutar sitt yttrande med orden " Schücks punktkritik kan genomgående bemötas med argument och dokumentation, som hämtats från hans egna vetenskapliga kolleger. Stålsjö bör således inte lastas för att han byggt sin programserie på en sammanfattning av olika akademiska argument med åtföljande kommentarer. Debatterna i olika media har klart visat, att forskningsläget är oklart och oenigheten stor även bland akademiker, att äldre svensk historia hittills har vilat på "vedertagna" konventioner och saknar säkra, vetenskapligt definierade grundbegrepp. Försök till nytänkande och ifrågasättande bör därför inte fördömas, utan tvärtom, som prof. Peter Sawyer ansåg i GP 82.10.10, gratuleras (mina kursiveringar)". (Lindblom 1982)

Birgit S riktar in sig på att granskaren själv knappast uppfyllt kravet på opartiskhet och att det brister allvarligt hos granskaren, då han inte förstått seriens karaktär som debattinlägg. (B. Sawyer 1982, s.1f.) Hon hävdar vidare att de motstridiga åsikter som finns inom medeltidsforskningen inte heller kommer fram och de anklagelser som Schück riktar mot en föråldrad syn av källmaterialet används av honom själv, då han bemöter i sak. (a.a 2f.)

Peter S bemöter å sin sida den sakkritik som Schück anfört mot programserien. Han utvecklar resonemangen, genom att framhålla att det är en stor debatt inom medeltidsforskningen då nya rön ständigt tillkommer. Han framhåller också att programmen faktiskt berörde större frågeställningar än mesta delen av den detaljerade kritik som Schück anförde, vilket inkluderar många frågor i den samtida debatten, som Västergötlands roll i formeringen av det medeltida Sverige, hur relationerna mellan Mälardalen och Västergötland, kristendomen och funktionen hos Varnhem som ett kungligt mausoleum osv. Peter S. skriver också " […] but that is also true of many of the claims that have been made by established scholars […] all advanced in their -time, theories that seem to me, and others ill-founded. It may be argued that such speculations are acceptable within the confines of the academic community but should not be made public. That was the attitude adopted by the church in the fourteenth century when it condemned Wycliffe but I hope that is not widely accepted in the twentieth-century Sweden".(P. Sawyer 1982 s. 1.)

Radionämnden fällde programmet (Beslut 1983-02-10) för stridande mot kravet på opartiskhet och saklighet i Radiolagen. I korthet säger man i domen, att det är i överenstämmelse med radiolag och avtal låta företrädare för en alternativ och annorlunda historiesyn komma till tals i programverksamheten och att kraven på saklighet och opartiskhet kan ställas lägre än eljest. Problemet var enligt domen, att programledaren helt anslutit sig till Västgötaskolans uppfattningar, " Detta intryck förstärks genom att de framförda spekulationerna, påståendena och idéerna praktiskt taget aldrig i programmen ställs mot forskarnas och vetenskapens argument och åsikter". Beträffande sakligheten anför man Herman Schück’s kritik mot sakligheten och säger " Radionämnden anser emellertid att olika påståenden framfördes på så sätt att det förblev oklart vad som var rena gissningar, vad som var sakligt underbyggda antaganden och vad som var - även av den etablerade – vetenskapen allmänt accepterade uppfattningar. Programmen blev härigenom på flera punkter vilseledande". (Radionämnden SB 42/83)

Dock var inte nämnden enig, en ledamot, Inge Janérus hade en skiljaktig mening. Han säger bland annat "En skildring av en alternativ historiesyn utifrån dennas egna positioner formar sig ofrånkomligen till ett indirekt avståndstagande från den etablerade och en polemik med dess företrädare. Med beaktande av den föregivna partiskheten, frånvaron av ett ställningstagande från programföretagets sida, frånvaron av anspråk på vetenskaplighet i argumentationen samt att det rör sig om förhållanden som ligger nära ett tusen år tillbaka i tiden, anser jag inte att kravet på opartiskhet kräver en kritisk granskning från den motsatta sidan i samma programserie. I den mån företrädare för den etablerade historieforskningen och fornminnesvården angreps för att ha negligerat Västergötlands fyndigheter, har de givits tillfälle att framföra sina skäl i programmet". När det gäller sakligheten delade Janérus majoritetens uppfattning " såtillvida, att jag anser att den föregivna partiskheten inte ursäktar alla brister". (Radionämnden SB 42/83)

Radionämnden utsåg enligt ovan en företrädare från det akademiska fältet med en hög habitus och med ett tillfredsställande kulturellt kapital, nämligen en professor i historia, och inte bara professor utan även med ett välaktat namn Schück. Vidare så utsåg man till utredare en person som dels var från den region som utpekades i serien, men också, som det visade sig i hans sakframställan, tillhörde den traditionella historieuppfattningen. Detta visas tydligt av B. Sawyers inlägg då hon poängterar just Schück’s partiskhet och i princip hans historiesyn i historia som föråldrad. P. Sawyer som mer går in på sakfrågor hävdar att det pågår en debatt inom fältet som berör medeltidsforskningen och att denna debatt berör större ämnesområden än den sakkritik som Schück anför. Således är dessa inlagor ett bevis för en strid inte bara mot "amatörer", utan även inom fältet som sådant. Det Schück egentligen försvarar är den traditionella officiella historiesynen som pekar ut Mälardalen som det centrala i svensk medeltidshistoria, medan då Lindblom och makarna Sawyer pekar på att problematiken är större och att Västergötlands roll däri bör diskuteras. Detta innebär att det vi ser är inte en strid mellan forskarmodell och folkmodell enbart, utan en strid inom fältet. Här visar det sig att försök till att avgränsa begreppen till forskarmodell och folkmodell inte längre håller streck och att uppdelningen akademisk kultur och alternativ kultur också är ett otympligt begreppspar. Därför kan man kanske vid denna tidpunkt istället använda Verner Lindbloms begreppspar Sveaskolan och Götaskolan.

Det finns en annan aspekt som börjar göra sig påmind och det är centralt – regionalt. Forskare som arbetar ute på de universitet som kan betecknas som regionala, verkar ha en öppnare och mer problematiserande attityd angående vår förhistoria. Således ett försök att, i viss mån, ifrågasätta den etablerade bild som skapats utifrån mälarområdet som bas, både tidigare än- och under 1900-talet. D.v.s. den diskussion som Broady enligt ovan diskuterat, samt även hans fortsatta diskussion om Stockholmsområdet som ett kulturellt centrum.

Det är inte bara "regionala" forskare som bryter mot den etablerade synen. Hyenstrand, enligt ovan, diskuterar utifrån en mer öppen attityd som inte följer det gängse mönstret. Ytterligare forskare som nu på senare tid hävdat en annan åsikt och som kan sägas ha en överenstämmelse med Lindbloms Götahypotes angående statsenandet, är historikern Thomas Lindqvist med en artikel i samlingsverket Kristnandet i Sverige. Verner Lindblom hävdar i intervjun med referens till Jan Arvid Hellström, vilken var biskop och tidigare professor i religionsvetenskap, samt medlem i projektet "Kristnandet i Sverige", att Thomas Lindqvist var den förste som vågade ha en annan åsikt. För övrigt delade också Hellström dessa nya tankegångar i sin bok Vägar till Sveriges Kristnande.

Således är det inget homogent fält som har en gemensam syn på historien, utan ett ifrågasättande har börjat göra sig gällande. Framförallt verkar detta ifrågasättande röra sig om de grundläggande frågorna i svensk historieskrivning, nämligen mälardalens tidigare så dominerande roll. På ett plan kan det ses som fältets interna strider, men på ett annat plan finns också regionala och centralistiska frågeställningar. I detta perspektiv, som ovan skisserats, kan man sätta in Herman Schücks utredning. Den är ett försvar för den tidigare rådande historieskrivningen, dvs ett försvar för en centralistisk uppfattning om ett centrum med en överhöghet över andra delar av Sverige. Skall man se till Bourdieus antaganden så intar även radionämnden en intressant roll. Att Schück ansågs ha en välrenommerad habitus och framförallt ett högt kulturellt kapital är inte förvånande, men så var inte fallet inom det akademiska fältet i stort. Både Birgit och Peter Sawyer hävdar egentligen just detta i sina inlagor, då de ifrågasätter Schücks opartiskhet och historiesyn. För att följa Bourdieu så talar han om den dominerande klassen, där det ingår bl.a. den högre statliga administrationen och de kulturella produktionsfälten. Till de sistnämnda hör bl.a. journalistikens och universitetets fält. (Broady 1990. s.269.) Då dessa fält i Sverige kanske kan indelas i regionala intressesfärer snarare än homogena strukturer, så kan man utan att gå alltför långt, även sätta in domen mot "Svearikets Vagga" i denna struktur.

De forskare som enligt ovan har redovisat en avvikande syn på den traditionella historieskrivningen, visar tecken på att universitetsdisciplinerna har övergått från att vara en stark autonomi, där ämnesföreträdarna fäller de viktiga avgörandena, till en svag autonomi öppen för inflytande utifrån. Dels visas detta av att den enskilda forskarens frihet inte är lika stark beskuren som tidigare, men man skall nog inte heller helt bortse ifrån den kritik mot den etablerade historieskrivningen som genom Dag Stålsjö fick en så framträdande plats i debatten.

Förutom en populärvetenskaplig bok av arkeologen och docenten Mats G. Larsson som kom 1998 och heter Svitjod resor till Sveriges ursprung, har inte något nämnvärt försvar för den tidigare etablerade historieskrivningen angående mälardalens överhöghet framkommit. Dock är den refererade boken ett kraftigt ställningstagande för den tidigare etablerade synen och enligt mitt tycke en historieskrivning, som kan associeras med en historiesyn från ett stort antal decennier bakåt i tiden. Om det ifrån Hyenstrands uttalande, enligt ovan, till Lindqvist och Hellström förekommit interna strider inom fältet, har det skett mer internt än publikt. Däremot har det i artiklar efter TV-serien förekommit angrepp från ämnesföreträdare på lägre nivåer. Ett exempel är ett angrepp på medeltidshistorikern Tore Nyberg, verksam i Odense.

Tore Nyberg var en av medarbetarna i den nyöversättning som skedde av Adam av Bremens "Gesta", där Nyberg i en artikel diskuterar Adam av Bremens användning av "svenskar" och "svear". Detta vidareutvecklade Nyberg i viss mån i en tidningsartikel, varvid en doktorand vid Historium i Uppsala bemötte detta i en artikel där han bl.a. skriver, " Det bör kanske tilläggas att Nyberg ingalunda företräder någon ny linje i akademisk forskning utan tvärtom är synnerligen kontroversiell. Redan medan han ännu förutsatte att svearna bodde vid Mälaren, när han skrev en av de uppsatser som ingår i den svenska översättningen av Adam av Bremen, ansågs hans funderingar om Svear och Götar vara ganska stolliga ( Se Hans Villius i Svenska Dagbladet 1984-05-09, sid.10) Jag får överhuvudtaget ett intryck av att Nyberg inte alls har satt sig in i de olika källornas vittnesbörd. Han verkar snarast ha okritiskt skrivit av Götaskolans uppfattning ( min kursivering). Hans artikel i Fornvännen 1987 bygger på en 145 sidor tjock C-uppsats av Patrik Nilsson, ventilerad vid historiska fakulteten i Lund 1986. Denna har enligt förordet tillkommit under intensiv brevväxling med Verner Lindblom (min kursivering). Uppsatsens förebild är en artikelserie av Lindblom i Skaraborgsbygden 1986 […]". (JBLD Strömberg 1989.)

Nyberg har således, i viss mån, blandat sig in i fältets interna strider och angripet grundbultarna till den historieskrivning som utgår ifrån Mälardalen. Eftersom Nyberg inte är inom det svenska akademiska fältet är han en lättare och kanske mer accepterad måltavla än om han varit verksam vid någon institution i Sverige. En annan sida av saken kan också vara det som Bourdieu kallar "grupper gillar inte tjallare", dvs "då överträdelsen eller förräderiet kan åberopa sig på de värderingar som gruppen håller högst". (Bourdieu 1996, s. 38.) Detta är inte helt främmande då artikelförfattaren driver tesen att Nyberg egentligen över Patrik Nilsson driver Verner Lindbloms åsikter, vilket också syns genom användningen av Götaskolan. Således kan man tolka Strömberg som att Nyberg företräder åsikter, som egentligen drivs av en rivaliserande grupp i förhållande till Strömbergs egen fältposition och kanske även framtida fältpositioner.

Denne Strömberg var också en anmälare av en senare programserie av Dag Stålsjö, som hette Strövtåg till heliga källor och kor. I denna en 324 sidor lång anmälan sammankopplar han TV-serien med "västgötaskolan". Dels är han kritisk till mot det han anser vara grovt osakliga påståenden, vilka går stick i stäv mot vad all sakkunnig forskning i dag anser, men dels att dessa påståenden indirekt syftar till att få fascistoida läror från 30-talet att framstå som vetenskap. (Bågenholm 1996 s.42.) Strömberg anför i sin anmälan 7 ord ur C-O Fasts sammanlagda produktion mellan 1930-1950, ord som den nordiska rasen som nämns två gånger på samma sida, samt den vite mannen för att ta några exempel.(a.a) Bågenholm skriver " De båda invändningarna är ytterst ett uttryck för en uppfattning att vetenskaplighet är något som exklusivt tillhör universitetsvärlden och att amatörer är suspekta. Av detta skäl förvånar det inte att Strömberg hade framgång. Dag Stålsjö fälldes andra gången av radionämnden, för partiskhet, den 21/2 1991. (a.a.)

Strömberg har också i en tidningsartikel framfört dessa tankar och att även professor Erik Lönnroth har påpekat detta förhållande. Lönnroth har "flera gånger uttryckligen påpekat de slående likheterna mellan nutidens vaggomani och 30-talets herrefolksidéer (Göteborgsposten 1982-09 25, sid 2; Fib Kulturfront 1983 sid. 10.) Detta har inte hindrat Stålsjö från att utge Fasts ovan citerade skrifter i nytryck 1984 med ett förord där han presenterar dem som ett modernt alternativ till vetenskaplig historieskrivning". (JBLD Strömberg 1989 b.) Även Verner Lindblom tar upp detta i intervjun " då ryckte Erik Lönnroth ut och många likställda, Erik Lönnroth svamlade något om att han träffat en norrman på tåget som hade nazistiska åsikter om forntiden vad fan är detta för någonting […] det är väl inget argument mot Stålsjö". Indirekt anklagas sålunda den opposition som företräds av bl.a. Dag Stålsjö och Verner Lindblom att företräda fascistiska idéer, genom att de i sin grund bygger åtskilligt på C. O. Fast. Denna tankegång parat med försvaret för den akademiska friheten och ett förakt för amatörarbeten, som Bågenholm uttrycker saken, förekommer i en artikel i Fornvännen av doktoranderna Gundula Adolfsson och Ewa Bergdahl Bulukin 1982.( Bågenholm 1996, s. 41) Således är denna artikel föranledd av Dag Stålsjös Svearikets vagga en historia i gungning.

I artikeln skriver de " Denna folklighet är ett uttryck för den antiintellektualism som genomsyrar hela TV serien , och vars budskap innebär att var och en är sin egen forskare". (Adolfsson & Bergdahl Bulukin 1982, s. 226). Detta går således att vända på till att de förordar en intellektualism, eller någon form av elittänkande. Vidare skriver de "Samarbetet mellan amatörer och arkeologer har ibland lett till missuppfattningen att amatörer genom inventeringsarbetet deltar i forskningen. […] Den teoretiska utbildningen mål är att ge en förståelse för generella och globala sammanhang i förhistorien. […]Detta betyder att amatörer inte har några reella möjligheter att utöva arkeologisk yrkesverksamhet och därför inte heller kan påverka den akademiska forskningen. ( a.a., s. 229) Det är alltså enbart forskningens teorisystem som kan garantera "sanningen". Då måste man ställa frågan vilket teoriparadigm är således det rätta, med tanke på hur olika teoriparadigm växlar över tid. Dock är väl huvudtesen att utbildningen i sig garanterar resultatet.

De drar sig inte heller för personangrepp på Verner Lindblom, i artikeln anklagas han för att stå extrema högergrupperingar nära med motiveringen att västgötaskolan förespråkar en decentraliserad lokalforskning, samt att västgötaskolan attackerar den centraliserade statsmakten utan annat innehåll än protesten i sig. ( a.a., 228) Här använder sig således både paret Adolfsson & Bergdahl Bulukin och Strömberg av samma taktik men i viss mån även Erik Lönnroth. Det går inte att tolka på annat sätt än att man försöker misstänkliggöra västgötaskolan och främst Verner Lindblom. D.v.s. man angriper den som i deras tycke har störst habitus inom den "folkliga" oppositionen och genom detta få deras inflytande att minska. Det är inte i sakfrågorna angreppen i detta fall sätts in, utan på en allmän trovärdighet. Detta kan visa på en "rädsla" när den sanning eller konsensus man trodde på, kanske sviktade. Detta kan väl sägas bottna i vår rädsla för att ändra värderingar, eftersom det är så intimt förknippat med vårt jag, en ändring av vårt vanemässiga värderande känns som att dö en smula. (Frykman & Löfgren 1991, s. 17.) En inte helt oviktig aspekt är, om man bortser från Lönnroth som kan sägas vara ämnesföreträdare, att man drog ut till försvar för det "rätta" därför att man själv ville höja sin habitus och därigenom kunna tillförsäkra sig om högre framtida positioner inom fältet.

Dessa två från Göteborg (Adolfsson & Bergström Bulukin) tar också Verner Lindblom upp i intervjun, inte så mycket angreppet i sig, utan reaktionen på den försvarsartikel han själv skrev till Fornvännen. Efter ett år hade den inte publicerats, men då kom ett brev från redaktionsmedlemmen Björn Ambrosiani, som hävdade att artikeln hade varit för lång. Då undrade Lindblom, hur lång får den vara då, men som Lindblom säger han hörde inte ett ljud. Detta är ett exempel av flera som Lindblom anger, över hur åsikter och inlägg förtigs av olika media. Vilket återigen kan sägas vara ett uttryck för det kulturella fältets samhörighet genom exv. sociala kontakter eller snarare socialt kapital.

Som avslutning vill jag nämna vad Verner Lindblom lite uppgivet säger i intervjun angående denna artikel av Adolfsson & Bergdahl Bulukin och denna vägran hos Fornvännen att ta in hans försvarsartikel, vi vill inte ha refererat vad vi säger, utan vi vill säga det själva, nu står det där i Fornvännen i evinnerliga tider.

Västgötaskolan

Detta begrepp är och har varit mycket vanligt då man vill beskriva eller sätta en etikett på de personer som bedriver privatforskning utifrån en alternativ historiesyn och/eller ifrågasätter den etablerade historiesynen och kanske mest utifrån en syn ifrån det som nu kan kallas Götahypotesen. Därför är det lämpligt att diskutera detta i ett särskilt avsnitt.

Västgötaskolan blev framförallt efter Svearikets vagga- en historia i gungning ett vedertaget begrepp. Schück skriver i sin utredning att " Temat har sitt ursprung i västgötaskolan (min kursivering)" samt angående programledarens roll "[…] omöjligt att granska hans roll utan att gå in på detta lägers – här ’västgötaskolans’ – åsikter och argument". (Schück 1982.) Eftersom denna etikettering utgör ett definierande och ett utskiljande är det intressant att se hur begreppet förekommer. Man kan ibland undra om det inte är själva intresset för Västergötlands historia, även utan denna specifika inställning som innebär att man inordnas i denna s.k. skola. I en artikel i Göteborgsposten från juli 1999 finns en intervju med en nybakad fil. dr. i arkeologi Gösta Bågenholm, där det sägs att han är ordförande i västgötaskolan. (Lundgren 1999) Nu är det faktiskt så att han är ordförande i den nybildade föreningen Historieforum för västra Götaland, se nedan. Detta är ett paradexempel på hur anknytning av historiska spörsmål till landskapet, lätt inordnas i begreppet västgötaskolan. Västgötaskolan har således blivit ett begrepp som är så inarbetat att det lätt finns till hands även för journalister 1999.

Ytterligare en artikel i GP vilken förekom nästan ett år tidigare visar också på detta, enligt ingressen skall man besöka "västgötaskolans" kultplatser med ett motto att undersöka den demokratiska potentialen i den alternativa historieskrivningen, som placerar Sveriges vagga i Västergötland. Detta är en kulturartikel som förs i en mycket raljerande ton. Artikeln inleds med: " Den så kallade "västgötaskolan- den notoriska driften att vilja förlägga Sveriges födelse till Västergötland istället för till Uppland – nådde förmodligen sin kulmen med journalisten Dag Stålsjös suggestiva, av radionämden för osaklighet fällda TV-serie Svearikets vagga – en historia i gungning 1983. Men när man trodde att "vaggomanin", som Erik Lönnroth kallar den, slutligen vaggats till ro, dyker ytterligare en bevisföring upp. Jan Skoglöws Sveriges vagga stod på Kinnekulle är en sällsynt svårsmältbar soppa av referat, brevväxlingar och invävda texter av skolans mer välbekanta namn.(min kursivering) Det enda möjliga sättet att läsa detta häftets inledning tycks vara som en illa genomförd parodi på en novell av Borges, körd i hushållsmixern tillsammans med några agentromaner med storpolitiska anspråk". (Lundberg & Magnusson 1998.)

Detta implicerar sålunda att det finns en västgötaskola och med uttrycket "notoriska driften" så sägs att relevansen av dess åsikter inte att ta på riktigt allvar. Uttryck som Vaggomanin av Lönnrot, som de flesta igenkänner som professor, förstärker detta intryck. Sedan nämner man "invävda texter av skolans mer välbekanta namn", och avslutar stycket med en parodiering. Sålunda har man för de läsare som igenkänner "skolans mer välbekanta namn" visat att inget av vad kritiken mot den officiella historiesynen, som här skall tolkas som Uppland, framför är värt att ta på allvar. Resten av artikeln framför Mac Keys åsikter och antagande och visar framförallt på hans tilltro till "ickeakademiska" arbetssätt. Ett beskrivande av Mac Keys åsikter kan väl sägas ligga på en egen tolkningsnit och en viss fantasifull tolkning. Skoglöw kan väl betraktas som ytterligare en nivå högre i fantasifull tolkning. Det Mac Key har gjort som är verkligt betydelsefullt, är att han påvisade att det var rödjord som användes vid järnframställning, vilket idag är vedertaget. Hans övriga teorier tolkas av Verner i intervjun som att han är på rätt ställe med sina teorier dvs Västergötland.

Vad är det man egentligen förlöjligar med denna typ av artikel? Det man säger är, att ifrågasättandet av den officiella historiesyn som förevarit betyder, att man på något sätt inte är vid sina sinnens fulla bruk vilket uttryck som "notorisk drift" och "vaggomani" ger uttryck för. Men genom sammankopplandet med detta icke akademiska synsätt, som man redovisar, förringar man även de forskare som på akademisk nivå har en annan syn. Denna artikel redovisar inte bara ett personligt ställningstagande och förhållningssätt utan ger också ett intryck av kopplingar på en annan nivå, till sociala fält och eller till den dominerande klassen enligt ovan. Till de kulturella produktionsfälten hör, som redan nämnts bl.a. litteraturens, konstens, journalistiken och universitetets fält. ( Broady 1990. s. 269.) Detta kan då uttrycka en samhörighet inom det kulturella produktionsfältet. Där ett delfält går ut och försvarar ett annat delfält. Där man således identifierar sig med en viss regional struktur, i detta fall med en traditionell etablerad historieskrivning. Kanske framförallt ett försvar för den akademiska förhandsrätten kontra den ickeakademiska, ett försvar för vetenskap mot kvasivetenskap enligt de tolkningsregler som definieras inom fältet. Framförallt skymtar detta då man i artikeln hänsyftar till tänkare som Foucault, Deleuze och Guattari.

Denna sammanfogning till en samlingsbeteckning är intressant. Det är och har varit vanligt förekommande i debatten. Bo-Göran Carlsson, som vid den tidpunkten var lektor och bör då sättas in i det akademiska fältet, hävdar i en artikel i Borås Tidning att "Företrädarna för den s k västgötaskolan, vilka i sak företräder inbördes helt oförenliga ståndpunkter, fortsätter därvid att göra gällande att en konspiration för att underbetona Västergötlands historiska betydelse skulle föreligga från fackhistorikernas sida och att dessa skulle avvisa amatörforskning på ett doktrinärt sätt . (Carlsson 1987.)

Trots att Carlsson noterar att företrädarna för denna s k skola har oförenliga ståndpunkter så kan de ändå sammanföras då de förenas, enligt honom, av en konspirationsteori. Detta framställs tydligare då han fortsätter med "Otäckast av allt är att västgötaskolans företrädare, som ständigt och jämt misstänkliggör den kritiska historiesynens hedervärda yrkesmän som köpta och konspirerande, själva genom skicklig marknadsföring inte minst i skatte-finansierade massmedia lyckats framställa sina egna lönsamma insatser som något slags martyrium. ( a.a.) Här sker ett misstänkliggörande genom att företrädarna för denna s k skola underförstått hävdar den alternativa synen bl.a. för pengarna och genom att slå ihop två helt skilda ämnen. Kontentan blir, om jag förstått saken rätt, att den s k västgötaskolan tjänar pengar på att misstänkliggöra hedervärda yrkesmän. Här handlar det alltså om att misstänkliggöra dessa privatforskare som hävdar en annan historiesyn, än det som enligt Carlsson är den godtagbara, den officiella eller etablerade genom bl.a. hävdandet att privatforskarna misstänkliggör fackforskarna.

Under rubriken Förfalskningar börjar däremot själva sakkritiken, Carlsson anför " Från att hos Holger Bengtsson och Verner Lindblom ursprungligen ha varit exempel på underlig källkritik och subjektivt faktaurval, har västgötaskolan nu hamnat i avsiktliga förfalskningar, där nattliga drömmar, bibliska utsagor och svängande pendlar som först försökstestats på dräktiga suggor kan användas som verifikationsmetoder". (a.a.) Strax efter nämner han också de som då bör tolkas ingår i västgötaskolan, " Herrar Stålsjös, Lindbloms, Keys, Hamiltons och Liljeroths sätt att skildra verkligheten har inget som helst med historieamatörskap att göra, och från deras anhängares sida är det hela nu mer en fråga om religionsutövning". (a.a.) Därefter tar författaren avstånd till de "ohistoriska påståenden som västgötaskolan torgför" genom 30 punkter, som är ett axplock av de privatforskare som har buntats ihop under etiketten västgötaskolan, således 30 punkter från privatforskare som med Carlssons egna ord "i sak företräder helt oförenliga synpunkter". Man får inte förglömma att Bo Göran Carlsson var en av anmälarna av TV-programmet Svearikets vagga - en historia i gungning.

Denna definierade västgötaskola har också varit uppe på ytterligare en akademisk nivå, då den ingick som en del i en doktorsavhandling i historia av Lars Gahrn. Där doktoranden i sak försvarade den officiella synen på den Svenska förhistorien och därmed gick i svaromål för att motbevisa denna förmenade skola. Fredagen den 21/10 1988 försvarade Lars Gahrn avhandlingen "Sveariket i källor och historieskrivning". Denna avhandling är intressant i sig, men något annat mer intressant förelåg då en skribent som kallade sig Göran Otter var ute med debattartiklar byggda på denna avhandling innan den hade responderats. Detta resulterade i en artikel av Lindblom, där han skriver: "I ett antal västsvenska tidningar bl.a. NLT, har en viss "Göran Otter" i likalydande artiklar, men med olika rubriker som "Vaggan låg i mälardalen " "Västgötaskolan har helt fel " osv recenserat Lars Gahrns då ännu icke framlagda doktorsavhandling […]". (Lindblom 1988.)

I dessa artiklar definieras sålunda västgötaskolan från en akademisk synvinkel, och här riktar jag intresset på en av de artiklar som nämnde Göran Otter skrev, där han anför att den egentliga upphovsmannen är PA Kjöllerström ( 1839-1926) som i en lång rad skrifter bland annat kom in på Västergötlands äldsta historia, därefter redovisar han C-O Fast, Holger Bengtsson och över Verner Lindblom till de namn som vi igenkänner från Bo Göran Carlssons artikel. Något intressant och som återknyter till TV-programmet är " Länge var Västgötaskolans skriftställare förbisedda och utan inflytande. Dag Stålsjös TV-serie "Svearikets Vagga " som visades 1981-1982, ledde dock till att denna amatörernas historieskola fick ett genombrott i de breda lagren, framförallt i Västergötland. Flera senare TV-program av samma producent har givit Västgötaskolans anhängare ytterligare uppmärksamhet [……] En lång rad uppslag och ämnen har, enligt Lars Gahrn, Västgötaskolan hämtat från äldre svensk forskning. Några sådana som han nämner är sambandet mellan Sverige och Atlantis, Oden och asarnas invandring och goterna och danernas utvandring från Sverige [……] Gemensamt för allt det nämnda är att några bevis inte kan förebringas och att sannolikhetsvärdet är genomgående mycket lågt. [……] På samma sätt kan, enligt Lars Gahrn, fakta på fakta i Västgötaskolan plockas bort. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att Lars Gahrn inte anser att Västgötaskolan har något historiskt värde utan endast intresse ur historiografisk synpunkt. Den är nämligen enligt honom en "fortsättning av den gamla götiskt yverborna och ytterligt okritiska historieskrivningen". ( Otter 1988.)

På något sätt kan man säga att en utdefiniering har skett utgående ifrån de som känner sig besläktade med det akademiska fältet, eller även att detta fält har utdefinierat dessa som saknar tillhörighet i fältet men som inte kan ignoreras då de fått ett kraftigt genomslag i en annan gren av det kulturella fältet, nämligen media. Således kan man också säga att det vetenskapliga fältet fått en klar grupp att definiera sig emot utanför de inomvetenskapliga striderna, dvs. de andra och kan därigenom definiera sig själva.

Således har en grupp blivit definierad och avgränsad av en annan grupp. Då är det intressant hur denna definierade grupp ser på de egenskaper, som blivit pålagda dem. Stålsjö skriver efter en genomgång av den officiella historiesynen "mot detta står en annan historiesyn. Representerad av vad man med ett namn felaktigt brukar kalla "Västgötaskolan" Felaktigt för att det inte rör sig om någon organiserad enighet eller given trossats. Inte heller handlar det om landskapschauvinism eller lokalpatriotism utan blott en historia på lika villkor. Om det självklara kravet att förutsättningslöst ompröva alla den svenska historiens pusselbitar". (Stålsjö s. 13.)

Detta med västgötaskolan är inte vedertaget och det går inte att definiera, snarast är det ett nedsättande omdöme, de som inte hör till de etablerade, utan på något sätt ett slags kufar, som Verner Lindblom uttrycker saken i intervjun. Har man inga argument kan man alltid dra till med västgötaskolan. Något som man ofta stöter på, fortsätter Lindblom är, att vid försök till diskussion så kan man få till svar att det låter som västgötaskolan och då behöver man tydligen inte bry sig. Verner Lindblom ger ett tydligt exempel. Det fanns ett radioprogram som hette "Svar i dag", där fick Jan Öjvind Swahn en fråga som rörde Gefionmyten och bland annat redovisade han att den kung som det gällde skulle bott i Uppsala, vilket inte står i källskriften. Lindblom frågade var han hade fått detta ifrån och svaret blev, det låter som västgötaskolan. Sedermera fick Swahn dock erkänna att det var en "lapsus Calami". Enligt min informant är detta inte ovanligt när det gäller program i radio och TV. Ytterligare ett exempel som ges i intervjun är Hans Villius, som pratade om förra millenniumskiftet i ett radioprogram och tydligen spekulerade över detta, när Lindblom då frågade var han fått detta ifrån, blev svaret, det låter som västgötaskolan.

Finns det då enligt Verner Lindblom en speciell skola, förutom epitet västgötaskolan som klistras på utifrån. "Nej det gör det inte, då måste man definiera vad man menar. Det går inte att föra ihop sådana som Liljeroth, Mac Key och Ingemar Nordgren, det som förenar är snarast att de förefaller vara på samma plattform, i samma geografi, de känner gemenskap där". Således på rätt ställe i samma landskap. Intressant är också det som Lindblom skriver i sin inlaga till radionämnden på grund av Herman Schück’s utredning. Lindblom skriver " Det finns ingen "västgötaskola". Benämningen är en klyscha, tillskapad av motståndare till den opposition, som börjat framträda emot den "officiella", statligt sanktionerade historiesynen. Oppositionen är ingen västgötsk företeelse enbart. Den innehåller namn som fil dr Tryggve Lundén, prof. Matts Dreijer, Prof. Peter Sawyer, fil dr Birgit Sawyer, fil dr Ingrid Rosell, byrådirektör Per Gustavi, fil dr Stefan Söderlind osv". (Lindblom 1982)

Här visar Lindblom på en intressant sak, dels att han inte erkänner begreppet skola eller västgötaskola utan pekar mer mot det ovan nämnda "nedsättande" epitet som riktas mot oppositionen och dels att i den opposition som finns mot den officiella historiesynen återfinns företrädare för det akademiska fältet. Således det fanns en ansats till stridigheter inom det akademiska fältet, vilket betyder att den tidigare sanningen om de historiska skeendena började luckras upp.

Det som är intressant är det som antyds i rubriken, vad har skett under detta 90-tal, med avseende på den alternativa kulturen. Det går inte att bortse ifrån att programmet Svearikets vagga- en historia i gungning ökade intresset för vår historia betydligt. Härmed ökade också med all säkerhet det som kallas för privatforskare, även om privatforskning inom historia också förekommit tidigare. Att intresset i gemen är stort visas av att studieförbund som regel har någon historiekurs. Ofta dyker det upp i artiklar lokaltidningarna med en annorlunda tolkning av diverse frågeställningar än den vedertagna. Från år 1995 kan man ta en serie om Svearikets Vagga i 4 avsnitt av Lasse Lidaräng. (Lidaräng 1995) Exemplen kan mångfaldigas, men vad är privatforskarna för några och vad driver dessa?

En kartläggning av privatforskare har vad jag vet inte gjorts, förutom det arbete jag använder mig av här. Detta är utfört som ett specialarbete vid Frölundagymnasiet av Henrik Orrsjö. Orrsjö skriver själv att det inte fanns någon förteckning över privatforskare, utan från ett fåtal namn har andra tillkommit genom enkätsvaren, då en av frågorna behandlade andra forskare. ( Orrsjö 1996, s. 6.) Om den ger en rättvisande bild av privatforskare är väl inte helt säkert, men den kan ändå ge en bild av hur och varför man går vidare från ett mer passivt till ett mer aktivt historieintresse, som egenforskning ändå kan sägas vara. Det är privatforskningen som är motorn i den alternativa kultur jag är intresserad utav, även om flera tankar och idéer som tidigare fanns inom denna accepteras och drivs idag även av fackforskningen.

Enkäten skickades ut till ca: 50 personer varvid svar erhölls från 35 personer, av dessa var 9 st från Älvsborgs län, 8 st från Skaraborgs län och 4st från Göteborgs och Bohus län. Övriga kan sägas representera södra Sverige samt 2 st personer från Stockholm som en nordlig utpost. (a.a. s. 6; 17.)

De skäl som gör att man börjar forska i historia verkar vara dels, att intresset har väckts genom en lärare eller annan person (45%), men dels också ett stort intresse för hembygden(49%). Värt att notera är att akademiska studier inte var en ringa anledning, eftersom 20% angav detta skäl. Ur skälet aktörspåverkan angav 14% att TV-programmet Svearikets Vagga hade väckt intresset och min informand Verner Lindblom hade inspirerat drygt 8% och en lika stor andel hade angivit att det fanns ett levande intresse för historia i barndomshemmet.

En liten jämförelse med informanderna från e-postgruppen visar att skolan och då läraren är en viktig faktor, så gott som nästan alla anger att intresset på ett eller annat sätt härrör från denna sfär och har ökat under åren. Som ett exempel angav "E" "När jag kom hem med en ny lärobok i ämnet historia läste jag den nonstop från pärm till pärm redan första kvällen".

Vilken drivkraft är det som driver dessa privatforskare, att historieintresset är stort får väl förutsägas vara närvarande? Ändå är det bara 23% som anger detta som specifikt skäl. Noterbart är att 43% har som drivkraft att visa den officiella bilden som felaktig och återigen är hembygden en viktig del i denna drivkraft vilket 40% anser.

Kontakter med den mer akademiskt inriktade disciplinen är inte ovanlig, vid frågan "Har du kontakter med historiska institutioner vid högskolor?" svarar 23% ja på den frågan och 14% angav att de hade givande kontakter med museer. 8% angav att inga museer eller universitet vill diskutera med amatörer, vilket är förvånande då detta motsägs av det sagda ovan. Vilket skälet till detta är tål att funderas över, men enligt undersökningen härrör svaren om missnöje från de personer som inte själva har studerat vid någon högskola. Dock är mörkertalet stort för denna frågeställning om kontakter med den akademiska världen då bara ca: hälften svarade på denna fråga.

Det övergripande är att historieintresset parat med ett hembygdsintresse överväger. Enbart detta kan göra att en person börjar forska, men en inte obetydlig del kan tydligen triggas igång av en yttre faktor såsom någon form av aktörspåverkan. Ur den alternativa kulturen märks således TV-programmet Svearikets Vagga samt Verner Lindblom. En stor del har också sett som sin uppgift att visa den officiella historiesynen som felaktig. Det är väl på dessa som etiketten västgötaskolan oftast klistras. Orrsjö skriver i sin slutsats att " privatforskarna är splittrade. Med en bättre sammanhållning skulle de utgöra en mer slagkraftig styrka i debatten. [……] En synpunkt som förts fram är därför att genom någon form av samverkansförening underlätta samarbetet mellan olika forskare. En sådan förening skulle också utgöra en plattform för bättre samarbete mellan de historiska institutionerna och museerna". (Orrsjö 1996, s. 20.)

Nu har detta förändrats sedan år 1996, dels finns en förening och dels finns på Internet, förutom historiska hemsidor, också en e-postgrupp.

Frågan om att bilda någon form av förening för de som har detta historieintresse, har det talats om redan på Holger Bengtsons tid säger Lindblom i intervjun. Nu blev det inte riktigt så, utan denna förening bildades på våren 1999. Bertil Andersson i Fullösa, som är med i en grupp som sysslar med liljestenar, kallade till ett möte på Postiljonen i Götene. Efter diverse olika turer så är föreningen nu alltså igång med Gösta Bågenholm som ordförande. Denna förening är tänkt att innehålla tre olika nivåer:

• En fack eller akademisk nivå
• Populärvetenskaplig nivå
• En nivå där alla kan delta

Det första projektet är att sammanställa en volym, där allt och alla som har skrivit någonting om denna saken, som Verner uttrycker sig, skall finnas representerade. Ytterligare så har en nyhetstidning som skickas ut till medlemmarna och även till intresserade i e-postgruppen startats.

Verner Lindblom själv trodde nog aldrig att detta med en förening skulle vara möjligt, men han säger i intervjun att med en diplomat som Gösta Bågenholm vid rodret skall det nog gå. Problemet som antyds både i Orrsjös artikel och det som Lindbloms säger i intervjun, är att privatforskare är en typ av ensamvargar med vitt skilda åsikter och intresseområden. Därmed kan man misstänka att en inordning i en mer organiserad form kan vara svårt. Nu är inte denna förening enbart öppen för privatforskare, utan ser man på de nivåer det är tänkt att föreningen skall arbeta på, innebär det att den är öppen för alla historieintresserade. De regelbundna möten som hålls, innebär i regel ett historiskt föredrag samt en utflykt till någon historisk intressant plats. Dessa möten växlar också mellan olika orter. Det är värt att beakta att ordföranden är en fil. dr i arkeologi och många av medlemmarna är akademiker varav flera inom humaniora.

Det går inte att se denna förening, med dess rötter tillbaka till tiden för Holger Bengtsson, som något annat än ett uttryck för det jag kallat alternativ kultur. Här har man således ett organiserat forum för sin syn på den svenska historien och genom att det akademiska inslaget inte är ringa, kan man nå en styrka som inte tidigare varit möjligt. Det är inte otroligt om vi här har en början till ett fält, som i en förlängning kan konkurrera med de mer etablerade kulturella produktionsfälten, åtminstone inom historiedisciplinen.

Skälen till varför man är med i detta e-postforum varierar, "E" framhåller sitt stora intresse i vår nordiska historia och anser att nya sanningar måste fram i ljuset och "I" anser att man får värdefulla kontakter och upplysningar och att gruppen fungerar som ett symposium, även där är kontakterna det primära. "A" framhåller å sin sida att man kan byta mening snabbt, exakt och billigt och att just denna grupp som diskuterar Sveriges historia och Västergötland i synnerhet är en svåremotståndlig kombination. Just detta västgötska inslag i gruppens förehavanden framhävs av fler medlemmar. "H" ser detta e-postforum som en het diskussion med en infallsvinkel från västgötarnas sida av saken. Men även aspekten av ny kunskap finns med i bilden, som "B" säger, att finna nya ännu outforskade vägar till vår historia. Det verkar således som om informanterna är med, dels för sitt historieintresse men också dels för att de ser möjligheten att utvidga kunskapen om historiska spörsmål och kanske västgötska i synnerhet.

Funktionen av detta forum kan uttryckas såsom en av informanterna "A" säger, att ickeakademiker möter akademiker, olika kunskapskällor kan snabbt förenas. En informationsbas. Bryter man ner detta något, så kan funktionen av detta forum bli ett hjälpmedel att bredda och skärpa argumenten för och emot sina synpunkter, folk får tänka själva som "H" anför. Funktionen för e-postforumet kan också vara det "E" säger, ge nya infallsvinklar och även hjälpa till att odla respekt för andras åsikter. Mer vetenskapsfilosofiskt uttrycker "B" saken, då han hoppas att det skall dyka upp tankar och idéer som den vedertagna forskningen ännu ej tittat på. Detta kan sammanfattas med vad "T" anser, att styrkan i ett historiskt e-postforum är att många människor med de mest skiftande yrken kan deltaga. Detta skapar även en ny interaktion människor emellan.

Hur ser då informanderna på innehåll och diskussionerna som varit i detta forum, nu islutet av augusti 1999 är inläggen uppe i ca: 1000 st. (Thomas Bevenheim, 1999) Allt ifrån utsagor som "H" anför, breda, djupa och inspirerande till "I" som anser att innehållet är ibland töntigt och ibland kvalificerat och trevligt. Detta tema vidrör även "A" då han tycker att innehåll och diskussioner har varit blandat, allt ifrån vetenskapliga diskussioner till glättiga infall och anser att det ibland kan onödigt stor energi användas på, i och för sig intressanta och i sig viktiga terminologiska problem men som egentligen inte gör någon skillnad på det inledande ämnets kärnfråga. Något intressant som ändå visar bredden är det som "E" säger om innehållet och diskussionerna, bra och intressant, även om jag inte alltid kan hänga med när de historiskt skolade fördjupar sig i litterära spörsmål. Dock kan man väl sammanfatta denna e-postgrupp med det som "T" anför, att det blir som du gör det. Detta är givetvis en viktig generell regel i många sammanhang, men specifikt gäller det för både diskussioner och det innehåll denna typ av forum får. Således beror det på deltagarna själva hur utvecklingen och ämnen fortlever, vilket i sig betyder ett levande demokratiskt media.

Den officiella historiesynen är den som präglar de flesta svenskars uppfattning om vår förhistoria. Även om vi inte insupit den med modersmjölken, så har vi ändå erhållit den genom bl.a. skolan. Men det är inte bara skolböcker som företräder denna syn, "utan även de samlade analoga huvuddragen av de historieyttringar som väljs ut för tryck i fortbildande media, Nationalencyklopedin samt UR:s TV-program" som "A" uttrycker saken. Då han förklarar sin syn på den etablerade kulturen fortsätter han med att den etablerade historiesynen är ganska svårgreppad idag till följd av den massiva reaktion efter 80-talets vaggdebatt. Fortfarande finns det dock de som påstår sig veta vilka svearna var, var Ubsola och Birka fanns etc. I de fall dessa åsikter återkommer i media och har en återkoppling till den traditionella bilden av Uppland såsom Sveriges ursprungsområde, kan man tala om den gamla etablerade historiesynen. "A" fortsätter med att jag är inte så säker på att den som helhet är så värst etablerad bland forskare idag, dock är den tyvärr etablerad inom viktiga info.media.

Bland flera informanter finns en ändå hårdare inställning, snarast en konfrontationsinställning. Skrivningar som "H" gör att uppsalamaffian under lång tid har styrt informationsflödet, men mer och mer svänger det över till Västergötland och Göteborg, eller "E" som anser att Sveaskolan företräds först och främst av karriäristerna inom den akademiska världen vid Uppsala universitet. Även media, dvs. en del i det kulturella produktionsfältet får en släng av sleven genom "T" som anför att titta bara vad DN i april 1999 skrev i en stort uppslagen flersidesartikel om riksbildandet och svear/göter och så länge makten och pengaflödet kan styras av Björn Ambrosiani, kjorteldragare som Lars Gahrn och Bo G Eriksson (på TV) får vi svårt att få fram våra "sanningar". För att väcka till ny debatt och få fram nya teorier vore det bra om Dag Stålsjös samtliga produktioner kunde repriseras. Nu finns det också mer modererade ståndpunkter som "I" som undrar om det finns en sådan företeelse som etablerad historiesyn, möjligen finns det ett antal gamla uvar som inte kommit underfund med att forskningen utvecklas. Han anser vidare att den syn som finns i detta forum nu får anses vara etablerad nog.

Verner Lindblom säger i intervjun att idag har nog fackforskningen lämnat det stadium då alla som inte hörde till fältet eller innegänget kunde negligeras. Personer inom fackforskning har lämnat detta med nätverk och titlar. Det finns enligt Linblom ingen så självklar auktoritet längre, Hyenstrand har ju sagt att vi är amatörer allihopa. Ytterst, säger Lindblom, beror det nog på att de inte är så inkrökta och auktoritetsbundna längre eftersom allmänbildning och skolning är så stor och utbredd. Därför skall man inte längre tro att det bara finns riktigt sakkunniga inom historia och arkeologi, utan akademiker inom andra områden har också stor kunskap och börjar kanske vid sin pensionering någon form av hobbyforskning inom historia, de har varit tvungna för försörjningen att arbeta inom andra grenar. Lindblom nämner en skogsprofessor i Ulricehamn som dök upp i debatten för flera år sedan och framhåller, att det går inte att bortse från deras kunskap.

Denna alternativa historiesyn fick, som vi sett ovan, mycket känslor att komma upp till ytan. Den har burits och även bärs upp av privatforskare. Vad innebär då egentligen denna alternativa historiesyn uttryckt genom mina informanter? Det innebär bl.a. att privatforskningen lyfter upp sådant som inte kommit med i historieböckerna eller i annat material, det som inte tjänar propagandan utan visar hur det har gått till, en form av rättvisa, som Lindblom uttrycker saken i intervjun. Jag har redan nämnt detta stora historieintresse i Västergötland och Verner Lindblom tydliggör detta genom hans fortsättning, "folk vill ha fair play", det finns en utbredd inställning att så kan det inte gått till. Detta kan bero på dels TV-serien och den stora debatt som följde men dels på att beläsenheten är stor och Lindblom säger vidare i intervjun, nästan i varje socken dyker det upp någon som är synnerligen beläst och framhåller att, detta stämmer inte, den officiella bilden stämmer inte.

Denna alternativa historiesyn och vad som är gemensamt inom denna uttrycker "B" som att begreppet svear bör tolkas som alla svenskar. Informanten framhäver här en mycket omdiskuterad delproblematik i debatten. Ytterligare en tolkning anför "H" då han skriver, lokalt förankrad historia i form av muntliga traditioner och fornlämningar och oftast sakligt underbyggd. Detta kan sägas hamna på den lokala forskningsnivå, det som ibland kallas hembygdsforskning. En vidare syn redovisar "E" då hans tolkning av det gemensamma är, en nytolkning av källorna och nya rön som kastar nytt ljus över gamla hypoteser.

Ett försök att renodla problemet med den alternativa historiesynen gör "A" med, "om man endast diskuterar problemet Sveriges ursprung samlar jag personligen den alternativa historiesynen som ett ställningstagande att Uppland inte var Sveriges ursprung. Den alternativa historiesynen kan också vara att man inte ger någon särskild person tolkningsföreträde och fortsätter han, problemet är att var och varannan forskare har alternativa historiesyner. Var skall man dra gränsen för om en person är för eller emot det etablerade". "A" avslutar med att vi underförstått i det här fallet koncentrerar oss på vilka som är för eller emot utnämnandet av Uppland som Sveriges vagga

Med den problematik som "A" redovisar närmar vi oss den "programförklaring" som Lindblom lämnade i sin försvarsskrivelse till radionämnden och sedermera utvecklat, Götalandshypotesen.

När man skall försöka diskutera denna Götalandshypotes hamnar man lätt i relationen mellan den officiella och den alternativa historiesynen. "H" säger å sin sida, "att ju mer man läser speciellt om man går till originaltexterna, såsom Adam av Bremen och Saxo, desto mer fel hittar man i den officiella historien". Här framgår klart det som diskuteras ovan, att man inte ser den officiella historiesynen som riktigt sann, eller har vissa brister som "I" uttrycker saken och att han vidare föredrar Sveriges sanna historia och där ligger Götaskolan bäst till i jämförelse. Därför kan man avrunda detta med den definition som "E" vill göra av dessa hypoteser, "Sveaskolan tillhör en tolkning av historiska källor, skapat under stormaktstiden, som inte längre håller vi närmare granskning. Götalandshypotesen grundar sig på tesen, om inte kartan stämmer med terrängen, så är det terrängen som gäller. D.v.s. var kom våra forntida kungar ifrån och var valde de att gravläggas".

Det finns flera privatforskare som har publicerat böcker och varit inbegripna i diskussionen, men Verner Lindblom är nog den som har betytt mest för denna alternativa historiesyn i ett större perspektiv. Inte bara därför att han rent konkret blev arvtagare till Holger Bengtsson och har drivit och utvecklat den syn på historien som föregångarna drev, utan framförallt för sin formulering av och konsekvent drivna Götalandshypotes. Denna hypotes är inte en motsättning till den etablerade historiesynen, en uppfattning man lätt kan få, utan snarare ett försök att tolka det historiska skeendet utifrån andra utgångspunkter och frågeställningar än vad som traditionellt har varit förekommande.

Några specifika frågor

Jag har valt att redovisa två frågeställningar för att försöka belysa några viktiga områden. Först sanning och objektivitet, som är några mycket viktiga delar i vetenskapssamhällets själva grundförutsättning. Detta är på ett sätt vetenskapens hjärta och med den roll som vetenskapen spelar i samhället i övrigt är den således även viktig i ett större perspektiv.

Den andra frågeställningen är om frågan om Svearikets vagga egentligen är så viktig. Detta beroende på den fokusering det blivit på just detta i media och genom detta har denna frågeställning, i viss mån, blivit intimt förknippad med den diskrepans som råder mellan alternativ historiesyn och officiell dito.

Dessa frågor om sanning samt objektivitet och dess relevans/innebörd diskuteras flitigt inom vetenskapssamhället. Det går att se dessa frågor som tillhörande den senmodernistiska diskussionen. Sanning och objektivitet som mer absoluta begrepp är tillhörande det modernistiska samhället och den positivistiska idétraditionen. En intressant frågeställning är givetvis, hur ser begreppen sanning och objektivitet ut bland mina informander och därmed rörelsen i tiden.

Det som flera informanter rör vid är sanning i relation till makt, "A" definierar även sanningen som sådan som ett maktbegrepp. "Sanningen existerar bara intuitivt, det som uppfattas som sanning är bara en kompromiss mellan en mängd olika faktorer, både samhälleliga som individuella" och han fortsätter med att "det är de tillfälliga maktkonstellationerna mellan dessa, som avgör förhållandet mellan sant och falskt". Detta kan sägas ligga inom den diskussion som förs inom vetenskapen, bl.a. med avseende på den postmodernistiska diskussionen om hur vetenskap och dess beståndsdelar byggs upp. Det går även att märka en viss glidning mot en mer konventionell syn. "E" skriver att "för att kunna se sanningen behöver man lära och känna till alternativen". Här kan man tolka utsagan som om en viss sanning är möjlig, dock ligger tolkningen av sanningen inom oss själva.

Detta leder osökt över till objektiviteten. Det finns här en glidning mellan objektivitet och opartiskhet, vilket i sig antyder relationen till makt. Den vetenskapliga sanningen är en fråga om att "segraren skriver historien". Olika sentenser visar detta, "H" skriver att "sanningen skrivs av den starke, den objektive släpps inte fram", eller det "B" säger angående sanning och objektivitet, "en trovärdig verklighet på opartiska grunder". Detta går att återkoppla till den tidigare diskussionen om officiell eller alternativ historiesyn, där partisk och starke bör återgå på den officiella historiesynen. Intressant är att det går att märka en tendens i informantsvaren till en mer relativistisk syn på sanning och objektivitet.

Sanningen har fler betydelser än de perspektiv som beskrivs här ovan. Sanningen kan också diskuteras i mer distinkta definitioner, i termer av logiska och faktiska sanningar. Verner Lindblom säger i intervjun, att logiska sanningar är något som är sant i alla universum, vilket ger ett fåtal av denna dignitet, vidare faktiska sanningar som i sig är ganska tunnsådda, då det är ett fåtal saker som hände för exempelvis 1000 år sedan som vi kan säga är sant. Han fortsätter med att logik och matematik går ju att bevisa, det andra kan bara handla om sannolikheter. Det går att sätta upp en femgradig skala som betecknar sanningsbegreppet då det gäller en händelse eller dylikt. Där ett är säkert sant medan fem betecknar definitivt osant, osäkert.

"Eftersom det är människor som forskar", fortsätter Lindblom, "så har vi våra antipatier och sympatier och vi har också mycket inom oss som vi inte vet. Även om vi tror att vi är objektiva så är vi inte det. Det finns inga objektiva forskare då vi inte är skapta för att vara neutrala. När vi talar om den här debatten, Svealand kontra Götaland, det är som en fotbollsmatch, man håller på det egna laget, i sådana här debatter är det kanske lite så att man vill att det ena skall vara rätt". Men fortsätter Lindblom, det är kanske lika bra att det finns forskare av olika sorter, så får de brytas mot varandra och det är vetenskap det, att argumenten får brytas mot varandra.

Huvuddelen av mina informanter i e-postgruppen diskuterar detta sanningsbegrepp med en relation till makt, vilket är ett av de sätt som sanning diskuteras i vetenskapssamhället, medan Verner Lindblom å andra sidan bl.a. diskuterar utifrån ett positivistiskt sanningsbegrepp, där sanningen ligger utanför de sammanhang där den beskrivs och formuleras. En viktig faktor som kan vara avgörande är, att Verner Lindblom enligt intervjun i början av 1970-talet läste en kurs i argumentationsanalys inom den religionsvetenskapliga institutionen, där denna definition och innehållsmässiga diskussion fördes.

Denna frågeställning har varit, och är för många det som kan anses karakterisera den alternativa historieuppfattningen, framför allt Dag Stålsjös TV-program etsade in denna fråga i medvetandet och oräkneliga debattinlägg har haft denna utgångspunkt. Det finns synsätt som i mångt och mycket kan sägas spegla denna tidigare uppfattning, som "E" när han skriver att svenska folket har rätt till sin rätta historia, eller "H" som anför att folkets sanning kommer att revoltera mot överhögheten och vidare säger, att dessa har varit väldigt nedlåtande mot "ickeakademiker" men detta har exploderat i ansiktet på dem. Detta kan samtidigt vara ett tecken på det motstånd som Verner tar upp i intervjun, att det är kanske inte enbart historiesynen som gör detta "motstånd" utan även en protest mot överheten mer allmänt, mot Stockholms och även Uppsalas dominans på den kulturella nivån.

Men i svaren finns också en återgång till ett mer uttalat maktperspektiv, där "A" ser saken som att frågan dels öppnar diskussionen om vem som har rätt att tolka historien och dels kan den blottlägga hur våra personliga känslor undermedvetet styr vårt agerande och vidare, "att kunna relatera händelser rumsligt ökar känslan av sammanhang mellan tiden, rummet och jaget". På det mer sakmässiga innehållet i denna fråga svarar "B", "det är fult att ljuga har min mor lärt mig", därför är han mycket kritisk till att den Rudbeckianska doktrinen får leva kvar.

Men också inställningen att detta är en föråldrad fråga är helt klar. "T" säger helt enkelt att för min del och även för Verner Lindblom har tåget s a s redan gått. "Vi har idag andra frågeställningar". Han fortsätter med "därför har vi i Västra Götalands historieforum, redan genom namnet har det gett hela en annan mer progressiv inriktning". "I" ligger lite i samma linje, fast som det kan tolkas med en viss akademisk koppling, han säger att denna fråga inte numera är så viktig, då vi fått en mer differentierad historieskrivning.

Verner Lindblom svarar i intervjun helt kategoriskt, nej, inte särskilt viktig. Han fortsätter med att skall vi lära ut att vi har en vagga, så skall det i stort vara sant inte en PR som skapades på stormaktstiden. Även om vi inte har den minsta ärorika historia, eller lång historia som man trodde en gång, skall det vara riktigt det som lärs ut.

Således kan man nog säga att frågan om Svearikets vagga inte är så viktig, utan snarare allt som detta begrepp implicerar. I princip kan man säga att det är detta som denna uppsats har behandlat utifrån olika utgångspunkter.

Det är alltid svårt att komma till "vägs ände" och fundera över hur man kunde gjort istället, om man valde rätt väg, vad borde man skriva om och korrigera etc. Dock måste man en gång sätta stopp, vilket jag nu gjort.

Det stora problemet under arbetets gång har varit den benämning jag har försökt göra av den delkultur jag studerat. Det har visat sig att alternativ kultur eller folkmodell inte är adekvata begrepp eller möjliga avgränsningar. Denna delkultur består egentligen av olika frågeställningar och hypoteser som bryts mot de etablerade dito och med teoretiska spörsmål är det så, att de kan tas upp och användas av andra grupperingar etc. Därför verkar den beteckning som för närvarande känns klarast vara Götalandshypotesen eller Götaskolan om man så vill, även om inte alla privatforskare kan inordnas häri. Framförallt då denna organisering i Historieforum för västra Götaland tillkommit och ett möjligt delfält håller på att utbildas.

Jag anser att Pierre Bourdieus teorier har varit ett fullt relevant hjälpmedel i studiet av mötet mellan dessa båda synsätt om Sveriges historia. Fälteorin har gått att applicera och fungerat väl utifrån det lilla empiriska material jag har använt. Den akademiska kulturens reaktioner och handlingar, har gått att få en förståelse utav genom Bourdieus teorikonstruktion.

Intressant är den starka reaktion på TV- programmet Svearikets vagga, som tydligt har visats i uppsatsen. Vad var det egentligen som föranledde dessa starka känslor? Jag får uppfattningen att debatten egentligen inte handlade enbart om sakfrågor, utan även om något annat, en mer djupt liggande orsak. En orsak till bristen på i första hand sakargumentation kan vara, att vår historieskrivning i mångt och mycket har varit en konsensus. Där en historiesyn har utvecklats och cementerats alltsedan stormaktstidens dagar. När denna beskrivna kritik kom igång, blev historiker och arkeologer tagna på sängen, eftersom man i forskarsamhället inte sysslade med denna form av historieskrivning längre, utan andra frågeställningar hade vunnit inflytande. Vilket kan visas av den reaktion som JBLD Strömberg visar i Bågenholms artikel, nämligen att "västgötaskolans inflytande har lett till att debatten högervridits, medeltidsforskare som under 70-talet sysslade med bönder och marxistiska teorier tycks nu föredra att studera riken och deras uppkomst. En återgång till den gamla beprövade uppfattningen att Sveriges historia är dess kungars". (Bågenholm 1996, s. 42.)

Kanske kan detta vara en delförklaring till varför sakargumenten inte var så framträdande och att känslorna var så höga i debatten. Det kan också vara möjligt att denna gamla konsensus helt enkelt inte sakmässigt höll måttet inför den kritik som riktades mot den. Detta tycker jag framgår av den inkonsekvens, där man å ena sidan frånkänner Sagamaterialet ett historiskt värde, men å andra sidan använder detsamma för att försvara delar i denna konsensus. Frågan är kanske också om inte denna konsensus och försvarandet av densamma har fler bottnar. Ett tecken på detta är Schücks ord i utredningen om "svenskt land och folk nu och då". Denna historieskrivning har konstituerat vad svenskt är och vad är att vara svensk. Således är det på ett sätt en propagandisk historiesyn som fortfarande var verksam. Dels det ärorika förflutna med gamla kungaätter men dels den framtoning man gett till den historiska politiska maktens centrum, Mälardalen och som framhållits även som ett förhistoriskt dito. Således en historisk tradition med ett kanske inte lika stort sakinnehåll.

Det är väl i detta perspektiv vi kan se den götaskolan och dess numera påbörjade organisering. En annan viktig förändring är att även fackforskare och därmed personer inom "fältet" har börjat bryta med den tidigare föreliggande så allenarådande historieskrivningens konsensus. Kanske har arbetet påbörjats med en ny historietradition, sann eller falsk? Vem vet , det är väl snarast relativt!

Sammanfattning

Denna uppsats är ett försök att studera dels mötet mellan den etablerade historieuppfattningen och den alternativa historieuppfattningen men dels också hur denna alternativa "skola" ser ut idag och vilken uppfattning som råder inom densamma. En viktig del i analysen är Bourdieus teorier om kapital, habitus och fält och som jag diskuterar vid mötet mellan dessa etablerade och alternativa uppfattningarna. För frågeställningen om den alternativa kulturen av i dag använder jag främst intervjuer från, dels en förgrundsfigur inom densamma Verner Lindblom, men även informanter från en e-post grupp på Internet som behandlar historiska frågor.

De tidiga ifrågasättarna av den etablerade historiesynen, C-O Fast och Holger Bengtsson, hade svårt att få igång en debatt med fackrepresentanter. Holger Bengtsson lyckades dock få en debatt vid den s k Skövdedisputationen, men resultatet var snarast att man inte pratade samma "språk", dvs. teori och metod. Snarast blev Bengtsson tillrättavisad av fackrepresentanterna. Resultatet blev ett helt annat när TV-programmet Svearikets Vagga – en historia i gungning sändes i TV 1981-1982. Det blev en stor debatt med många stora ord, en debatt vars svallvågor vi än i dag märker av. Här var ett möte mellan de olika synsätten ett faktum, snarast en konfrontation. Programmet fälldes sedermera för opartiskhet och osaklighet efter en enmansutredning av en representant för fackforskningen, professor Herman Schück.

Flera debattörer skrev i tidningspalterna och begreppet västgötaskolan blev ett mer allmänt begrepp, ofta i en nedsättande betydelse. Tolkningar av denna alternativa rörelse som högerextremister och innehavare av konspirationsidéer förekom i debatten. Det framgår tydligt att denna alternativa historieuppfattning uppfattades som ett hot, kanske mot den konsensus som tidigare förevarit och egentligen har sina rötter till stormaktstiden. Intressant är att flera forskare har nu senare givit uttryck för hypoteser och resonemang som tidigare har drivits av denna alternativa "skola". En orsak kan vara att dessa specifika frågeställningar inom svensk historia inte diskuterades inom forskningen när TV-programmet kom, men på grund av intresset och debatten har dessa frågor återigen blivit uppmärksammade.

Den alternativa "skolan" har idag organiserat sig i föreningen Historieforum för västra Götaland och har på sätt och vis även tagit det nya kommunikationsverktyget Internet till sin hjälp. På ett sätt verkar det som om attityden mot den etablerade historiesynen har mildrats och man anser att de alternativa synsätten slår igenom allt mer. Eftersom ett flertal akademiker är med både i föreningen och i det befintliga e-postforumet kan man fråga sig om inte detta alternativa synsätt mer och mer accepteras och möjligen håller ett nytt fält att formera sig.

Källor och litteratur

Intervju med Verner Lindblom. Dialekt och ortnamnsarkivet i Göteborg (DAG).

Bilagor till ärendet:

Sawyer Birgit, 1982 11 23. Ärende TV1 / 82, aktbil. 18.

Sawyer Peter, 1982 11 23. Ärende TV1 / 82, aktbil. 19

Schück Herman, 1982 10 19. Ärende TV1 / 82, aktbil. 14.

Stålsjö Dag, 1982 11 26. Ärende TV1 / 82, aktbil. 17.

Carlsson Bo-Göran, 1987 04 01 : Perserkungar i Uppsala högar. Borås Tidning

Lidaräng Lasse, 1995 10/11 ; 17/11 ; 24/11 ; 1/12. Skaraborgsbygden

Lindblom Verner, 1988 11 09 : Uppsalavaggan i kris. NLT

Lundgren Eva, 1999 07 03: Kompis med Kabelgattnissen. Göteborgs-Posten.

Strömberg JBLD a, 1989 05 05: Götarna är inga svear. Skaraborgsbygden.

Strömberg JBLD b, 1989 07 21: Varför skulle Saxo och Snorre ljuga? Skaraborgsbygden.

Otter Göran, 1988 10 19 : Västgötaskolan har helt fel. Trollhättans Tidning

Arnstberg Karl-Olov, 1992. ’Inledning’. Etnologisk Samhällsforskning. Studentlitteratur, Lund.

Bengtsson Holger, 1964. Svetjud, sveafolket från Kinnekulles upland.

Bengtsson Holger, 1969. Historiedisputationen i Skövde med kommentarer.

Bourdieu Pierre, Homo Academicus. Symposium Stockholm.

Broady Donald, 1991. Sociologi och Epistemologi. HLS Förlag Stockholm.

Ehn Billy, 1993. Kultur och erfarenhet. Carlssons bokförlag Stockholm.

Ek Sven B., 1989. Qltur som problem. Robek-konsult Göteborg.

Fast Carl-Otto, 1937. Götaland den forngermanska diktningens landskap. Göteborg

Fast Carl-Otto, 1944. Svenska rikets ursprung. Stockholm

Fast Carl Otto, 1950. Vänerbygdens sägner. Stockholm

Frykman Jonas & Löfgren Orvar, 1991. Svenska vanor och ovanor. Natur och kultur Sthlm.

Gesser Bengt, 1996. Homo Academicus. Symposium Stockholm.

Hellström Jan Arvid, 1996. Vägar till Sveriges kristnande. Atlantis Stockholm.

Lindberg Christer, 1998. Den gode och den onde vilden. Arkiv förlag Lund.

Orrsjö Henrik, 1996. Privatforskare i historia. Specialarbete vid Frölundaymnasiet.

Stålsjö Dag,1983. Svearikets Vagga. Karlstedts bokhandel AB, Skövde.

Intervjufrågor Verner Lindblom

Intervjufrågor e-postgrupp