Ge Svensson några hundra miljoner, och Svensson får fnatt.
Ger chefen fingret, köper lyxig villa i Danderyd, ett par fetmercor och varför
inte en egen golfbana.
Med Stefan Edberg är det annorlunda.
Han har miljonerna, men gör allt för att bli en Svensson.
Byter etagevåningen i London mot gård utanför Växjö, väljer bort världsstadens frestelser
mot stilla familjeliv och tennisträning i Strandbjörkshallen.
Dessutom försöker han jobba.
Inte precis som Svensson, men nästan.
Han sitter i finansbolaget Catella Capitals styrelse, har uppdrag hos sina gamla sponsorer
och hjälper till med Stockholm Open och Växjö tenniscenter. När han inte sitter vid skrivbordet och funderar över sina egna affärer, vill säga.
Är han nöjd med livet?
Han ger ett typiskt Edbergsvar:
– Förhållandevis, ja, det kan man väl säga. Det är inte helt perfekt, men nästan.
Han är inte helt lätt att få grepp om.
Det är liksom lättare att förklara hur Stefan Edberg inte är,
än vem han är.
Det är inte Edberg som iförd pannband kliver upp på scenen och
lirar rock’n’roll på Björn Borgs bröllop. Det var knappast Edberg du såg i vimlet,
med ett litet, extravagant skägg, inklämd mellan två djupa urringningar.
Och tyckte du dig skymta ett avdankat tennisproffs glida förbi i en italiensk sportbil i Båstad häromveckan, så var det definitivt inte Edberg den gången heller.
Han trivs bäst under sin småländska korkek.
På frågan om vad han gör när han är ledig kommer ännu ett typiskt Edbergsvar:
– Ja... Inte går vi på bio, och inte går vi ut och äter särskilt ofta.
Vad saknar du från London?
– Inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Det är klart, det finns ett större utbud vad gäller
nöjen och restauranger, men jag klarar mig utan det.
Uteätande var i och för sig inte Stefan Edbergs favoritsysselsättning under den aktiva tiden heller.
När Davis Cup-laget samlades för middag hade de knappt hunnit sätta sig till bords innan Edberg mumlade: ”Jaha, ska vi beställa då”.
– Han var inte inställd på kallprat, minns DC-ledaren Carl-Axel Hageskog. Han gick till restaurangen för att äta, inte för att snacka. Han var idrottsman ut i fingerspetsarna.
Han är klädd i tennisskjorta, strumpor och skor från Adidas. I handen håller han en racket från Wilson.
Precis som förr, alltså.
Även fysiskt verkar han hålla stilen.
På nära håll slås man av hur kraftigt byggd han är. Förmodligen är Stefan Edberg inte mycket slappare i kroppen än 1996 då han slog sin sista kickserve på ATP-touren.
Han håller i gång med tre tennispass i veckan och någon timme squash.
– Så länge jag får dirigera bollarna kan jag fortfarande spela bra. Jag kan inte spela på elitnivå,
men stundtals hyfsat på träning.
Sanningen är att han fortfarande håller måttet jämfört med spelare
som Magnus Larsson och Andreas Vinciguerra. Edberg har slagit båda i enstaka uppvisningsmatcher.
Känslan i volleyn finns kvar.
– Ja, bara jag kommer till bollen. Det är hemligheten... att ta sig dit. Nä, jag har hållit formen förvånansvärt sen jag slutade.
Varför spelar du inte på veterantouren?
– Det är rätt skönt att klippa banden. Tennisen har tidigare alltid varit i fokus i mitt liv. Om jag skulle spela på veterantouren skulle jag vilja gå in med bra förutsättningar.
Med andra ord: Han är inte typen som skulle se det som betald semester med kändismingel och fri sprit.
– Det är en speciell typ av liv. Ett liv där du är mycket i fokus. Jag tror jag haft lättare än de flesta att klippa banden, för jag är inte en person som trivs med att stå mitt i rummet. Jag håller mig gärna i bakgrunden.
När började du fundera på vad du skulle göra efter tennisen?
– Det kom i slutet av karriären. Jag visste att när man är runt 30... det är ungefär vad kroppen klarar av. Men det krävdes lite förberedelser och planering för vad jag skulle syssla med. Du måste hitta något som intresserar dig. Att bara glassa runt och spela golf och gå på partaj, det håller inte i längden.
När han för två år sen flyttade hem till Småland var det för att gå ”back to basics”, som han uttrycker det.
Tillbaka till rötterna, till tryggheten.
– Det gäller att hitta en balans i livet. Om man är van vid att jobba hårt tror jag inte det är bra att sluta tvärt. Om du jobbar mycket värdesätter du fritiden.
Under din karriär beskrevs du som en skicklig spelare, men samtidigt som en tråkig svärmorsdröm.
– Ja, jag är ju inte det medierna söker i dag. Att vara normal och göra ett bra jobb är helt ointressant i dag. Jag tror det är svårare att vara idrottsstjärna i dag, dels ska du vara duktig på det du gör, dels ska du se till att skapa en viss image.
– Jag har väl hållit min stil genom åren, jag har inte försökt vara någon annan. Jag har varit mig själv. Jag är väl en tråkig person, men det är en del av mig.
Stämmer bilden som gavs av dig?
– Ja, man vet ju hur det var att se sig själv på tv. I alla fall i början. Man gick och gnällde och såg allmänt tråkig ut på banan. Men jag jobbade med det och förbättrade det förhoppningsvis.
– Sen tror jag kanske att man vinner respekt i längden. Man får kanske inte uppskattning från början, men på sikt har det blivit en mer positiv än negativ bild.
Det är sällan man sett dig ilskna till?
– Nä, det gäller både på och utanför banan. Men viss frustration blir det ju även på banan, även om man inte visar det utåt.
När blir du arg?
– Det är väldigt, väldigt sällan. Det skulle vara något
väldigt uppenbart i så fall. När vissa människor gör långt
ifrån sitt bästa eller fuskar. Det kan man väl bli...
irriterad på.
Irriterad?
– Ja, mer irriterad, om man säger så.
De som följt Stefan Edberg på nära håll talar om hans lugn och målmedvetenhet.
Om han någon gång blev irriterad var det när människor i hans omgivning inte passade tider.
Om en Davis Cup-träning skulle börja klockan nio fick de andra spelarna ofta order om att vara i hallen halv nio. Allt för att passet skulle komma i gång i tid – och för att hålla Edberg på gott humör.
Men nuförtiden är det affärsmöten lika ofta som träning i kalendern.
Efter att ha sneglat på klockan ett tag säger han:
– Jaha, jag tror det börjar dra ihop sig.
Stefan Edberg tar i hand, försvinner ut mot parkeringen och kör i väg.
Bilen? En mörkblå Volvo.