Den 26 kommer vi till Taupo. Vi laddar upp inför morgondagens vandringstur med att köpa massor av powerbars och sportdryck. Tidigt nästa morgon åker vi till Tongariro national park. Där ska vi vandra Tongariro Crossing, en 6-8 timmars vandring. På vägen ska vi upp på toppen av Ngauruhoe (2291m), en aktiv vulkan, en avstickare på 2-3 timmar. Detta ska vi klara på 8 timmar, för då går bussen tillbaks till Taupo (men chauffören lovade att vänta om vi blev sena). Vi sticker iväg med god fart och drar genast ifrån de andra från bussen. En bit in måste vi stanna för extraomplåstring av Ylvas redan välpacketerade fossingar. Maken till skavsårsbenägna fötter har vi aldrig hört talas om. Vi kommer till ett långt, ca 45minuter, brant parti som Dennis hurtar sig uppför och Ylva mödosamt flåsar sig uppför. efter det är vi uppe på sadeln, där vi viker av upp på Ngauruhoe. Det är verkligen en perfekt konisk klassisk vulkan med en platt kratertopp. När vi börjar klättra upp på den förstår varför det är så slät konform på den: det är en stor grus- och sandhög! För varje steg vi tar upp glider vi ett halvt steg ner igen. Ooooooerhört jobbigt! Men efter rätt mycket kämpande lyckas vi ta oss upp på även den här toppen. Där uppe kommer det illaluktande gasmoln från sprickor och hål i marken. Det pyser och bubblar både här och där. Det börjar helt plötsligt pysa och komma ett stort ångmoln bakom ryggen på Ylva när hon helt oskyldigt står och filmar. Det är rätt spännande att stå uppe på en märkbart aktiv vulkan. Vi går över till själva kratern och tittar ner. Det är djupt ner till botten och mycket färger: grått, brunt, vitt, svart, rött, gult och grönt. Nerfärden är mycket lättare. Eftersom det är sand och grus är det bara att springglida ner. Där nere igen inser vi att klockan är 13. Enligt busschaufförens tidsschema skulle vi vara vid Emerald Lakes, som ligger långt bort, senast 13. Färden fortsätter över en stor torr lerslätt. Det är rätt märklig natur här uppe bland vulkanerna. Efter en tuff klättring till ser vi äntligen Emerald Lakes uppifrån. Det är 3 små sjöar som verkligen är smaragdgröna. När vi väl kommer ner till sjöarna är klockan 14:15. En timme och en kvart sena, alltså. Dags att rappa på. Vi stövlar på i duktig takt och går om massor med folk. Utsikten får vi titta på medans vi går. Nästa hållpunkt, stugan, kommer vi fram till bara 45 minuter sent, och de 45 minuterna tar vi igen på de sista 2 timmarnas vandring. Vi kommer fram till bussen endast 5 minuter sena, svettiga och trötta med glada. Vi var inte ens sist att komma fram till bussen, men vi var de enda som hade tagit toppen!
Mt Ngauruhoe, en levande vulkan som vi klättrade upp på.
Emerald lakes
Dagen därpå stapplar vi ombord på bussen med våra värkande kroppar. Vi åker till Rotorua, och gör på vägen ett stopp i Waiotapu för att titta på Lady Knox geyser och det geotermiska landskapet där. Geysern har utbrott kl 10:15 varje dag och sprutar upp ca 20m. Vi funderade innan vi kom dit på hur det kunde komma sig att den hade just precis ett dygns periodicitet. Vi hade en massa teorier om solens dragningskraft, men fick ända inte ihop något riktigt trovärdigt. Vi fick förklaringen när vi kom fram: någon häller ner tvålflingor i henne 10:40 varje dag. Så enkelt var det! I övrigt fanns det en massa svavelosande hålor, bubblande geggapölar, ångande sjöar, färgglada mineralfläckar, mm.
I Rotorua blev det forsränning på Kaituna floden med världens högsta kommersiellt farbara vattenfall, 7m högt. Färden börjar med några uppmjukande småforsar, sedan ett 3.5m fall efterföljt av ett 1m fall direkt efter. Det gick helt problemfritt och alla blev rejält nerplaskade. Efter det kom vi till 7m fallet. Det såg stort ut uppifrån når vi stannade till och laddade. Vi paddlade fram, och precis på toppen duckar vi ner i flotten och håller fast oss för glatta livet. En sak vi båda missade är att andas ut genom näsan när flotten gräver sig ner i vattenmassorna ett par sekunder, så både fick näsorna ordentligt genomsköljda och Ylva får halva vattenfallet i lungorna och magsäcken. Men vi klarar oss ner utan att vare sig välta eller tappa någon. Sedan är det ett antal mindre forsar och fall. I ett av fallen fastnar vi på en sten så vi sitter fast nedanför fallet och halva flotten dränks i vattenmassorna. En kille råkar sitta precis där vattenfallet faller som hårdast och han släpper efter en stund taget och flyger ur flotten precis brevid Dennis. Efter en stunds manövrering kommer vi loss, plockar upp killen, och fortsätter neråt. Guiderna verkar känna de här forsarna väldigt väl och veta vad de gör.
Den 31/1 är det dags för nästa aktivitet: black water rafting, vilket innebär att man aker runt i en grotta iförd våtdräkt, hjälm och plastskor. Farkosten man åker på är en bilring. Med påslagna pannlampor går vi in i grottsystemet, med vatten hela tiden rinnande runt fötterna. En bit in kommer vi till den lite större vattenfåran och vi får åka en bit på ringarna. Vi åker på ringarna och går i grottorna omväxlande. Det är häftiga grottor med glittrande stalaktiter. Efter ett tag hoppade vi ner för ett 1.5m högt vattenfall med ringarna runt magen. Det här är som canyoning fast under jord! Efter det håller vi i fötterna på personen bakom, så vi blir som en lång orm, släcker våra pannlampor och tittar upp i taket. Där finns en stjärnhimmel med blågrönlysande lysmaskar! Vi slingrar oss genom de mörka grottorna ett bra tag och tittat fascinerat upp i det lysprickiga taket. Jättehäftigt!!! Efter ytteligare en liten stund vandring (nu med ljuset tänt igen) gör vi ett bakåthopp med bilringen runt rumpan nerför en liten fors, sedan får vi släcka lamporna igen och ta oss fram själva på våra bilringar. Der ät bara att följa lysmaskarna. Till slut, när det känns som vi suttit och paddlat oss fram på våra ringar rätt länge i mörkret, ser vi dagsljuset sila in mellan några stalaktiter. Vackert! Vi kommer ut i solen och värmen igen. Dennis var ordentligt frusen mot slutet inne i grottorna.
Senare på eftermiddagen hoppar vi på Kiwi-bussen för sista gången och åker tillbaks till Auckland. Där tittar vi lite på Americas Cup-byn och några av båtarna som är med och tävler. Vi ser tex både "Prada" och "America One" som ligger upplyfta i sina vaggor efter dagens bearbetning. Det ligger en hel del andra biffigt vräkiga segelbåtar i hamnen, ocksa. Segelbåtar som är betydligt bredare än Anki (9.5m) är lång!
På kvällen 1/2 går vi på IMAX i Auckland och ser den här gången Everest. Vi ser inte Göran Kropp, fast vi vet att han ska finnas med någonstans.
|
