Ytterst få företeelser förblir genuina efter att ha exporterats. De förvrängs, urvattnas och stagnerar när de mer eller mindre medvetet anpassas till det nya fosterlandet. Och talar vi om Sverige blir de uppblandade med typiskt svenska egenskaper typ avundsjuka, småaktighet, missunnsamhet och brist på äkta självförtroende.

Det hela blir "pseudo", "plastic" och - på det teoretiska planet - hysteriskt renlärigt.

När svenska ungdomar börjar syssla med - för svenska förhållanden - mer udda ting, så är det sällan själva utövandet av Konsten som är det viktigaste, utan mer att få omvärlden att tro - via diverse attribut - att man är en seriös utövare av densamma. Dessa attribut - musik, kläder, smink etc. är dock sällan adekvata, och präglas ofta av en kommersiell styrning.

Många unga häxor och magiker, har en obalanserad auktoritetstro och är inte sällan - ofta omedvetet - starkt påverkade av nuvarande subjektiva samhällsvärderingar. De tar dessa värderingar med sig in i den "alternativa" rörelse de valt att tillhöra, varpå resultatet blir - något tillspetsat - att dagens wicca- och häxmöten främst blir politiskt korrekta sammankomster styrda av blågröna miljöpartister.

Eftersom man ännu inte frigjort sig från vare sig sitt klasstillhörighetskomplex eller dåliga självförtroende, låter man sig ofta imponeras av den kylige teoretikerns akademiska överlägsenhet. Att inte känna stolthet för - eller hämta sin glädje, trygghet och inspiration ur - den egna myllan, innebär dock alltid en risk för nedvärdering och förkastelse av den personliga innovationsförmågan till förmån för trist kalendertuggande och spefullt uppträdande. Den en gång så frejdige fritänkaren har förvandlats till en knastertorr besserwisser och petimäter.

Ulf Lundell slog onekligen huvudet på spiken när han konstaterade: "Alla musikjournalister är misslyckade rockmusiker."

Naturligtvis kan en väl vårdad tradition vara en synnerligen värdefull "dyrbar pärla" för sin utövare. Inte minst Qabalah är ju en dylik. Det är dock inte lika trevligt, när en utövare av en viss "path" försöker övertyga både sig själv och andra att magi är en stereotyp och rigid konstart, vilken endast fungerar ifall man är en så kallad initierad.

Utan tvekan medför en klassisk initiering att man kommer i åtnjutande av vissa hemligheter. De flesta av dessa hemligheter ingår dock numera i den exoteriska floran, och finns att studera på egen hand för den som så önskar. Likaså går det utmärkt att - via direktlinje - kommunicera med gudar, gudinnor och väsenden.

Den egna genialiteten, skaparkraften och föreställningsförmågan är givetvis minst lika viktigt som valet av tradition, även om det naturligvis inte behöver innebära någon motsättning.

Absolut dödsmedvetande, sinnessjukdom, smärta, skräck, hat och sorg, är "måsten" för en avancerad magisk utveckling. Dessa "måsten" bör dock inte sammanblandas med de puerila "hemskheter", som är så populära bland ungdomliga effektsökare, vilka aldrig upplevt vare sig äkta sinnesjukdom, skräck eller ångest. Den som upplevt dessa ting leker inte gärna med dem. Icke desto mindre är de oerhört värdefulla för magiska framsteg. Att hålla det inre mörkret och iskylan i schack via en liten stråle balanserande ljus är en uppgift värdig sin man och kvinna.

Den balanserande gåva man erhåller, efter en äkta initiering, det vill säga en äkta upplevelse och inte en regisserad pseudo-dito - är en ökad möjlighet att genomdriva sin vilja - med eller utan magi.

Det är också nödvändigt att kunna utplåna gränserna mellan överjag, dagsmedvetande och undermedvetande, så att dessa vid behov fungerar som en friktionsfri enhet. Ett användbart magiskt system eller en enskild ritual kan skapas med hjälp av vilken fantasi eller påhitt som helst, så länge de olika planen av medvetande harmonierar.

Det magiska resultatet är ett barn av absolut tro och absolut vilja. Oavsett metod. Oavsett system. Oavsett Tradition.