Dragonmind
Produktion
Pressenterar:
MÅNLEENDET
Av
Dragonmind
Lynn Smith, sexton år, var på väg hem från en fest.
De började bli sent och hon ville komma hem så snart som möjligt eftersom hennes småsyskon var ensamma hemma.
Hon bodde inte så långt från sin Mias hus, där festen hade varit och därför beslöt hon sig för att gå.
Eftersom hon hade brottom vågade hon sig på att ta genvägen över heden.
Lynn gick försjunken i tankar men plötsligt blev hon störd av ett underligt ljud.
Hon stannade upp, vände på huvudet och såg...ingenting.
Lynn var inte ens säker på att hon verkligen hade hört någonting alls och efter en stund skakade hon bara på huvudet och fortsatte gå.
Då hördes ljudet på nytt. Lynn stannade åter upp och vände sig långsamt om.
DET hade hon hört. Det lät nästan som ett djur och det kom från vänster om henne.
Lynn försökte att lugna ner sig själv. Om och om igen sa hon sig att det inte fanns något att vara rädd för och att hon bara hade inbillat sig det. Hon tog ett djupt andetag och började gå på nytt. När hon kommit ytterligare några meter började hon känna sig lite lugnare, hon hade inte hört ljudet på en bra stund nu. Just som hon började att slappna av och till och med så smått njuta av promenaden hörde hon det för en tredje gång.
Lynn tvärstannade. Vad det än var så fanns det framför henne nu. Hon vågade inte röra sig. Hon bra stod där och stirrade ut i mörkret, väntande på varelsens nästa drag.
Hon kunde höra dess djupa andetag och den morrade. Trotts att månen gömdes bakom molnen kunde hon se djurets gula ögon lysa i mörkret.
Och då, som en blixt från klar himmel slog det henne vad djuret höll på med.
Det cirklade henne! Som ett rovdjur cirklar sitt byte. Det morrade igen och detta ljud väckte Lynn ur förtrollningen som hållit henne fast. Hon gjorde helt om och började springa.
Med ett glättigt skall följde djuret efter henne. Lynns hjärta började att slå allt snabbare, hon var jagad!
”Vänd dig inte om,” sa hon till sig själv. ”Vad du än gör; vänd dig inte om!”
Lynn hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv. Hennes ben värkte av den ovana ansträngningen och slutligen vek de sig under henne, hon snubblade till och föll.
Hon kämpade för att komma på fötter, men just som hon tagit sig upp på knä föll något tungt över henne och slog henne till marken på nytt.
Lynn rullade över på rygg och stirrade rakt in i två stora glödande ögon. Hon ville skrika men var för rädd för att få fram ett ljud. Hon blundade och väntade på attacken men den kom aldrig, djuret bara såg på henne. Lynn hörde hur den tog djupa och lugna andetag, som om den inte ens behövt anstränga sig under jakten.
Odjuret hade hela tiden vetat att hon skulle falla, den hade räknat med det och njöt av att känna hennes rädsla.
Nu väntade den bara, men på vad?
Monstret var så nära att hon kunde känna dess varma andedräkt slå mot hennes ansikte.
Då spred det sig ett milt blått sken över heden. Månen hade äntligen brutit igenom det tjocka täcket av tunga moln och nu, i ljuset från månen kunde Lynn se odjuret som jagat henne. Hon flämtade till. Det var den största varg hon någonsin hade sett. Den var lika stor som en ponny och dess muskler var så stora att skinnet sträcktes ut till bristningsgränsen över dem. Monstrets ögon lyste och dess skarpa tänder glittrade. De såg så vassa ut att hon nästan kunde känna reas bett bara genom att se på dem, Lynn rös.
Då log den, den LOG verkligen mot henne. Då förstod hon plötsligt: den hade väntat på månen, den ville att hon skulle se den. På något sett fick de en kick av hennes rädsla.
Djuret lade en stor tass över hennes strupe. Till en början kändes den bara mjuk och tung, men så kände hon plötsligt fyra vassa klor. Likt en katt fällde varelsen ut sina rakbladsvassa klor. De skar in i hennes hud och det kändes som om hjärtat skulle stanna i bröstet på henne.
Genom ett knyck med tassen slet vargen upp hennes strupe. Lynn flämtade för att få luft men lungorna fylldes bara av hennes eget blod. Hon stirrade skräckslaget på odjuret som börjat att dricka av blodet. Den lyfte på huvudet och gav henne ett grymt, blodstänkt grin innan den med ett stort hugg om hennes hals knäckte nacken på henne.
Sedan höjde den huvudet mot månen och gav ifrån sig ett långt, spöklikt tjut.
Och Lynn Smith, sexton år, var död.
Bibloteket