Cellen

Av
Dragonmind

David fördes genom en lång korridor kantad av gallerförsedda celler.
Han kände sig liten och utsatt när han såg några av internerna som stod och dunkade sina tennkoppar hårt mot gallret.
Ljudet från det rytmiska dunkandet ekade genom hela korridoren. Det ryckte i Davids muskler, han ville springa sin väg och gömma sig någonstans. Vakten som ledde honom måste på nått vis känt på sig vad pojken tänkte för hans grepp om Davids axel hårdnade och han väste åt honom:
”Försök inget fuffens här nu lillgrabben. För då kanske jag låter dig få en rumskompis.” Vaktens ord drog till sig en varnande blick från föreståndaren, en medelålders man vars hår redan börjat gråna och hans ögon skvallrade om att han hade sett alldeles för mycket i den här världen. Vakten lättade på sitt grepp om pojken och mumlade något om att det var bäst att skrämma brottsligheten ur småungarna redan från första början.
De svängde av ner i en annan gång, även den kantad av galler. I de celler som de nu passerade satt det några av de mest skräckinjagande män som David någonsin sett. En av dem, en stor, muskulös och slemmig sak sträckte ut handen genom gallret och försökte hugga tag i Davids jacka.
”Ge han till Black George snälla konstapeln, Black George ska vara så snäll mot det lille skithålet, ska bara knulla han till han inte kan hålla inne sitt skit längre. Det skulle du gilla va, lilla skärtgosse?”
David ryckte till och drog sig bort från mannen. Men vakten höll fast honom och vände hans ansikte mot Black George.
”Se din framtid lille skit!”
David ryggade skräckslagen tillbaka inför synen av mannen som studsade omkring inne i sin cell som en upphetsad apa, han gjorde obsena gester mot pojken utanför gallret och skrek:
”Även om jag inte får dig nu så kan vi vara säkra på att hamna i samma område efter domen. Och då ska du får suga av mig varenda morron och kväll, din lilla svartunge!”
Vakten skrattade med (och fick en mördande blick från sin chef), sedan knuffade han pojken framåt, längre ner längs korridoren, och ner en annan. Här var det mycket färre celler som var bebodda, och de flesta som satt där var mycket unga, i Davids ålder, lite äldre... och yngre. De hade nästa nåt slutet då de stannade och fängelseföreståndaren drog fram en nyckelknippa och låste upp gallerdörren. David knuffades brutalt in i cellen.
”Ligg där inne och försök kom ner på jorden igen din lille pundare.” De låste och lämnade honom ensam på det kalla betong golvet.

Han måste ha tuppat av en kort stund, han var inte säker men det kändes som det. Varje muskel i Davids kropp hade domnat bort totalt, han kände ingenting. Han lyckades kämpa sig upp i halvsittande ställning och såg sig om i sin cell.
Den gick i grått, golvet var grått, väggarna var gråa, till och med det lilla infällbara träbordet som lutades upp mot väggen var så gammalt och nött att träet såg grått ut. Annars var det kalt och sterilt. Så även den lilla toaletten ditsatt för en fånges naturliga behov. Det ljus som fanns kom från ljusröret i taket, som fröresten var trasig och en liten gallerförsedd glugg uppe vid taket.
David kämpade sig upp på fötter och stapplade fram till sängen (som var grå) och kollapsade på den. Nu kände han av sin muskler igen, men han önskade att han inte hade gjort det. Varenda kroppsdel värkte på ett förblindade sätt. Han visste redan vad som skulle stå i journalen: ”Skada genom motstånd vid arrestering.” Han fnös, ”Motstånd vid arrestering” ha! Polisbrutalitet det var vad det var. Han hade inte ens käftat med dem. När de kom hade han varit redo att följa med dem utan bråk, men de hade tydligen njutit av att spöa upp honom så gott det gick innan de slängde in honom i polisbilen.
David suckade och lyfte en värkande hand för att börja leta innanför tröjan. Ur den gömda fickan drog han fram en färdigrullad joint och en tändare.
Han stoppade cigaretten i munnen och tände den, drog ett djupt bloss och andades lättad ut. Visst, det var en svag satts i de rökare han hade fått från Tamilos, men det var bättre än inget. Han lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen. Han lände hur varje spänning och muskelvärk bara rann av honom. Även de svaga satserna ingav ett värmande behagligt rus och David lät sig svepas in i den rosa färgade dimman som spreds inne i hans hjärna.
”Är inte du lite för liten för att hålla på med sån där skit?”
Den främmande rösten slet David ur rustes skuggor, kroppen var fortfarande behagligt varm men hjärnan var nästan helt klar igen. (trodde han ja)
Han såg över korridoren bort till den motsatta cellen, där satt ägaren till rösten. Flammande rött hår och lysande gröna ögon var Davids första erfarenhet av den andre fången.
Han hickade till och undrade om kanske drogen hade varit bättre än han hade lurats att tro för grabben i den andra cellen såg ut som ett rovdjur, ett rovdjur som liknade en människa. Killen lutade sig nonchalant mot gallret och såg på David med en genomträngande blick som tydligt sa honom att det första intrycket kanske inte var bara inbillning. Han var garanterat ett vildjur,
ett vildjur som kanske hade hållits bakom galler lite för länge. Killen lade huvudet på sned och kisade mot David.
”Jag måste säga att du beter dig rejält korkat.”
”Jasså, och varför då om jag får fråga?” var det enda David kom på som motsvar. Grabben kliade sig i nacken och svarade på ett svävande sätt :
”Tja, att anklagas för droginnehav och sedan smuggla med sig ett par jointar in i fängelset är som att döda någon och sedan ta med sig det fortfarande blodiga mordvapnet in i rättssalen. Dumt! I alla fall om man vill vara säker på att åtminstone ha en liten chans att komma undan.” David svarade inte, han bara glodde på den rödhårige ynglingen som helt obesvärad fortsatte:
”Om jag var du skulle jag spola ner skiten i toaletten nu direkt innan vaktis får syn på dig. Och jag kan säga dig: Vakterna här är inte snälla mot småpojkar som du. För att vara ärlig så är de inte snälla mot någon alls.”
David stirrad på honom med öppen mun, till slut fick han ur sig:
”Spola ner det? Är du inte riktigt klok? Vet du hur mycket det här har kostat mig?!”
Ynglingen i den andra cellen grep tag i gallret med båda händerna och gled ner på huk till han kom i ögonläge med David.
”Och vet hur mycket det kommer att kosta dig om någon ser det där, eller i fall Knife får reda på det?”
David såg förskrämd upp.
”Känner du Knife?”
Främlingen skrattade.
”Klart man känner Knife, vart tror du att jag har spenderat mitt liv. Under en sten?” Han fortsatte obekymrat:
”Du kan ju alltid försöka sälja dem till någon fånge på rasten, men då är ju risken stor att det kommer ut och når en viss persons öron.”
David vände bort blicken eftersom han inte klarade av att se ynglingen i ögonen längre, han svalde och viskade:
”Du kommer väl inte säga något till honom vad? Jag menar, han kommer att bli helt förbannad om han får veta att… Han tycket inte ens om droger och om någon i hans gäng tar det så—. Snälla säg ingenting!” Hans axlar började skaka, han ville inte gråta men det var svårt att låta bli när han tänkte på Maui, eller Knife som de flesta kände honom som. Det bildades en klump i halsen på honom när han mindes allt Maui hade gjort för honom och hur arg och sårad han skulle bli om han fick veta att David återgäldade honom genom att gå emot Knifes hårdaste förbud. Med dimmig blick såg han upp på främlingen i den andra cellen, men till hans förvåning skrattade denne, inte elakt eller nått, bara som om han hade kommit på något riktigt roligt.
”Som om jag skulle kunna berätta någonting för någon när jag sitter här inne.”
Men David hörde inte det där sista, han flög upp från sin säng och kastade sig mot gallret. ”Lovar du att hålla tyst? Snälla!”
Ynglingen på andra sidan gången hämtade sig från sin skrattattack, hostade till och såg alvarligt på David.
”Jag lovar att hålla tyst, men bara om du tar och ger mig den andra majstången du har innan för skjortan och spolar ner resten.”
”Resten...hur visste du...?” Men han mötte fångens blick som i grova drag sa honom ”Inga frågor.” David svalde och tog fram pappersservetten som han lindat in jointarna i, drog ut en cigarett till, lutade sig fram för att kasta över den men så hejdade han sig.
”Hur ska jag få över den till dig utan att riskera att den rullar iväg?”
”Lilla grabben du har väl en tändare eller?”
David tog fram sin tändare och såg frågande på den andre som fortsatte:
”Bra, nu så tar du och går fram till sängen och letar längs kanterna på underlakanet, det är av linne och fransar sig alltid. Dra loss en bit tråd och bind fast majstången vid tändaren, sen är det bara att leka ’ett skepp kommer lastat’.”
”Med vad? ”
”Va? ”
”Ett skepp kommer lastat med vad?”
Den röde skrattade.
”Med maja, till mig.”
När David satte sig på huk och skulle till att skicka över tändaren och dess börda över gångens blågrå golv då den andre fången plötsligt höjde sin hand och hejdade honom. Han hade dragit fram en lite spegelskärva som han höll ut genom gallret.
”Gör dig redo... Vänta lite...vänta...vänta...nu!”
David pressade tändaren mot golvet och knuffade iväg den över den glatta ytan. Ynglingen i den andra cellen fångade lätt in den och drog snabbt tillbaka handen genom gallret. Det hela hade gått så fort att till och med David själv hade haft svårt att hänga med.
Han stirrade förundrat på sin nye bekante som i en och samma rörelse hade fångat sin muta, dragit in handen fått låss ciggen från tändaren, tänt den och dragit sitt första bloss på bara ett par sekunder. Han lät röken slingra sig upp mot taket och tittade frånvarande på den glödande ändan.
”Dåliga grejer du har. Vad är det, åtta procent uppblötta majablad och nittiotvå vanligt tobak?”
”Langaren sa att det var typ sextio procent ren marijuana i den!”
”Det tror jag inte på, högst fyrtio. Fattar inte hur de kan lyckas sätta dit dig för det här.” När han såg Davids lite snopna uppsyn lade han till:
”Man ska inte lite på langare, de kan komma upp med vad skit som helst. Jag känner en kille som sålde en hel påse hundskit till en stackars sate. Han sa att det var nån ny sorts crack och han fick vaddå, en... tusen för den. Så du är inte den förste som blir lurad.”
Han blåste ut ännu en slinga vit rök och suckade,
”Ta nu och spola ner det som är kvar annars så kommer du kanske aldrig ut härifrån även om det här knappast kan räknas till olagligt.”
David tog ut de sista tre och gick fram till toasitsen av rostfritt stål, han såg bort på den andre fången som bara gav honom en uppmuntrande nick. Han tog ett djupt andetag släppte ner de tre cigaretterna i vattnet och slängde sig på spolknappen.
Ett slurpande ljud följde, en liten virvel uppstod nere i toaletten och David såg hur hans sista sparpengar började snurra runt, runt i det smutsiga vattnet. Fortare och fortare gick det och slutade i ett sugande ljud och sedan var allt tyst.
David återvände till den smala sängen, på vägen lyfte han upp den rykande cigaretten som han lämnat kvar på golvet. Han satte den till läpparna och sög i sig röken som var det modersmjölk, han var fast besluten att njuta ända in till slutet.