Vi kommer fram till Auckland mitt i natten, och flyger redan nästa dag ner till Nelson på sydön. Där börjar våran bussresa med Kiwi Experience, någon sorts blandning mellan långfärdsbuss och gruppresa. Bussen åker omvägar där det finns saker att titta på och stannar till ibland. Chauffören är lite av en reseledare. Han kan boka in oss på utflykter och hostels och berattar lite om ställena vi åker igenom och stannar på.
Vår färd går ner längs västkusten på sydön. Naturen är rätt lik Norges, förutom att växterna är lite annorlunda. Vi stannar tex i Tauranga Bay för att titta på en koloni NZ fur seals, som ligger på klipporna och solar sig. Alla skandinaver får sig ett illvilligt påhopp från chauffören, som inte vill att vi ska hoppa över staketet och klubba ihjäl sälarna. Ett till stopp är Punakaiki där vi tittar på de konstiga kalkstensformationerna. De ser ut ungefär som stora raukar. En kväll stannar vi i Lake Mahinapua och bor på "Poo Pub". På natten går vi in i skogen för att titta på lysmaskar. Det fanns ganska många på undersidan av jordvallarna brevid grusvägen vi gick på. De lyser med ett blågrönt sken.
Pancake rocks
Vid havet nära "Poo pub"
Den 19/1 kommer vi fram till Franz Josef glaciären. De flesta stannar en dag i Franz Josef för att ga med på en guidad tur på glaciären, men vi ska åka vidare redan nästa dag, sa vi sticker iväg mot glaciären så fort bussen har släppt av oss. Sista biten fram till glaciären är rätt besvärlig, med knallande över instabila stenar. Väl ramme tittar vi in i den stora grottan där smältvattenfloden kommer fram ur själva glaciären. Glaciären knakar och brakar och kastar ibland ner lite stenar som legat uppepå. Vi klättrar uppför den uthuggna trappan upp på glaciären och går runt lite. Det kanns inte helt avslappnat med alla sprickor och små grottor runt omkring, så vi gå ner ganska fort igen. Glaciären hade en väldigt vacker blå färg där isen syntes, annars var den smutsgrå.
Vi stannar vid världens första kommersiella bungy-jump ställe, en gamaml hängbro över en vacker flod, 43m nedanför. Vi hoppar inte. Dennis har ju redan gjort det från 120m... Det värsta är att det finns ett ställe som är högre. Man kan hoppa från en gondol 134m över vattnet. (sedan kan man självklart hoppa från helikopter också, 300m)
Vi kommer fram till Queenstown vid tvåtiden på eftermiddagen, den 21. Efter att ha bokat bussen vidare nästa dag och checkat in kommer vi på att vi nog hinner ta en vandringstur. Det finns en heldagstur upp pa Mt Ben Lomond (1746m), men vi räknar med att kunna göra den på 6 timmar, dvs hinna tillbaks precis innan det blir mörkt. Vi kommer iväg 16:15. Första delen gick uppför berget brevid linbanan uppför berget närmast Queenstown. Brant uppför, alltså. En bit upp vek stigen av för att i stället börja klättra upp för nästa, högre berg. Det började regna, så vi drog på oss regnjackorna. En bit ut ur skogen ser vi det berg som troligen är Mt Ben Lomond. Det ser ut att vara löjligt högt och långt borta. Vi trampar vidare, mer eller mindre brant uppför. Det är väldigt vacker natur, väldigt likt hemma, med gran och tall lite längre ner, fingerborgsblommer, prästkragar, maskrosor och andra bekanta blommande ogräs. Högre upp växer det bara grova grästuvor. Vi kommer upp till sadeln där vi ska svänga av upp mot vår topp. Det är brant uppför och det blir bara värre. Efter ett tag är allt Ylva ser den fläck på marken där hon tänker sätta ner nästa fot. Dennis är lite piggare, så han får stanna och vänta ganska ofta. Efter en mycket jobbig topptur, når vi till slut högsta punkten. Vi har gåt drygt 1500m uppat från staden. Vi festar loss med var sin power bar och sportdryck och beundrar den vidunderliga utsikten. Nerfärden är lättare och vi kommer fram till liftstationen igen vid 21:45, precis när det skymmer. Vi klarade det!
Regnbåge på vägen upp till Mt Ben Lomond
På toppen!!!
Utsikten uppifrån. Queenstown ligger nere vid sjön, till vänster i bild.
Från Queenstown åker vi norrut igen längs södra alperna. Den 24/1 blir vi avsläppta i Kaikoura för att simma med delfiner. Vi fick sätta på oss våtdräkter och åkte ut med en liten motorbåt med 8 andra glada simare. Ute vid delfinerna gled vi ner i vattnet och fick en rejäl chock. Vattnet var ISKALLT. Det var svårt att andas, så kallt var det. Ganska snabbt kom delfingruppen fram till oss. Vi hade blivit instruerade att pipa, dyka och röra på oss så delfinlikt som möjligt för att de skulle bli intresserade av oss. Nar de kom så simmade de väldigt nära under oss! Och väldigt fort! En kom simmande bakifrån under Ylva och kom så nära att den daskade till Ylva i magen med strjärtfenan. De var nyfikna och inte alls rädda. Det var en fantastisk upplevelse att se vilda delfiner på så nära hall och så många samtidigt. Vi klev upp i båten igen och åkte en bit för att komma ikapp gruppen och hoppade i igen. Så här höll det på ett tag. Under mittensimmen höll delfinerna på att förflytta sig, så då såg vi den bara i några minuter, men första och sista simmen simmade de fram och tillbaka och runt omkring oss, så vi såg dem jättemycket. Det var mest dusky dolphins och några common dolphins. Hela gruppen var pa mer än 50st. Speciellt duskyerna var väldigt lekfulla och hoppade upp ur vattnet och gjorde backflips. Vi avslutade med en kvart på båten där vi bara följde efter gruppen med båten för att titta och fota.
Den 25 flyger vi över sundet från Picton till huvudstaden Wellington i en liten 6-sitsare.
|
