|
Klockan är 22 och det är den tredje mars. På en bänk sitter en flicka och gråter. Hon vågar inte gå hem och inte heller till den lägenhet där hon har sina vänner. Hon har många tunga tankar: "Skall jag göra mig fri, låta döden omfamna mig?", "vad är meningen med detta plågsamma liv?", "varför går skolan rakt mot botten?" osv... Hon lyfter blicken och ser ut över stadens tak och ljus. Det är mörkt och småkallt. En halvtimma senare sitter flickan fortfarande på samma bänk, blickandes ut över samma stad. Men nu har hon bestämt sig. Hon reser sig upp, torkar bort tårarna och börjar gå. Claes Lindgren sitter i en soffa hos Robban och läser Hermann Hesses bok Stäppvargen. Den lilla vänkretsen består av sex personer; Claes, Robban, Rickard, Marianne, Harry Nitch och Emilia. De brukar tillbringa mycket tid i Robbans lägenhet. Claes är djupt försjunken i boken när det ringer på dörren. Robban går och öppnar. Där står Emilia, att hon har gråtit syns ända bort till soffan och Claes rusar upp, går snabbt fram till Emilia och kramar om henne. -Vad har hänt nu? -Ingenting, svarar Emilia. -Vad då ingenting, jag ser ju att du har gråtit. Emilia tränger sig förbi Claes och Robban och sätter sig på soffan. Hon har nu fem personer undrandes vad som hänt henne. -Titta inte på mig! skriker hon efter ett tag. Claes slår sig ner bredvid henne och lägger armen om henne tröstande. Då brister Emilia ut i våldsam gråt och lägger huvudet mot hans bröst. -Vad är det? frågar nu Marianne som kommer och sätter sig på andra sidan om Emilia. -Berätta nu! Är det din farsa som varit taskig igen? undrar Claes. Då blandar sig en ny röst i: -I så fall är han dödens, eller hur? Rickard ser frågande på Claes. -Nej! Gör inget mot honom. Han kommer att döda er innan ni vet ordet av, snyftar Emilia. -Du skall i varje fall inte gå dit mer, konstaterar Rickard kort. -Han har rätt, du bor hos mig så länge, sade Robban. -Det går inte, jag har ju knappt några pengar och min farsa skulle leta upp mig och allt skulle bli värre än någonsin. -Du går inte hem hur som helst, sade nu Harry som satt i sin fåtölj med vinglas i handen och en Chesterfield i den andra. -Berätta nu vad som hänt! insisterade Claes. -Den jäveln våldtog mig. Sedan sade han att jag skulle gå ut en sväng och komma tillbaka lite senare...och om jag säger något till någon så skall han skjuta mig i huvudet med sin pistol. Alla satt tysta en stund. Harry svepte sitt glas, fimpade cigaretten och gick ut i köket och tog fram en flaska whisky. Han öppnade flaskan och räckte den till Emilia. -Du behöver ett riktigt järn gumman. Dela på buteljen ungar så betalar gamle Harry. -Tack som fan Nitch, slank det ur Emilia innan hon satte flaskan till läpparna och lät innehållet skölja ner i halsen. Hon verkade inte ha för avsikt att sluta dricka förrän flaskan var tömd så Claes tog flaskan ifrån henne och den gick sedan lagom. Ingen ytrade ett ord, alla koncentrerade sig på att dricka. Flaskan var tom fem minuter senare. -Det var minsann törstiga barn, sade Harry och hällde upp ett glas Coteaux du Languedoc åt sig själv. Nu satt alla och tänkte samma sak; nu skulle här supas ordentligt! Då sade Robban plötsligt: -Jag har fixat lite röka. Är det någon som vill ha? -Hiva fram bara! uppmanade Rickard med glänsande blick. Robban gick ut i köket och kom tillbaka med fyra rökverk som han slängde på bordet. -Ta för er! Rickard tog girigt en och tände den, drog tre djupa bloss och räckte den vidare till Marianne. Så satt de där, fem ungdomar som rökte på och en äldre herre som tömde vinglas efter vinglas. Nästa dag var en torsdag. Claes satt längst bak i fysiksalen som vanligt. Bredvid sig hade han Rickard som hade gått omkring och småskrattat åt allting hela dagen. -Får man fråga vad herr Rickard har haft för sig?! högg plötsligt en skarp röst genom klassrummet. Rösten tillhörde fysikläraren. Har du inte sovit ordentligt, du är kolsvart under ögonen och ser allmänt sliten ut. Och sluta upp med det där fnittrandet! -Håll käft gubbjävel! Sköt du ditt och skit i mig! Titta Claes, snart faller han i ihop. Får en hjärtkollaps! Ha ha ha... -Inte den där tonen till mig unge man! Gå ut och kom inte tillbaka förrän du kan uppföra dig ordentligt! Rickard reste sig och gick lugnt ut. Claes följde hans exempel men stannade vid dörren, vände sig om och skrek "sieg heil" fyra gånger ackompanjerandes med utsträckt högerarm. Sedan sprang de två orosmomenten genom korridoren, ner för trapporna, sparkade upp dörrarna som ledde ut i friheten och satte sig sedan mitt på skolgården och rökte. -Vi sticker hem till Robban, föreslog Claes. -Självklart! De tog spårvagnen. På den satt en grupp flickor i deras egen ålder, dvs femton, som var av den stereotypa stilens ungdom. Rickard och Claes satt och kritiserade dem hela vägen för deras spacklade exteriör och "tuffa" modekläder. Robban var inte hemma så de satte sig att vänta i trappuppgången. De fick vänta ett bra tag innan han dök upp. -Tjena, har ni väntat länge? -En timma drygt, svarade Rickard. -Skobbar ni? -Man skulle kanske kunna uttrycka det så. De gick in och satte sig. Robban grävde i fickan efter något och fick så småningom upp en näve sedlar. -Var har du fått dem ifrån? -Hittade dem. Nej, vi gjorde ett bryt i en affär i natt, jag och en polare. Det är tre tusen. -Då blir det fest, eller? undrade Claes som hittills varit tyst. Robban reste sig och gick till kylskåpet. Han återvände med tre faskor starköl och sade med skämtsamt tonfall: -Har ni legitimation pojkar? De satt och lyssnade på Cure och drack sina iskalla öl. När de druckit upp dem så hämtade Robban tre nya och frågade sedan: -Skall vi gå och hämta Emilia från skolan? Och sedan går vi till Harry. -Okej, sade Rickard, det gör vi. Kom igen Claes! Emilias skola låg inte så lång väg från lägenheten så de promenerade dit. På vägen såg de ett fyllo som låg däckad på en gräsmatta. -Vi kollar om han har något på sig, föreslog Robban. -Nej, låt honom vara, tyckte Claes. -Är du rädd? Du som är depprockare och inte tycker att livet har någon mening, skrockade Robban lite hånfullt. -Det betyder väl inte att jag skiter i allt. Kalla mig inte depprockare heller. Det låter fruktansvärt löjligt. De gick vidare och lät fyllot vara i fred. När de svängde in på skolgården så fick de syn på Emilia där hon satt ensam på en bänk och och rökte. Han fick genast syn på dem och rusade mot dem och kramade om Claes. -Vad gör ni här? undrade hon glatt överaskad. -Vi tänkte hämta dig och gå till Harry. -Då går vi, sade hon beslutsamt. De gick. Väl framme hos Harry bad de honom gå till Systembolaget och köpa var sin vinflaska. Harry gick med på detta och Robban gav honom pengar så att han kunde köpa en flaska åt sig själv också. Harry bodde i en vindslägenhet som var inredd med gamla trämöbler, vackra tavlor på väggarna och böcker överallt. Harry ägde även Robbans lägenhet. Han lät Robban hyra den för en symbolisk summa. Han tyckte mycket om Robban för hans farliga livsstil med småkriminalitet och en barnslig livssyn. De satt och småpratade i väntan på Harrys återkomst. Claes gick och tittade bland böckerna då Emilia kom fram till honom och gav honom en puss på kinden. Han tittade på henne och hon log ett varmt leende mot honom. -Vad var det där? undrade han. -Du är så snäll och gullig mot mig. Hon gick och satte sig. Claes undrade vad som rörde sig i den lilla flickans huvud. Sedan tänkte han på Marianne. Hon var så underbart vacker tyckte han. Han hade varit kär i henne sedan första gången han såg henne. Varför var livet en sådan pest? Harry kom tillbaka med två glatt klirrande kassar. De korkade alla upp sina flaskor och började dricka. Nu fattades bara Marianne. Hon anlände en halvtimma senare. Cirkeln var sluten. De satt där och kände sig lyckliga medan ruset verkade. Claes satt bredvid Marianne och de pratade om för- och nackdelarna med anarki. Claes var helt för anarki och Marianne tyckte att det verkade barnsligt. -Det skulle aldrig fungera, det är bara utopia alltihop, sade hon. -Det är när folk resonerar som du som det blir avlägset. Om alla tar sitt ansvar så har de sedan all frihet i världen att göra vad de vill så länge det inte skadar någon annan. Så fortgick diskussionen. Under tiden satt Robban och Rickard och pratade om vad de skulle göra under helgen och där efter om olika "brudar". -Varför är världen så dålig Harry? frågade Emilia. -Den som visste det. Somliga blir födda till denna värld utan att ha någon vilja att leva här. Men det är bara att bita sig fast så länge man fortfarande tror sig ha en framtid. Andra tänker inte så mycket på livets mening utan följer med strömmen. Så fort de får existensiella grubblerier i huvudet så skjuter de bort dem i fruktan. Det är naivt att vara rädd för depressioner och tankar men de flesta är det ändå. -Jag hatar alla normala människor. De fungerar som dumma zombier. Går ut skolan, skaffar sig jobb, gifter sig med första bästa, skaffar hus eller lägenhet, skiter fram ett par ungar vilka de sedan uppfostrar att bli sina efterföljare och dör de. Meningslöst. -De kanske anser detta vara meningen. -Kanske, men de skall skita i om andra inte vill leva deras stereotypa liv. Det gör de inte. De lägger näsan i blöt överallt och låter inte folk vara annorlunda. Bara för att man själv har givit upp sina ideal så måste man inte hindra andra. Låt avundsjukan stanna hos er själva jävla mittimellan-människor! -Man skall bara ignorera dem Emilia lilla, det är det enklaste, sade Harry lugnande och tog en klunk vin, fiskade upp en Chesterfield och tände den. -Nu måste jag iväg och möta en kompis, utbrast Marianne oväntat och reste sig för att gå. -Skall du gå nu redan? -Jaa Claes lilla. -Men kan du inte ta hit din kompis? -Jo, kanske, om hon vill. Antingen kommer jag tillbaka eller så inte. Hej då allihop! Claes satt stilla en stund och tänkte på Marianne. Sedan gick han och satte sig med Harry och Emilia. -Blev du övergiven. Satckars Claes, ha ha ha. -Vad sitter du och Harry och disputerar om? -Vi grunnar över livets mening, svarade Harry småironiskt med ett leende på läpparna. -Ja men då kan ju du ta och högläsa ett stycke Nietzsche, sade Claes förväntansfullt. -Det skulle jag sannerligen. Han gick fram till bokhyllan och tog fram Antikrist, slog upp den på måfå och började läsa. När han läst ett par sidor så började de analysera texten de just hört. Detta fortgick ända tills de skulle gå hem allihopa. Efter skolan åkte Rickard och Claes raka vägen till Robban där de andra redan var samlade. De skulle tillsammans gå på en fest i ett ockuperat hus. Harry skulle köra dem i bilen. Han stannade till vid systemet och köpte tolv vinflaskor och en 75:a vodka. De åkte ut till stranden som låg en bit utanför staden. Alla tog var sin flaska utom Robban som greppade sin 75:a. De satt på en klippa ovanför stranden och drack sitt vin och Robban drack en tredjedel av sin vodka. Harrys bilkörning påverkades inte av en flaska vin. Han var en vinets man. De kom till huset vid 19 och där fanns redan ett tjugotal människor i full extas. Folk strömmade till under hela kvällen och vid midnatt var huset invaderat av svartklädda individer med de mest personliga utseenden. Harry träffade under kvällen en mycket vacker 16-årig flicka och samtalade en stor del av tiden med henne. Hennes namn var Afrodite och hon hade försökt begå självmord fyra gånger. Robban träffade först en gammal flamma och de tu försvann genast i en timma. Senare kunde man observera Robert med en annan flicka vars namn aldrig någon kommer veta. Marianne satt med Emilia och Claes, Rickard hade sprungit iväg med någon bekant. Plötsligt hoppade en kille fram till Marianne och frågade om hon inte ville följa med honom ett tag. -Gå och nyktra till pojk! svarade hon irriterat. -Oj, oj, oj, här var man visst inte välkommen. -Sköt dig själv och skit i andra! skrek Claes som hade en mordisk glimt i ögonen. Killen gick sin väg skakande på huvudet. -Vad är det med dig då? undrade Marianne förvånad. -Komma hit och klaga. Det har han verkligen ingen rätt att göra. Vi får väl sitta här och dricka i lugn och ro? -Jo visst, men du behöver inte skrika för det. eller hur? -Tjôta inte om det där nu, bad Emilia och de satt tysta och drack tills två tjejer slog sig ner och började prata med dem. Efter en stunds samtalande började det märkas vad de två flickorna var ute efter. De försökta på alla sätt få Claes uppmärksamhet. Detta upptäckte Claes tillslut och han ville inte alls veta av deras avsikter. -Nej, sade han, nu går jag och letar upp en kompis. Han gick och lämnade efter sig fyra förvånade unga damer. Efter en stunds letande hittade han Harry livligt samtalande med Afrodite. -Stör jag eller kan jag slå mig ner med er? -Aaa, Claes! Slå dig er för all del. Detta är Afrodite, en ung dam med mycket intressanta tankar och funderingar. Vad har du gjort av Emilia och Marianne förresten? -De pratar med två tjejer som satte sig med oss och jag hade ingen lust att delta i diskussionen. -Då måste det vara dig som Harry syftade på när han talade om en vän som var folkskygg, log Afrodite mot honom. Afrodites röst klingade ljus och ren in i Claes öron för första gången. Rösten var len som varm mjölk och klar som kristall. Den var samtidigt skör, man var rädd att den skulle försvinna i tomma intet, och ändå bestämd och genomträngande. Rösten överensstämde bra med resten av Afrodite. Hon var obeskrivligt vacker. -Jaså, du sitter här och berättar om mig? -Ta det inte så allvarligt, svarade Harry lugnande. -Jag tycker att du verkar som en intressant människa. Vi har nog en hel del gemensamt. Vad anser du om livet? Claes smälte helt av Afrodites röst och sjönk ner bredvid henne. -Jag tycker att livet är löjligt. Jag har inget hopp men dock lite tålamod kvar. Man kan fylla sitt liv med en massa meningslösa saker, men helt i onödan. Jag säger som Freud; sex är livet! -Jaha? Du lever alltså för att gänga med brudar. -Nej, nej. Jag har aldrig ens legat med någon. Men en det finns ju inte mycket annat viktigt i livet verkar det som. Jo, supa och knarka, men det gör man ju för att slippa det andra, det vanliga, normala. Jag tycker att depressioner är något fint. Utan depressioner får livet inget djup. -Du har rätt. Det var Harry som gav sig in i samtalet åter. Allt det andra är bara en grå massa om man inte får kontraster, motgångar. Man tar det mesta för givet. -Den största kärlekshandlingen är egentligen att befria de man älskar och sig själv från livet, sade Claes drömmande och eftertänksamt. Afrodite gav honom en puss på munnen. -Det var fint sagt. Claes tittade förstummad på henne, tog upp en cigg, tände den och tog en djup klunk ur sin andra vinflaska. De satt och betraktade de andra människorna under tystnad i ett par minuter. Harry reste sig och gick iväg. -Vill du knulla mig? Afrodite såg frågande på Claes. -...Vaa...eh...jaa. Hur så? hasplade han fram. -Bra. Du är ärlig. Skall ni sova över här? -Ja. Skall du? -Mmm. Får jag sova med dig? -Självklart! Claes kunde inte tro att detta var sant. Han hade helt glömt Marianne. Afrodite berättade nu om sina självmordsförsök för Claes och han blev bara mer och mer betagen av henne. Harry återvände och berättade att Emilia och Marianne undrade vart Claes tagit vägen. Han tvekade en sekund men beslöt sig för att strunta i dem. Rickard föll raklång mitt på golvet, kravlade upp och stapplade vidare in i huset. Efter en stunds sökande fick han syn på Marianne och Emilia. Han kastade sig på golvet framför dem och pustade ut. -Vad i helvete har du sysslat med? frågade Marianne som var betydligt nyktrare än Emilia. -Jag följde meh...med några polare som skulle pumpa i sig lite amfetamin. Asball! -Du är ju dum i huvudet, Rickard! Varför gjorde du det? -Man är väl inte pundare bara för att man röker hasch, ha ha ha, tsss! Var är Claes då? -Han sitter med Harry och någon tjej. -Du är rolig Ricky, sludrade Emilia som bara hade ett par klunkar kvar av sin andra vinare. -Häng med så går vi och stuffar till musiken i "baren". Jag vill röra på mig! De gick till rummet som kallades "baren". Där kunde man köpa öl för en billig peng och där fanns alltid musik. I ett hörn såg de Robban som satt och hånglade med en hascharbrud. När Harry skulle gå iväg för att se till de andra lite så sade Afrodite till honom att Claes och hon skulle gå och leta upp något lugnt ställe att sova på. Harry blev lite förvånad men han visste hur livet kunde slå till och gick sin väg. -Ska vi gå och lägga oss redan? undrade Claes, jag har ju halva flaskan kvar. -Den kan du dricka imorgon. Och så gick de för att finna ett bra ställe att sova på. De gick upp på vinden där det fanns gott om plats. De låg länge och bara såg på varandra i mörkret. Då och då utdelades en puss, men inget mer. När Claes öppnade munnen för att säga något så lade Afrodite handen för hans mun. Claes var nervös för om de skulle ligga med varandra. Han skulle känna sig klumpig och dum. Men Afrodite hade för avsikt att testa Claes motståndskraft och tänkte låta honom visa vad han ville. Till slut somnade de med leenden kvar på läpparna. Rickard ville inte sova alls utan hoppade omkring som en vilde på golvet i "baren". När han väl trillade ihop av fysisk utmattning så sov EMilia och Marianne sedan länge. Robban låg avdäckad i armarna på hascharbruden. Harry låg och sov i sin bil. Harry satt i sin bil och lyssnade på Sisters of Mercy. Han ville inte väcka ungarna utan lät dem sova ut och ta sig till bilen självmant. Vid tolvtiden kom Claes och Afrodite småsmuttande på vinet som blivit kvar. Claes undrade om Harry ville ha men han avböjde vänligen. -Vart skall jag köra dig då? frågade Harry vänd mot Afrodite. -Jag vet inte. Jag följer med er. -Blir inte dina föräldrar oroliga då? -Jag skiter väl i dem, och de lär inte sakna mig heller. -Nåå, du kan ju sova hos mig så länge du har lust eller du kanske skall bo hos Claes? Harry kastade en blick på Claes. -Det är ju frågan om...Claes tvekade. -Jag bor hos Harry tills vidare. Claes bytte musik till sin favoritskiva, Pornography av Cure. Afrodite sjöng med och dansade lite långsamt. De fick vänta en timma tills de andra släpat sig till bilen. Harry körde hem Marianne och Rickard. De andra följde med till hans lägenhet och tillbringade resten av dagen med att nyktra till. Emilia satt och snyftade hela tiden och ville inte tala om varför. Gamle Nitch anade orsaken och tröstade som satte sig i hans knä där hon alltid kunde känna trygghet, fast inte samma trygghet som hon fick av Claes uppmärksamhet. Men nu satt han och pratade helt uppslukad med Afrodite. Afrodite hade givit sig av tidigt på morgonen. Hon hade sett att hennes närvaro bara förstörde den ovanliga vänskapen i denna samling av människor. Claes blev först tyst i några dagar och sedan höll han sig hemma i en vecka. Emilia ringde till honom varje dag och försökte muntra upp honom, men förgäves. Han ville vara ifred och tyckte att Emilia borde hålla sig till sitt och låta bli att störa honom hela tiden. Till sist dök han dock upp hos Harry. Han bad Emilia om förlåtelse och lät henne sitta i hans knä och trösta honom. Marianne satte sig bredvid Claes och sade ironiskt: -Det stör väl inte turturduvorna att man sätter sig här? -Vad nu då? undrade Emilia, du kanske själv skulle vilja sitta här, eller? -Det var det löjligaste jag hört! utbrast Marianne brådskande och började hastigt rota i sin handväska. Emilia vände sig mot Claes och gav honom en menande blick. Claes brydde sig inte. Han var inte så angelägen om Marianne för tillfället. Afrodite ockuperade fortfarande hans sinne. Då dök Robban och Rickard upp med meddelande om att Emilias far sökte efter henne febrilt. De hade mött en av Emilias klasskompisar som sagt att fadern ringt till alla i klassen och snart skule dra in polisen. -Vad skall jag göra då? Jag måste ju tillbaka förr eller senare. Men jag vill inte vara ensam med honom... -Anmäl honom för snuten, föreslog Robban. -Det kan jag inte. Han är ändå min pappa. -Så du låter honom hellre fortsätta knulla dig när han vill!? utbrast Rickard. Emilia vände sig om och tryckte huvudet mot Claes axel och brast ut i gråt. -Det var väl jävligt onödigt! skrek Marianne till Rickard och strök Emilia över håret. -Förlåt...Rickard gick. Efter en stund hade Emilia lugnat nersig och frågade med bedjande röst: -Kan du inte följa med mig Claes? -Skall du verkligen hem nu? -...jaa. -Då går vi. De reste sig och gick. De vandrade tysta genom gatorna. Emilia öppnade dörren: -Är det någon hemma? En stunds tystnad. Ljudet av någon som reste sig hastigt från en stol och med raska steg kom pappan fram till sin dotter och lyfte upp henne i sina armar. -Var har du varit? Varken mamma eller jag har kunnat sova en blund. Han satte ner henne och först nu fick han syn på Claes. -Så det är med honom du har varit. -Han har inte gjort något. Det var mitt eget beslut. Jag har bott hos en annan kompis, så var inte arg på Claes. -Jaja. Nu vill vi vara med dig så du får nog ta farväl från din vän. Emilia gav Claes en avskedskram och en tacksam blick. Claes återvände till Harry och talade med honom, Robban och Marianne. De var alla oroliga för Emilia och försökte fundera ut någon bra lösning för Emilias framtid. Följande kväll var alla samlade hos Robert. De hade inte lyckats bestämma vad de skulle göra. Robban, Rickard och Marianne ville hyra en videofilm. De andra ville inte alls ha så tråkigt. Harry ville bara ta det lugnt, dricka lite vin och lyssna på musik. Claes föredrog Harrys alternativ och Emilia höll med Claes eller så ville hon gå ut och titta på människor. -Vi slår ihop allt, föreslog Harry. Först ser vi på en film och dricker lite under tiden. Där efter går vi ut. Alla godtog förslaget och så gick de och hyrde en film. När de var åter i lägenheten försågs var och en med en flaska rödvin från Nitch vinförråd. Harry satt i skinfåtöljen och de unga trängde ihop sig i soffan för tre personer. Emilia satt i Claes knä på ena kanten. Marianne hamnade mellan Robert och Rickard och var inte alls road av deras närgångenhet när vinflaskorna började ta slut. Emilia kände sig lyckligare och lyckligare där hon satt i Claes knä. När filmen led mot sitt slut hade Claes vissa problem med att koncentrera sig på filmen på grund av Emilias ihållande svårighet att sitta still. Samtidigt irriterade han sig över att han inte satt bredvid Marianne. Så var filmen slut och flaskorna lika så. Pojkarna ville ha mer alkohol och Harry blev tvungen att ge dem en flaska att dela på. Slutligen kom de iväg ut och promenerade runt i staden en stund tills de fann en liten källarlokal där de steg in. Harry lyckades övertala servitören att servera de unga. Alla beställde var sin öl förutom Harry som tog två sexor whisky. -Får jag smutta lite på whiskyn? frågade Claes. -Givetvis får du det, svarade Harry muntert. -Någon som vill ha valium? undrade Robert. -Vad har du nu för dumheter för dig Robert, suckade Marianne. Det där är väl onödigt. -Jag vill ha! ropade Rickard. -Rickard. Skärp dig! varnade Marianne. Du bara förstör dig själv. -Bry dig inte om mig. jag klarar mig själv. De avbröts av att ölen anlände till bordet. Harry tog hälften av sitt ena glas och räckte det sedan till Claes. Han smuttade lite och kände hur det brände lite i läpparna och högg till när han svalde. Han tog en riktig klunk och räckte tillbaka glaset till Harry. -Nåå, hur smakade det? -Jo då, harklade sig Claes, man får nog vänja sig långsamt, och tog ett djupt bloss. -Claes, började Emilia, vad gör du i sommar? -I sommar, upprepade Claes lite förvånad. Det vet jag inte. Förutom att jag skall resa till Frankrike en vecka med Rickard. Varför undrar du? -Inget särskilt, jag bara tänkte om jag kommer få en trist sommar ensam, svarade hon urskuldande. -Ingen fara. Jag finns alltid om du behöver mig. Emilia log sockersött och klippte med ögonen. Åter satt Claes åtskild från Marianne och hatade sig själv för sin tafatthet. Han skulle säkert aldrig finna "sin" flicka. Livet var u endast pina. Robert och Rickard började efter en stund bli mycket upplivade . De skrattade ogenerat och slängde ur sig den ena lustigheten efter den andra, om allt mellan "himmel och jord". Marianne lyssnade på de två energipaketen och emellanåt bytte hon några ord med de andra. Harry såg det som säkrast att inte tillåta mer alkohol åt ungdomarna, i synnerhet inte till Robert och Rickard. Han föreslog en promenad ute bland folk i staden. Alla drack upp, om de inte redan klarat av den proceduren. När de kom ut placerade sig Claes intill Marianne och Emilia höll sig på hans andra flank. Harry gick som det föll sig och de två "vildarna" rusade överallt. Där de gick kände Claes en ångest som växte. De talade om olika sätt att se på livet och Harry berättade episoder ur sitt liv. Claes ville ha Marianne så mycket men han kunde inte förklara varför, lika lite som för vad hon skulle få ut av ett förhållande med honom. Han kände sig totalt obehövlig för världen. Hans existens var trots allt likgiltig för världens gång. Han hade säkert fått mer kärlek om han varit en spegel som någon vacker människa kunde beundra sig själv i. -Vad tänker du på? Det var Emilia som fick honom tillbaka till verkligheten. -Nja...va. Ingenting, svarade han föga trovärdigt. -Du ser ut som döden själv men låt inte mig störa för all del, sade Emilia förtörnad. Claes rycktes plötsligt iväg av Robban. -Fan vad du är tråkig då! Rickard och jag springer omkring helt ensamma. Du får leva upp lite! -Visst. Jag skall. Och så gick han med sina två kamrater och trakaserade folk. Nu var det Emilias tur att grubbla. Varför var han så blind? Såg han inte att hon var kär i honom? Hon kunde ha gått i döden för att få honom. Hon älskade Claes över allt. Vad kan han se hos Marianne, förutom att hon är några år äldre... De strövade omkring några timmar innan alla tog sig hemåt. Emilia hade inte hört av sig till någon under hela dagen och när Claes tillslut ringde hem till henne så svarade ingen. De diskuterade vad som kunde ha hänt och oroade sig en del. Marianne meddelade plötsligt att hon skulle träffa en pojke och visade stor entusiasm inför detta möte. Claes höll på att spricka men sansade sig efter bästa förmåga och de fyra kvarvarande spenderade återstoden av kvällen framför TV:n. Följande dag när Claes vaknat ringde han genast till Emilia. Hon hade häng sig. Claes tvivlade inte en sekund men han kunde inte komma på en endaste vettig anledning. Han blev helt tom och satt hela dagen i sitt rum, stirrande på väggen med musik på gränsen till outhärdligt hög volym. Claes var fullständigt apatisk i skolan på måndagen och det enda han yttrade var "Emilia är död". Därefter gick han inte mer till skolan. På torsdagen gick Claes till Harry och satt och talade med honom i flera timmar. Harry antydde att Emilia varit mycket fäst vid Claes. Detta öppnade hans ögon på vid gavel och han insåg hur fullkomligt misslyckad han var. När han kommit hem på kvällen lyssnade han igenom Faith-LP:n av Cure. När den tagit slut tog han en stor jaktkniv och gick upp på husets tak. Där satte han sig och skar mönster i sina händer och blickade ut över staden. Han satt så i ett par timmar tills han slutligen reste sig upp, ställde sig på kanten, satte kniven mot vänster underarm, skar så djupt han kunde och dök ner i avgrunden... forts. |