1126 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson Geoffrey på dagen så denne greve dubbades till riddare inför bröllopet. åtminstone enligt en krönika från c:a 1175. Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen.
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och landets stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid efter det att bruket kommit igång på kontinenten. Andra modetrender tog sig under samma tid mycket snabbare till Norden, men bristen på samtida dokument kan vilseleda oss.

Nya regler av ny makthavare - 1200-tal
När Magnus Ladulås omkring år 1280 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkunga-partiet. De senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd, inte minst om de som hjälpt honom till tronen 1275 och nu stod neutrala skulle överge honom och stödja hans äldre bror Valdemar som var den valde konungen.
En av åtgärderna blev att ge frälse till de män som utgjorde den militära eliten, men som stod i beroendeställning till kungahuster eller stormännen. Stormännen själva, som var en liten mycket grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan.
I samma veva skapades riksrådet vilket gav stormännen i riket en bättre kontroll över konungens maktutövning. Dessa två politiska nyheter var kungens eftergifter till stormännen för att säkra sin egen position som högste styresman över riket.

Konsolidering av styret - 1300-tal
Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1336 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också adeln i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinna frälse genom att ställa upp till vapensyn.
Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.

En union skänker oenighet - 1400-tal
Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över de tre kungarikena. Så skriver härolden, mäster Simon, om sig själv i ett brev från 1423. Under Simons era utfärdades de första vapenbreven till nykorade adelsmän; i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya adelsmän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort på 1430-talet efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.

Vasatidens maktanspråk - 1500-tal
När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering av makten. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser. Redan på 1540-talet görs de första försöken att skapa en riksförvaltning, men den fungerar inte och läggs snart ner. Landet är fortfarande, i praktiken, ett landskapsförbund.
Nya försök görs av hans söner och här blandas adeln in. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap med dubbade riddare och de två högadliga graderna greve och friherre. Det sker när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln så det krävs eftergifter från Johans sida för att vinna adeln över på sin sida. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass, den som ännu består som ett slutet stånd. Fram till 1580-talet förlorade en frälseman sina privilegier och därmed stånd om han inte ekonomiskt kunde fullgöra sina åtaganden.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen som är Sigismund.

Heraldiska effekter - nyare tiden
Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan på mitten av 1600-talet men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686 vilket gav ett förbud mot antagande av namn med orden -crona, -sköld och andra prefix som kunde ge sken av adlighet, dock blev det ingen begränsning av det heraldiska bruket.
På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik varvid flera avhandlinga skrevs. Resultatet blev att heraldiken blev ett adligt område och all ofrälse heraldik osynliggjordes, likaså all personheraldik som inte fördes av män, dvs kvinnors vapen och ämbetsvapen. Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1762. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas utan politisk debatt.
Men det stoppar inte där. Osynliggörandet bidrar under det följande seklet, 1800-talet, till att det ansågs vara heraldiken ansågs vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den andra utgåvan av Bonniers konversationslexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.