Sten- och bronsålder

NØstvetyxa: en långsträckt grovt tillhuggen kärnyxa av grönsten med närmast tresidigt eller ovalt tvärsnitt. Eggen är smal och något böjd och slipad. Tidigneolitisk yxtyp (yngre stenålder).

Dubbeleggad stridsyxa: vapenyxa som tillhör trattbägarkulturen även den gropkeramiska kulturen (stenålder/neolitikum). Den har utsvängd egg och utsvängt nackparti, men är aldrig i egentlig mening dubbeleggad, eftersom nacken alltid är mer eller mindre rundad. Det var säkert möjligt att döda en finde med denna typ av yxa, men lika säkert är att den sällan använts i verklig strid. Den har snarare i första hand varit en statussymbol.

Stridsyxa. Foto: Kulbackens museum, Västervik.

Flatyxa: yxa av koppar med flata bredsidor och något utsvängd egg. Nacken kan vara såväl avrundad som tvärt avskuren. Flatyxan importerades till Norden under neolitikum/stenålder.

Mångkantsyxa: i Norden vanligen en tidigneolitisk (yngre stenålder) stridsyxa av grönsten eller utvalda porfyriska bergarter, med skafthål och mer eller mindre svängd egg, välvd nackknopp, fasetterat mittparti och slipad över hela ytan. Mångkantsyxan är en ersättning i sten för den mellaneuropeiska kopparyxan.

Holkyxa: även kallad celt. Yxtyp som huvudsakligen förekom under bronssåldern i Norden. Yxbladet övergick i en holk i vilken ett vinkelböjt skaft stacks in ocj fästes med harts eller dylikt, ibland även med läderrem som knöts i en ögla vid holken. De äldsta exemplaren är från slutet av äldre bronsålder och dessa är också störst till storleken. Under slutet av perioden minskade storleken allt mer. Holkyxan var ett arbetsredskap i det dagliga arbetet och var vitt spridd. Yxtypen användes även under järnåldern men var då tillverkade av järn.

Holkyxor, bronsålder. Foto: Lasse Bengtsson.

Ananinoyxa: en tämligen flat holkyxa av brons, med ovalt eller sexkantigt tvärsnitt. Ett antal har påträffats i norra Sverige. Även gjutformar har påträffats i landet.

Avsatsyxa: yxa av brons från äldre bronsålder. Den avtunnade nacken skall stickas in i ett delat träskaft. Vid skafttungans nedre del är avsatsyxan försedd med en avsats för att hindra yxan från att tränga in i den vinkelböjda, kluvna skaftändan vid användning. Fastsättningen har säkrats i skaftet genom omlindning med läderremmar eller bast. Eggen är gärna utsvängd och yxans sidokanter kan vara vackert ornerade med spiraler eller vinkelmönster. Denna typ av yxa förekom endast under en kort tid.

Avsatsyxor från bronsåldern. Bild: Atlas.

Bredbladig bronsyxa: med skafthål, ibland med långt utskjutande skaftholk och hattformig nacke. Förekom i två typer. De bredbladiga bronsyxor som påträffats är sannolikt offer och har återfunnits som lösfynd. Denna yxtyp har förknippats med bronsålderskulten och benämns ofta kultyxa, paradtxa, praktyxa, processionsyxa m.m. Påträffas vanligen parvis.

Ytterligare yxor under sten- och bronsåldern: benyxa, bergartsyxa, dolkyxa, hornyxa, pålstav, skivyxa, tunnackig yxa, tjocknackig yxa osv.

Järnålder

Under järnåldern förekom arbetsyxor i en mängd former, både rätyxor och tväryxor för olika ändamål. Stridsyxor har också haft olika former; bredyxan med brett, tunt blad och utsvängd egg, och skäggyxan som fått sitt namn av att eggens nederdel är karaktäristiskt utdragen som ett skägg. Små handyxor har burits i bältet. Den breda vapenyxan blev populär mot slutet av vikingatiden. Vapenyxor var vanligare i västra än i östra Skandinavien. Stundom var dessa yxor rikt ornerade och fästes vid långa skaft.

Skäggyxa, vikingatid. Bild enl. Vikingatidens ABC.