"Mäktiga Eld! Mäktiga Himmelseld! Skänk mig En Mäktig Beskyddare vars like ingen dödlig skådat!"

En våldsam blixt och en knall blev svaret. En vindpinad tall i närheten splittrades av den himmelska ljungelden. Flickan vacklade till och fick en vision av ett vilddjur så vidunderligt att hon för ett ögonblick förlorade medvetandet.

TORPAHÄXANS DOTTER
Den ensamma flickan på berget hette Anna. Mer känd som torpahäxans dotter. Händelsen sägs ha utspelat sig i början av sextonhundratalet och platsen var troligen Tiveden. Anna bör ha varit omkring sexton år.

Annas moder hette Lova, och ägde ett litet men välskött torp inramat av blåklockor och vildrosor i utkanten av den milsvida urskogen. Vem som var Annas fader är okänt. Kanske var det någon av de otaliga gårdfarihandlare som vandrade land och rike runt vid den här tiden.

Vid jämförelse med många andra av traktens kvinnor, som inte ägde mer än kläderna på kroppen, var Lova relativt välbärgad, och trots att dessa kvinnor tisslade och tasslade sinsemellan, höll de sig inte för goda att söka hjälp hos Lova när deras kärleksliv behövde en knuff i rätt riktning.

Lova hade utan tvivel gåvor utöver det vanliga. Dessa gåvor överbringade hon tidigt till Anna, som blott fem år gammal kunde både läsa, skriva och rabbla förbannelser som vore hon dotter till en präst istället för till en häxa.

ANNA SÄTTER SIG I RESPEKT
En vinterdag när Anna var tolv år inträffade en tragedi. Lova hade varit på besök i grannbyn. För att snabbt återförenas med Anna genade hon över den nyfrusna sjön. Isen brast och Lova försvann i det mörka djupet. Vissa bondkvinnor menade att Lova på detta sätt fick betala för att hon inte hade varit så noga med vilken färg hennes magi hade. Anna stod nu ensam i världen.

Bland traktens bönder fanns det många som tyckte att de var synd och skam att en dotter till en trollkona skulle vara ägare till ett så fint torp. Bland dem som ville åt torpet fanns några riktigt fula fiskar som var beredda att gå mycket långt för att nå sitt mål.

Jakten på torpet fick dock ett raskt slut en juldagsmorgon några år senare, då självaste prästen, på väg hem från ett nattligt supargille med storbönderna, fick en ingivelse att ta vägen förbi Anna. Han hade beslutat sig för att övertala henne att inte gå i sin moders fotspår och bli en häxa, utan istället göra bot och bättring och söka syndernas förlåtelse. Denna förlåtelse kunde prästen ordna på momangen - allt Anna behövde göra var att skriva över torpet på prästen. Anna vägrade naturligtvis, och i ilskan över att bli avspisad hade den berusade prästen sparkat till en av Annas älskade kaniner så hårt att den dog.

Ingen vet exakt vad som hände, men själv påstod prästen att han varje natt därefter attackerades av ett fruktansvärt spökdjur. Det var stort och gyllenrött med fladdrande man, jättelika klor och en stor dreglande käft med sylvassa betar. Varje natt kom odjuret in i hans drömmar och slet honom i stycken. Prästen kunde snart känna bestens närvaro även i vaket tillstånd och ibland även höra dess fruktansvärda rytande. Det låg en doft av vildjur över prästgården. Till sist var prästen så utmattad av skräck och brist på sömn att han var mer död än levande. Hela församlingen kunde följa hans förfall. Tydligen hjälpte inga böner, för till sist sökte han upp Anna och bad om förlåtelse. Visionerna upphörde samma natt.

Efter detta vågade ingen försöka stjäla Annas egendom.

ANNAS ÅTERKOMST
För några år sedan tillbringade medlemmar av vårt ockulta sällskap en härlig vecka i den vilda och vackra naturen runt sjön Unden. Vi levde på det skogen hade att erbjuda. Sista dagen, på väg ut ur skogen, knackade vi dock på i ett litet torp för att köpa lite mjölk. Någonting vi hade längtat efter.

Torpet låg vackert inbäddat bland vildrosor och blåklockor. Kvinnan som öppnade var mycket vänlig. Det var som om vi var väntade. Efter att ha blivit undfägnade med både mjölk, kaffe och nybakade bullar frågade kvinnan vad vi gjorde i trakten. Vi förklarade att vi stundom sökte oss ut i naturen för att leva vildmarksliv och utföra vissa magiska ritualer. Det glimtade till av intresse i kvinnans ögon och hon började ställa frågor om vår ockulta verksamhet. Vi besvarade dem så gott vi kunde, men efter ett tag blev frågorna väldigt svåra. Vi insåg att denna kvinna hade en betydligt större ockult kunskap än hon ville låtsas om. Vi måste ha sett fundersamma ut, för plötsligt log kvinnan och sade: "Jag har väntat på er!"

UPPDRAGET
Kvinnan berättade att en häxa vid namn Anna Lovasdotter hade kommit till henne under "Alla själars natt" - natten då slöjan mellan världarna är som allra tunnast. Anna hade sagt att kvinnan snart skulle få ett tecken som skulle leda henne till Annas dolda hemligheter.

"En vecka senare blev det ett fruktansvärt oväder. Blåsten antog ren stormstyrka och trots att det var sent på hösten slog plötsligt blixten ned i den gamla eken utanför huset. Dagen efter såg jag till min förvåning att själva trädet var oskadat, men i en hålighet - som jag lustigt nog aldrig sett tidigare - fann jag ett gammalt skrin."

"Skrinet innehöll några gulnade dokument med mystiska symboler och runtecken. Jag förstod inte innebörden av dessa, men kände intuitivt att jag inte borde avslöja mitt fynd för någon. Samma natt kom Anna tillbaka. Hon uppmanade mig att studera symbolerna och nedteckna det som hon dikterade."

Detta hade pågått i nio dagar och nio nätter. Slutligen hade Anna bett kvinnan att kopiera tecknen och därefter bränna de gamla dokumenten. Kvinnan skulle endast behålla sina egna anteckningar. Därefter hade Anna försvunnit.

Natten till idag hade Anna dock uppenbarat sig på nytt och varslat kvinnan om vårt besök. Vårt sällskap var utvalda att sprida hennes kunskap i vidare kretsar.

KVINNANS ANTECKNINGAR
Kvinnan visade oss sina anteckningar. Vi fann dem mycket intressanta. Jag skulle dock fara med osanning om jag påstod att vi svalde dem okritiskt. En del av Annas magiska ritualer påminde lite väl mycket om dem som återfinns i vissa moderna wiccaböcker. Och varför hade kvinnan blivit uppmanad att förstöra de gamla dokumenten? När vi påpekade detta log kvinnan lite generat och medgav att hon hade försökt göra vissa av Annas uppgifter mer begripliga med hjälp av några skrifter om wicca som hon inhandlat.

Att kvinnan var tvungen att bränna de gamla dokumenten, hade Anna förklarat med att det vilade en förbannelse över dem, som blott kunde utplånas av eld. Detta var nödvändigt för att inte kvinnan eller någon annan skulle råka illa ut.

Vi tyckte nog kvinnans förklaring lät en smula krystad, men eftersom hon hade varit så vänlig och dessutom bad oss så innerligt att ta väl vara på anteckningarna och använda dem om vi kunde, tog vi dem med oss hem till Stockholm.

Vi har fram till idag studerat dem mycket noggrant och vi försöker fortfarande utröna vad Anna egentligen menade med vissa av de magiska ting hon dikterade.

Vi har alltså ännu inte fått grepp om allt, och förmodligen har vi också blandat ihop ett och annat, men vi anser trots detta att materialet är så intressant att vi - i moderniserad form - använder det som grundläggande studiematerial inom Hexcraft.

Det bör tilläggas att vi under arbetet med redigeringen av anteckningarna naturligtvis sökte kvinnan för att erhålla kompletterande uppgifter. Vi måste dock skam till sägandes erkänna att vi inte lyckades hitta vare sig henne eller torpet.

Detta är ett mysterium och skänker en drömliknade känsla åt hela vår upplevelse. Det är tur att vi har anteckningarna, för utan dem skulle vi nog misstänka att vi varit utsatta för en kollektiv illusion orsakad av svampförgiftning eller ojästa bär.

SANT ELLER OSANT?
Säkert kommer en del självutnämnda experter att fnysa åt oss och kalla oss godtrogna, men det är någonting som vi får leva med.

Vi måste dock i ärlighetens namn ge våra kritiker rätt på den punkten att vi inte har lyckats finna några entydiga bevis på att Anna verkligen har existerat. Inte heller har vi funnit några belägg för att Anna fanns bland de olyckliga män och kvinnor som mördades av dåtidens etablissemang under häxprocesserna.

Innebär detta att kvinnan i torpet hittade på alltsammans? Och om hon nu gjorde detta - gör detta automatiskt anteckningarna värdelösa? Var hon i själva verket Anna Lovasdotter? Var alltsammans en illusion? Återuppväckte vi NÅGOT när vi gjorde våra ritualer i skogen? Frågorna hopar sig.

Det vi dock finner mest intressant är att Anna samarbetade med samma väsenden som vårt sällskap samarbetar med idag - ett samarbete vi trodde oss vara ensamma om.

Idag tycker vi oss inte längre ha någon anledning att forska vidare efter Annas ursprung. Det väsentliga är nämligen att Annas magi fungerar för alla dem som har den rätta viljan därtill, och oavsett Anna, torpahäxans dotter, har existerat eller inte på det materiella planet, så lever hon nu - på astralplanet. Och ju fler som tänker på henne, som den första vildhäxan, ju mer blir hon också en del av vår materiella verklighet.

---

Copyright © 1998-2005 The Panthera System of Hexcraft.
All rights reserved.