Jag återvände till Ryssland i november, 1914, dvs, i början av första världskriget, efter en ganska lång resa genom Egypten, Ceylon, och Indien. Kriget hann upp mig i Colombo och jag reste hem över England.
När jag lämnade Petersburg i början av min färd sa jag att jag skulle " söka det mirakulösa." Det "mirakulösa" är väldigt svårt att definiera. Men för mig hade detta ord en rätt så definitiv betydelse. Jag hade för länge sen kommit till slutsatsen att det inte fanns någon utväg ur labyrinten av motsägelser vi lever i förutom en helt ny väg, olikt allt vi hittills känt till och använt oss av. Men var denna okända eller glömda väg började kunde jag inte säga. Redan då visste jag som ett otvivelaktigt faktum att bortom den tunna hinnan av falsk verklighet existerar det en annan verklighet som vi av någon anledning är separerade ifrån. Det "mirakulösa" var en genomträngning in i denna okända verklighet. Och det verkade på mig som om denna väg till det okända kunde finnas i Östern. Varför i Östern? Det var svårt att svara på det. I denna tanke fanns kanske en hel del romantik, men en sak var jag ändå övertygad om, och det var att ingenting stod att finna i Europa. Under min hemresa, och under de flera veckor jag tillbringade i London blev allt jag hade tänkt om resultaten av mitt sökande förvirrat av allt det absurda i kriget och av alla känslor som var i omlopp, samtal, tidningsartiklar som mot min vilja ofta påverkade mig. Men när jag kom till Ryssland, och återigen upplevde alla dessa tankar jag hade när jag åkte, kände jag att mitt sökande, och allt som hörde till det, var mer viktigt än vad som hände eller kunde hända i denna värld av "uppenbara absurditeter." (Detta refererar till en bok jag hade som barn. Bokens titel var Uppenbara Absurditeter, och hörde till Stupin’s "Lilla Bibliotek" och innehöll bilder av, t.ex. en man som bar ett hus på ryggen, en vagn med fyrkantiga hjul, och liknande saker. Denna bok gjorde ett stort intryck på mig, eftersom det var många bilder som jag inte kunde se det absurda i. Det såg ut exakt som det verkliga livet. Och senare tänkte jag att boken visade bilder ur det verkliga livet eftersom jag under min uppväxt blev mer och mer övertygad om att hela tillvaron bestod av "uppenbara absurditeter." Senare erfarenheter förstärkte bara denna övertygelse.) Jag sa till mig själv att kriget måste ses som ett i mängden av katastrofala tillstånd vi tvingas leva, verka, och söka svaren på våra frågor i. Kriget, det stora Europeiska kriget, vilket jag inte hade velat tro på, faktumet som jag länge inte ville erkänna, hade blivit verklighet. Vi var i det och jag såg att det måste tolkas som ett stort momento mori som visade att nu var det bråttom och att det var omöjligt att tro på "livet" som inte ledde nån vart. Kriget kunde inte beröra mig personligen, inte i någon grad förrän den slutliga katastrofen som verkade oundviklig för Ryssland och kanske för hela Europa, men den verkade inte så förestående. Och då, trodde alla självklart att den kommande katastrofen bara skulle bli temporär och ingen kunde föreställa sig vidden av den splittring och förstörelse vi i framtiden skulle få leva i. När jag samlade ihop mina intryck från Östern och i synnerhet Indien, så måste jag erkänna att väl tillbaka verkade mina problem svårare och mer komplicerade än innan jag åkte. Det var inte så att Indien och Östern hade förlorat något av bilden av att vara platsen för det mirakulösa; tvärtom förstärktes den bilden med saker jag inte sett förut. Jag såg klart att nånting fanns att finna där som för länge sen hade upphört att existera i Europa och jag konstaterade att färdriktningen var den rätta. Men, samtidigt fick jag klart för mig att hemligheterna var bättre och mer dolda än vad jag tidigare hade anat. När jag åkte visste jag redan att jag var ute efter en eller flera skolor. Jag hade kommit fram till det för länge sen. Jag förstod att personliga, individuella ansträngningar var otillräckligt och att det var nödvändigt att komma i kontakt med en sann och levande tradition som måste existera nånstans men som vi hade förlorat kontakten med. Detta förstod jag; men föreställningen om skolor i sig förändrades väldigt mycket under mina resor och blev på ett sätt enklare och mer konkret och på ett sätt mer kall och distanserad. Jag vill säga att min föreställning om skolor förlorade mycket av sin sagokaraktär. Vid min ankomst trodde jag fortfarande på mycket som var fantastiskt när det gällde skolor. "Trodde" är kanske en överdrift. Det är bättre sagt att jag drömde om möjligheten av en ickefysisk kontakt med skolor, en kontakt, så att säga "på ett annat plan." Jag kan inte förklara det tydligare, men på mig verkade det som om även första kontakten med en skola skulle vara av en mirakulös natur. Jag föreställde mig, till exempel, möjligheten av att få kontakt med skolor från det förgångna, med Pythagoras skola, skolor från det gamla Egypten, skolor från dom som byggde Notre-Dame, o.s.v. Jag trodde att barriärerna av tid och rum skulle försvinna när man etablerade en sådan kontakt. Iden om skolor var i sig så fantastisk, så för mig var ingenting för fantastiskt när det gällde skolor. Och jag såg ingen motsägelse mellan dessa idéer och mina försök att hitta skolor i Indien. För mig verkade det som om Indien var det perfekta stället att etablera någon sorts kontakt som senare kunde bli permanent oberoende av yttre omständigheter.

På hemresan, efter en lång rad av möten och intryck, fick idén om skolor mer verklig och påtaglig karaktär och förlorade en del av det fantastiska. Detta skedde förmodligen eftersom, som jag senare insåg, "skolor" kräver inte enbart ett sökande utan även ett utväljande, ett val - jag menar från våran sida. Att skolor existerade tvivlade jag inte på. Men efterhand blev jag övertygad om att skolorna jag hörde om och vilka jag kunde komma i kontakt med inte var för mig. De var skolor av antingen religiös natur eller av halvt religiös natur, men de var definitivt av from karaktär. Dessa skolor attraherade inte mig, eftersom om jag hade varit intresserad av en religiös väg hade jag kunna hittat den i Ryssland. Andra skolor var av en ganska sentimental moral-filosofisk typ med inslag av asketism, som skolorna med lärjungarna eller efterföljarna av Ramakrishna; det var trevliga människor knutna till dessa skolor, men jag kände att dom inte hade riktig kunskap. Andra vilka vanligen beskrivs som "yogi skolor" och som baseras på utvecklandet av transtillstånd hade, i mina ögon, för mycket av spiritualism över sig. Jag kunde inte lita på dem; allt de åstadkom var antingen självbedrägeri eller vad de Ortodoxa mystikerna ( jag menar i Rysk kloster litteratur ) kallade "skönhet" eller förvillning. Det fanns en annan typ av skola, med vilken jag var oförmögen att få kontakt med och som jag bara hörde talas om. Dessa skolor lovade väldigt mycket men krävde också mycket. Dom krävde allting direkt. Det hade varit nödvändigt att stanna i Indien och ge upp alla planer på att resa tillbaks till Europa, att förneka alla mina egna idéer, mål, och planer, och slå in på en väg om vilken jag inte kunde veta någonting om i förväg. Dessa skolor intresserade mig mycket och människorna som hade varit i kontakt med dom, berättade att dom skilde sig mycket markant från mängden. Men ändå, jag tyckte att det borde finnas skolor av en mer rationell karaktär där man, till en viss grad, kunde få veta vart man var på väg. Samtidigt med detta kom jag till slutsatsen att vad för slags skola det än var: ockult, esoterisk, eller yogi så existerar dom på det jordiska planet som vilken skola som helst: en skola för konstnärer, en skola för dans, en skola för medicin. Jag insåg att tanken på skolor "på ett annat plan" var helt enkelt ett tecken på svaghet, av drömmar som övertar det riktiga sökandet. Och jag förstod senare att dessa drömmar var ett av de primära hindren på vår möjliga väg till det mirakulösa. På väg till Indien gjorde jag upp planer på fortsatta resor. Denna gång ville jag starta i det Muhammedanska Östern: framför allt Ryska Centralasien och Persien. Men ingenting av detta blev av.

Från London, genom Norge, Sverige, och Finland, anlände jag i Petersburg, redan omdöpt till "Petrograd" och full med patriotism. Strax därefter for jag till Moskva och började jobba på redaktionen för den tidning jag hade skrivit för från Indien. Jag stannade i sex veckor, men under den tiden inträffade en episod som var förbunden med många saker som hände senare. En dag på tidningsredaktionen fann jag, när jag förberedde nästa utgåva, en notis ( i, Moskvas röst tror jag, ) som refererade till innehållet i en balett, "Magikernas kamp" som var skriven av en viss "Hindu." Handlingen skulle utspela sig i Indien och lovade ge en komplett bild av Orientalisk magi, fakir- konster, heliga danser, o.s.v. Jag gillade inte den överdrivet nonchalanta tonen, men eftersom Hinduiska baletter var ganska sällsynta i Moskva, klippte jag ut notisen och stoppade den bland mina papper med ett litet tillägg att allting kommer att finnas i den baletten som man annars inte kan finna i Indien men som ditresta kommer för att leta efter. Kort därefter lämnade jag, av olika anledningar, tidningen och reste till Petersburg. Där, i februari och mars, gav jag offentliga föreläsningar om mina resor i Indien. Föreläsningarna kallade jag "På jakt efter det mirakulösa" och "Dödens problem." I dessa föredrag, som skulle fungera som en introduktion till en bok om mina resor jag planerade att skriva, sa jag att när man i Indien sökte efter det "mirakulösa" sökte man där man inte borde söka, alla vanliga vägar var värdelösa, och att Indien vaktade på sina hemligheter mycket bättre än folk i allmänhet antog; men att det "mirakulösa" verkligen existerade där och många saker vittnade om det men folk passerar förbi utan att se den dolda betydelsen och meningen eller att man inte vet hur man ska närma sig det. Återigen hade jag "skolor" i åtanke. Trots kriget väckte mina föreläsningar ett ganska betydande intresse. Det var mer än tusen personer på vart och ett i Alexanrovsky hallen i Petersburgs Stads Duma. Jag fick många brev; människor kom och besökte mig; och jag kände att med dessa föreläsningar som grund skulle det vara möjligt att förena ett stort antal människor som inte längre svalde de traditionella formerna av lögn eller att leva i lögnen. Efter Påsk gav jag dessa föreläsningar i Moskva. Bland människorna jag mötte då var det två, en musiker och en skulptör, som ganska snart började tala med mig om en grupp i Moskva som var engagerade i olika "ockulta" undersökningar och experiment och var ledda av en viss G., en Kaukasisk Grek, "Hindun" förstod jag sen, han med balettscenariot som det stod om i tidningen tre eller fyra månader tidigare. Jag måste erkänna att vad dessa personer berättade om denna grupp och vad de gjorde: olika slag av självsuggererade under, intresserade mig väldigt lite. Jag hade hört exakt likadana historier förut och hade en bestämd åsikt om dom. Damer som plötsligt såg "ögon" i rummet som flöt i luften, som förtrollade dem så att de följde efter ögat flera kvarter tills de kom fram till ett hus där en viss Oriental bodde och till vilken ögat tillhörde. Eller personer som, i närvaron av samme Oriental, plötsligt känner att han ser rakt igenom dem, ser alla deras känslor, tankar, och begär; och de känner en konstig känsla i benen och kan inte röra sig, sen faller de i hans makt så till den milda grad att han kan göra vad han vill med dem, även på långt avstånd. Allt detta och liknande historier har jag alltid ansett vara ren och skär fantasi. Människor uppfinner mirakler för sig själva och uppfinner exakt det som förväntas av dem. Det är en blandning av vidskepelse, självsuggestion och okritiskt tänkande, och enligt mina observationer framkommer aldrig dessa historier utan ett visst samarbete mellan dom det handlar om. Så i ljuset av mina tidigare erfarenheter var det bara efter upprepade ansträngningar från min nya bekantskap, M., som jag gick med på att träffa G. Och ha ett samtal med honom. Mitt första möte förändrade helt och hållet min uppfattning om honom och vad jag kunde tänkas få ut av honom. Jag kommer ihåg detta möte mycket väl. Vi anlände till ett litet kafé på en ganska livlig men inte central gata. Jag såg en man med orientaliskt utseende, i medelåldern, med svart mustasch och genomträngande ögon, som förvånade mig framför allt för att han verkade förklädd och för att han kändes så malplacerad på det stället och i den atmosfären. Jag var fortfarande full av intryck från Orienten. Och denna man med ett ansikte påminnande om en Indisk raja eller en Arabisk shejk som jag direkt kunde föreställa mig i en vit burnus eller en virad turban, satt här på ett litet kafé, där svartabörshandlare och kommisionärer gjorde upp sina affärer, i svart överrock med sammetskrage och svart plommonstop, åstadkom ett underligt, oväntat, och ett nästan alarmerande intryck av en dåligt förklädd man, en syn som generar dig eftersom du ser att han inte är den han utger sig för och du måste låtsas som om du inte ser det. Han talade dålig ryska med kaukasisk brytning; och denna brytning, som man vanligtvis associerade allt utom filosofiska idéer med, förstärkte ytterligare det märkliga och det oväntade i situationen.
Jag kommer inte ihåg hur vårt samtal började; jag tror att vi pratade om Indien, esoterism, och om yoga skolor, Jag kom fram till att G. Hade rest runt mycket och hade varit på platser som jag bara hade hört talas om men som jag mycket gärna skulle vilja besöka. Han besvärades inte alls av mina frågor, tvärtom verkade han lägga in mer i svaren än vad jag hade frågat om. Jag gillade hans sätt att tala, som var omsorgsfullt och noggrant. M. Lämnade oss efter en stund. G. Berättade om sin verksamhet i Moskva. Jag förstod inte så bra vad han menade. Utifrån vad han sa om sitt arbete, vilket huvudsakligen var av psykologisk natur, verkade kemi spela en stor roll. Eftersom jag lyssnade på honom för första gången tolkade jag förstås hans ord bokstavligt. "Det du säger," sa jag, "påminner mig om nånting jag hörde om en skola i södra Indien. En bramin, en i många avseenden exceptionell man, berättade för en ung engelsman i Travancore om en skola där man studerade kroppens kemi, och genom att tillföra eller avlägsna olika substanser ändrade man människans moraliska och psykologiska natur. Detta påminner mycket om det du säger." "Det kan vara så," sa G., " men det kan lika gärna vara helt annorlunda. Det finns skolor som verkar använda liknande metoder men som förstår dom helt annorlunda. En likhet i metoderna eller till och med i idéerna bevisar ingenting." "Det är en annan fråga som intresserar mig mycket, "sa jag. "Det finns preparat som yogis tar för att framkalla olika tillstånd. Kan inte detta, i vissa fall, vara narkotika? Jag har själv utfört såna experiment och allt jag har läst om magi har övertygat mig om att alla skolor i alla tider och i alla kulturer i hög grad har använt narkotika för att skapa sådana förhållanden som gör ‘magi’ möjligt." "Ja," sa G. "I många fall är preparaten sådana som du kallar ‘narkotika.’ Men de kan användas på helt olika sätt. Det finns skolor som använder narkotika på ett riktigt sätt. Människorna i dessa skolor tar dem för att studera sig själva; för att få en förhandstitt, för att få reda på sina möjligheter, för att se i förväg, vad som kan uppnås senare som ett resultat av ett ihärdigt arbete. När en person ser detta och blir övertygad om att det han lärt sig teoretiskt verkligen existerar, arbetar han medvetet, han vet vart han är på väg. Ibland är detta det enklaste sättet att bli övertygad om existensen av de möjligheter man ofta misstänker sig ha. Det finns en speciell form av kemi som rör dessa frågor. Det finns speciella substanser för varje funktion. Varje funktion kan antingen förstärkas eller försvagas, bli väckt eller bli nedsövd. Men för att göra detta krävs stor kunskap om den mänskliga maskinen och om denna speciella kemi. I alla de skolor som använder dessa metoder utförs sådana experiment bara när det verkligen är nödvändigt och bara under ledning av erfarna och kompetenta män som kan förutse resultaten och minimera risken för oönskade konsekvenser. Preparaten som används i dessa skolor är inte bara ‘narkotika’ som du säger, även om många av dem baseras på droger som opium, hash-hish, och liknande. Förutom skolor där sådana experiment utförs, finns det andra skolor som använder dessa eller liknande substanser, inte för experiment eller studier utan för att uppnå definitiva önskade resultat, om än för en kort tid. Genom ett skickligt utnyttjande av sådana substanser kan en person bli väldigt smart eller mycket stark, för en tid. Efteråt, så blir han tokig förstås, eller dör, men det bryr man sig inte om. Sådana skolor existerar också. Så du ser att vi måste vara mycket försiktiga när vi talar om skolor. De kan göra i stort sett likadana saker men resultaten blir helt olika." Jag blev djupt fängslad av allt G. Sa. Jag kände en ny synvinkel i det, olikt allting jag träffat på innan. Han frågade om jag ville följa med till ett hus där några av hans elever samlades. Vi tog en droska och for i riktning mot Sokolniki.
På vägen berättade G. Hur kriget hade stört många av hans planer; många av hans elever hade dragits med i den första mobiliseringen; mycket värdefulla apparater och instrument efterskickade från utlandet hade kommit bort. Sen berättade han om de stora omkostnader som var förbundna med hans arbete, om alla dyra lägenheter han hyrde, som, trodde jag, vi var på väg till. Han sa, också, att hans verksamhet intresserade en rad kända människor i Moskva - "professorer" och "konstnärer" som han utryckte sig. Men när jag frågade vilka, gav han mig inte ett enda namn. "Jag frågar," sa jag, "eftersom jag är född i Moskva; och förutom det, har jag jobbat på tidningar här i tio år så jag känner i stort sett till alla." G. sa ingenting.

Vi kom till en stor och tom lägenhet ovanför en kommunal skola, tydligen ägd av lärare från skolan. Jag tror det var i närheten av den tidigare Röda Dammen. Flera av G.’s elever var i lägenheten: tre eller fyra unga män och två kvinnor som såg ut som skolfröknar. Jag hade varit i sådana lägenheter förut. Frånvaron av möbler förstärkte min misstanke, eftersom skolfröknar inte blev tilldelade möbler. Med denna tanke blev det besvärande att titta på G. Varför hade han berättat historierna om de enorma kostnaderna när det gällde lägenheten? För det första var det inte hans lägenhet, för det andra var det ingen hyra, och om det var det kunde den inte kosta mer än tio pund i månaden. Det var nåt som var så märkligt i denna uppenbara bluff att jag då trodde att det måste finnas en tanke med det. Det är svårt för mig att rekonstruera de första samtalen med G.’s elever. Vissa saker de berättade överraskade mig. Jag försökte få reda på vad deras arbete gick ut på, men de gav mig inga direkta svar, envisades ibland med en konstig och, i mitt tycke, ointelligent terminologi. De föreslog en uppläsning av en historia skriven, som dom sade, av en av G.’s elever, som för närvarande inte var i Moskva. Naturligtvis gick jag med på det; och en av dem började läsa högt från ett manuskript. Författaren beskrev sitt möte och bekantskap med G. Jag reagerade på det faktum att historien började med att författaren får syn på samma notis om balletten "Magikernas kamp," som jag själv sett i Moskvas Röst. Vidare - detta tilltalade mig väldigt mycket eftersom jag hade väntat mig det - beskrev författaren att vid det första mötet kände han starkt att G. liksom tog upp honom i sin handflata, vägde honom, och sen lyfte ner honom. Historien hette "Glimtar av sanning" och var uppenbarligen skriven av en man utan litterär erfarenhet. Trots det gjorde den intryck, dels innehöll den indikationer på ett system som jag kände på mig var mycket intressant även om jag inte kunde sätta fingret på varför, och dels en del ovanliga och oväntade idéer om konst som tilltalade mig mycket starkt. Senare fick jag reda på att författaren var en påhittad person och att historien var påbörjad av två elever som var närvarande vid uppläsningen, med syftet att ge en översikt över G.’s idéer i en litterär form. Ytterligare en tid därefter fick jag reda på att det var G. själv som var upphov till historien. Uppläsningen som bestod av ett kapitel avslutades. G. hade lyssnat uppmärksamt under hela tiden. Han satt i en soffa, med ena benet över det andra, drack svart kaffe ur ett dricksglas, rökte och kastade då och då en blick på mig. Jag gillade hans rörelser, som hade ett stort mått av elegans och säkerhet över sig. Även när han var stilla skilde han sig markant från de andra närvarande. Jag kände att jag hellre velat träffa honom, inte i Moskva, inte heller i hans lägenhet, utan på ett av dom ställen som jag så nyligen hade kommit ifrån, i någon av Kairos moskéer, i någon av ruinstäderna på Ceylon, eller i något Syd Indiskt tempel - Tanjore, Trichinopoly, eller Madura. "Nå, vad tyckte du om berättelsen?" frågade G. efter en stunds tystnad när uppläsningen slutat. Jag sa att jag tyckte den var intressant att lyssna på, men med den, som jag tyckte, bristen att inte göra klart vad det hela handlar om. Historien handlar om ett mycket starkt intryck som författaren fått av en lära som han har stött på, men den ger ingen tillräcklig beskrivning av läran i sig. De närvarande började argumentera med mig, och påstod att jag hade missförstått den viktigaste delen. G. själv sa ingenting. När jag frågade dem vad det var för system de studerade och vad det hade för speciella kännetecken, fick jag väldigt oklara svar. Sen pratade dom om "arbete med sig själv," men vad arbetet gick ut på misslyckades dom med att förklara. I det stora hela gick mina samtal med G.’s elever inte så bra och jag kände nånting kalkylerat och onaturligt hos dem som om de spelade en roll de hade tränat in på förhand. Dessutom matchade inte eleverna läraren. Dom tillhörde alla det speciella skikt av Moskvas ganska klena intellektuella som jag kände till mycket väl och som jag inte förväntade mig något intressant av. Jag tyckte till och med att det var mycket märkligt att behöva träffa dom på väg till det mirakulösa. Samtidigt verkade de vara trevliga och ärliga människor. Det M. hade berättat kom uppenbarligen inte från dom och handlade inte heller om dom. "Det är en sak jag skulle vilja fråga dig om," sa G. efter en paus. "Kan denna artikel publiceras i en tidning? Vi tänkte att allmänheten skulle kunna bekanta sig med våra idéer på så sätt." "Det är nog omöjligt," sa jag. "Detta är inte en artikel, d.v.s. nånting som har en början och ett slut; det här är bara början på en berättelse och den är alldeles för lång för en dagstidning. Vi räknar material i rader. Läsningen tar två timmar - det är ungefär tretusen rader. Du vet vad en feuilleton är i en tidning - en normal feuilleton är trehundra rader. Så den här historien skulle uppta tio feuilletoner. I Moskvas tidningar blir en feuilleton med fortsättning aldrig tryckt mer än en gång i veckan, så det skulle ta tio veckor - och det är ett samtal som sträcker sig över en natt. Om det kan publiceras är det nog endast i en tidskrift, men jag känner inte till någon för tillfället som skulle passa. Och i så fall vill dom ha hela historien innan dom bestämmer sig." G. sa ingenting och diskussionen slutade där.

Vad beträffar G. kände jag direkt nånting ovanligt; och detta förstärktes under kvällens lopp. När jag skulle ta adjö blixtrade en tanke till som sa att jag genast måste, utan dröjsmål, arrangera ett möte med honom igen, och om jag inte gjorde det skulle jag kanske förlora all kontakt med honom. Jag frågade om jag inte kunde få träffa honom en gång till innan jag återvände till Petersburg. Han sa att han skulle vara på samma kafé nästa dag, samma tid. Jag lämnade lägenheten tillsammans med en av de yngre männen. Det kändes mycket underligt - En lång uppläsning jag inte förstod mycket av, människor som inte svarade på mina frågor, G. med sitt ovanliga sätt och hans inflytande på de andra, vilket gjorde att jag hela tiden kände ett oväntat behov av att skratta, skrika, eller sjunga, som om jag hade rymt från skolan eller någon form av kvarsittning. Jag ville delge mina intryck till den yngre mannen, skämta lite om G., och om den ganska tröttsamma och pretentiösa historien. Jag föreställde mig själv att jag berättade det för någon av mina vänner. Som tur var hejdade jag mig i tid. - "Han ringer säkert upp dom direkt. Dom är ju vänner." Så jag höll mig i skinnet, och ganska tysta kom vi fram till spårvagnen och åkte mot Moskvas centrum. Efter en tämligen lång resa anlände vi till Okhotny Nad, i närheten av min lägenhet, tog farväl av varandra och skildes åt. Nästa dag var jag på samma kafé som jag hade mött G., och dagen efter, och alla dagar efteråt. Under hela veckan som jag var i Moskva, träffade jag G. varje dag. Jag blev snabbt klar över att han kände till väldigt mycket av vad jag ville veta. Bland annat förklarade han vissa fenomen jag hade stött på i Indien, som ingen, varken då eller senare, hade kunnat förklara för mig. I hans förklaringar kände jag säkerheten hos en specialist, en mycket noggrann analys av fakta, och ett system jag inte kunde greppa, men av vilket jag redan kände närvaron av då G.’s förklaringar inte bara fick mig att tänka på det vi för tillfället diskuterade, utan även på andra saker jag hade observerat eller gissat mig till. Jag träffade inte G.’s grupp mer. Om sig själv sa inte G. mycket. Några gånger nämnde han sina resor i Östern. Jag var intresserad av var han hade varit, men fick aldrig reda på det exakt. Beträffande sitt arbete i Moskva sa G. att han hade två grupper oberoende av varandra inbegripna i olika typer av arbete, "utifrån nivån deras förberedelser och krafter låg på," som han uttryckte det. Varje medlem av dessa grupper betalade tusen rubel om året, och kunde jobba med honom utan att behöva sluta sitt jobb eller bryta med sin familj. Jag sa att jag tyckte tusen rubel är lite väl mycket pengar för dom som inte har några extra tillgångar. G. svarade att man inte kunde ordna det på något annat sätt, eftersom arbetet är av en sådan natur att han inte kan ha många elever. Och för övrigt hade han inte intentionen eller ens en tanke på - han betonade det - att spendera sina egna pengar på verksamheten. Hans arbete var inte, och kunde inte vara, välgörenhet, så eleverna själva måste få fram medlen till hyra av lägenheter där de kunde träffas; utföra experiment; och liknande saker. Förutom det tillade han att observationer visade att människor som var svaga i det vanliga livet även var svaga i arbetet. "Det finns flera aspekter på detta," sa G. "Arbetet för var och en kan innebära utlägg, resor, och liknande. Om hans liv är så dåligt organiserat att tusen rubel besvärar honom är det bättre att han inte tar sig an detta arbete. Anta att under året som går krävs det av hans arbete att han måste åka till Kairo eller något annat ställe. Han måste ha kapaciteten att göra det. Genom våra krav finner vi ut huruvida han är kapabel att arbeta med oss eller inte. "Dessutom, "fortsatte G., "har jag alldeles för lite tid över att offra på andra utan att vara säker på att det är till nytta för dom. Jag värdesätter min tid mycket eftersom jag behöver den till mitt eget arbete och jag kan inte, och som jag sa förut, vill inte spendera den improduktivt. Det finns en annan sida också," sa G. "Människor värdesätter inte något om dom inte betalar för det." Jag lyssnade på detta med blandade känslor. Å ena sidan höll jag med om allt vad G. sagt. Jag gillade frånvaron av minsta inslag av sentimentalitet, av konventionella klyschor som "altruism," av uttryck som "arbeta för mänsklighetens bästa" och så vidare. Å andra sidan blev jag överraskad över G.’s uppenbara önskan att övertyga mig om någonting som rörde frågor om pengar när jag inte behövde övertygas. Om det var någonting jag inte höll med om, var det helt enkelt det att G. skulle kunna få ihop kapital på det sätt han beskrev. Jag insåg att ingen av dom elever jag sett hade möjlighet att betala tusen rubel per år. Om han i Östern verkligen hade funnit synliga och tydliga spår av en dold kunskap och tänkte fortsätta utforskningen av det, då var det klart att hans arbete behövde kapital, precis som vilket vetenskapligt företag som helst, en expedition till en okänd del av världen, en arkeologisk utgrävning, eller ett forskningsprojekt som krävde avancerad utrustning. Det var ganska onödigt att övertyga mig om det. Däremot hade jag redan tänkt att om G. gav mig möjlighet till en närmare bekantskap med hans aktiviteter skulle jag förmodligen kunna få fram tillräckligt med kapital så att hans verksamhet skulle få en stadig grund och även få fram mer förberedda personer. Men jag hade ännu inte mer än en vag föreställning om vad arbetet gick ut på. Utan att säga det rakt ut, gjorde G. mig införstådd med att han skulle acceptera mig som en av hans elever om jag önskade det. Jag sa att huvudproblemet för mig var det att, för tillfället, kunde jag inte stanna i Moskva eftersom jag hade en överenskommelse med en publicist i Petersburg och förberedde flera böcker för publicering. G. sa åt mig att han ibland åkte till Petersburg och lovade att han snart skulle åka dit och informera mig om sin ankomst. "Men om jag ansluter mig till din grupp," sa jag, "skulle jag ställas inför ett mycket stort problem. Jag vet inte om du avkräver ett löfte av dina elever om att hålla det dom lär sig hemligt. Jag kan inte ge ett sånt löfte. Det har varit två tillfällen i mitt liv då jag haft möjlighet att ansluta mig till grupper liknande dina, i alla fall som du beskriver dem, och som intresserade mig mycket då. I båda grupperna krävdes det att jag inte fick föra vidare vad jag lärde mig. Jag avböjde i båda fallen, eftersom, jag framför allt annat, är skribent. Och jag föredrar att vara helt fri och avgöra själv vad jag ska skriva eller inte skriva. Om jag lovar att hålla någonting jag får höra hemligt, så blir det mycket svårt att efteråt skilja ut vad jag fått mig berättat, ifrån det jag själv tänker ut, både i samband med det men även saker som inte har med gruppen att göra. Till exempel, nu vet jag väldigt lite om era idéer, men jag vet att när vi väl börjar samtala kommer vi snart in på ämnen som tid och rymd, andra dimensioner, och så vidare. Det är frågor jag arbetat med i många år. Jag är säker på att dessa frågor tar stort utrymme i ditt system." G. nickade. "Så, du ser, om jag nu skulle avge ett tystnadslöfte, skulle jag efter vår första diskussion inte veta vad jag skulle få skriva och inte få skriva." "Men vad är dina egna funderingar om detta?" frågade G. "man ska inte tala för mycket. Vissa saker är bara till för lärjungarna." "Jag kan bara acceptera sådana villkor temporärt," sa jag. "Självklart vore det fånigt om jag direkt skulle sätta igång att skriva om det jag lär mig av dig. Men om du, i princip, inte kräver att dina idéer hålls hemliga men däremot att dom inte får föras vidare i en förvrängd form, då skulle jag kunna acceptera de förhållandena och vänta tills jag hade en större förståelse för dina idéer. En gång träffade jag på en grupp människor som var engagerade i olika vetenskapliga experiment, i stor skala. Dom gjorde ingen hemlighet av sitt arbete. Men dom hade som villkor att ingen hade rätt att tala om eller beskriva något experiment om han inte kunde utföra det själv. Innan han kunde upprepa experimentet själv måste han hålla tyst. "Det kan inte finnas en bättre formulering," sa G. "och om du håller dig till den regeln kommer frågan inte upp mer." "Finns det några villkor för att ansluta sig till din grupp?" frågade jag. "Och är en person som ansluter sig bunden till det och till dig? Med andra ord, jag vill veta om man är fri att gå, att lämna arbetet, eller måste man gå med på vissa förpliktelser? Och hur reagerar du om man inte utför sina plikter?" "Det finns inga villkor av något slag," sa G., "och det kan inte finnas några. Vår utgångspunkt är att människan inte känner sig själv, att han inte är" ( han betonade dessa ord ), "det vill säga, han är inte vad han kan eller vad han bör vara. Av denna anledning kan han inte ge några överenskommelser eller ta på sig några förpliktelser. Han kan inte besluta om någonting som rör framtiden. Idag är han en person och i morgon en annan. Han blir inte på något sätt bunden till oss och han kan när som helst lämna arbetet och gå. Det finns inga förpliktelser av något slag, inte från vår sida i relation till honom och inte från hans sida till oss. "Om han vill får han studera. Han kommer att få göra det under lång tid, och arbeta mycket med sig själv. När han har lärt sig tillräckligt, då är det en annan fråga, Han får fråga sig själv om han gillar vårt arbete eller inte. Om han vill får han arbeta med oss; om inte får han gå. Innan det händer är han fri. Om han stannar efter det kommer han kunna ta beslut eller göra upp planer för framtiden. "Till exempel, ponera detta. En situation uppstår, självklart inte, i början utan senare, när en person måste bevara en hemlighet, bara för en kort tid, om någonting han fått lära sig. Men kan en person som inte känner sig själv lova att han ska hålla det hemligt? Självklart kan han lova det, men kan han hålla det löftet? För han är inte en, det är många olika personer i honom. En av dom lovar, och tror att han vill bevara hemligheten. Men dagen efter kommer en annan i honom berätta det för sin hustru, eller till en vän över en flaska vin, eller någon smart person ställer frågor till honom på ett sätt som gör att han inte märker att han berättar allting. Slutligen kan han bli hypnotiserad, eller någon skriker åt honom på ett oväntat och skrämmande sätt, och han gör precis som den personen vill. Vilka slags förpliktelser kan en sådan man ta på sig? Nej, en sån person kan man inte ta på allvar. För att kunna bevara en hemlighet måste man känna sig själv och man måste vara. Och som människan är nu har hon långt kvar till det. "Ibland sätter vi upp temporära villkor med människor som ett test. Vanligtvis håller det inte alls länge men vi ger aldrig ut viktiga hemligheter till någon vi inte litar på så det har inte så stor betydelse. Jag menar det betyder inget för oss, däremot bryter vi förbindelsen med den personen och han förlorar chansen att lära något från oss, om det nu finns något att lära från oss. Det kan också påverka hans personliga vänner, även om dom inte väntar sig det." Jag kommer ihåg att jag i ett av mina samtal med G., under den första veckan, berättade jag om mina intentioner att återigen åka till Östern. "Är det ens värt att tänka på det? Och kan jag finna vad jag söker där?" frågade jag G. "Det är bra för att få en vilopaus, som en semester," sa G., "men det är inte värt att resa dit för det du söker. Allt det kan du hitta här." Jag förstod att han menade arbetet med honom. "Men erbjuder inte skolor på plats, så att säga, mitt i traditionerna, vissa fördelar?" frågade jag. Som svar på denna fråga berättade G. flera saker som jag inte förstod förrän långt senare.

fortsättning på nästa sida

This page hosted by Get your own Free Home Page