Dhamma Kamala
När vi planerade resan kom vi på att vi ville pröva på att meditera och vi hittade massor av olika kurser på internet. Vi fastnade för en meditationsteknik som heter Vipassana dit vi anmälde oss. Vi vet inte om våra anmälningar ens kommit fram och om de har det, om vi har fått plats. Egentligen vet vi inte ens om stället finns längre. Vi har bara hittat det på internet och vi vet ju alla att internet-uppgifter inte behöver vara aktuella längre...
På internet-sidan finns en adress på engelska, men eftersom de flesta Thailändare inte läser engelska får vi adressen översatt av en av tjejerna på guesthouset, så vi har en adress på en papperslapp på thai. Med hjälp av den ska vi ta oss till ett ställe någonstans i närheten av Pratchinburi, ca 16 mil från Bangkok.
Vi åker till norra bussterminalen och tar en buss mot Pratchinburi. Biljetten kostar 17 kr per person. Vi visar konduktören vår lapp och hoppas han förstår att han ska säga till oss när vi ska hoppa av. Efter 3 timmars skumpande på varierande vägar börjar han vifta. Det är visst dags att hoppa av nu. Vi trodde att vi skulle bli avsläppta inne i Pratchinburi, sa vi kunde ta in på ett hotell och fortsätta leta i morgon, eftersom det började bli mörkt. Så var det inte. Vi blev avsläppta i en liten by vid en vägkorsning. Där pågick någon sorts marknad för fullt, med en massa stånd och hög musik och myllrande folk. Inte ett vitt ansikte så långt ögat når (men det vara det inte på bussen heller). Dennis langar fram våran papperslapp igen och vi blir pekade mot en samling pickupper. Efter lite diskussioner och pekande åt diverse olika håll får vi hoppa in i en pickup med en Thailändare som inte är nykterist! Han verkade inte riktigt veta vart vi skulle, men körde glatt iväg. Nu hade det hunnit bli riktigt mörkt och det började spöregna. Vi var båda något nervösa, eftersom det kunde bli problem om vi inte hittade vårat Dhamma Kamala. Efter en ganska lång stunds körning saktade han in och började stirra efter skyltar. Eftersom alla gatuskyltar är på Thai kan vi inte hjalpa till så mycket. Kors i taket! Plötsligt ser vi skylten: Dhamma Kamala, även pa begripligt språk. Han svänger in och vi åker in i skogen en bit. En upplyst pagod reser sig över trädtopparna.
Vi stannar vid en grind och Ylva hoppar ur, går genom grinden och försöker hitta en människa. En munk med T-shirt och paraply kommer uppför gången. Han ropar "Hello" på engelska. Vad skönt! Jo, vi är på rätt ställe, men kursen börjar inte förrän i morgon och nybörjare får inte sova på området, men en Thai-kvinna ordnar sovplatser åt oss. Ylva får sova i ett litet hus tillsammans med en annan tjej (Paula) som också ska gå kursen och Dennis blir inackorderad hos en amerikansk sjuksköterska (Gail) som jobbar i Phnom Phen.
Det är inte alldeles lätt att sova här, för det finns miljarder med grodor, paddor, syrsor och råttor som väldigt gärna vill prata med varandra på nätterna. Oväsendet är öronbedövande. Dessutom var det ett rejält tropiskt oväder med kraftigt regn och åska.
Dagen därpå går vi till Dhamma Kamala där alla andra kursdeltagare börjar droppa in. Vi får en genomgång av alla regler som gäller under kursen, bla kvinnor och män har var sin halva av området och att man skall iaktta "Noble Silence", dvs man skall inte kommunicera på något sätt med någon annan än läraren. Alltså inte prata, inga dyktecken, ingen ögonkontakt. Man ska inte heller döda djur, dvs inte äta kött och fösiktigt vifta bort myggan som sitter och suger blod ur ens ben.
Tio dagar senare fick vi börja prata med varandra igen. "Noble Silence" övergick till "Noble Chattering". Ylva fick reda på att hon hade brutit mot "Noble Silence" genom att prata i sömnen fem nätter i rad. Tyvärr vet ingen vad hon pratade om, eftersom hon pratade svenska, som ingen annan av tjejerna förstod.
På kursen var det ca 60 pers, varav 9 västerländska (4 tjejer och 5 killar). 3 av grabbarna gick kursen för att få uppleva något lika "intense" som LSD och extasy. De flesta av västerlänningarna hade provat på lite olika preparat, men det verkar alla riktiga backpackers ha gjort, så vi är inga riktiga med våra nyktra fruktshaker till middagarna.
Sängarna sedan... Ett vanligt svenskt liggunderlag är rena rama Dux-madrassen i jämförelse med vad vi sovit på. Men man överlever det med!
Efter kursen kände sig båda mycket avslappnade och örhört skärpta i huvudet. Alla brusiga tankar som normalt brukar virvla omkring inne i huvudet var helt tysta. "A calm and quiet mind. Alert and attentive mind. A balanced and equanimous mind." Vi har åven fåt ett nytt valspråk i livet: "May all beings be happy!"
Det var värt tiden vi spenderade där, även om vi inte HELT håller med om allt i filosofin. Vi lär inte bli munkar, och behöver troligen ingen avprogrammering... eller?
|
