Axtell
- hedersomnämnd i Carl Sandbergs självbiografi –
Carl Sandburg (1878-1967) var en av Amerikas mest mångfaldiga författare och fick Pulitzerpriset för både poesi (1918, 1950) och för några av sina 6 volymers biograf över Lincoln (1926-39). Han samlade också folksånger (The American Songbag) och skrev barnböcker (Rootabaga Stories: Abe Lincoln Grows Up).
I denna novell ”Rememberence Rock” (1948) finns ett citat som lämpar sig väldigt bra för en hemsida som handlar om geologi: ” Ett barn är Guds val att livet ska fortsätta”. I följande utdrag av hans självbiografi (Harcourt, Brace & Co., 1953, kapitel 18, sid 372), Always the Young Stranger, minns han sin uppväxt i Galeburg, Illinois:

Jag var 16 eller 17 när jag bar vatten, sprang ärenden och några gånger hjälpte till att svampa och torka en svettig häst i över sex veckor tävlingar på Williams
tävlingsbana. Vad jag tjänade allt som allt var kanske $ 10, men jag hade ett passerkort och jag såg på nära håll de mest kända trav- och- passhästarna i världen, när dom sprang, och hur männen var som hade hand om och körde dessa hästar.

C.W. Williams kom till Galesburg från Idependence, Iowa, där han hade vad dom kallade ”drakformad” tävlingsbana, även fast vissa sa att den var formad som en åtta.
Han hade varit telegrafoperatör och hade köpt två ston för ett pris som nu senare verkar löjligt. Dom två världsberömda hingstfölen Axtell och
Allerton var efter dessa hästar som köptes för en spottstyver. 1889, när Axtell var tre år slog han världsrekord för hingstar genom att springa en mile på 2:12. Natten efter rekordet såldes han till ett sällskap för $ 150.000, vilket sa att det var det högsta priset som någonsin hade betalt för en häst. Två år senare kunde Williams ha sålt sin andra hingst Allerton för mer än vad han fick för Axtell. Detta var efter att Williams själv körde Allerton till ett världsrekord på 2.09 ¾.

Så när Williams kom till Galesburg i 1894 hade han en ett rykte, han organiserade the Galesburg District Assosiation, och byggde en tävlingsbana på 12 tunnland på Knocksville Road öster om Farnham Street. Samma område där jag bar vatten åt höskördare och där jag på andra sidan vägen från huset hade sett en man få en kvinna att gråta genom att skrika elaka ord till henne.
Den nya tävlingsbanan, Williams sa det själv, var ”den enda jämna banan i världen”. Formad som  järnvägskoppling, var långsidorna jämna och kortsidorna var doserade och anpassade för att sulkyn skulle kunna ta kurvorna lättare.
Under de 6 veckor långa tävlingarna som Williams anordnade där var det regniga dagar då tävlingarna måste ställas in. Andra dagar kom bara mindre folksamlingar trots att trav- och- passhästarna var nationellt kända. Men det var en vecka då vädret var fint och en enastående dag under den veckan. Denna speciella dag  var dagen då vi såg det svarta stoet Alix kom på upploppet och slog världsrekordet för travare.
Away skrev senare om det: ” Jag ser hennes hovar slå ner i dammet på en tävlingsbana i Illinois en sommareftermiddag. Jag ser hur tidtagarna sitter med huvudena tätt ihop över klockorna, dom ropar till huvudläktaren att det gamla rekordet är slaget med en tiondel och att ett nytt världsrekord är taget. Jag ser hur stoet Alix leds förbi av män i undertröjor och uppskärrade ansiktsuttryck. Från Alix droppar vitt lödder på selen och skaklarna. Och männen i undertröjor kysser hennes öron och smeker hennes mule, dom lägger filtar på henne och för bort henne för att svampa av henne. Jag ser hur huvudläktaren är full med präriemänniskor som skriker sig själv hesa. Jag ser folksamlingar som kramar varann. Jag ser fruarna till kuskar och ägare som suddiga figurer i vita sommarklänningar och med parasoller. Jag ser Alix igen – och jag vill trycka min näsa mot mulen som tillhör märren Alix."
Den dagen satte Galesburg på kartan för hästkarlar och hästälskare i hela landet. I centrum var Williams. Jag såg honom flera gånger på banan och på Knoxville Roade när han körde Allerton och andra hingstar han hade på sitt stuteri.
Han var en normalstor man med ett intressant ansikte. Jag tyckte att det såg ut som om han hade hemligheter om hur man handskades med hästar, ändå, bakom detta, fanns ett allvar som gränsade till oförstående – jag kunde inte riktigt lista ut vilket.
Han gjorde sig ett stort namn i hästvärlden och uppfödare kom från hela landet för att se honom. Blodet från hans hingstar rann genom ådrorna på många vinnande hingstar i många år.
En häst som hette Lee Axworthy, sprang en mile på 1:58 ¼. Han var sonson till Axtell.
Sen började intresset för travet dala. Det var inte längre på modet. Williams sålde alla sina kanonhästar för en bra summa pengar och satsade allt på köpa Kanadensisk mark.
Sista gången jag såg honom var på ett passagerartåg från Chicago till Galesburg. Han var tyst och satt för sig själv. Jag kunde fortfarande inte läsa hans ansiktsuttryck, lika lite som jag kunde för 20 år sen.
Jag tänker helst på honom som jag såg honom då den där dagen i Oktober. Frosten låg fortfarande på marken, han travade långsamt hingsten Allerton, han var snäll och mjuk med hingsten vars snabbhet var borta men vars avkommor var stolta över att kunna kalla honom förfader.



Notera: Sandsburg skrev att Axtell såldes för $ 150.000, men det var i själva verket $ 105.000.