Minns du, jag grep dig om midjan och barmen! Natten var mörk. Minns du stjärnan som föll?
Minns du - du somnade stilla på armen
som kring din skuldra jag höll.
Ännu i sömnen du viskade sakta,
glödande varm om din rosiga kind:
Lyckan är här,
dig, endast dig har jag kär!
O, det var här på den grusade gången,
under de blommande snår av vanilj,
här, som du log åt den lustiga sången
om en förlorad mantilj!
Men när jag slutade, du, likt en Dafne,
flydde bland rosor min spejande blick,
flydde min famn,
ropande, likväl, mitt namn.
