BENG HEE WARMS UP
Ong Beng Hee, the world number 7 and number 1 seed in the Catella Swedish Squash Open in Linköping, looked every bit the favourite to win as he cruised through to the semi finals tonight...
Linköping eagerly awaits the semi finals between Ong Beng Hee and Graham Ryding followed by John Williams against Olli Tuominen – they won’t be disappointed!
...The evening was rounded off perfectly when Fredrik (the event's organizer) introduced tennis legend Stefan Edberg to the crowd. Stefan now plays league squash in Stockholm and is apparently still pretty handy with his volleys! He admired the athleticism and fitness of the players on show at the tournament and must have been impressed with the tough but fair way the players treat each other on court.
...
Spurred by the article, I searched the web and found these results of squash league posted on the web, apparently results of last year (2001) (http://www.squash.se/serie0102/resdiv1syd01-02.htm):
Resultat div 1 Södra ... 17 november -01 Växjö SK - SK Triangeln 2 3-0 Johan Myhrberg - Tobias Tuunanen 9-7 9-7 9-4 Torbjörn Fransson - Christoffer Allard 8-10 9-0 7-9 9-3 9-2 Stefan Edberg - Henrik Eriksson 9-5 9-0 9-2 ... 17 november -01 Växjö SK - Malmö SRC 2 1-2 Johan Myhrberg - Sebastian Victor 10-9 9-7 2-9 5-9 7-9 Torbjörn Fransson - Gustav Detter 7-9 10-8 3-9 9-10 Stefan Edberg - Jacob Mattsson 9-0 9-1 9-2 ...Stefan's scores look pretty good to me - although I know absolutely nothing about squash ;-) they look like straight-set slaughters to me - something on the par of 6-1, 6-2, 6-1 in a 5-set tennis match, I guess.
Stefan Edberg i nya kläder
Pappa, globetrotter, affärsman:
"Ständig semester är inget för mig"
Tennispensionär Stefan Edberg njuter av livet och papparollen, men drömmer inte om ständig semester, fast han skulle ha råd. - Jag vill att det jag gör ska kännas meningsfullt.
Text: Sten Feldreich
et har gått två år sedan Stefan Edberg,hyllad och rörd till tårar avpubliken i Kungliga Tennishallen, satte punkt för sin lysande tenniskarriär.
Femton års intensivt flackande mellan olika turneringar, hotellrum och tidzoner var över.
Som tennispensionär med drygt 20 miljoner dollar i inspelade prispengar var han fri att göra vad han ville.
– Den stora grejen var att slippa den press och prestationsångest som alla toppidrottsmän säkert känner. Både från sig själv och omgivningen. Nu kunde jag släppa på trycket, både fysiskt och psykiskt.
– Förut gick jag på femmans växel hela tiden, året om. Att kunna växla ner till trean ibland, utan att det gjorde något, kändes som en stor lättnad, säger Stefan som fyller 33 i januari.
Stefan nämner inget om att lägga växeln i friläge och bara rulla fram på tomgång genom livet, vilket borde framstå som ett frestande alternativ.
– Och bara spela golf och alltid ha semester? Nej, fy f-n så tråkigt, det är inget för mig. Jag har ett behov av att göra meningsfulla saker, annars mår jag dåligt.
Att slå sig till ro är inte aktuellt så länge barnen Emelie, 5, och sonen Christopher 1,5 är små. Barnen tar sin beskärda del, och Stefan trivs i papparollen.
– Jag uppskattar verkligen att kunna vara med mina barn. Emelie har just börjat skolan, och Christopher 1, 5 gillar att gå med mig till lekparken och träffa kamrater. Det är full fart.
Familjen Edberg bor i en lägenhet i Kensington, en av de mer exklusiva delarna av centrala London. Hur stor lägenheten är vill Stefan inte gå in på. Han är mån om sin och familjens integritet. Han svarar artigt:
– Det är en fin lägenhet som passar våra behov, men det är ingen jättelägenhet. Ju fler rum man har desto mer får man att städa, som jag brukar säga.
rå samma sätt resonerar Stefan när det gäller bilar. I garaget trängs inte tretton Lamborghinis.
–Nej, nej det räcker med en bil. Vi har en Mercedes kombi E 320.
Stefan Edberg har växlat ner, har karriären bakom sig, och är numera pappaledig. Men någonstans anar man att han kommer att ta ny fart mot nya mål.
– Min femtonåriga tenniskarriär är jag stolt över, den kan ingen ta ifrån mig. Men femton år är förhoppningsvis en ganska kort tid av mitt liv och jag tänker inte slå mig till ro med det.
– Jag är privilegierad, jag behöver inte jobba för min försörjning. Men jag tycker om att arbeta, tycker om att vara organiserad. Vad jag kommer att ägna mig åt vet jag inte, det finns olika alternativ att välja bland.
– Det jag gör vill jag göra bra. Jag behöver inte bli bäst, men jag vill vara bra.
rDrivkraften att prestera finns där. Varför arbeta, när man har råd att ägna sig åt någon hobby på heltid? Släppa loss någon okänd sida som fått stå tillbaka för tennisen. Kanske måla, studera, sjunga, snickra, skruva med bilar...
– Nej, det lockar inte mig. Jag är dessutom helt opraktisk.
Varifrån kommer den strävsamma sidan av din personlighet?
– Var och en formar sin egen personlighet. Men jag tror att omgivningen under uppväxten har mycket stor betydelse för hur man blir som människa, vilka principer och värderingar man får osv. I mitt fall har jag nog tagit mycket intryck av mina föräldrar, min tränare och mina lärare i skolan. Medan Stefan funderar på vad han ska satsa på, har han vissa fasta sponsorsuppdrag för Adidas och rackettillverkaren Wilson, – märken som Stefan haft kontrakt med under hela proffskarriären. Dessutom lägger Stefan ner aktivt arbete på turneringen Stockholm Open, där han sitter med i tävlingsutskottet. Han är också ordförande i "Stefan Edbergs Stiftelse", som han på eget initiativ startade när han lade av. Stiftelsen stöder lovande tennisspelare och svensk ungdomstennis på olika sätt. Stefan driver aktivt arbetet i styrelsen.
– När jag bestämde mig för att hoppa av skolan och satsa på tennisen var det en chansning, en chansning som gick hem. Man måste våga ta chanser, men det är viktigt att ha något att falla tillbaka på. Det är trots allt inte alla som lyckas.
Intresset att förvalta pengar har kommit naturligt till Stefan i takt med att prispengarna runnit in. På samma sätt som han föredrog att boka flygbiljetter och hotellrum själv – utan en massa hjälpredor – under proffsåren ("det blir bäst så"), vill han ha egen koll på sina tillgångar.
– Det finns gott om exempel på idrottsmän som haft en förmögenhet som sedan bara försvunnit på ett eller annat sätt. Sådant vill inte jag råka ut för. Varje dag sitter Stefan Edberg i sitt arbetsrum och ägnar ett par, tre timmar åt att följa upp sina placeringar.
– Jag ser till att hålla mig informerad. Ju mer jag lär mig desto mer fascinerande framstår ekonomi.
Den internationella atmosfären och storleken på London passar Stefan och hustru Anette.
– London är så stort att går det att vara anonym på ett annat sätt än i Sverige, säger Stefan, som kan röra sig obehindrat på gatorna.
– Men det gäller att vara i rörelse. Blir man stillastående är det lätt att folk känner igen en. Det har jag väl i och för sig inget emot, och skriver gärna en autograf, men ibland kan sådant vara jobbigt om man har bråttom.
Stefan säger att han inte saknar livet i strålkastarna. Han har aldrig riktigt trivts med rollen att stå i centrum.
– Klart att man ville visa vad man hade att ge på tennisbanan, men all uppmärksamhet och dödtid vid sidan om tennisen är bara skönt att slippa. Jag är inte typen som trivs att stå mitt i en grupp och vara naturlig centralgestalt.
et är egentligen bara två saker från tenniskarriären som Stefan saknar ibland. Snacket i omklädningsrummet och känslan det innebär att vinna en stor turnering.
– Att under en intensiv vecka spela stenhårda matcher, kanske vara på vippen att slås ut flera gånger, men i slutändan ändå stå som segrare med bucklan, är en känsla som inte går att beskriva.
Känslan för tennis finns kvar och Stefan tränar två till tre gånger i veckan på Queens Court Club. Där brukar han möta Englands bästa tennisjuniorer eller vara sparring åt Englands två toppspelare Greg Rusedski och Tim Henman (rankad tia i världen). Edberg har behållit sin matchvikt och håller fortfarande hög klass.
– Jag har ett behov av att träna, annars känner jag mig inte tillfreds. Och att spela tennis är roligare nu än förut. Nu kan jag se tillbaka på min karriär och spela utan press. Jag har inget inget att bevisa längre.
Edbergs gamle antagonist Boris Becker har ju officiellt också lagt av, men dyker då och då upp i olika turneringsammanhang med mindre lyckat resultat. Stefan Edberg aktar sig för sådana inhopp.
– Jag vet vad som krävs för att hålla världsklass, och chansen att vinna en Grand Slam-turnering sedan man passerat trettio är väldigt liten. Skulle jag göra comeback blev det på veterantouren, men det är inte aktuellt.
Stefan Edberg hade bestämt i förväg att säsongen -96 skulle bli hans sista. Han kände inte samma hunger efter segrar och då är det svårt att hålla motivationen uppe, oavsett segercheckar.
– Tror att det är betydligt svårare för sådana spelare som tvingas ge upp en karriär på grund av skada. I mitt fall var det ett eget, noga övervägt beslut. Därför är jag inte frestad att börja spela igen.
En match per år brukar det dock bli. Efter Stockholm Open gör Stefan Edberg sitt enda matchframträdande för i år. Oskarhamns TK, som fyller 100 år i år, kan räkna med utsålt när Västerviksgrabben Stefan Edberg kommer på besök.
Mycket har hänt både med tennisen och Stefan Edberg sedan han slog igenom.
– Det är skillnad på att vara sexton och trettio, det ska gudarna veta, säger Stefan, idag en världsvan 32-åring med London som hemort och som talar engelska obehindrat.
Annat var det när Västervikssonen först hörde talas om sig. Världspressen ville ha reda på allt om världens bästa tennisjunior, Stefan Edberg.
På en av de första stora presskonferenserna, när Stefan vunnit sin första Grandslamtitel, Australian Open 1985, fick han frågan vad föräldrarna gjorde:
– Well, my father is a criminal... something.
Pressen drog efter andan; pappan en brottsling! De förstod inte att Stefan menade att pappa Bengt var kriminalinspektör.
Quite a diffrence!
aterialutvecklingen inom tennisen har liksom Stefans engelska utvecklat sig mycket sedan dess. Ständigt nya racketar i nya lättare och starkare material, med allt större träffyta och kraft. Spelarna har också blivit större och kraftfullare. I början av sin karriär tillhörde Stefan de längsta med sina 188 cm. När han slutade var han snarast av "meddellängd". Och vem är bäst?
– Världens bäste spelare heter Pete Sampras, han är mest komplett, betygssätter Stefan.
Ishockey (där favoritlaget är Leksands IF) och fotboll är två andra favoritidrotter jämte tennisen. Stefan Edberg följer guldstriden i Allsvenskan.
– Men jag föredrar engelsk fotboll. Särskilt Leeds United. Och lite Chelsea. Stefan Edberg har haft en enastående karriär. Under tio år i följd låg han på världens tiobästalista. Vad minns du särskilt när du tänker tillbaka?
– Svårt att ranka. Starka minnen är när jag vann Kalla Anka Cup -77 som 13- åring. (Samma år vann f.ö. Mats Wilander klassen för 15-åringar), när jag vann Grand Slam för juniorer 1983 (Efter att ha vunnit Franska, US Open, Wimbledon, Australian Open för juniorer). Första Daviscupsegern-84 och första Wimbledonsegern -88 är andra höjdpunkter
Namn: Stefan Edberg
Född: 19 januari 1966, i Västervik. Längd: 188. Vikt: 77 kg
Bor: i London (sedan 1987)
Gift: med Anette Edberg (den 18 april 1992 i Växjö) Två barn,
Emelie 5, Christopher 1,5.
Förste svensk sedan Björn Borg att vinna Wimbledon (1988)
Rankad etta i världen 1990 och 1991.
Bar svenska flaggan vid OS i Barcelona, 1992.
Tennis: Smash hit for Henman
Richard Evans
... More and more observers are comparing Henman with another cool customer, Stefan Edberg. The pair practised on a regular basis at the Queen’s Club before Edberg gave up his London flat to return home to Sweden last year and, in so many ways, Henman is a dark-haired replica of the blond and elegant Swede. This is especially true now that Stefanki has stopped Henman trying to blast his way out of trouble with huge first serves, urging him to concentrate on maintaining the percentage of deliveries that find their mark, just as Edberg preferred to do.
... Now (Sampras) is struggling on all surfaces and would do well to follow Stefan Edberg's lead and lay down his racket at 30.
...
It would be worse still, of course, if he ever went on the veterans' circuit. But that does not seem likely. Sampras neither needs the money nor the publicity kick. The Senior Tour is currently attempting to lure Edberg. It is to be hoped he refuses. Few retired with more grace. ...
From http://www.sacctx.com/intro.htm:
SACC (The Swedish American Chamber) Texas news: (January 18, 2002)
... SACC-USA's Entrepreneurial Day in Vaxjo, Sweden was a great success with over 400 participants including a large number of entrepreneurs from Smaland . International business profiles Ingvar Kamprad of IKEA, Jan Lindelow of IBM and Jakob Wallenberg of SE Banken plus world champs Stefan Edberg , Sven Tumba and Johnny Nilsson were part of this extraordinary event.
Wimbledon 2001 News
...but the long wait is worth it
by Deepa Shah
The first glimpse of those meandering miles of tents, sleeping bags and families shivering in the grey SW19 dawn is unforgettable.
Hundreds throng patiently by the roadside in a pilgrimage-like procession, veterans armed with foldaway chairs and hampers, amateurs with little more than an umbrella.
You haven't tapped the true magic of the world's most famous tennis tournament until you've stood in line from daybreak for six hours or more.
I experienced my first Wimbledon queue in the late Eighties with my mother and a school friend while nursing a teenage infatuation for smouldering Swede, Stefan Edberg.
We arrived at Southfields station just before 6am on the earliest train, which was rush-hour busy with hordes of fans. There was a party atmosphere on the trip, but as soon as we arrived, the solidarity instantly deteriorated into a ruthless sprint to be the first to join the queue. I assumed that, apart from several overnighters, our early start would have stood us in good stead. I couldn't be more wrong. A stroll to the toilets near the front of the queue - that almost mythical Holy Grail - was a jolting reminder of just how far back we were.
It was just as well we were well-armed, or so we thought. Our clingfilmed sandwiches, crisps, chocolate, mineral water, umbrellas and bin liner groundsheets had appeared impressive when packed at half three in the morning. In contrast, the queue veterans' foldaway chairs, flasks of tea and golfing umbrellas did seem somewhat over the top. But they had the last laugh as sporadic downpours made the ground too damp to sit on and a chilly breeze, that only tea could soothe, whipped up.
We met people from all walks of life - teenagers desperate to see Andre Agassi, American and Japanese tourists savouring a classic English summer day, patriotic masochists rooting for British hopefuls, housewives with a lingering fondness for Pat Cash, enthusiasts ogling Steffi.
A few fans came smartly dressed for the season, defiant in the face of six hours of discomfort and dubious weather. The spirit of camaraderie which had existed on the Tube was reinstated and sneaky interlopers were given short shrift.
One woman, who had queued for Wimbledon annually for 10 years, admitted she had once even passed up the chance to obtain tickets in advance because she so revelled in the queuing crusade.
The rest of us were united as 'real fans' in contempt of the hospitality 'Hoorays' with the advance tickets.
The 'them and us' gulf widened and the waiting became more unbearable the closer we got to the All England Club entrance, where the ticketed elite were now being ushered through. Fears we may fail even at this last hurdle flared, but once we'd been offered official stickers saying 'I've queued at Wimbledon', we knew we were on the home straight and eventually, in.
Worth it? Of course, but Stefan remained unaware of my devotion.
© Associated Newspapers Ltd., 22 June 2001
Terms and Conditions
This Is London
... For Cash, the Eighties were halcyon days for the game and he attained levels of interest and excitement that the current crop of stars just cannot repeat. It's not a case of wallowing in nostalgia, because Cash only retired from top-class tennis at the start of the year and is the "new boy" in the senior line-up.
He said: "The Eighties were the pinnacle of professional tennis and although you never say never, I cannot imagine another decade like that. We had the extreme talents of John McEnroe and Jimmy Connors, robots like Ivan Lendl, guys like myself, Boris Becker and Stefan Edberg.
"The top players brought flamboyance to the court, while Stefan was a real contrast being an incredibly exciting player on court and quiet and boring off it! It was a really weird decade and many of those guys are still able to play great tennis. McEnroe still gets very excited...
Guardian
Wednesday July 4, 2001
...But (Safin) also makes calls to Tony Pickard, the former coach to Stefan Edberg and Greg Rusedski, who has become a friend. "He's a very nice boy," the Englishman says of Safin. "But he's just a big kid. He's got a lot to learn." Pickard's advice is to do what Edberg did to overcome the problems in his head. "It's quite simple - turn every negative into a positive," he says...