Alla i Sverige boende har rätt att ta sig ett vapen. Det gäller män, kvinnor och barn. Några regler som förbjuder oss att ta vapen finns inte. Så självklart får man ta ett vapenvare sig man är född i Sverige eller boende här.
Det antagna vapnet ”ärvs” sedan av barnen och det är här som problemen börjar hopa sig. Första generationen är ganska oproblematisk. Självklart ska både döttrar och söner föra pappas vapen.

Redan här finns en konflikt, som den uppmärksamme läsaren säkert märkte. Jag skrev ”pappas vapen”. Mamma nämndes inte vilket beror på att heraldiken vanligen har låtit vapnets succession följa manslinjen. På 1900-talet har ordet ”vanligen” av många tolkats som att ett vapen ”endast” kan gå från far till barn.

Identifiering av individen
Vapnet är ett identifikationsmedel. Så långt är alla överens. Men vem identifierar vapnet?
Vi bortser här från vapen som bara förs av den person som antagit dem, eller av en bestämd institution eftersom de endast har en bärare. Mer intressant är det att titta på släktvapen. Då uppstår två problem. Det första är att klargöra om det är släkten eller individen som ska identifieras. Om det är individen som är det centrala krävs att varje vapen differentieras, även de adliga på samma sätt som vi har för- och efternamn. Det är en uppgift som är övermäktig heraldiken. Inte minst därför att det kräver att alla bärare är beredda att ta sitt strå till stacken. Ett system som är statiskt och där någon oberoende heraldiker tar på sig att bestämma exakt hur varje persons vapen ska se ut ät inte möjlig av flera skäl. Den andra frågan är att bestämma vad begreppet släkt egentligen är.

Fruntimmersvapen
”En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”. Det slår Harald Fleetwood fast i Svensk heraldik (1917), sid 34.
Hjälm bör inte föras på fruntimersvapen, men om så ändå sker ska det vara mannens eller mannens och kvinnans. Inte endast kvinnans hjälm.
Saknar kvinnan ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.
Den rutformiga skölden säga vara vanlig utomlands och mindre vanlig i Sverige. Hjälmen som nämns ovan förutsetts alltså sitta på en vanlig sköld och det är därför inte estetiska skäl som ligger bakom frånvaro av hjälm.