Ole Bull

Violiniens Mästare

Eftervärlden har ofta haft delade meningar om Ole Bulls violinspel och inte sällan betecknat det som bemängt med ett visst charlataneri. Att det inte var fritt fran ytligt effektsökeri är nog riktigt, men att döma av samtida tillförlitliga vittnesbörd bars det också av naturlig känsla och fängslande uttrycksfullhet. Både Ludwig Spohr och Joseph Joachim gav oförbehållsamt erkännande åt hans konstnärskap även om de från kände det djupare förståelse för de klassiska mästarna. Att Bull ändå inte var helt främmande för tolkningen av klassiska mästerverk framgår av att han särskilt i yngre dagar ofta hade någon av Spohrs violin konserter på sina program och även uppträdde som kammarmusikspelare. Beethovens stora Kreutzersonat framförde han f.ö. i Leipzig (vid en Gewandhauskonsert) och London, med Felix Mendelsohn och Franz Liszt som respektive partner vid flygeln. I stort sett var dock Bulls repertoar påtagligt ensidig, och under hela sin långa konstnärsbana spe lade han huvudsakligen egna kompositioner samt en och annan av Paganini, t.ex. dennes violinkonserter, variationerna Nel cor piu non mi sento och Häxdansen. Då han sista gången lät höra sig i Stockholm hösten I875, vid tre konserter under Ludvig Normans ledning, bestod hans program av Allegro ur Paganinis h-mollviolinkonsert, Bulls A-durkonsert, hans Siciliano och Tarantella, Polacca guerriera, fantasien Näktergalen och Et Saeterbesög, vari Saeterjentans söndag förekommer. Det är ett intressant faktum att denna melodi ursprungligen var skriven i 2/4- delstakt, som frihetsmarsch till den 17 maj I850, men sedermera rytmiskt ändrades av tonsättaren och erhöll sin nuvarande gestalt.

Det förunnades Ole Bull att få dö i sitt älskade Norge, i hemstaden Bergen. Vid sin jordfästning hedrades den bortgångne konungsligt. I sin minnesruna över honom i Illustrert Tidende skrev Björnstjerne Björnson att "Ole Bulls historia är ett genis historia, men den är också ett blad av var egen unga kulturs historia. Och därför är Ole Bulls namn odödligt i Norge." Ole Bull blev 70 år gammal. Så sent som 50 år efter hans död skrev den danske författaren Chr. Aarvig att "om man mot bakgrund av Ole Bulls saga ser den utveckling som fram till vår tid försiggått i Norge, växer hans betydelse långt ut över gränsen för hans speciella fält - violinens. Sagan blev verklighet, den gav nationen självtillit, mod och krafter. Bull var Ijusbringaren, han blev gnistan som tände fäderneslandets självmedvetande. Även den övriga världen kan ta lärdom av hans okuvliga viljekraft och orubbliga tro på sig själv."

Mer! 1 2 3 4 5 6

Biografier
Mästare
Violinmusik