Den teoretiska heraldiken räknar endast med män. När kvinnor någon gång förekommer är det för att markera undantag från normen och inget att bry sig om. På detta sätt avviker heraldiken inte från någon annan samhällssektor i gångna tider, men liksom övriga samhället förändras är det nu dags för heraldiken att gå samma väg.

Det finns alltså många valmöjligheter till att låta sitt heraldiska mödernearv synas i sitt vapen. Den enda egentliga fallgropen som jag tycker finns är att använda sin mödernesläkts vapen enbart och utan någon förändring. Utöver det negativa i att man i så fall underlåter att använda den flexibilitet och de uttrycksmöjligheter som finns i en levande och historieberättande personlig heraldik, så gör man sig skyldig till ett brott mot den norm som utvecklat sig gradvis tydligare och tydligare nu under niohundra år. Det är den norm som säger att varje (agnatisk) släkt ska ha ett vapen som inte är förväxlingsbart med någon annans. Om man använder sin mödernesläkts vapen enbart och utan någon förändring, så blir det ju inte bara ett vapen som är förväxlingsbart med mödernesläktens, utan det är rentav identiskt med dennas.

Denna princip utmejslar sig som särskilt viktig, då det idag är mycket vanligt att barnen får moderns efternamn, antingen som ett av två efternamn (där det ena är mellannamn), eller moderns efternamn ensamt. Särskilt i fallet med adliga ätter kan detta leda till tråkiga missförstånd, om man inte anpassar heraldiken efter verkligheten. Adelskap ärvs nämligen enbart agnatiskt och genom äktenskaplig börd. Adliga individers styvbarn, eller barn och barnbarn till kvinnor som är födda adliga, är alltså inte själva adliga, även om de förvärvat adelsättens efternamn. Inte ens barn till en adelsman som enbart är sambo blir adliga.

Ett förslag till vapensuccession
En snabbguide till hur vapen enligt min mening bör föras i normalt vapenbruk är följande:
1. Individen har sin fars efternamn enbart => individen för sin fars vapen enbart.
2. Individen har sin fars efternamn och sin mors efternamn som mellannamn => individen för sin fars sköldemärke i första rummet och sin mors sköldemärke i andra rummet i en (genom klyvning, kvadrering, fyrstyckning e.dyl.) sammanställd sköld.
3. Individen har sin mors efternamn och sin fars efternamn som mellannamn => dito.
4. Individen har bytt efternamn till sin mödernesläkts, farmöderne- eller mormöderne eller någon annan ansläkts efternamn => individen gör någon förändring i ansläktens sköldemärke, alternativt sammanställer ett agnatiskt ärvt eller antaget sköldemärke med ansläktens sköldemärke.
5. Individen har antagit sin hustrus efternamn => han gör någon förändring i hustruns släkts sköldemärke för sin del, alternativt sammanställer ett agnatiskt ärvt eller antaget sköldemärke med hustruns släkts sköldemärke. (Gäller endast om individen är en man. En kvinna har alltid rätt att sammanställa sitt sköldemärke med sin [senaste] makes sköldemärke dexter i sin damvapensköld, och oberoende av om hon behållit sitt eget efternamn eller har makens.)
6. Individen har ett dubbelnamn (sådana finns från tiden före namnlagen 1982; i efter 1982 antagna ”dubbelnamn” är alltid det ena namnet ett mellannamn, som inte ärvs till nästa led) => individen för båda efternamnens (ärvda eller annars antagna) sköldemärken i en sammanställd sköld.

Valmöjligheter finns
Utöver det normala vapenbruket finns naturligtvis ytterligare valmöjligheter och uttrycksformer. I exempelvis en släktförening för samtliga ättlingar till den-eller-de vilken utgörs av medlemmar av många olika agnatiska släkter, bärande många olika släktnamn, så kan man givetvis använda den aktuella anans eller släktföreningens vapen, i det sammanhanget. Att man tillhör en släktförening genom härstamning från exempel från sin mormors farmors morfar kan dock aldrig betyda att man inte har rätt till att använda sitt agnatiska ärvda släktvapen, om man har ett sådant, eller att man i annat fall har rätt att anta ett eget vapen, om man vill.
Man ska heller inte glömma att samtliga av ens så kallade anvapen har heraldiskt värde för en själv (och att en dotters vapen därmed är relevanta för hennes efterkommande även i de fall då dessa på grund av att de inte har hennes efternamn inte har anledning att sammanställa sina sköldemärken med hennes sköldemärke). Man kan till exempel dekorera sitt anträd med dessa vapen, eller framställa sitt eget vapen tillsammans med sina anvapen. Ett exempel på detta syns i exlibriset för friherre Fredric Rudbeck (1909–2000). Hans egen sköld syns överst, varvid hans sju närmaste ansläkters sköldar är upplagda medsols i samma ordning som de får på hans anträd från höger till vänster i tredje generationen tillbaka. Anvapen i jämna generationsuppsättningar om 4, 8, 16 eller 32 syns ofta på högadliga begravningsmonument på 1600-talet, men idag lär det inte vara många som kan visa upp en sådan heraldisk extravagans.
Om man själv är den ende i sin vidare släktkrets som har antagit ett vapen kan man emellertid alltid uppmuntra till exempel sin mor att anta ett vapen, så kan man i alla fall framställa två anors vapen, som man uttrycker det. Fyra anors vapen kan man framställa om både en själv, mor, farmor och mormor har egna släktvapen – och så kan det rulla upp sig snart sagt i det oändliga bakåt.
På samma sätt rullar det upp sig i det oändliga framåt – varje individ har inom ett par generationer ättlingar som kommer att föra olika vapen, beroende på vilka agnatiska släkter de tillhör och vilket/vilka efternamn de bär.