Eldorado

Mottot: Oj, vad bra det vore att känna sig hemma i fosterlandet;

Och inte dela bostad med lögnen

Jag vet att det är många som är avundsjuka på mig, för att jag "lever" i ett land vars namn är Eldorado. Avundsjukan har sin grund p.g.a att den här platsen verkligen är världens mest efterlängtade. Det är också förklaringen på det att alla vill ockupera och underkuva det här oerhört fredliga och väldigt duktiga arbetarfolk. Ja, varför inte, när där växer guldäpplen på träden och när en individ från urbefolkningen spottar på marken, förvandlas jorden till riktiga diamanter som efter en oväsentlig slipning och behandling kan säljas för dyra pengar.

Människorna där är alla födda till genier. Alla vet allt om den andre, och om dem talar de modigt ut, om de blir beordrade att göra det. Exempelvis om de främmande kan vi säga rent ut att de är fascister och terrorister, proppfulla med fel och brister och saknar riktig demokrati i deras länder. För att undvika monotoni och repetition, hittar den kloka och framåtblickande ledningen alltid nyare och nyare fiender. I Eldorado praktiserar vi självkritiken också, eftersom vår television vareviga dag påminner folket - genom att visa ruinerna-, för att komma ihåg hur mycket vi skulle kunnat rädda, om vi svarat "ja" på folkomröstning och om vi inte skulle jagat iväg Gonzales och OSSE observatörerna. Vi har drivit bort dom som om de vore skabbiga hundar, bara därför att för oss kan bara våra vitryska, ryska och ukrainska bröder/vänner säga vad som är rätt och vad vi ska göra. Historien kommer snart att bevisa att vi har valt den bästa möjliga varianten av de många sökande. Efter unionen kommer vi att erhålla en ännu större självständighet och ledande roll i världen.

I Eldorado måste vi fira allt, vi måste påminnas om allting som någon gång har skett i historien på den här heliga marken. Och just därför har vi ännu fler som är avundsjuka på oss. Vi firar de förbannade och heliga regimernas forntida helgdagar, vi håller alla möjliga religioners och sekters helgdagar. Det finns så många helgdagar att det är ytterst svårt att hitta någon dag i almanackan där man skulle kunna arbeta. I slutet av förra veckan firade armén infanteriets dag. Med ett verkligen pompigt galasammanträde där våra generaler överlämnade medaljer och utmärkelser, påmindes de om den här stora helgen. Naturligtvis, var det endast de närvarande och inbjudna som fick utmärkelser, men ingen blev ledsen för det.

Om den här stora händelsen skickades ett hederstelegram till det högsta befälhavaren, som tyvärr personligen inte kunde närvara p.g.a. att de otaliga ceremonier omkring bro-och fabriks invigningar samt överlämnandet av ombyggda vägar, tar hela hans fritid och han har inte ens tid för att äta lunch. Just därför har han ingen tid för utlandsresor och därför tar han inte emot andra länders stadsöverhuvuden heller. Efter utdelningen av utmärkelserna , kom en av generalerna modigt fram till mikrofonen och med grymma ord repeterade han det som vi hittills hört åtminstone sexhundratjugoåtta gånger: " Vi kan tacka vår självständighet, välstånd, all ordning och reda, samt världens uppskattning till arméns hjältemodiga uthärdighet och modighet, därför att om inte dessa redliga soldater slagit ut världens starkaste flygvapen, skulle än idag främmande soldater promenera fram och tillbaka i Kosovo! Vi talar om usla, odugliga legosoldater som inte ens själva skulle kunna försvara sig. Idag känner vi fi alla på vårt eget skinn, vad det egentligen skulle betyda att leva i ett sådant land som Eldorado och vad det betydde för vårt land när VÅR överbefälhavares outsägligt stora taktikkänsla och klokhet tvingade den armé som vi hittills trott varit världens starkaste på knä i Kumanovo".

Naturligtvis sade generalen som ledde den här ceremonin mycket mer, men med det här högstämda citatet är det tillräckligt för idag, hellre fortsätter jag med mina egna ord, så blir livet i Eldorado mer kännbart.

Jag har många gången erfarit i den stora världen, att människorna bara står och stirrar oförstående, när Eldorado nämns: De förstår inte, att VI kunde slå de där usla amerikanerna, vilka anfallit oss utan några förutvarande Rambouillets, vädjanden och bönfallningar. Vid varje tillfälle berättar jag till de intresserade, att det ännu inte är slut med våra segerserier, därför att undervisningen och ombildningen av det amerikanska folket kvarstår, och att öppna deras ögon, väcka dem för att inse den stora sanningen, vilket endast VI kan visa dem: De måste lära sig mänskliga rättigheter; att de saknar demokrati, att deras president trampar och smutsar ner mattan, när han röker cigarrer, att det stora "mörkhyade minoriteterna" i Staterna är svarta därför att deras president inte låter stackarna vila sig i skuggan, de måste vara i solen t.o.m. under nätterna, att deras rättsliga institutioner styrs av politiker och att man vet deras valresultat flera månader i förväg…

Det är tur att Eldorado leds av en sådan eldoradisk människa, för vilken USA gärna skulle betala upp till 5 miljoner dollar, bara för att leda och styra dem istället. T.om. tanken förefaller sjuk; vad skulle hända med oss om han skulle lämna oss en skön dag, lämna oss på ett sådant sätt som framgångsrika fotbollstränare brukar göra: Skriva under ett kontrakt, exempelvis för amerikanerna. Det som vore ännu värre, är att föreställa sig vad som skulle ha hänt med oss om amerikanerna lyckas med deras smutsiga plan. Först och främst skulle vi ha en outhärdlig arbetslöshet i landet, fabrikerna skulle stängas, eller via svågerpolitik privatiseras, pensionärerna skulle få sina pensioner halverade med tre -fyra månaders fördröjning, på bensinstationer skulle bensinkuponger säljas i gränslösa kvantiteter, våra ungdomar skulle arbeta utomlands…

Då skulle vi inte känna till historien heller, vi skulle inte kunna gå tillbaka till det förflutna, vi skulle inte kunna återuppbygga med våra egna krafter, det skulle inte finnas nya broar, fabriker, bostäder, vägar o.s.v., och det värsta av allt: Vi skulle sakna el också. Det är nog tur att det är inte så idag, tack vare det att vi har ordnat ett referendum i god tid, och på sätt slapp vi det värsta. Och tack och lov att allt som vi har drömt om för tio år sedan , kvarstår. Alla håller sin välorganiserade position. Ingen var tvungen att gå tillbaka till skogen, alla kan fritt odla sin trädgård. Efter det här är det väldigt lätt att konstatera det att hos oss är den största dyrbarheten människan själv, eftersom vår älskade och oersättlige högste befälhavare anstränger sig för hans (människans) intresse och för att förbättra hans(människans) livskvalitet. Här är t.o.m. polisen medborgarvänlig, hos oss blev parollen en verklighet: Polisen umgås och lär känna medborgarna. När förordningen att vi ska lära känna polisen, trätt i kraft, har vårat liv radikalt förändrats. Två -tre polismän och två civilklädda detektiver besöker oss i hemmet, de dricker upp en halv liter cognac (eventuellt kaffe) värderar egendomen och lösöret i huset, de går genom familjens fotoalbum, skämtar om bilderna, säger passande anmärkningar till frugan och till flickan/dottern - på så sätt underhåller de värdarna. Även med största möjliga illviljan kan inte vi hitta någon invändning i den här ädla aktionen, speciellt när det är vi som ruttnar av tristhet i Eldorado. I denna aktionen är det mest finaste att de håller sig strängt till flexibiliteten och överraskningsprincipen, säkert därför att medborgarna inte ska tröttna på de här förnämliga aktionerna i förtid. Till exempel igår, satt jag i min bil helt aningslöst (satt därför att jag ännu inte kan åka med dessa bensinkuponger) när en polisman kom fram till mig och började umgås och bekanta sig med mig. När han bekantade sig med mina personliga uppgifter, drog han blixtsnabbt fram sin pistol och tryckte den mot min panna. Han frågade efter knark, dollar, eftersom " Ni sysslar med sådana saker"- sade han med en sådan ton, som inte tål några invändningar. Jag försökte lura den här "förnuftige" polismannen på alla möjliga sätt utan resultat, eftersom han var en polisman med utomordentligt stora erfarenheter, som han hade lärt ut och bekantat sig med i Kosovo om minoriteternas lömska hållning. Från allt det här hade jag endast så mycket nytta, att jag har lärt mig hur förstklassig medicin en kall pistolpipa är. På en gång försvann min huvudvärk som pinat mig under de senaste dagarna. Jag rekommenderar varmt till er alla: Mot plågsamma kramper i huvudet; använd kall revolverpipa!

László Sass

Översättning:

A. H.