|
Hon satt längst fram i klassrummet. Det gjorde hon alltid på historiatimmarna. Hennes röda hår såg så underbart vackert och lockande ut när det var utsläppt. Jocke hajjade till när läraren plötsligt ställde en fråga till honom. -Vad var frågan? undrade han så oskyldigt som möjligt. Hela klassen började skratta och vände sig mot honom. Läraren upprepade inte frågan utan gav den till en av sina kelgrisar. Jocke återvänd till sina grublerier. Han måste göra någonting. Han kunde ju inte låta henne smita iväg bara. I dag skulle han ta mod till sig. Efter timmans slut skyndade han sig ut ur klassrummet och till sitt skåp så snabbt han kunde. Det var sista lektionen för veckan. När han lagt in historiaböckerna och packat sin väska så gick han med raska steg mot hennes skåp. Där stod hon. Han tvekade men övertygade sig snabbt om att i fall han ville få något så måste han göra något för det också. -Hej Josefin. -Hej, svarade hon aningen förvånad. -Jag tänkte bara fråga om du har lust att hitta på något med mig under helgen? Han bet sig nästan i tungan av nervositet. -Jag är redan upptagen, sade hon med ett leende gränsande till hånfullt. -Synd. Hej då. Han gick förbi henne och ut ur skolan. Knäna kändes helt kraftlösa men han visad inget utåt, det gjorde han aldrig. Så fort han kom ut tände han en cigarett och fortsatte att gå mot busshållplatsen med iskall blick och känslolöst ansiktsuttryck. Om någon nu skulle fråga honom om något eller på annat sätt störa så skulle han sparka skiten ur denna person. Som vanligt var det tomt hemma när Jocke kom från skolan. Hans föräldrar jobbade sent. Tur var det. Han kände en otroligt stark ångest och satte på lite tung och mörk musik för att "deppa". Det var inte så mycket Josefin han tänkte på utan hela alltet. Vad vvar det för nytta? När man dör så spelar det ändå ingen roll vad som hänt tidigare. Vari bestod egentligen det fega med självmord? Var det inte bara ett sätt för människor att övertyga sig om det riktiga i att själva inte ha vågat? För som sagt; i döden spelar inget längre någon roll. Telefonen ringde. Jocke spratt till och tog sig till telefonen av en ren reflex. -Joakim Wallhed, svarade ha irriterat. Det var modern som bara ville höra om han hade några planer för kvällen. Det hade han inte. Aldrig fick man vara ostörd. Det skulle vara så enkelt att visa dem. Bara ta en kniv och åka längst upp i huset. Det var säkert 30 meter. Trams! Han hade ingen fullgod anledning. Han gick ut i köket och lagade lite mat åt sig. Maten smakade inget vidare och magen kändes som ett ormbo. Han hade gjort bort sig ordentligt. Hur pinsamt skulle det inte bli i skolan på måndag. Kunde man hoppas på att Josefin inte spridit ut det till alla? ...Äh, vad brydde han sig om det. Han svettades. Dags att ställa sig på balkongen och korta sitt liv lite. När han hunnit dra fyra bloss så ringde telefonen, igen. Denna gång var det Jockes kompis Erik som undrade om han skulle hänga med ut och festa. Joakim funderade en stund och beslutade sig slutligen för att haka på. De skulle mötas om tre timmar vid bussterminalen i centrum. Han kunde alltså ta det lugnt i två och en halv timma. En sådan klassiker, supa för att glömma. Men det var vad han kände för. Han orkade inte deppa mer för tillfället. Han tog en titt i föräldrarnas barskåp: en slurk vitt vin, liten smutt whisky och så hällde han upp ett stort glas Martini rosso och satte sig i soffan. Sinnet lättade genast och han kände sig nästan väl till mods när an tömt Martiniglaset. Nu var det fortfarande två timmar kvar innan avfärd så han hämtade en burk starköl. Även den tog slut och nu kunde han inte ta mer av föräldrarna så han begav sig till affären och köpte två burkar folköl. När Joakim skulle ge sig av så var han smått instbil men inte så att det märktes utåt. Han möttes av Erik och tre andra, två killar som han träffat i berusat tillstånd några gånger och Anna som han kände något bättre. -Jag har värmt upp lite men jag behöver påfyllning snabbt, sade Jocke. Har ni något? -Självklart, grinade en av killarna, sex flaskor vin, fyra röda och två vita. -Underbart! utbrast Joakim. Vad skall du ha för en röd? -Fyrtio. Du skulle ha den direkt va? flinade grabben. -Ja tack, svarade han och hivade upp plånboken. Så fort han fått flaskan skruvad han upp korken och halsade. -Ta det lugnt, uppmanade Erik leende, klockan är bara barnet. -Jag håller mig bara flytande, log tillbaka, skruvade på korken och stoppade flaskan i innerfickan. Vart skall vi nu då? -Ut till Gulö, svarade Anna, och vi får skynda oss på bussen nu. De klev på busse och satte sig längst bak. Under färden, som varade i en dryg halvtimma, korkade alla upp var sin flaska och satt igång supandet. Ingen hade mer än hälften kvar vi ändhållplatsen. Där fanns en liten affär och i den inhandlades femton burkar folkis. Sedan fortsatte färden medelst färja i en kvart. Väl framme på Gulö hade de inte precis några större problem med att lokalisera festen. Musik och skrik hördes från en STOR villa. Det fanns ett tjugotal personer i trädgården och ännu fler i huset. -Hallå! brölade en ungdom och stegade fram till de nyanlända. Ni har dricka för er själva va? -Japp. -Det är bra, för det finns inget att bjuda på kvar. -Ingen fara, lugnade Anna. Martin, när kommer dina föräldrar hem? -Om några dagar, så oroa dig inte. Sup u för fan! skrattade Martin och blandade sig med folket. -Känner ni många här? undrade Joakim. -Jag känner bara Martin och ett par till, svarade Erik. -Jag vet inte vilka som är här men Martin är antgligen bland de få bekanta här, meddelade Anna. Vi går och sätter oss någonstans. -Du läser mina tankar, skrattade Joakim. De två killarna som de hade åkt med kände tydligen många av festdeltagarna. De var i full gång med hälsningsprocedurer. -Där borta finns en bänk, upplyste Erik och pekade bort mot husväggen. De slog sig ner på bänken och drack. -Varför dricker du så snabbt? frågade Anna, efter en stunds tystnad, vänd mot Joakim. -Dricker jag snabbt? undrade han. -Din flaska är ju nästan slut. -Jag vill glömma något, och så vill jag bli full helt enkelt för sakens skull. Erik är förövrigt också nästan färdig. -Joo, men du hade värmt upp också, fortsatte Anna med sitt förhör. Vad vill du glömma förresten? -Något. -En tjej? -Möjligtvis. -Vem då? -Här var man verkligen nyfiken! -Jag bara undrar. Du behöver ju inte svara. -Nej, det behöver jag ju inte, mumlade han och plockade upp en burk öl. Nu var det Anna som halsade ur sin vitvinsflaska. Det var tyst en god stund. -Skulle de två ha någon öl? brummade Joakim och bröt tystnaden. -Du betalade, påminde Erik, så det är väl upp till dig. Ge mig en också. -Varsågod. -Kan jag också få en? kom det från Anna. Joakim såg med förvånad min på henne och räckte henne sedan en öl. -Jag tar en sväng, sade Erik och gick in i huset. Anna och Joakim satt bredvid varandra och bälgade äl för alt vad de var värda. Det tog inte mer än någon minut förrän båda tömt sina halvllitersburkar. -Du kan det här, sludrade han. -Självklart. man har väl varit med förr. -Dags att uppsöka toaletten, deklarerade Joakim och reste sig. Det gungade ordentligt. -Jag måste ocskå på toa. Snabba dig så vaktar jag ölkassen. -Visst. Han ansträngde sig för att verka så stabil som möjligt men kroppen lydde honom inte riktigt. Han klarade av sina behov och återvände till bänken. Anna hade fått sällskap av en yngling med svårigheter att hålla avståndet från henne. -Ja, då var det avlösning, sade Joakim med hård röst och ynglingen ryckte till överraskad. Anna reste sig och gav Joakim en tacksam blick på väg mot huset. -Är det din tjej eller? sludrade den kraftigt berusade ynglingen. -Nej. Vi är goda vänner, svarade han och satte sig på mitten av bänken, så att den andre fick hoppa ut mot ena kanten. -Har du någon alkohol? frågade ynglingen och sneglade mot ölkassen. -Inte mer än vi behöver själva. -Vi? skrattade killen. Jag ser bara dig. -Nu är jag tillbaka, hit med en öl tack. Det var Erik som återvänt. Vad gör han här? utbrast han föraktfullt och gjorde en gest åt ynglingens håll som höll på att trilla av bänken. -Han stöter på Anna, svarade Joakim. -Stick härifrån fylle-Göran! uppmanade Erik. "Fylle-Göran" reste sig på vingliga ben och tog ett steg mot Erik. -Muckar du eller?! -Gå bara härifrån. Det är ingen som muckar. Göran måttade ett slag mot Eriks huvud men innan det hunnit fram så satt Eriks näve i solar plexus på attackeraren som vek sig av smärta och trillade baklänges. -Är han igång igen? suckade en storvuxen grabb som rusat fram från ingenstans. Jag tar hand om honom nu. Göran bars iväg av den store. En stund senare kom Anna tillbaka. -Nu ser du verkligen deppig ut Jocke, utbrast hon. -Allt är bara skit! Jämt och ständigt. Ingen mening med någonting. -Vad nu då? Det är inte dags att hoppa i graven än, sade Anna tröstande och gav Joakim en varm kram. -Du vet väl inte när det är dags för andra att dö, snäste han. -Ursäkta mig då! svarade hon sårad. -Äh. Joakim tog två öl ur kassen och gick och satte sig ensam vid utkanten av trädgården. Han hade suttit där en stund när han fick syn på Josefin som hängde om halsen på någon discograbb med vaxat hår och senaste modekläderna. Killen var en riktig diva, det syntes lång väg. han visade ett mycket svalt intresse för sin beundrarinna. I stället pratade han med massa andra folk. -Jaså, hördes Annas röst plötsligt, det är hon som gör dig deppig. Han svarade inte utan höjde sin öl tills den var urdrucken. -Du skulle ju glömma henne, fortsatte Anna. -Jävligt lätt du! -Fan ta dig! Här försöker man visa att man bryr sig om dig och du bara är otrevlig tillbaka... -Det är ingen som bett dig, svarade han hårt. -Jag tycker ju om dig, sade hon med hopplöshet i rösten och pressade sedan honom bakåt så att han låg på rygg med henne över sig. Innan han hunnit säga något så var hans mun redan täckt av Annas och han ville inte längre säga något alls. I stället smekte hans händer hennes rygg och bak med frenesi. -Jag vill ha dig, viskade Anna och lät sin ena hand vandra ner i hans jeans. -Vi kan inte göra det här. Hennes svar på detta blev att hon reste sig och drog upp och iväg honom, bort från festen mot stranden. Där i buskaran svettades de ostörda. Joakim slog upp ögonen och blev bländad av solen som speglades i vattnet. Han såg på Anna som sov med ett leende på läpparna och kände avsky. Han såg på klockan, den var lite över fem. Han reste sig upp och smög iväg mot färjeläget. Första färjan hade redan åkt och det var en dryg halvtimma till nästa. Han tände en cigg, satte sig på asfalten och funderade. Allting var verkligen mörkt. Hur skulle han nu göra med Anna? Tyckte han tillräckligt mycket om henne eller var det bara för att han varit onykter? Och Josefin var en förbannad, dum hora! Tänk att sjunka ner i vågorna och fylla lungorna med vattnet, det svarta, mörka vattnet. Då skulle de allt känna sig dumma och ångra varje elakhet, eller? Skulle de kanske bara tro att han varit så fulla att han trillade i? Vad fan, han sket väl i dem. Han skulle bara hem och sova! Han vaknade av att telefonen ringde och rusade upp för att ta det, men i stället stannade han vid dörren och lyssnade. Modern hade svarat och babblade på så han återvände till sängen och såg på klockan. Den visade tolv, alltså kunde han sova vidare. Nästa gång han vaknade till medvetande var vid tvåtiden och han var dödligt törstig. I köket fanns en lite lapp från föräldrarna där de meddelade att de var på middag hos bekanta. Efter att ha druckit en halvliter saft ringde han Erik. -Hallå! Vart tog du vägen? nästan skrek Erik . -Jag åkte hem med andra morgonfärjan, svarade Joakim undvikande. -Innan det då? skrattade kompisen retfullt. -Strulade lite med Anna. -Jaha ja. Vad gör vi i dag då? -Jag vet inte...har du pratat med någon? -Nja. Det kom inte fram något av intresse i vilket fall. Skall du inte ringa Anna? -Nej, svarade han bestämt. -Vi kan bestämma någonstans att ses i varje fall. -Mmm. Gamla vanliga, föreslog Joakim. -Vid kyrkan, klockan...fem? -Okej. -Okej. Hej då. -Hej. Han duschade och åt frukost. Därefter satte han sig i vardagsrumssoffan och funderade, till musik givetvis. Anna var faktiskt rätt söt. Och hjärna hade hon också. Han ville ju ha en flickvän. Det kändes som om tiden saktade ner. Men så var det ändå dags att ge sig iväg. Han fick vänta tjugo minuter på Erik. -Vi åker till Linus, sade Erik, det är fest. -Vad skall vi dricka då? -Vi kan köpa lite folköl nu på en gång men det skall tydligen finnas en massa vodka där. -Då går vi till affären där borta, föreslog Joakim och pekade på en livsmedelsbutik femtio meter bort. De köpte tre öl var och drack upp dem innan och under spårvagnsfärden. Klockan var inte ens 18 när de var framme och båda kände av ölen ordentligt. Lägenheten var välfylld. Det var säkert uppåt fyrtio personer i lägenheten, som bestod av tre sovrum, ett stort vardagsrum, kök och matsal. De flesa gästerna var kända och hälsade genast de två nya välkomna med att bjuda på dricka. Varken Joakim eller Erik var sena att ta till vara erbjudandena och fick därigenom en redig fylla gratis. -Hallååå!! brölade Linus när han dök upp ett tag efter att Erik och Joakim anlänt. Skall ni köpa vodka? Hundra spänn för en liter. -Självklart! utbrast de i mun på varandra och slet upp plånböckerna. -Så skall det se ut, skrattade Linus, varefter han raglade ut i köket. -Finns det någon affär som är öppen här i närheten? -Öh...det tror jag. Det ligger någon affär tvärs över gatan. -Jag sticker och handlar grogvirke, meddelade han Erik och försvann. Joakim återvände efter dryga fem minuter med två liter appelsinjuice.De blandade hälften juice och hälften vodka. Följden blev våldsamt grimaserande och snabb effekt. -Anna och Gabriella är här, deklarerade någon från farstun. Jocke sänkte det han hade kvar av sitt andra glas och hällde upp nytt. Plötsligt kom han på att de inte andvänt skydd. Tänk om hon blev med barn? Herre jävlar! Dags att supa sig redlös! Anna kom genast och satte sig bredvid Joakim på golvet. -Hej, sade hon och gav honom en försiktig puss på kinden. -Hej, svarade han ganska kallt. De satt och pratade. Eller snarare, Anna pratade, Joakim svarade kort, Erik försökte babbla så gott han kunde och Gabriella flikade in med kommentarer då och då. En halvtimma senare hade de spridit ut sig. I varje fall hade Joakim satt sig vid stereon och koncentrerade sig på att dricka och lyssna på musik som han valde. -Nu har vi bara fått lyssna på depprock i en timma, klagade en kille. Sätt på någon annan musik nu eller så byter vi musikväljare! -Byt på, svarade han slappt och reste sig. Då fick han syn på Josefin igen och gick fram till henne. -Hej, hälsade han så muntert han förmådde. -Hej, svarade hon och överrumplade honom med en kram. -Var har du din kille då? -Vilken kille? undrade hon förvånat. -Modeknutten igår. -Det var inte min kille, skrattade hon. -Du hängde som en igel på honom, försökte han. -Jag var ju full. -Du sade att du var upptagen. -Jag skulle på festen. Har du någon alkohol förresten? -Japp! Vill du ha? Hon såg bedjande ut och klippte med ögonen. Han såg lurigt på henne och skakade på huvudet. -Dagens ungdomar, suckade han och log. -Tag med dig drickan och kom, uppmanade hon. Han hämtade vodkaflaskan och hon drog med honom ut. -Vart skall vi?! undrade han. Hon såg bara med en outgrundlig blick på honom och fortsatte att dra vidare med honom runt huset och tills de befann sig i en lite park. Där stannade hon. -Ställ dig med ryggen mot trädet där, beordrade hon lugnt. Han såg förvånad på henne men gjorde som hon sagt. -Blunda! I samma stundsom han gjorde det så var hans gylf plötsligt öppen och en hand sökte sig målmedvetet fram. -Blunda! upprepade Josefin bestämt. Ge mig flaskan! Hon tog flaska och han hörde hur hon klunkade i sig av den rena vodkan. En halvtimma senare var Joakim uppe i lägenheten igen och halsade direkt ur flaskan. Han var så packad att han inte kunde stå utan halvsatt lutad mot en vägg med tom blick. Så satt han ett gott tag. -Var är Erik? sludrade han till en skolkamrat som passerade. -Jag såg honom nyss i vardagsrummet, svarade denne. Joakim "gick", stödjande sig mot väggarna, till vardagsrummet från köket, där han tydligen suttit. Han ansträngde sig för att få syn på sin kamrat men lyckades inte. Han öppnade dörren till närmaste sovrum. Där i dunklet såg eller kanske snarare hörde han människor i intimt umgänge. -Stick Jocke! Låt mig knulla i fred. Ingen tvekan, det var Erik. Han famlade efter strömbrytaren. Rummet lystes upp och där på knä med överkroppen på sängen låg Anna och bakom henne, på knä, en stirrande Erik. -Så! Är du nöjd nu?! skrek Anna. Då kan du släcka och stänga dörren när du går, tack! Han krossade nästan strömbrytare och smällde igen dörren efter sig. Han var konfunderad. Han kände för att rusa in igen och slå skiten ur de båda men han kunde ändå inte med det. Förövrigt hade han ingen anledning, han hade först lämnat Anna och i kväll dummat sig med Josefin. Det var ändå meningslöst alltihop. -Jocke, ge mig vodka, bad Josefin som dykt upp vid hans sida. Hon fick flaskan och han gick och satte sig i ett hörn i matsalen. Josefin följde efter med vodkan som nappflaska. -Vad är det med dig? Du ser ut som om du sett döden. -Jag är bara rätt full, sade han med föga trovärdig röst. -Det blir jag också om jag får flaskan igen. -Drick du, jag behöver inte mer, suckade han, och Erik verkar inte behöva heller. -Erik? Var är han då? Vill han inte ha sin vodka? -Han har annat att göra, svarade Joakim kallt. -Försök att se lite gladare ut. Du sitter ju här med mig. Det var väl det du ville igår? Eller ville du bjuda mig på te? sade hon något ironiskt och lade sin hand på hans lår. Han såg henne i ögonen och drunknade. Hon lutade sig närmare och de kystes. Han glömde sina aggresioner och pumpades upp av lycka. -Hallå! Jocke? Det var Erik. Joakim såg tvekande på honom ett ögonblick och tittade sedan bort. -Du brydde dig ju inte? Eller? -Det är inte det...skit samma! -Jag tycker verkligen om Anna. -I morgon också? frågade Joakim cyniskt. -Ja. Vad fan, är du sur på mig? -Nej, svarade han tankfullt. Förlåt mig, jag överreagerade bara. Men du får fan vara juste mot henne! -Det skall du nog inte lägga dig i, men tack för omtanken, snäste Anna som nu också kommit in i köket. -Jag bryr mig faktiskt om dig, sade Joakim med eftertryck. Tro det eller ej. -Och jag då? undrade Josefin stött. -Behöver du fråga om det? log han och kramade henne hårt. -Skall vi hitta på något? frågade Erik entusiastiskt. -Som vadå? undrade Joakim skeptiskt. -Vi åker in till stan. Joakim såg på Josefin som nickade till svar. -Då sticker vi, konstaterade Anna och gick ut ur köket. De frågade om några andra ville följa med, och fick fem följeslagare. De gick till en restaurang med billig öl. Där var massor med andra fulla ungdomar och det låg bråk i luften. -Tjena Josefin! Det var divan från Gulö som raglade fram bakom henne och lade armarna om henne. -Hej, svarade hon avvisande. -Häng med en stund, snarare beordrade än bad han henne. -Varför det? undrade hon osäkert. -Gör det bara, svarade han och drog i hennes arm. -Vad fan sysslar du med?! röt Joakim till. -Tar med mig henne, sade divan nonchalant och var redan på väg bort med Josefin. Joakim rusade på honom och puttade ner honom på golvet. Han reste sig med viss möda och log hånfullt. -Vad tror du att du är? -Du skall ge fan i att dra iväg med folk som om du ägde dem! -Det gör jag ju, svarade divan. Josefin gör som jag säger, eller hur? sade han och såg på henne. Hon gick faktiskt fram till divan, lydig som en hund. De gick iväg mot toaletterna och folk omkring skrattade. Han fattade ingenting. Vad var det som hände här egentligen? Hur kunde hon? Joakim greppade sin jacka och gick utan att bry sig om folk som talade till honom. Han gick utan mål. han vandrade raskt utan att bry sig om omvärlden. Efter en lång stund stööte han på en taxistation och tog en taxi hem. Han gick till sängs utan att ens ta av sig jackan eller kängorna. Följande dag satt han i sitt rum och lyssnade på musik. Josefin ringde fyra gånger och Erik ett par. Varje gång blev Joakims mor tvungen att meddela dem att han vägrade tala med någon. Han tänkte inte gå till skolan imorgon. Hur skulle han överhuvudtaget kunna gå dit mer? Han hade aldrig tidigare uppfattat Josefin som ett luder. Det går ju alltid rykten om sådant men han hade aldrig hört något om henne. |
Fortsättning följer...