|
Mina memoarer Memoarer, eller samlade levnadsminnen om du så vill, är väl vanligtvis någonting som kommer på pränt mot slutet av en människas levnadstid. Jag har dock hunnit samla på mig en bunt minnen sedan 1971 då jag föddes (november), så varför inte tjuvstarta? Mitt namn är Malin Ingrid Eriksson och mitt ursprung finns i Dalarna, närmare bestämt i Falun, där jag bott av och till sedan 1971. Mellanlandat har jag gjort i byn Linghed några mil utanför Falun, i bruksstaden Borlänge samt på Gotland. När jag var 6 år gammal flyttade
jag med mina föräldrar Hasse och Maja samt lillasyster Anna
ut på landet. Vi bodde, som jag ser det, i en liten idyll med
vattnet, skogen och ängarna inpå husknuten strax utanför
byn Linghed. Här fanns ett överflöd av aktiviteter för
en liten tjej som alltid tyckt om att vistas i naturen. Jag steg upp
i ottan om sommaren, tog metspöt på axeln och gav mig ut
på Svärdsjön i träekan för att håva
in storfångsten. Nappade gjorde det som bäst i händelse
av väderomslag. Mysigast var det då vattnet låg spegelblankt
med en lätt dimma över ytan. Med mig i båten fanns ibland
en livrädd Titus, familjens svartvita "tungviktarkatt".
Kanske var det av ren omtanke som jag vid ett tillfälle slängde
Titus i sjön för att kontrollera att han verkligen kunde simma?!
Att detta skulle ha gjort honom lugnare inför framtida fisketurer
betvivlar jag. Fisket var bara en del av vad närheten
till vattnet hade att erbjuda. Om vintrarna åkte vi skridskor.
Mamma tränade och tävlade i konståkning då hon
var ung och hon hade ett och ett annat trick att visa oss flickor. I
bland höll hon lektioner i Svärdsjö. Det fanns en tid
då jag tänkte satsa på konståkningen, men bl
a till följd av en knäskada lade jag av i tidig ålder.
Ungefär samtidigt var jag tvungen att sluta med mitt livs största
intresse; hästarna. Jag hade ridit i många år och var
en riktig "hästtjej". Det hade jag förmodligen varit
än idag om jag inte hade blivit allergisk mot hö. Allergin
har vuxit bort nu, men jag har varken haft tid eller resurser till att
börja igen. Nå, åter tillbaka till sjön och tiden
i Linghed. Familjen ägde såväl motorbåt som segeljolle
och kanot. Seglade gjorde jag sällan efter en skräckfärd
tillsammans med pappa under en extremt blåsig och regnig sensommardag.
Vi var nära att kantra och jag hade en gnagande känsla av
att ingen av oss riktigt visste hur vi skulle komma på rätt
köl. Jollen är numera såld, glömd och förlåten.
Då var det roligare att dyka efter musslor och bygga inhägnader
av sten till dessa "husdjur". Det konstiga var att musslorna
alltid lyckades smita från sina stenburar. För övrigt
utgjorde badandet en stor del av barndomssomrarna eftersom vi bodde
på en sjötomt. När man var liten slängde man sig
i vattnet nästan oavsett hur kallt det var. Första doppet
skedde inte sällan redan i maj. I dag är man en sann badkruka
som inte accepterar en temperatur under tjugo grader! Sjön innebar också att man kunde smita ut med motorbåten till någon trevlig ö där man sedan avsiktligen blev kvar långt in på natten. När jag var sexton år gjorde jag en sådan tripp tillsammans med en tjejkompis i samma ålder. Då vi slagit upp tältet och satt vid elden med grillkorven i högsta hugg, kom en båt mot land med två pojkar vid rodret. Besökarna stannade hos oss hela kvällen. Mycket trevligt och väldigt oskyldigt. Mindre trevligt tyckte uppenbarligen min pappa som hade stått på land med en kikare i näven och iakttagit oss. När mörkret lagt sig och vi alla fyra kurade i tältet, hördes plötsligt underliga ljud där utanför. Det smattrade och plaskade vilt. Lyssnade man riktigt noga kunde man också höra en och en annan svordom. Väl nere på stranden och spanandes ut mot det mörka vattnet, fick vi till vår förvåning se en blöt och arg pappa Hasse vinglandes i segeljollen. I dag förstår jag ju att han bara var rädd om mig, men jag kan säga att det just då var en väldigt pinsam och jobbig situation. Vi fick snällt packa ihop och återvända hem, medan de förvånade pojkarna snopet for åt sitt håll. Skogen erbjöd ett gömställe när jag var liten. Hit gick jag inte bara för att plocka svamp, eller "famps" som jag kallade det när jag precis börjat uttrycka mig verbalt. Skogen hade många bra "tänkarställen" dit jag gick för att fundera över livets ljusa respektive mörka sidor. Det kan jag fortfarande göra. I "våran skog" i Linghed fanns två ödetorp; förfallna, ensamma, tysta och mystiska. Hit lockades jag och min dåvarande bästis Petra under ett antal år, främst under mellanstadietiden. Vi hade fått för oss att det spökade där eller åtminstone att det fanns något obeskrivligt skumt på platsen. Spöken och vålnder var någonting som trollband mig som liten. Människor som levde för många år sedan och som fortfarande fanns kvar på platsen, inte synliga men ändå kusligt närvarande. Dragningen till gågna tider har aldrig försvunnit, bara förstärkts. Numer är det inte spöken utan riktiga människor som kliver fram ur den dunkla historien. När jag var liten kombinerades dock detta intresse med en livlig fantasi och, vad tiden led, en känsla av att på något konstigt sätt vara född i fel tid. Ödetorpen och de gamla gräsbevuxna vägarna som gick därförbi utövade inte bara en lockelse, utan gav också inspiration till ett antal noveller och romaner som jag satt och skrev när helst jag hade tid över. Jag skrev för hand med blyerts och kunde sitta i timtal på mitt rum. Berättelserna handlade nästan uteslutande om forna tiders människor. De levde oftast glamoröst, men var hopplöst olyckliga i kärlek. I andra fall präntade jag ner ryslig skräckhistorier. Familjen var nog ganska trött på mig; varje jul och födelsedag fick de mina ihophäftade och egenillustrerade pappersluntor i present. Det kunde vara upp emot 500 sidor handskriven text per story. Som tur är har föräldrarna sparat vartenda berättelse. När jag hälsar på i Falun brukar jag gå upp på vinden hos mamma och pappa för att leta fram den dammiga lådan med "Malins noveller". Min svenska var usel när jag gick på lågstadiet, men tack vare allt skrivande och läsande genom åren kom det att bli mitt bästa ämne i högstadiet och framåt. Att kunna uttrycka sig väl i både tal och skrift är dessutom något som de flesta arbetsgivare värdesätter. Vid 14 års ålder var jag helt övertygad om att jag skulle bli författare och konstnär. Av denna anledning tillbringade jag en skolvecka hos en avlägsen släkting på pappas sida, en konstnär vid namn Per-Hilding Perjons. Som efternamnet antyder var han dalmas in i benmärgen. Han bodde i byn Dala-Floda, en plats som för övrigt alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Min familj ägde en liten ö i Flosjön och på den ön byggde pappa "Rogivarn", en stuga där jag tillbringade alla mina somrar från ett års ålder. Ön såldes tyvärr för många år sedan. Per-Hilding och hans hustru Karin bodde i en gammal gård med ett vackert portlider i Falurött. Detta var tveklöst ett genuint konstnärshem. Jag kan fortfarande minnas de första doft- och synintrycken då jag stegade in i den enorma hallen med den svindlande takhöjden. Doften av tepentin blandades med en svag arom av kaffe och nybakade bullar. På de mörka väggarna hängde, förutom Per-Hildings egna verk, andra konstnärers tavlor samt en enorm älgkrona och andra jakttrofeér. På övervåningen fanns ateljen och ett litet kök där vi avnjöt för- och eftermiddagsfikat. Per-Hilding var en ganska sträng lärare som alltid höll ögonen på mig. Jag lärde mig bl a att inte vara rädd för att blanda ihop alla möjliga färger för att få liv i motiven. Det var första, och sista gången, som jag målade i olja på en riktig duk. En stor upplevelse för lilla mig. Konstnärsplanerna lade jag dock på hyllan efter några år och idag inbillar jag mig att jag har "glömt bort hur man gör". Jag slutade också att skriva berättelser; högstadietiden innebar dödsstöten för författarskapet, även om fantasin aldrig tröt. Att skriva uppsatser har under högskoletiden här på Gotland inneburit riktiga höjdpunkter, så visst finns skrivarglädjen fortfarande där. Av denna anledning blir mina memoarer på denna sida inte heller kortfattade. Det är helt enkelt svårt att sätta punkt. Högstadietiden tillbringade jag i Svärdsjöskolan, där jag fick många nya vänner. De flesta av dem har idag man och barn och jag har bara kontakt med en av dem. Jag var nog till stor del en ordningsam elev. Det hände att jag skolkade från idrotten ibland då detta var det värsta ämne jag visste. Fotboll var det stora hatobjektet sedan jag under mellanstadietiden råkat göra ett självmål och därmed fått skäll av mina lagkamrater. Jag minns än idag hur glad jag blev över målet, men att det av någon konstig anledning endast var jag som jublade över prestationen. Förutom idrotten och i viss mån matten, trivdes jag med ämnena i högstadiet. Svenskan och historian utgjorde mina stakaste sidor. Jag måste ju bara komma med en liten anekdot; jag hade Jacob Hellmans mamma i hemkunskap och hans pappa i matematik. För er som inte vet vem Jacob är kan jag nämna att han under sent -80 tal var känd med låten "Vara vänner". Ja, konstnär blev jag alltså inte. När det kom till ett stort vägskäl i livet, att välja gymnasieinriktning, valde jag en traditionell "tjejutbildning"; 2:årig hälso- och sjukvårdslinje. Då verkade det så rätt. Jag var väldigt skärpt under det första året, men under årskurs två började föräldrarnas riktiga prövoår. Deras dotter bytte ut de lugna hemmakvällarna mot discoteken där hon ofta var för ung för att få komma in. Jag gick ur gymnasiet med medelmåttiga betyg. Som tur var kom jag ut på arbetsmarknaden i en tid då sjukvården fullkomligen skrek efter personal, vilket resulterade i att jag fick jobb som undersköterska omgående. Jag flyttade hemifrån och började arbeta på Falu lasarett. Där blev jag kvar i fem år. Den första tiden trivdes jag enormt bra med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Jag kände att det var mitt kall och gick in för uppgiften med full kraft. Men situationen förändrades. Jag arbetade uteslutande inom akutvården och hade min utpost på hjärtavdelningen. Problemet var att jag de sista två åren fick känslan av att vara behandlad som en trasa; man slängde mig från avdelning till avdelning från den ena dagen till den andra. Jag träffade nya patienter, nya arbetskamrater och nya rutiner ständigt och jag kände att jag inte kunde göra ett bra jobb. Av denna anledning slutade jag arbeta inom vården. Mot slutet av min period vid lasarettet flyttade jag till grannstaden Borlänge och började i samma veva att fundera över vad jag egentligen ville göra med mitt liv. Slutligen bestämde jag mig för att satsa på ett av min barndoms drömyrken och började läsa historia på komvux; Nu skulle jag bli arkeolog! För att vara riktigt säker på mitt val sökte jag till en nybörjarkurs i arkeologi vid Hemse folkhögskola på Gotland. Det var jättenervöst att åka dit och vistas i en för mig främmande miljö på en främmande plats. Men det visade sig bli de bästa veckorna i mitt liv! För första gången träffade jag människor i alla möjliga åldrar med samma intresse som jag och alla brann för det. Många kom dit år efter år för att bo på skolan och träffa gamla "kursare". Förutom de dagliga föreläsningarna var vi ute i fält under fem dagar. Det var första gången som jag medverkade i en utgrävning. Detta var något man bara hade sett på TV och då nästan uteslutade från de årliga grävningarna i Birka. Jag valde att stationera mig i Paviken under grävledare Dan Carlsson. Vi var alla amatörer, men fick ändå ta stort ansvar under fältarbetet. Föremålet för utgrävningen var en förmodad stensättning (grav) på ett gravfält från vikingatid. Området vid Paviken är för övrigt känt för sitt läge som hamn- och marknadsplats under angiven tidsperiod. Förutom att inse vad jag verkligen ville göra i framtiden, kändes det som om jag hade hittat hem. Gotland gav mig den känsla av lugn och trygghet som jag inte hade känt på flera år. När jag for tillbaka till Falun var det faktiskt med en sann smärta i bröstet och "hemlängtan" blev stor från första dagen. En månad senare återvände jag och vistades på ön under fyra veckor, då jag passade på att se mig omkring ordentligt. Det fanns ingen tvekan; jag skulle flytta dit. Innan jag reste tillbaka till Dalarna lyckades jag hitta ett boende i innerstan; ett trevligt litet hus på Nygatan. Väl flyttad till Gotland läste jag färdigt historian och därefter svenska på distans. Betygen hade aldrig varit bättre och det var för att jag på alla plan mådde så oförskämt bra. Distansstudierna lärde mig någonting som jag sedan haft stor användning för under högskolestudierna; självdisciplin. 1996 kom jag in vid Högskolan på Gotland, där jag först läste 95 p i arkeologi (80 p nordisk arkeologi, 10 p etnoarkeologi , 5 p medeltidsarkeologi) och sedan 40 p i historia samt 10 p i kulturgeografi med GIS. Jag har medverkat i grävningar i Eksta (Ajvide), Ahlskog (Liffride) och Vamlingbo (Kastelle) på Gotland. Ett par av de uppsatser jag skrivit finner du under länken "Uppsatser och artiklar". Under perioden hösten 1999-våren 2001 var involverad i ett projekt vid Länsstyrelsen i Visby kallat "I Trädgudars land". Vi var ett gäng arkeologer, kulturgeografer och "skogsfolk" som inventerade de gotländska skogarna i syfte att registrera ännu ej dokumenterade forn- och kulturhistoriska lämningar. Mot slutet av projekttiden startade min f.d kursare Linda och jag ett underprojekt kallat "Gotländska ödegårdar". Vi lokaliserade och inventerade övergiven bebyggelse från medeltid fram till ca 1700 på den Gotländska landsbygden. Storsudret inventerades under hösten/vintern/våren 2000-2001. Under sommaren 2001 inventerade jag ensam en del av norra Gotland. Därefter deltog jag i ännu ett arbetsmarknadsprojekt, vilket innebar att de medeltida Gotländska kyrkorna inventerades på fasta och lösa inventarier. Jag var med i projektet t o m februari 2002, då jag flyttade tillbaka till fastlandet, bl a till följd av arbetsbrist. Innan jag avslutar dessa memoarer skall jag nämna att jag under fritiden gärna springer på auktioner, tränar aerobics, läser en bra bok eller tidskrift (t ex McCourts "Ängeln på sjunde trappsteget" och Peter Nilssons "Den gamla byn", samt tidsskriften "Lantliv"), umgås med nära och kära, bakar, går på bio eller renoverar möbler. Jag är intresserad av inredning och möbler från olika tidsperioder (dock ej 50-tal...). Musiksmaken är väldigt blandad. Min svenska favorit är utan tvekan Ulf Lundell, en man som man absolut inte får missa på turne. På denna webadress kan du förresten läsa mina recensioner av konserterna i Visby 1999 och 2000. Klicka på turné och sedan på det aktuella årtalet. I övrigt är jag uppvuxen med jazz och klassiskt, vilket också har påverkat min musiksmak. Pappa spelar piano/orgel och när jag var liten somnade jag ofta till de ljuva tonerna av Månskenssonaten. Själv spelade jag fiol under några år. Min första konstert med storbandsjazz bevittnade jag med fasa då jag var i tioårsåldern (hög volym!). Sedan dess har öronen vant sig och jag far gärna till Sandviken varje år för att bevista "The big bang", en hejdundrande jazzupplevelse i dagarna tre. För övrigt gillar jag Hedningarna, Garmarna, Lena Willemark och Ale Möller. Även rnb och hip-hop går hem. Då jag känner mig lite urflippad kan jag t ex lägga soundtracket till filmen Matrix (1:an) i cd-spelaren. Fortfarande en riktig höjdare faktiskat ;-) Nu skall jag, tro det eller ej, sätta punkt för
memoarerna. Om du har orkat lyssna ända till slutet skall du ha
en eloge. Lev väl! / Malin (Ps Fotot på framsidan är taget från postern till utställningen Liv och död på Ajvide på Gotlands Fornsal 1997-1998. Jag "poserar" tillsammans med kraniet från den s k Igelkottsflickan från Ajvideboplatsen i Eksta Ds) Tillbaka till Stenröse och Teg
|