Impulsköp! I en hobbyaffär i södra Tyskland hittade jag den här modellen i en plastpåse. Multiplex sålde Dingon i en plastpåse, utan färggranna bilder och till ett hyggligt pris. Egentligen är det en ren seglare men det gick att få in elmotor i den. Höjd, sida och motor räcker för att styrningen. Servona sitter långt in i kroppen, nästan i höjd med vingens bakkant! De sitter tillsammans med mottagaren på en furulist som är fastskruvad i kroppens botten. Stötstångerna i sina plaströr sitter fast på denna furulist också. Pilligt värre, alltså.
Motor: Jamara Pro 480, med eller utan växel. Åtta celler (N3US) och fartreglage med BEC. Flygtid utan termik är 15 minuter. Nu till det svåra med denna kärra. Vingen är liten (19 dm2) och ganska tung. Planet väger cirka ett kilo och vingbelastningen blir därigenom hög. Dessutom är spetskordan bara 7 cm och vid låg fart klipper kärran grymt. Det blev ju inte bättre när jag flög på hög höjd i Österrike, luften är på 2500 meters höjd betydligt tunnare. Svårt att kurva i svag till måttlig termik och vansklig att landa. Vad göra?
Jag gjorde som varje generation modellflygare gör: återupptäckte turbulatorns fantastiska effekt. Omvandla laminär strömning till turbulent, tappa en aning prestanda men gör planet flygbart. Vid låg fart är Reynoldstalet lågt och vid avlösning släpper luften sitt grepp om vingen snabbt och brutalt. Om man placerar något slags hinder för luften så att strömningen övergår från laminär till turbulent kan man få luften att följa vingen betydligt bättre. Ett par smala remsor av vävtejp gjorde susen. Nu är Dingon snäll och kurvar ganska bra. Jag mailade Ian Roach i Australien om detta, han hade också en Dingo som han skrivit om på nätet. Han provade med tunn nylonlina (fisklina) och fick samma resultat som jag. Kul, va!?
På bilden servar min dotter Wilma och jag Pibros och Dingo mellan ett par flygningar på Groß Zicker på Rügen i Tyskland under vår resa till Stralsund.