Produktion
Pressenterar:
Chack
Jag mönstrade nervöst min armé, smärtsamt medveten om vår motståndares erfarenhet och kunnighet. Jag lade märke till hur små och bleka mina soldater framstod jämtemot hans, och ändå var de karvade ur samma trä. Trotts det fann jag mina riddare magrare, mina torn rangligare och mina biskopar vekare än hans, för att inte tala om min general och hans gemål!
DET ÄR DITT DRAG. Mullrade han med sin djupa, ihåliga röst. Jag såg ut över det rutiga fältet bort mot hans nålstick till ögon. Han flinade mot mig, men å andra sidan kunde han inte göra mycket annat.
Jag darrade lätt på handen då jag kommenderade ut min första soldat, väl medveten om vad som stod på spel.
Jag måste erkänna att hans första drag överraskade mig lite, att ställa sin riddare så att den skyddande generalen och det utan synligt hot från mig. Vi glodde på varandra över fältet och striden fortsatte. Det måste ha dröjt timmar till vi kom till vår första långa uppehåll.
Jag hade redan planerat ett fint drag men han hade förstört all genom att flytta sin soldat så att denne stod ivägen för min biskop, och nu visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
NU FICK DU EN DEL ATT GRUBBLA PÅ.
Jag såg bort mot honom och grymtade ett svar. Min gäst syntes stött.
DU SKA VETA ATT DETTA GÖR JAG INTE FÖR VEM SOM HELST. DET ÄR SÄLLAN SOM NÅGON TVINGAR MIG TILL DET, MEN DU HAR SLUNKIT UNDAN MIG EN GÅNG FÖR MYCKET OCH DEN HÄR GÅNGEN…
”Hallå, har vi träffats förr menar du?” Jag log snett mot honom och han rätade på sig i sin fulla längd (minst två meter)
JAG HAR GÅTT LÄNGE VID DIN SIDA.
”Kunde just tro’tt.” Fnös jag till svar och återvände till spelet.
Jag vet inte hur länge vi suttit där, men nästa gång jag såg upp hade skuggorna utanför mitt fönster redan blivit långa. Där ute såg jag människor skynda på sina steg för att hinna hem innan mörkret blev totalt. Ingen vågade längre gå ute ensam om natten, varken på de breda, upplysta boulevarderna eller de små trånga gator som löpte genom staden som maskhål genom ett äpple. Jag log svagt ut mot de stackarna, om de bara visste. Om de bara visste att det de fruktade så hemskt satt inne på min inglasade balkong, drack upp mitt te och åt upp mina kakor. (Där blängde jag extra elakt på honom. Jag hade nämligen kämpat hårt med de där kakorna, han skulle bara veta vilken själskraft jag hade fått uppbåda för att inte sluka den delikata smeten och ännu hade jag inte ens fått smaka på någon av dem, bara för Honom! ) Att detta som de kände sådan ångest inför satt här, mittemot mig i en mjuk fåtölj och spelade Schack. Han flinade mot mig igen, fast som jag tidigare nämnt kunde han inte göra annat, skapt på det sätt som han var.
DÅ SKA VI SE HUR DU TAR DIG UR DETTA DÅ. Han flyttade över sin dam och slog då ut torn. Jag morrade till, det var mitt sista torn!
”Det där var inte juste!”
DET HÄR ÄR ETT SLAG MIN DAM, OCH I ETT SLAG ÄR INGET JUSTE.
Han lutade sig tillbaka i fåtöljen och strålade mot mig med sina isblå ljus till ögon. Vlad, min älskade rökgrå katt svassade nu ut på terrassen till oss och hoppade lyckligt spinnande upp i min gästs knä.
”Förrädare!” Muttrade jag till honom där han låg och njutningsfullt böjde på nacken så att min gäst skulle komma åt att klia honom i nacken och bakom öronen. Spelet fortsatte utan avbrott.
Man skulle kanske tycka att jag borde komma ihåg allt som hände den där kvällen.
Fåglarnas sång, hur stjärnorna tändes, vilken musik som spelades nere på St; Gerogs (nått 70-tals aktigt tror jag, jag är helt säker på att jag snappade upp textraden ”I’m just a sole who’s intentions are good…” men jag kunde ju ha haft den låten på hjärnan helt av mig själv i alla fall)
Jag borde minnas lukten av teets ångor, ljudet från bilarna på gatan, ja allt, alla färger allt ljus. Jag borde komma ihåg allt med en extra skärpa. Men för att vara ärlig var det som om vi suttit i vår egen lilla bubbla av glas där det bara var vi tre. Jag, han och katten naturligtvis, men inga mer. Inget annat ljud eller ljus än det som fanns där inne, i vår lilla värld. Det kanske var bäst så, jag menar det hade kanske varit mer frustrerande för mig ifall jag hade haft alla de ljud, alla de ljus och dofter som hörde livet till när jag satt där och spelade med…Honom. Det hade kanske distraherat mig för mycket om jag hört människor som skrattade och nattfåglarna som sjöng då jag satt där och spelade mitt livs viktigaste parti. Ett parti som kanske inte skulle vara så länge till.
SCHACK. Utropade min gäst glädjestrålande då han slog ut min dam och nu stod rakt framför min stackars general.
”Du store.” Jag stirrade på pjäserna, nu gällde det livet. Jag måste komma på en utväg, vad som helst!
Jag vågade inte se upp på honom, väl medveten om vad som stod och väntade i min paraplyhållare. Jag vågade inte ens låta blicken lämna brädet, det måste finnas någon väg ut!
DU KANSKE VILL SLUTA MEDAN DET FORTFARANDE ÄR ROLIGT? Jag skakade förtretat på huvudet och då såg jag min chans, min utväg, min biljett till framtiden.
”Vit biskop tar svart dam, hotet undanröjt.” Jag flinade mot honom. Vi hade båda fått utstå svåra förluster och vi hade endast få pjäser kvar. Men nu låg jag i överläge. Jag skrattade.
”Du kanske vill sluta medan det fortfarande är kul?” Han såg en smula snopen ut, det verkade som om han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till nu.
VI KANSKE KAN SPELA ETT PARTI POKER ISTÄLLET?
”Åh nej.” Svarade jag illmarigt. ”Sådant spelar man med han den andre, inte med dig. Du har lite mer klass en den klövjocken.”
Efter att ha tänkt efter en bra stund suckade min gäst och skakade på huvudet, han flyttade sin karvande riddare och spelet fortsatte. Till hans förvåning och min förtjusning hade nu spelet vänt och klockan hade inte ännu slagit tre då jag glittrande av skadeglädje flyttade min biskop och konstaterade det fantastiska:
”Schack och matt, min vän. Jag tror jag vann.”
Han skakade bara på huvudet.
JA DU MIN FLICKA, DU GAV MIG EN REJÄL MATCH DET KAN JAG LUGNT SÄGA. DEN BÄSTE KANSKE INTE VANN, MEN DEN SOM VAR MEST FÖRTJÄNT AV DET. OCH OM DU URSÄKTAR MIG SÅ MÅSTE JAG NOG GÅ NU.
”Va, nu redan? Det roliga har ju precis börjat.”
TRO DET ELLER EJ LILLA DRAKE, MEN VISSA AV OSS HAR ETT JOBB ATT SKÖTA.
Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
”Okey, men säg bara till nästa gång du behöver lite omväxling, jag kan ta en av dina rundor då. Man har väl hoppat in förr.”
Jag följde honom till dörren och hjälpte på honom hans överrock.
TACK MEN NEJ TACK, KANSKE DU KUNDE KOMMA FÖRBI EN KVÄLL SÅ KUNDE VI TA ETT PARTI HOS MIG NÅGON GÅNG? DET SKULLE VARA MYCKET TREVLIGT, DET ÄR BARA JAG, ALBERT OCH KATTERNA NUMERA.
”Glöm inte den gamle gnagaren.” log jag och räckte honom hans lie.
NEJ, DEN GAMLE GNAGAREN OCKSÅ. Höll han med. DÅSÅ, DÅ VAR JAG KLAR DÅ.
”Nähä du, du glömde din skuld.” Jag flinade mot honom. Han muttrade medan han letade igenom sina fickor och fick fram ett vackert litet snäckformat föremål.
HÄR, sade han och räckte över föremålet. DET HAR DU FÖRTJÄNAT.
Jag stängde dörren. Där utanför kunde jag höra trampet av hovar mot betonggolvet, ett ensamt gnäggande ekade genom trapphuset. Jag slöt handen skyddande om det lilla föremålet och var väl medveten om att det inte var sista gången jag såg honom.
