När nummer 51 av Vapenbilden kom ut år 2001 satte jag mitt kaffe i halsen. Nåja, det gjorde jag inte för jag visste vad som komma skulle. Jag var ju, Gubevars, medlem i Vapenbildens redaktion. Men om jag leker med tanken att jag inte satt i redaktionen utan var en vanlig läsare. Då hade jag verkligen satt kaffet i vrångstrupen.

Här får jag läsa om ett nytt förslag till lag om heraldiska vapen. Inte visste jag att vi behövde reglera vårt vapenbruk, än mindre med dessa lagar. Och denna fantastiska lagtext innehåller 40 paragrafer som antingen är fullständigt självklara (”Hjälmprydnaden består av sköldmärkets viktigaste bild eller av annat motiv.” [§3] - Ja, det är väl rätt givet att en hjälmprydnad får föreställa något) eller fullständigt uppåt väggarna (”Bärare med lägst adelsmans värdighet brukar öppen hjälm ….[§3]”). Adelsmans värdighet! Har vi verkligen kvar dessa begrepp i svensk rätt?

Författarens till texten ställer sig inte en enda gång frågan varför vi behöver en lag, än mindre vad en lag ska reglera. Till det kommer en obändig vilja att pedagogiskt förklara heraldiken vilket kletar av sig på nästan varje stycke. Inte blir det bättre för det. När dessutom en förlegad samhällssyn smyger sig in blir det riktigt trassligt, som i §27 där de två förenas: ”Antagande, förvärv och bruk av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen. Agnatisk medlem av en släkt är en på obruten manslinje härstammande manlig eller kvinnlig avkomling till släktens stamfader. ”
Att kvinnor och män numera ses som jämlikar tycks helt ha gått författaren förbi.

Författaren kan inte heller hålla sig från värdering av stil och smak. Som när §17 förklarar hur stor andel av sköldytan som ska täckas av sköldmärket – om detta är en allmän bild. Eller i §18 där han säger att ”Av varje tinktur används den maximala nyansen.”. Och i §19 ”Vapnet bör utföras i samma stil som den omgivning där det ska placeras.”
Jag ser framför mig hur polisen kliver in i mitt hem med ett domstolsutslag i handen och river ner min tavla med släktvapnet för att det är ritat i Art Deco-stil medan rummet i övrigt är inrett i minimalismens anda.

Ovanligt nog reglerar lagen också hur ansvarig myndighet (patent och registreringsverket, PRV) ska utföra sitt register och vad den sökande ska ange. Däremot finns inget angivet om vilka sanktioner som ska drabba den som bryter mot lagen inte heller vem som ska föra talan. För enligt lagen kan jag bryta mot heraldikens regler utan att göra intrång på någon annans vapenrätt. Måhända är det statsheraldikern som då rycker ut.

Det är tur för heraldiken att detta lagförslag inte nått till Riksdagen och klubbats igenom av en obetänksam församling.

Läs mer
Vapenbilden #51:2001, sid 6, 14-16