28/12 1999
Lider av extrem tristess just nu. Vet inte vad jag ska göra. 
Hade hoppats på att någon av dem skivor jag beställt skulle komma idag men det gjorde dem inte. 
Det är så tråkigt att spela gamla skivor när man vet att det snart kommer nya.
Ingen ny film att se på. 
Igår kväll började min panik ångest inför nyår. 
När jag fick reda på att gänget kanske skulle till den där stora och troligen tråkiga 
festen utanför stan. 
Men jag försökte lugna mig med att dem troligen kommer att ångra sig när den upptäcker 
att det blir svårt att ta sig dit.
Hoppas att dem gör det. Vad gör jag annars? Vet inte alls.
Dem mystiska tankarna om Hanna fortsätter. Vad har Nina tagit i vägen egentligen?
Har jag slutat bry mig om henne nu när jag sa till henne att jag tycker om henne? 
Kan kanske på något vis släppa henne. Nu vet jag att jag inte kan göra så mycket mer, 
så vill hon så är det hon som får ta initiativ.
Eller kanske har jag bara slutat tycka om henne?
Gillar jag Hanna nu? Eller vad är det med mig?
Orkar inte bry mig. 
Snart nytt år. Jag bryr mig inte ett skit. 
Inte ett skit bryr jag mig "nytt millennium" eller "år 2000" eller "århundrades nyårsafton". 
Det är en av anledningarna till att jag inte vill åka ut till den där festen. 
Slippa stå ut med dem där "idag är det nyår, och jag ska dricka satan". 
Vad jag hade velat göra är att vara med det vanliga gänget, och bara det vanliga gänget. Men jag är inte nöjd med mitt gäng. Alla av dem, nja alla utom jag och Daniel, vill egentligen känna så många som möjligt, men det blir liksom aldrig av att dem hamnar på fester med nytt folk eller bjuder hem främlingar till våra fester.
Dem vill liksom vara där det händer. Inte känna sig utanför. Jag skiter i sådant.
Det sägs att alla människor vill ha uppmärksamhet. Bli erkända. Jag känner inte något som helst behov av det. Inte nu. I nian gjorde jag det. Då var jag en av dem som sa på måndag morgonarna "å vad full jag var i helgen".
Men sen på något vis började jag tänka efter och insåg att det var fel.
Gillar inte heller folk som springer runt och hånglar med en massa olika. Jag har också gjort det. Eller massa olika. Hånglat med två. Varav den sista var kanske en av stan absolut fulaste tjejer. 
Levde stor ångest av den händelsen i en månad, att det skulle bli allmänt känt i stan.
Två av mina kompisar visste om att. Den ena är Martin, som jag haft bra kontakt med i över 10 år. 
Jag sa som det var till honom "säger du nåt till någon så dödar jag dig". 
Litar näst intill 100 på honom.
Men hotet kom ifrån Olle. 
Måndagen efter händelsen gick han runt och berättade för vår vänskaps krets på skolan. 
Som tur var han han inte berätta för så många innan jag sa till honom på skarpen.
Insåg även i det ögonblicket att jag var tvungen att göra slut på vänskapen. 
En sådan kompis ville jag inte ha.
Jag är på något vis väldigt tacksam över den händelsen. Det gjorde att jag började tänka klart.
Respektera tjejer lite mer.
Men det gjorde mig också lite förbannad. 
Om vi säger att tjejen hade varit snygg så hade jag inte haft något i mot att folk visste.
Det lärde mig även att vara för full kan vara farligt.
Egentligen en bra händelse. Bara den inte kommer ut.

Usch. Vad ska jag göra på nyår. Börjar få in känslan att jag ska bli ensam. 
Maria ville visserligen inte heller till den där festen, 
men hennes kille ska dit så troligen åker hon dit ändå.
Hade jag haft en tjej nu så hade jag varit helt tacksam att fira nyårsafton helt ensam med henne.
Tyvärr finns inte den möjligheten.
Tänkte på det där med tjejer. Vissa tjejer när man ser dem tex. Ulrika, 
första tanken man får när man ser dem är "tänk om man fick sätta på henne". 
Likadant med min granne, eller nästan granne. Hon bor några hus ifrån mig.
Men med Hanna och Nina tänker man mer "tänk om jag fick krama henne" eller 
"tänk att få sova jämte henne".
Gäller att passa sig för "sätta på" tanken. Det håller inte. Vill inte ha en sådan tjej heller.
Jag är också barnslig av mig och tänker, om man skulle uppvakta en tjej som man tycker om. 
Ringa till henne hela tiden fast hon säger att hon hatar en. Hålla på så tills tjejen tänker, 
"efter som han verkar gilla mig så, så kan jag väl bli ihop med honom". 
Man blir ihop trots att hon egentligen inte är kär i honom utan bara inbillat sig det.
Så vill jag inte heller ha det. Hur ska man veta om hon verkligen älskar en?

Ju mer jag tänker på mitt gäng, mina så kallade vänner ju mer irriterad blir jag. 
Fattar egentligen inte hur jag hamnade ibland dem? Det är precis som om jag inte klarar av att 
känna några personer mer än 1-2 år numera.
Blir bara irriterad på dem.