5/9 1999
Var ute igår på stan. 
Under ca 10 minuter upplevade jag dem kanske mest deprimerade minuterarna i mitt liv.
Mina kompisar hade gått in på discot och ingen tjej, ingen verkade i överhuvudtaget bry sig om mig.
Under dem 10 minuterarna kom Hanna fram till mig och gav mig en kram. 
Inte ens hon kunde ändra något åt situationen. 
När kompisarna kommit ut och allt kändes bättre så såg jag Hanna stå och 
prata med en i skolan och sen såg jag hennes kille försöka slå honom som gick i skolan. 
Då tänkte jag för mig själv Varför?
Varför? Väljer en fin, snygg och underbar tjej som Hanna en sån idiot som honom till kille?
Jag kom inte fram till nåt svar.
Anisträningarna ifrån min sida att fixa en tjej var noll. Jag var för blyg och brydde mig inte. 
Med undantag av Nina som jag träffade för första gången på 2,5 månad. Hon var söt och fin. 
Kände bara för att hålla om henne. 
Men lät bli och försökte att inte stanna hos henne för länge för att störa henne. 
Vilken resulterade i att hon strax stod där med en annan kille i henne klass i sina armar.
Känner mig företillfället så övergiven och så ensam. Så extremt ensam. 
Har nästan aldrig känt mig så här förr.
Såg bägge Annorna gå runt med olika killar hela tiden. 
Bägge hälsade på mig en gång utan att ge mig speciellt mycket uppmärksamhet resten av kvällen.
Såg mig själv som den eviga ensamma och fule ungkarlen. 
Men längst inne i mitt huvud finns hela tiden tanken att om jag skulle våga så finns 
det säkert någon som skulle vilja ha mig. 
Men jag vill att han ska ta initiativet på bevis att hon verkligen vill ha MIG. 
Vill ha mig för den jag är och inget annat.
Om jag hade haft en tjej jämte mig idag. En fin söt tjej att hålla om.