Sorgeliga saker hända Än i våra dar minsann, Sorgeligast är dock denna - Om Elvira Madigan.

Vacker var hon som en ängel Ögon blå och kinden röd, Smärt om livet som en stängel Men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina Likt en liten lärka glad, Hördes bifallsropen vina Ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre, Vacker var han, utav börd, Ögon lyste, hjärtan darre Och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter, Barn och maka hade han, Men från dessa han nu rymde Med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden. Men det fick ett sorgligt slut, Ty långt ut i vida världen Tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar, Ingenting att leva av! För att undgå ödets strängar Byggde de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta Greven tar och sikte tog Mot Elviras unga hjärta: Knappt hon andas, förr´n hon dog.

Ack mig hör, Ni ungdomsglada, Tänk på dem och sen Er för Att Ni ej i blod få bada Ock en gång, förr´n Ni dör!