När adam grävde och Eva spann,
Vem var väl då en adelsman

Eftersom denna artikel hänger samman med min släktforskning har jag inriktad mig mot bondesamhällets sociala grupper. Till viss del följer jag här Sten Carlssons indelning, även om jag anser att den till viss del är en effekt av hans egen samtids syn på samhället. Till allmogen fogar han de fem lägsta klasserna. Själv ser jag gärna att man bryter ut storbönder ur allmogen, och låter dem höra till en högre klass. Alla självägande bönder stod inte på samma nivå, och många hade gårdar som väl översteg lågadelns rikedomar utan att för den delen nå upp till godsstorlek. Många hade också små gårdar som knappt kunde försörja en familj.

Studiet av klasser i bondesamhället är inget muntert ämne. Den hopplöshet som fanns är svår att föreställa sig idag, och den snabba urbanisering som ägde rum under sekelskiftet jämte utvandringen till USA har sin tydliga orsak i den misär som rådde under 1800-talet. Ett bekymmer var att Sverige i och med storskiftet införde regeln att en gård inte kunde delas bland barnen, utan skulle behållas intakt. Det äldsta barnet fick därför köpa ut de yngre som fick lite kontanter, men i gengäld förlorade sin försörjningsmöjlighet. För de yngsta i barnaskaran fanns inte möjligheten att gifta till sig en gård. Var föräldragården liten blev köpesumman för liten för att ge möjlighet till köp av en egen gård. Återstod att bli torpare. Från 170 fram till sent 1800-tal är också antalet bönder med gård i Sverige konstant (245 000) medan antalet torpare ökar från inga alls till hundratusentals. Sveriges befolkningsökning hade ingenstans att ta vägen före industralismen.

Allmogen och de som bodde på landsbygden
Till allmogen hör i vardadligt tal alla de som bodde på landsbygden fram till industarliseringen, vilket var den stora majoroteten av det svenska folket. Men allmogen är en mycket hetrogen grupp som egentligen aldrig har varit socialt förenad. Tvärtom fanns det mycket stora sociala klyftor mellan storbönderna på ena sidan och torparna på andra.

En storbonde ägde oftast sin gård men kunde också vara arrendator på en större frälse- eller kyrkogård. Arrendekontrakten gick så gått som alltid i arv så det var inget knstigt med att bygga upp sin ställning på arrenden. Till denna övre klass i allmogesamhället kan också räknas stadens hantverkare, mästersmeder och officerare. Alla dessa grupper var också direkt beroende av ett eget jordbruk för sin försörjning i alla de mindre städer som fanns runt om i Sverige. Ännu under sent 1800-tal hade flertalet av Sundsvalls handverkare och köpmän egna odlingslotter och fiskerättigheter i nära anknytning till stadsgränsen. Släkten Wärling var en typisk sådan släkt.

Strax under på den sociala skalan fanns småbrukare, frälse- och kronobönder. Hit hörde också skomakare, skräddare och underofficerare. Onsered och Backa var typiska normalgårdar med en säker försörjning. Vasared var under äldre tider en mindre gård. Släkten Wasling finns här.

Under småbrukarna kommer gruppen av beroende bönder.Egentligen räknades de inte ens som bönder och de kallas också för torpare, soldater, hantverksgesäller, brukssmeder och järnarbetare. Gemensamt för de alla är att de för sin försörjning var tvungen att lita på anställning på de större gårdarna eller hos stans köpmän och hantverkare. Ofta kunde en familj inte ens hålla sig på denna nivå mer än i någon genaration innan de var sjönk längre ned på den sociala skalan och blev proletärer. Släkten Carlsson är ett bra exempel.

De proletära. De fattigaste i samhällets gemenskap. Hit hörde backstugesittare, statare, drängar, pigor arbetskarlar och sjömän. framtiden rymde sällan något ljus och de var helt beroende av andras välvilja för sin försörjning. Anställningstrygghet saknades och de var därför tvungna att acceptera vilken lön som gavs dem. Själva ordet statare betyder att mannen (övriga familjen räknades endast som bihang till mannen) fick mat och husrum som ersättning (stat) för sitt arbete. Någon lön utöver det var det knappt frågan om. Arbetskontraktet löpte på ett år, från höst till höst.

De egendomslösa. De var innhysehjon och fattighjon. Fick bo där de inhystes av socknens bönder och förväntades göra ingenting eftersom de oftast var äldre ur den proletära gruppen, eller på annat sätt oförmögna till arbete.

De utstötta. Här fanns bödlar, valackare, nattmän, hudavdragare, rackare etc. Med andra ord de som kallades tattare. De räknades inte till samhällsgemenskapen och tvingades därför att utföra det arbeta som var tabubelagt hos övriga befolkningen. Att avrätta var en typisk sådan syssla, men också allt som hade med djurkadaver att göra hörde hit. Samhället var med andra ord både beroende av de som gjorde skitjobbet och förkastade dem som tvingades göra det. Sysslorna gick oftas i arv efetrsom det var svårt för barnen att vinna erkännande hos bönderna.

Litteratur:
Sten Carlsson, Att byta samhällsklass (1972)

Till Innehållsförteckningen

Skapad av:
^{Jesper Wasling}