I mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. Utövande av makt i ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom förutsätter kontrollen av det offentliga rummet. Därför blir det viktigt att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Den som inte kan utöva makt förvisas till periferin.
Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att ……

Mannen som norm
Bara ordet damvapen säger läsaren att kvinnan är ett undantag från normen. Underförstått blir mannen heraldikens rättesnöre.
Släktnamnet – en jämförelse
Det har gjorts många liknelser för att bevisa att det inte finns någon komplikation mellan könen inom heraldiken. Könen är som mötande trafik: de måste hålla sig i var sin fil för att inte krocka.
Men hur vackra dessa liknelser ändå är missar de målet. Heraldiken är ett identifikationsmärke för individen, släkten eller en korporation. De enda liknelser som finns är våra namn och våra logotyper. Eftersom logotypen endast berör korporationer och juridiska personer återstår endast att likna heraldiken vid namnet, närmast då släktnamnet.
Jag gör här en åtskillnad mellan släktnamn och efternamn där det förra är unikt för en viss grupp medan den andra är en mer allmän benämning, ex Andersson eller Lindkvist.
Släktnamn är idag skyddade av namnlagen så att ingen som ej är släkt med tidigare bärare äger rätt att anta ett unikt släktnamn. Däremot säger lagen uttryckligen, genom sin könsneutrala skrivelse, att alla oavsett kön äger rätt till släktnamnet och får därför föra det vidare. När denna lag kom 1982 var det en stor diskussion om just detta som på sikt skulle urholka släktbegreppet, men om det hörs numera inget. Självklart ska dotterdottern få heta samma sak som sonsonen om hon vill.