bb En kort historik över nyliberalismen
Tjugo år av ekonomisk elitism och strukturanpassningsmöjligheter. Om du 1945 eller 1950 seriöst hade föreslagit några av de idéer och den politik som är att finna i dagens standardiserade nyliberala verktygslåda, skulle du skrattas av scenen eller skickats till mentalsjukhus. Alla var, i alla fall i västvärlden, vid den här tidpunkten Keynesianer, socialdemokrater eller något slags marxist. Tanken om att marknaden skulle tillåtas fatta större sociala och politiska beslut; idéen att staten frivilligt borde förminska sin roll i det ekonomiska skådespelet, eller att företag borde ha total frihet, att fackföreningar borde undertryckas och att medborgare ges mycket mindre snarare än mer social trygghet - sådana idéer var helt främmande för dåtidens anda. Även om någon faktiskt stödde sådana idéer, skulle han eller hon tvekat inför att inta en sådan position på allmän plats och skulle haft det svårt att hitta några lyssnare.

Hur otroligt det än må låta idag, så sågs Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken som progressiva institutioner. De kallades ibland Keynes tvillingar för att de var Keynes och Harry Dexter Whites, en av Franklin Roosevelts närmaste rådgivare, barn. När dessa institutioner skapades 1944, var deras uppgift att hjälpa till att förhindra framtida konflikter genom att ge lån för återuppbyggnad och utveckling och genom att jämna till tillfälliga återbetalningssvårigheter. De hade ingen kontroll över enskilda regeringars ekonomiska beslutsfattande och inte heller inkluderade deras mandat någon rätt att ingripa i nationell policy.

I västlandet hade välfärdsstaten och Det nya givet kommit igång under 1930-talet men dess spridande hade avbrutits av kriget. Högst på agendan i efterkrigsvärlden var att återställa den här processen. Den andra stora uppgiften på agendan var att få igång världshandeln - detta genomfördes genom Marshallplanen som återigen etablerade Europa på platsen som USA:s, världens mäktigaste ekonomi, största handelspartner. Och det var vid den här tidpunkten avkoloniseringens starka vindar började blåsa, genom antingen frihet genom överrenskommelse eller genom väpnad kamp som i Kenya, Vietnam och andra nationer.

I stort sett hade världen skrivit på en extremt progressiv agenda. 1944 publicerade Karl Polanyi sitt mästerverk, Den stora transformationen, en häftig kritik av 1800-talets industriella marknadsbaserade ekonomi. För över 50 år sedan gjorde Polyani detta fantastiskt moderna och profetiska uttalandet: "Att låta marknadsmekanismer vara den enda herren över mänskliga varelser och deras naturliga omgivning… skulle resultera i samhällets tillintetgörande." Dock var Polyani övertygad om att en sådan förgörelse inte kunde äga rum i efterkrigsvärlden, eftersom "Inom nationerna är vittnen till en utveckling under vilket det ekonomiska systemet upphör att fastställa samhällets lagar och faktumet att samhället kommer första hand fastställs".

Som vi nu vet var Polanyis optimism missriktad - hela poängen med nyliberalism är att marknadsmekanismerna borde tillåtas att styra över mänsklighetens öde. Ekonomin borde diktera samhällets regler, inte tvärtom. Och precis som Polanyi förutspådde leder denna doktrin oss direkt mot "samhällets förgörelse". Så vad hände? Hur kunde nyliberalismen ens utvecklas från ett litet minoritetsghetto till att bli den dominerande doktrinen i världen idag? Varför kan IMF och världsbanken ingripa som de vill och tvinga länder att delta i världsekonomin under i grunden orättvisa förhållanden? Varför är välfärdsstaten hotad i alla de länder där den etablerats? Varför befinner sig miljön på gränsen till kollaps och varför finns det så många fattiga i både de rika och de fattiga länderna vid en tidpunkt då världens samlade rikedom aldrig varit så stor som nu? Detta är frågor som behövs besvarar utifrån ett historiskt perspektiv.

En förklaring av nyliberalismens triumf och de ekonomiska, sociala och ekologiska katastrofer som följer den är att nyliberaler har köpt och betalat sin egen "stora omvälvning" för pengar. De har förstått, vad andra progressiva inte gjort, att idéer har följder. Från början ett litet embryo på University of Chicago med filosofen-ekonomen Friedrich von Hayek och hans studenter som Milton Friedman vid dess kärna, har nyliberalerna och deras uppbackare skapat ett enormt internationellt nätverk av institut, stiftelser, forskningscenter, publikationer, lärda, författare och PR-folk för att obarmhärtigt utveckla, förpacka och pusha deras idéer och doktriner.

De har byggt upp denna högt effektiva ideologiska kader för att de förstår vad den Italienska marxistiska tänkaren Antonio Gramsci talade om när han utvecklade den kulturella hegemonins koncept. Om du kan uppta folks huvud, kommer deras hjärtan och deras händer att följa. Högerns ideologiska och propagandistiska arbete har varit fullkomligt briljant. De har spenderat hundratals miljoner dollar, men resultatet är värt vartenda penny för dem, ty de har gjort så att nyliberalism verkar som mänsklighetens naturliga och normala tillstånd. Oavsett hur många katastrofer av olika slag som det nyliberala systemet synligen skapat, oavsett vilka finansiella kriser det må föda, oavsett hur många förlorare och fattiga det må skapa, görs det fortfarande så att detta verkar oundvikligt, en guds handling: detta är den enda möjliga ekonomiska sociala ordning som är möjlig och önskvärd. Låt mig understryka hur viktigt det är att förstå att detta enorma nyliberala experiment vi alla tvingas leva under har skapats av människor med syfte. När du väl greppat detta, när du väl förstått att nyliberalism inte är någonting motsvarande tyngdlagen utan en helt artificiell konstruktion, kan du också förstå att vad vissa människor har skapat kan andra människor ändra. Men de kan inte förändra utan att se idéers fulla betydelse. Jag är helt för gräsrotsprojekt, men jag vill också varna att dessa kommer att kollapsa om det övergripande ideologiska klimatet är fientligt inställda till dess mål. Så, från en liten, impopulär sekt med praktiskt taget inget inflytande har nyliberalism kommit att bli en världsreligion med dess dogmatiska doktrin, dess prästerskap, dess lagskapande institutioner och kanske viktigast av allt, dess helvete för syndare och hedningar som vågar stå emot den avslöjade sanningen. Oskar Lafontaine, den före detta tyska finansministern vilken Financial Times kallade "orekonstruerad Keynesian" har just fördelats en plats i det helvetet för att han vågade föreslå högre skatter på företag och sänkta skatter för medel- och låginkomsttagarfamiljer.

Nu när jag etablerat en bild av den ideologiska scenen och dess kontext, så ska jag snabbspola så att vi nu befinner oss runt 20 år tillbaka i tiden. Med det menas 1979, året Margaret Thatcher kom till makten och startade den nyliberala revolutionen i Storbritannien. Järnladyn var själv Friedrich von Hayeks lärjunge, hon var en socialdarwinist som inte hade några kval över att uttrycka sin övertygelse. Hon var välkänd för att rättfärdiga sitt program med ordet TINA, förkortning för There Is No Alternative (Det Finns Inget Alternativ). Det centrala värdet i Thatchers doktrin och nyliberalismen själv är begreppet konkurrens - konkurrens mellan länder, regioner, företag och, självklart, mellan individer. Konkurrensen är central för att den separerar fåren från getterna, männen från pojkarna, de starka från de svaga. Den är förmodad att fördela resurser, oavsett om det är i form av fysiska, naturliga, mänskliga eller finansiella sådana, med den största möjliga effektivitet.

I skarp kontrast till detta, avslutade den stora kinesiska filosofen Lao Tzu sin Tao-te Ching med dessa ord: "Viktigast av allt, konkurrera inte". De enda aktörerna i den nyliberala världen som verkar ha tagit detta råd är de största aktörerna överhuvudtaget, de transnationella företagen. Konkurrensens princip tillämpas sällan på dem, de föredrar att praktisera vad vi skulle kalla Allianskapitalism. Det är ingen slump att, beroende på vilket år, så tillägnas två tredjedelar till tre fjärdelar av all valuta avsedd för "Utländsk direktinvestering" inte till nya, jobbskapande investeringar, utan åt sammanslagningar, fusioner och övertagande vilket nästan alltid resulterar i förlorade jobb.

För att konkurrens är en dygd kan dess resultat aldrig vara dåliga. För nyliberalen är marknaden så vis och så god att likt Gud, kan den Osynliga Handen bringa gott ur vad som såg ut som ont. Således sa Thatcher i ett tal, "Det är vårat jobb att sola oss i ojämlikhet och att se att färdigheter och kunskaper ges utlopp för allas goda". Med andra ord, oroa inte er för de som lämnas bakom i konkurrensens kamp. Människor är ojämlika av naturen, med detta är gott eftersom bidragen från de välfödda, de bäst undervisade, de hårdaste slutligen kommer att komma till allas goda. Om det konkurrensinriktade systemet "ges utlopp" för som Margaret säger, kommer samhället tjäna på det. Olyckligtvis lär oss de senaste 20 årens historia oss snarare motsatsen.

I det för-Thatcheristiska Storbritannien levde ungefär en av tio personer under fattigdomsstrecket, inte ett fantastiskt resultat, men ärbart i jämförelse med andra nationer, och långt bättre än under förkrigstiden. Nu är en av fyra, och ett av tre barn, officiellt fattiga. Detta är essensen av de bäst lämpades överlevnad: folk kan inte värma sina hus om vintern, de måste lägga ett mynt i mätaren innan de kan få elektricitet eller vatten, de äger inte varma kläder, etc. Jag tar dessa exempel ur rapporten från British Child Poverty Group från 1996. Jag kommer att illustrera resultatet av Thatcher-Majors "skattereformer" med ett enda exempel: Under 1980-talet gick 29 procent av skattesänkningarna till 1 procent av skattebetalarna, så att en enda person som tjänade hälften av den genomsnittliga lönen såg sin skatt öka med 7 procent, medan en enda person som tjänade 10 gånger genomsnittslönen fick en sänkning med 21%.

En annan följd av konkurrensen är den centrala tanken inom nyliberalismen att den offentliga sektorn måste bli brutalt nedskuren för att den följer inte och kan inte följa den grundläggande lagen om konkurrens för profit och marknadsandelar. Privatisatering är en av de stora ekonomiska omvandlingarna de senaste 20 åren. Trenden började i Storbritannien och har spridits runtom i världen.

Låt mig börja med att fråga varför kapitalistiska länder, speciellt i Europa, hade en offentlig sektor från början, och varför så många fortfarande har det. I verkligheten konstituerar nästan alla delar av den offentliga sektorn vad ekonomister kallar "naturliga monopol". Ett naturligt monopol existerar när den minsta storleken för att garantera maximal ekonomisk effektivitet är lika stor som den faktiska storleken av marknaden. Med andra ord måste ett företag vara av en viss storlek för att förverkliga stora ekonomier och därmed leverera den bästa möjliga servicen till den lägsta möjliga kostnaden för konsumenten. Den offentliga sektorn kräver också stora investeringsutlägg i början - som järnvägar eller elnät - vilket inte heller uppmuntrar till konkurrens. Det är därför den offentliga sektorn var den uppenbart optimala lösningen. Men nyliberalerna definierar allt offentliga som ipso facto "ineffektivt". Så vad händer när ett naturligt monopol privatiseras? Helt normalt och naturligt så tenderar de nya kapitalistiska ägarna att imposera monopolpriser på allmänheten, medan de själva berikar sig. Klassiska ekonomer kallar detta resultat "strukturellt marknadsmisslyckande" för att priser är högre än de borde vara och servicen åt kunden inte nödvändigtvis är bra. Fram till mitten av 1980-talet så överlät de kapitalistiska länderna i Europa nästan helt postverket, telecomföretag, elektricitet, järnvägar, tunnelbanesystem, lufttransport och vanligtvis andra tjänster som vatten, sophantering, etc. åt statligt ägda monopol för att förebygga strukturella marknadsmisslyckanden. USA är ett stort undantag, kanske för att det är för stort rent geografiskt för att kunna gynna naturliga monopol.

I alla fall så ämnade Margaret Thatcher att ändra allt det. Som en extra bonus skulle hon också använda privatisering för att bryta upp fackföreningarnas makt. Genom att förgöra den offentliga sektorn där fackföreningarna var som starkast, lyckades hon drastiskt försvaga dem. Således reducerades jobben inom den offentliga sektorn i Storbritannien från över 7 miljoner till 5 miljoner, en sänkning på 29 procent, mellan 1979 och 1994. Praktiskt taget alla jobb som eliminerades var arbeten med hög andel fackligt organiserade. Eftersom den privata sektorn stagnerade under dessa femton år, var minskningen av antalet brittiska arbeten nu 1,7 miljoner, en minskning på 7% jämfört med 1979. För nyliberaler är färre arbetare alltid bättre för att arbetare påverkar aktievärdet.

Privatiseringens effekter var både förutsägbara och förutsagda. De nyligen privatiserade företagens styrelser, ofta exakt samma människor som innan, fördubblade eller tredubblade sina egna löner. Regeringen använde skattepengar för att skuldsanera och återföra kapital till företagen innan de bjöd ut dem på marknaden - till exempel fick vattenverket 5 miljarder pund i skuldsanering plus 1,6 miljarder pund som kallades "grön hemgift" för att göra bruden mer attraktiv för de möjliga köparna. Det pratades mycket i PR om hur små aktieägare skulle få del av de här företagen - och faktiskt köpte 9 miljoner britter andelar - men hälften av dem investerade mindre än tusen pund, och de flesta sålde sina andelar rätt snabbt, så snart de kunde tjäna pengar på de direkta vinsterna.

Från resultaten kan man lätt härleda att hela poängen med privatisering varken är ekonomisk effektivitet eller förbättrade produkter och tjänster, utan helt enkelt att överföra rikedom från allmänhetens penningpung till privata händer. I Storbritannien och på andra ställen är de överväldigande majoriteten av aktier i privatiserade företag nu i finansiella institutioners och mycket stora investerares händer. British Telecoms anställda köpte bara 1 procent av andelarna, i British Aerospace 1,3 procent, etc. Innan Thatchers angrepp var mycket av den offentliga sektorn i Storbritannien vinstgivande. Alla dessa pengar går nu till privata aktieägare. Service i privatiserade industrier är ofta katastrofala - Financial Times rapporterade en råttinvasion i Yorkshires vattensystem och den som överlevt resor med Thames Trains tåg förtjänar en medalj.

Exakt samma mekanismer har arbetat runtom i världen. I Storbritannien var Adam Smith-institutet den intellektuella partnern för att driva privatiseringsideologin. USAID och världsbanken har också använt Adam Smiths experter och har pushat för privatiseringsideologin på södra halvklotet. 1991 hade banken redan gjort 114 lån för att snabba upp processen, och varje år listar dess Globala Utvecklingsfinansrapport hundratals privatiseringar utförda i banken låneländer.

Jag anser att vi borde sluta tala om privatisering och istället använda de ord som beskriver verkligheten: vi talar om alienation och bortskänkandet av årtiondens arbete av tusentals människor till en liten minoritet av storinvesterare. Detta är ett av de största rånen någon generation någonsin upplevt.
Ett annat strukturellt fenomen hos nyliberalismen består i att ersätta kapital till arbetets skada och därmed flytta rikedom från samhällets botten till toppen. Om du drygt befinner dig bland de övre 20 procenten i inkomstskalan är det troligt att du tjänar något på nyliberalismen, och ju högre upp på stegen du befinner dig, desto mer tjänar du. Motsatt så förlorar den undre 80 procenten förlorar och ju lägre de befinner sig, desto mer förlorar de proportionellt.

Jag har inte glömt bort Ronald Reagan. Låt mig illustrera denna poäng genom Kevin Phillips, en republikansk analytiker och tidigare Nixons hjälpreda, observationer. Han publicerade en bok 1990 kallad The Politics of Rich and Poor. Han kartlade sättet Reagans nyliberala doktrin och ideologi förändrade den amerikanska inkomstdistributionen mellan 1977 och 1988. Dessa åtgärder var till stor del upptänkta av det konservativa Heritage Foundation, Reaganadministrationens främsta think-tank och fortfarande en viktig kraft i amerikansk politik. Under 1980-talet ökade den översta 10 procenten av amerikanska familjer sin genomsnittliga familjeinkomst med 16 procent, de översta 5 procenten sin med 23 procent, men de extremt tursamma översta 1 procenten av amerikanska familjen kunde tacka Reagan för sin 50 procentiga ökning. Deras inkomster ökade från 270000 dollar till det lite mer tilltagna 405000 dollar. För de fattigare amerikanerna gällde det att de lägre 80 procenten förlorade alla någonting, och som vanligt gällde regeln att ju lägre man befann sig, desto mer förlorade man. De lägsta 10 procenten nådde den lägsta punkten: enligt Phillips siffror förlorade de 15% av sina redan magra inkomster: från 4113 dollar per år föll de till det inhumana 3504 dollar. 1977 hade den översta procenten av amerikanska familjer en medelinkomst 65 gånger så stor som den den lägre 10 procenten hade. Ett årtionde senare hade den översta 1 procenten 115 gånger så bra som den nedersta tiondelen.

Amerika är ett av de mest ojämlika samhällena på jorden, men i praktiskt taget alla länder har ojämlikheter ökat de senaste 20 åren beroende på nyliberal politik. UNCTAD publicerade slående bevis på detta i dess Handel och Utvecklingsrapport från 1997, baserad på ungefär 2600 separata studier av inkomstklyftor och fattigdom. UNCTAD dokumenterar dessa trender i dussintals av vitt skilda länder, inkluderande Kina, Ryssland och andra före detta statskapitalistiska länder.

Denna trend av ökande klyftor är inget konstigt eller mystiskt. Politiken är speciellt designad för att ge redan rika högre disponibel inkomst, speciellt genom skattesänkningar och genom lönesänkningar. Teorin och det ideologiska rättfärdigandet av sådana åtgärder är att högre inkomster för rika och större profit kommer att leda till större investeringar, bättre fördelning av resurser och därför fler arbeten och välfärd åt alla. I verkligheten har flyttandet av pengar högre upp på den ekonomiska stegen, vilket var helt förutsägbart, lett till börsbubblor, oräknelig rikedom för de få och finansiella kriser. Om rikedom redistribueras till de fattigare 80 procenten av samhället, kommer den användas till konsumtion och därför konsekvent motverka arbetslöshet. Om rikedom redistribueras till toppen, där människor redan har det mesta de behöver, kommer den inte gå till den lokala eller nationella ekonomin, utan till internationella börsmarknader.

Samma politik har använts i både södra halvklotet och i öst under förklädnaden strukturella justeringar, vilket bara är ett annat namn för nyliberalism. Jag har använt Thatcher och Reagan för att illustrera nyliberalismens policy på den nationella nivån. På den internationella nivån har nyliberalerna koncentrerat sina anstränganden på tre fundamentala punkter:
· fri handel av varor och tjänster
· fri kapitalhandel
· fri investering
Under de senaste tjugo åren har IMF stärkts enormt. Tack vare skuldkrisen och kravmekanismerna har den flyttat från återbetalningsbalanssupport till att vara en kvasidiktator av så kallad "sund" ekonomisk politik, vilket självklart betyder nyliberal sådan. Världshandelorganisation sattes slutligen på plats i januari 1995 efter långa och ansträngande förhandlingar, ofta klubbade genom parlament som inte haft stor koll på vad de ratificerade. Lyckligen så stoppades det senaste försöket att göra bindande och universella nyliberala regler, MAI (Multilateral Agreement on Investment) åtminstone temporärt. MAI skulle gett alla rättigheter åt företagen, alla skyldigheter åt regeringarna och inga rättigheter överhuvudtaget åt medborgare.

De gemensamma nämnarna för dessa institutioner är deras brist på genomskinlighet och demokratisk ansvarighet. Detta är nyliberalismens essens. Den påstår att ekonomin borde diktera samhällets regler, inte tvärtom. Demokrati är ett betungande besvär, nyliberalism är designat för vinnare, inte väljare som nödvändigtvis motsvaras av både vinnare och förlorare. Jag skulle vilja avsluta genom att be er att ta väldigt allvarligt på den nyliberala definitionen av en förlorare, till vilken man inget är skyldig. Vem som helst kan bli utkastad ur ett sådant system när som helst - beroende på sjukdom, ålder, graviditet, upplevt misslyckande eller bara för att ekonomiska förhållanden och den obarmhärtiga överföringen av rikedom från botten till toppen kräver det. Aktievärde är allt. Nyligen rapporterade International Herald Tribune att utländska investerare snabbt skulle köpa upp Thailändska och Koreanska banker. Inte helt oväntat skulle detta leda till "större uppsägningar".

Med andra ord, resultatet av tusentals thailändares och koreaners arbete förs över i utländska företags händer. Många av de som arbetade för att skapa den förmögenhet har redan blivit, eller kommer snart, att skänkas ett liv på gatan. Under principerna om konkurrens och maximering av aktievärde ses inte sånt beteende som kriminellt orättvisa, utan som normal och i sanning dygdigt. Jag anser att nyliberalism har förändrat politikens fundamentala natur. Politik brukade handla först och främst om vem som styrde vem och vem som skulle få vilken bit av tårtan. Aspekterna av dessa centrala frågeställningar kvarstår, naturligtvis, men en ny stor central fråga är, enligt min åsikt, "Vem har rätt att leva och vem har det inte". Radikala uteslutningar står på dagens meny, och det säger jag med dödligt allvar i min röst.

Jag har berättat mycket dåliga saker för att de senaste 20 årens historia är full av sådana. Men jag vill inte avsluta i deprimerande och pessimistisk moll. Mycket händer redan för att motverka dessa livshotande trender och det finns enorma möjligheter för framtida handling. Låt mig upprepa vad jag sade tidigare: nyliberalismen är inte mänsklighetens naturliga villkor, den är inte övernaturlig, den kan utmanas och ersättas för att dess egna brister kräver detta. Vi måste vara redo med ersättare som återställer makten till lokalsamhällen och demokratiska stater medan vi verkar för att införa demokrati, lagen styre och rättvis distribution på den internationella skalan. Affärsverksamhet och marknader har sin palts, men den här platsen kan inte uppta hela mänsklighetens existens.

Vidare goda nyheter är att det finns stora mängder pengar som slussas hit och dit och en liten lite bit, en larvigt minimibit av dessa skulle vara tillräckligt för ett drägligt liv för varje människa på jordens yta, att uppehålla universell sjukvård och utbildning, att reparera miljön och förhindra ytterligare förstörelse av planeten, att motverka nord-sydklyften - åtminstone enligt UNDP som menar att 40 miljarder dollar per år skulle räcka. Det, rent utsagt, är småpengar.

Slutligen, kom ihåg att nyliberalism må bottenlöst törsta efter mer, men den är inte osårbar. En koalition av internationella aktivister tvingade dem helt nyss att överge, åtminstone tillfälligt, deras projekt för att liberalisera all investering genom MAI. Den överraskande segern för dess motståndare upprörde företagsstyrets anhängare och visar på att välorganiserade nätverksgerillor kan vinna slag. Nu måste vi omgruppera våra krafter och se till att de inte kan överföra MAI till WTO.

Se på det på det här sättet. Vi har siffrorna på vår sida, för det finns långt fler förlorare än vinnare i det nyliberala spelet. Vi har idéerna, medan deras slutligen börjas ifrågasättes beroende på återkommande kriser. Vad vi saknar så långt är organiseringen och enigheten vilken vi i detta teknologins tidevarv kan bygga. Hotet är klart internationellt så svaret måste och vara internationellt. Solidaritet betyder inte längre bistånd, eller inte bara bistånd, utan att finna de gömda synergier i varje persons kamp så att vår numeriska styrka och makten i våra idéer blir överväldigande. Susan George
Översättning Mikael Altemark