Home

Artiklar
DEBATT I ARBETAREN
Från årskiftet blir Sverige ordförandeland i EU, och det är hög tid att vänstern diskuterar sitt förhållande till unionen. Om vänstern samlar sig kring en offensiv och konstruktiv linje - i stället för att markera att vi vill lämna sällskapet - skulle EU kunna bli vänsterns verktyg för ett öppet och demokratiskt Europa. Det skriver Eva Zetterberg och Lennart Värmby, riksdagsledamöter för vänsterpartiet, som båda röstade nej till EU i folkomröstningen 1994.
”EU kan bli vänsterns verktyg”
Första halvåret 2001 är Sverige ordförandeland i Europeiska Unionen. Många viktiga politiska frågor står på dagordningen och det är hög tid att ta upp en diskussion om vårt - det vill säga vänsterns - förhållande till EU och EMU.
Vänsterpartiet sa både före och efter folkomröstningen 1994 att resultatet ska respekteras. Trots detta står det i vårt partiprogram att vi ska arbeta för ett svenskt utträde ur EU! I praktiken är detta inte ett krav som drivs aktivt - men uppfattningen återfinns dock i partiprogram och har därför politisk tyngd. Denna grundbult i synen på EU präglar det politiska arbetet och strategin och gör det enligt vår mening 
på ett olyckligt sätt.
Eftersom många beslut numera tas på EU-nivå har vi känt ett allt större behov av att förbättra möjligheterna att påverka dessa beslut. Det betyder också att vi tror på möjligheterna att förändra EU och EMU, men det kräver att vänstern samlar sig kring en offensiv och konstruktiv linje. Vi måste börja formulera tydliga alternativ, som inte bygger på ”att gå ut ur” EU, utan tvärtom på att förändra och förbättra.
När arbetarrörelsen i Sverige växte fram för 100-150 år sedan skedde det i en överhetsstat som man såg lierad med förtrycket och därför ville krossa. Men efter en framgångsrik facklig och politisk kamp blev denna stat i stället till symbolen för möjligheterna att med en stark offentlig sektor skapa social trygghet, kämpa sig till lika rösträtt och demokratiska rättigheter och utbildning för alla. Detta framgångsrika arbete får inte låsa fast en i grunden internationalistisk rörelse vid nationalstaten, som den enda formen för demokrati och solidaritet.
Tvärtom - i dag är det vänsterns uppgift att på samma sätt vända en till synes obeveklig utveckling av EU och EMU:s opersonliga, okänsliga, överstatlighet, som sätter räntenivån före människovärdet, nyliberal kommersialism före socialt ansvar och drar in oss i byggandet av murar mot andra människor - till ett bygge av broar mellan människor, ett förbund av medborgare, som gemensamt och solidariskt 
vill forma framtiden.
Gyllene tillfälle
När nu Sverige blir ordförandeland är det ett gyllene tillfälle att ta upp en seriös och bred debatt om vad vänstern vill göra och hur det ska ske.
Vi är överens om den prioritering som regeringen gör för det 
kommande halvåret.
# Utvidgningen - att få med de många öst- och centraleuropeiska länderna.
# Sysselsättningen - att öka trycket för att f&arring; fler i arbete.
# Miljön - att äntligen få till stånd nödvändiga åtgärder för den miljö- och energiomställning som är oundgänglig. 
Alla dessa områden kräver lösningar över nationsgränserna. Utgångspunkten för politiken blir därför viktig! Hur kan vänstern helhjärtat driva på om utvidgning och samtidigt önska 
att Sverige ska gå ur?
Vi vill mer. Vi vill lyfta fram jämställdheten, de mänskliga rättigheterna och att krafttag tas mot den ökande kriminella handeln med kvinnor och barn för prostitution.
Öppenhet och insyn i maktens slutna rum är också ett oerhört viktigt område för vänstern och Sverige att driva.
Att vi så klart tar ställning för att Sverige och vänstern ska engagera sig i utformandet av EU betyder inte för en sekund att vi okritiskt sväljer dagens konstruktion och förslag till lösningar. Tvärtom anser vi det absolut nödvändigt att ta upp och granska några viktiga områden och försöka forma alternativa lösningar till de som nu tycks vara på väg.
Tveksamma till ”grundlag”
Den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken, som i sin förlängning leder till en militarisering av EU, är vi avgjort motståndare till. Inte minst med tanke på att flera av de ledande medlemsstaterna har ett kolonialt och militaristiskt förflutet, är knutna till Nato och inte tycks kunna frigöra sig från supermaktsambitioner, är det viktigt att vi slår fast att utgångspunkterna måste ändras. För oss är det självklart att FN ska ha den avgörande rollen vad gäller exempelvis så kallade fredsbevarande aktioner. Därför var det med största förvåning vi tog del av den svenska regeringens presentation av prioriteringar under ordförandeskapet vid ett seminarium i riksdagen den 10 november. Då framgick att arbetet med EDSP, det vill säga det militära samarbetet inom EU, också hör till de prioriterade uppgifterna.
Den ”grundlag” - förklaring om mänskliga rättigheter - som just nu diskuteras, ställer vi oss mycket tveksamma till. Vi har redan FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, liksom Europarådets. Det räcker. Däremot finns all anledning att diskutera i vilka frågor man ska kunna fatta majoritetsbeslut i ministerrådet, i EU-kommissionen och EU-parlamentets roll. När de nya medlemmarna från Öst- och Centraleuropa kommer med måste vi ta ställning till hur kommissionen ska se ut. Vi anser för vår del att det är viktigt att alla medlemmar har rätt till en kommissionär.
För vår del är det avgörande att vi från vänster lägger oss i diskussionen om framtidens Europa. Hur ska vi få demokrati, social solidaritet, rättvisa och gemensam vilja att bygga fred och samarbete att fungera? Hur ska vi arbeta för att knyta samman de många miljoner människor som har hjärtat till vänster och forma motkrafter till nyliberala lösningar? 
En gemensam valuta i en gemensam marknad är vettigt, men EMU är till sin konstruktion felvänd med prioritering av inflationsmål före sysselsättning. Den gemensamma marknaden och valutan, att söka lösa gränslösa problem med gränslösa beslut är rätt. Det så kallade mellanstatliga förhandlingsalternativ som vänsterpartiet, miljöpartiet och andra Nej till EU-krafter för fram är nödvändigt men otillräckligt. Man kan fråga sig om det alltid leder till större öppenhet, 
mer demokrati och nytänkande.
Stillsam fråga till nej-sägare
Vår fulla kraft borde - i stället för att truligt stampa med foten och markera att vi vill lämna sällskapet - tillsammans med de många miljoner medborgare som finns i EU:s övriga medlemsländer ägnas åt mål som jämställdhet, hållbar utveckling och tillväxt, demokrati, 
social trygghet och rättvisa.
Vår stillsamma fråga till nej-sägarna:
På vilket sätt ökar möjligheterna för vänsterkrafterna i Sverige och Europa att nå de politiska mål, som vi säger att vi kämpar för, 
om vi lyckas få ut Sverige ur EU?
Det finns tvärtom all anledning att ta upp en diskussion om vårt behov av nya visioner, som sträcker sig längre bort och utöver region Skåne, Öresundsbron och utgiftstaken i statens budget. I det läget är det lätt att kritisera och ta avstånd ifrån EU och peka på nyliberalt marknadsfixerat navelskådande i EMU, men vår uppgift här och nu är att - med ansvar för morgondagen - finna former, sätt och reformer som gör visionen om ett öppet Europa möjligt.
Vi vill organisera oss tillsammans med miljoner andra för att bygga ett Europa och en värld, som inte utgår från räntenivån och eurons värde relativt dollarn, utan tar fasta på livskvalité, läskunnighet och allas möjlighet till studier och hälsa, hur många som har tak över huvudet och som kan få vård när de behöver.
Ett Europa som är i union med medborgarna och inte med mammon - det är vad vi vill! Vi vill ha ett öppet och demokratiskt Europa. Framtidens Europa måste öppna sig mot tredje världen, få fram handelsvillkor som befrämjar de fattiga ländernas intressen och minskar de globala orättvisorna. EU kan bli vårt verktyg. Det är upp till oss att formulera den visionen för framtiden.
Eva Zetterberg och Lennart Värmby
Att vara vänsterpartist och EU-vän underlättas av en lång tradition av kärlek till en stor stark stat och storskaliga lösningar. Men att det finns EU-vänliga tendenser även i SAC irriterar Lars-Erik Morin, medlem i Stockholms LS av SAC-Syndikalisterna. Han anser nu, precis som vid folkomröstningen 1994, att Sverige inte ska vara medlem i EU.
”På vilket sätt har EU blivit bättre?”
Det går att ta avstånd från EU rent instinktivt. Det räcker med att veta vems projekt det var från början, och vilka som drev kampanjen för att Sverige skulle gå med. Det räcker med att se den gigantiska centralbyråkratin, de yttre murarna, ivern att demontera de sociala reformerna, de militära ambitionerna... 
Jag röstade nej till EU, av bland annat ovanstående skäl. Eva Zetterberg och Lennart Värmby - ni som också röstade nej (se Arbetaren 47/00) och nu vill göra er egen uppgivenhet till vänsterns offensiva projekt - ni får vara snälla och förklara på vilket sätt unionen blev bättre genom att vi förlorade omröstningen. 
Snarast blev EU-medlemskapet ännu ruttnare genom de manipulationer vi utsattes för. EU-valet var ytterligt nära att bli ett strålande (och sällsynt) exempel på att en befolkning faktiskt kan trotsa etablissemanget. Men tyvärr: nästan alla resurser fanns hos ja-sidan, och i slutminuten kastade man in Landsmoder Lillemor från Kommunal för att knäcka de offentliganställda kvinnornas motstånd. Pengarna och skräckpropagandan vann.
När ni säger att vänstern måste använda EU, är det att ta den gamla förhoppningen att vänstern ska kunna använda riksdag och regering i Sverige, flytta upp den en nivå och presentera sig som nyskapare. Men det ni kör är en repris på LO:s paroll ”För ett rött Europa”, modell 1996. 
Nyliberalism utan motstånd
Nyliberalismen har gått fram som en ångvält över både verklighet och partier. Socialdemokratin har flyttat åtskilliga steg åt höger. Eftersom naturlagarna förbjuder vakuum, har utrymmet fyllts upp av vänsterpartiet. Jag tror ni gör en katastrofal feltolkning - vänstern är inte starkare &aauml;n förut, det är Schyman som följer socialdemokratin högerut och plockar upp dess tappade sympatisörer där de råkar ligga.
Nästan utan motstånd har nyliberalerna i Sverige tagit makten över skola, vård, kollektivtrafik, pensionssystem, media, arbetsmarknadslagar! Arbetarrörelsen har för länge sen gett upp försöken att vrida makten ur händerna på stat och kapital i Sverige. Då ber ni oss satsa på en mångdubbelt större fiende. Varför inte ta ett litet steg till, bunta ihop EU med FN, Världsbanken, Internationella valutafonden, Nato, katolska kyrkan, diverse skatteparadis och så vidare, och skapa oss en megamotståndare som är värdig de krafter som ni tror att vi har?
Nej - det mesta vi kan hoppas på och jobba för de närmaste åren är delsegrar på enstaka områden. 
Att vara vänsterpartist och EU-vän underlättas naturligtvis av en lång tradition av kärlek till en stor stark stat och storskaliga lösningar. Därifrån till idén att ge EU ett mänskligt ansikte är steget inte långt.
Men den centralistiska traditionen finns ju inte bland syndikalister - ändå finns det EU-vänliga tendenser även i SAC, och det irriterar mig. 
Det finns åtskilliga argument mot EU inbyggda i syndikalismen (enligt min mening). Inget av dem prövades, märkligt nog, på Lennart Värmby i Arbetarens stora intervju inför vänsterpartiets kongress (Arbetaren 21/00):
Federationer måste byggas underifrån. Motsatsen innebär att nya fiendeskaper uppstår. Behöver jag säga mer än före detta Jugoslavien?
Staten är ett redskap för klassförtryck. Överstatlighet kan bara bli ett förtryck på högre nivå. 
Small is beautiful
I ert debattinlägg beskrev ni dagens överhets-Sverige så här: ”Efter en framgångsrik facklig och politisk kamp blev denna stat i stället till symbolen för möjligheterna att med en stark offentlig sektor skapa social trygghet, kämpa sig till lika rösträtt och demokratiska rättigheter och utbildning för alla”. Så gulligt så man får tårar i ögonen.
Har ni hört talas om den stat som registrerar och straffar politiskt misshagliga, ljuger om neutraliteten, placerar fackföreningarna i knät på arbetsköparna, bedriver ”kriminalvård” som går ut på att knäcka folk, uppmuntrar vapenexport, skickar ut flyktingar att dö!?
Small is beautiful. Ju mindre enheter vi lever i, desto mindre resurser har våra motståndare, både till förtryck inåt och aggressivitet utåt. 
Redan idag kan EU straffa medlemsstater som inte ingriper mot upproriska strejkande eller blockerande medborgare, och polisen har fått rätt att jaga oss över landsgränserna. Nästa steg är att använda gemensamt organiserade trupper mot EU:s ”egna” medborgare.
Besluten ska fattas av dem som är berörda. Här har EU-entusiasterna en slags motsvarighet: ”Besluten ska fattas så nära de berörda som möjligt”, som dock betyder raka motsatsen. På brysselspråket kallas det ”subsidiaritet”. På sista tiden har ordet inte hörts så ofta, möjligen därför att det är alltför avslöjande: ”subsidiary” är engelska för dotterbolag, och de flesta människor begriper hur stor handlingsfrihet en dotterbolags-VD har i förhållande till ägarna i Bryssel. Och hur stor är friheten för hans personal?
Reformer som står sig vinns i revolutionär kamp. Och omvänt: med en stark revolutionär rörelse får vi reformerna utan att be om dem. Därför är den motsättning som ni målar upp mellan utträde ur EU och reformer av EU delvis skenbar. Ju hårdare vi argumenterar mot EU och ju fler som tar avstånd från hela härligheten, desto större chans att Bryssel måste göra eftergifter.
EU är för litet
Statliga gränser är privategendomens motsvarighet i geografin. EU lovade oss ett gränslöst Europa. I verkligheten är passet nödvändigare än någonsin, särskilt om du råkar se osvensk ut, och gränserna på EU:s utsida har utrustats med mera taggtråd och vapen.
Statsgränserna ger den härskande klassen möjlighet att förfoga var och en över ”sina” medborgare, och möjligheten utnyttjas väl.
EU är för litet. EU är bara en del av Europa, som i sin tur är en blindtarm på västra kanten av Asien. Ni vill att vi ska ägna vår kraft åt EU(ropa) medan resten av världen svälter och utsugs. I parollen ”Globalisering underifrån” finns förmodligen en politisk och facklig potential som er reformering av EU inte har. 
Ni undrar hur man kan acceptera EU:s östutvidgning och vara emot Sveriges medlemskap i EU. Andra får tala för sig, men för min del ser jag östutvidgningen som fröet till EU:s undergång - ännu ett imperium som lägger under sig mer än det kan hantera.
Till sist: Jag får beklaga att jag inte lyckats åstadkomma ett enda konstruktivt förslag i kampen för förändring av EU. Det beror på att jag underkänner er bärande tanke, att ”göra det bästa av det vi har”. Förutsättningen för några som helst framgångar - vare sig det gäller kampen föl;r socialism, internationell solidaritet eller försvar av gamla reformer - är politisk självständighet, att sluta välja mellan pest och kolera, att skriva en egen dagordning. Lösningarna finns inte inom ramen för det existerande samhällssystemet. 
Lars-Erik Morin
EU är ett framgångsrikt fredsprojekt, och är det första exemplet i världshistorien på ett internationellt samarbete som byggs upp underifrån. Men mycket saknas innan EU blir ett folkens Europa. Bland annat en gemensam författning. Det skriver Peter Thyselius, ordförande för svenska Europafederalisterna, som ingår i den världsfederalistiska rörelsen. Han röstade ja till svensk EU-anslutning 1994.
”EU behöver en författning”
I Arbetaren 47/00 publicerades ett inlägg av Eva Zetterberg och Lennart Värmby, båda ledande vänsterpartister, som ifrågasätter partiets inställning i Europafrågan. Förhoppningsvis kommer de, åtminstone på sikt, kunna förmå hela partiet att svänga, och i stället för ett ofruktbart tillbakablickande på nationalstatens gyllene femtiotal se mot framtiden, skaffa sig visioner och påbörja ett konstruktivt arbete i det reellt existerande Europa.
Det som talar emot en svängning är ju det enkla faktum att det alltid finns röster att vinna på nostalgi, konservatism och trångsynt nationalism. Men förutsatt att partiet faktiskt ändrar sig i frågan skulle detta innebära ett välkommet bidrag till arbetet att förändra EU från en byråkratisk mastodont, i första hand inriktad på att tjäna marknadens behov, till att bli ett sant demokratiskt medborgarnas Europa.
Och att detta arbete behövs är det väl ingen som tvivlar på. Även många som hela tiden ställt sig positiva till ett svenskt medlemskap, och i synnerhet vi federalister, anser att dagens EU inte är en ideal konstruktion. Det är mycket som måste ändras för att det skall bli ett folkens Europa.
Snårskog av paragrafer
Att Zetterberg och Värmby motsätter sig den charta över mänskliga rättigheter (som diskuteras men som förmodligen inte ännu kommer att få juridisk giltighet utan blir ett allmänt uttalande av god vilja) betyder förhoppningsvis inte att de även motsätter sig en europeisk författning. Det är nämligen nödvändigt att definiera arbetsfördelningen inom unionen. För närvarande regleras förhållandet mellan kommissionen, parlamentet, medlemsstaterna och medborgarna av en nättopp ogenomtränglig snårskog av paragrafer.
Att röja upp i denna snårskog är en förutsättning för att begränsa byråkratins makt och genomföra subsidiaritets (närhets)-principen fullt ut. Man måste alltså klargöra vilka frågor som bäst bör skötas på överstatlig nivå respektive nationell, regional eller lokal nivå. Men i en författning borde även ingå en förteckning över de mänskliga rättigheter och skyldigheter som åvilar medborgarna i unionen.
En annan viktig fråga är vem som är medborgare i unionen. Runt om i Europa, även i Sverige, lever miljoner människor under jorden som illegala invandrare. De är hänvisade till svartjobb och utnyttjas hänsynslöst av skrupelfria arbetsgivare. De saknar sjukvård och skolgång för sina barn. När som helst kan de gripas av polisen och utvisas till ett oblitt öde i sitt forna hemland. Det säger sig självt att dessa människor saknar lojalitet till det land där de bor och att kriminalitet blir en naturlig del av vardagen.
Ett europeiskt medborgarskap för alla som har bott i unionen i exempelvis tre år och som inte har gjort sig skyldiga till brott är ett anständighetskrav i ett demokratiskt samhälle. Att vi även måste se till att EU inte blir en Festung Europa är en självklarhet. Ju mer vi stänger våra gränser och ju sämre vi behandlar de invandrare och minoriteter som redan finns här, desto starkare signaler sänder vi till rasister och högerextremister att de har rätt att göra vad de vill, samhället tycker i grunden likadant. 
Omvandla nationalstaten
Men motståndet mot ett europeiskt samarbete finns inte bara hos vänsterpartiet, miljöpartiet och Sverigedemokraterna, vilket framgår av Lars-Erik Morins dogmatiska inlägg i Arbetaren 48/00. Han är irriterad över att det finns EU-vänliga tendenser även inom SAC. Hur irriterad? Vill han utesluta oss som har ”fel” åsikter? För övrigt är han historielös: han vet tydligen inte att projektet från början var ett - hittills framgångsrikt - försök att stoppa alla framtida storkrig utgående från Europa. Att han även är emot FN gör säkert alla världsfederalister ledsna som i alla år har kämpat för en bättre värld, utan krig och hunger. 
Morin skriver att federationer måste byggas underifrån. Jag håller med om detta och det är just det fina i EU-samarbetet - det är första gången i världshistorien som så många länder frivilligt har slutit sig samman i ett dylikt projekt. Han är också emot staten. Det är jag med. Det är därför jag vill förvandla nationalstaten till en administrativ enhet på mellannivå. Det är också därför det finns jämförelsevis många anarko-syndikalister liksom liberaler inom den federalistiska rörelsen.
Om vänsterpartiet skulle svänga i sin inställning vore detta en glädjande tilldragelse. De behövs i kampen för ett bättre Europa, och därmed en bättre värld. De kanske till och med upptäcker att EU är det enda instrument som står oss till buds för att påverka globaliseringen mot en frihandel med mänskligt ansikte, en frihandel som också tar hänsyn till jordens miljö och till de fattigaste människornas överlevnadsmöjligheter och inte bara till vinstmaximering. Något annat möjligt instrument kan i varje fall inte jag se inom överskådlig framtid.
Peter Thyselius
EU är visserligen en ofullständig konstruktion, men vad vi har att utgå ifrån. Att ställa det mot det ideala syndikalistiska eller socialistiska alternativet är orealistiskt och en omväg, anser Eva Zetterberg och Lennart Värmby, riksdagsledamöter för vänsterpartiet, i sitt andra inlägg i EU-debatten.
”Att driva ’ut ur EU’ är en återvändsgränd”
Vi Vi vill ha ett öppet och demokratiskt Europa. Framtidens Europa måste öppna sig mot tredje världen, få fram handelsvillkor som befrämjar de fattiga ländernas intressen och minskar de globala orättvisorna. EU kan bli vårt verktyg. Det är upp till oss att formulera den visionen för framtiden.
Så avslutade vi vårt inlägg i Arbetaren 47/00. Detta vårt ställningstagande menar vi gör det möjligt att tillsammans med andra progressiva agera på ett sätt som gör det möjligt att 
förändra EU till det bättre.
Den europeiska union som finns och existerar är vad vi har att utgå ifrån. Vi är förvisso mycket kritiska till hur EU fungerar i olika avseenden. Men i denna union blev Sverige medlem efter en folkomröstning och detta respekterar vi. Nu kan man som Lars-Erik Morin (Arbetaren 48/00) och många andra envisas med att måla upp EU som en inkarnation av odemokrati, byråkrati, nyliberalism och allt tänkbart elände och mot detta ställa det ideala syndikalistiska eller socialistiska alternativet.
En omväg
Problemet är att detta ideala alternativ kräver inte bara att Sverige går ur EU utan att hela EU plockas ner och att vi sedan börjar om från början. I förlängningen av Morins resonemang ligger ju även ett totalt avståndstagande av den representativa demokratin överhuvudtaget!
Vi ser det som orealistiskt och en omväg, när vi nu har en visserligen ofullständig konstruktion, men ändock ett samarbete mellan allt fler europeiska stater. Det är en besynnerlig blandning juridiskt och politiskt, men tvingar oss samtidigt att se och inse att vår värld är avsevärt större än hemsocknen och mycket större än den i många avseenden trygga staten Sverige. Språkförbistring, olika kulturer, religioner, historia och skillnader i politik till trots så är uppgiften i vilket fall som helst, att knyta ihop alla människors hopp om fred och frihet 
i ett fungerande samarbete.
Ingen landskamp
Det sker här och nu i den union vi har med alla dess brister.
Det uppdrag arbetarrörelsen borde axla - inte minst med tanke på vårt stolta arv av internationell solidaritet - vore att organisera sitt idag snävt nationella arbete över nationsgränserna. Motmakt behövs om vi ska klara att tygla hyperkapitalism och nyliberala överslag, om vi ska vända växande byråkrati i Bryssel till levande demokrati i folkens Europa.
EU:s utveckling knyts ofta till olika städer som Maastricht, Amsterdam och nu senast Nice. I kommentarerna efter toppmötet där, talas oftast om vinnare och förlorare. Vad vann Sverige, frågas det? 
De stora nationerna får ökad makt, tycker andra.
Utvidgningen - underlättas den eller försvåras den, undrar många.
Vår spontana reaktion är att det är inte fråga om någon landskamp. Visserligen kan vi tycka att mycket av förhandlingsspelet i Nice mer liknar sandlåda än seriöst politiskt arbete. Det är ett typfall av patriarkatets politiska spel med prestigeladdade utspel, spända politiska muskler och ordsvall.
Likväl anser vi att just detta visar på nödvändigheten av att formera inte bara den klassiska och traditionella arbetarrörelsen. Minst lika viktigt måste vara att mobilisera kvinnokampens feminism, den gröna rörelsens ekologiska kunskaper, de ungas gränsöverskridande kultur, den sociala ekonomins ansvarstagande för att bryta ner fossila politiska och ekonomiska strukturer och låta det nya Europa växa fram.
Självklart är frågan om antalet röster i ministerråd och hur många komissionärer det ska vara totalt och per land viktiga, men dessa detaljer får inte skymma sikten. Därför är Peter Thyselius inlägg (Arbetaren 49/00) uppfriskande med sitt klara ställningstagande.
Än återstår det mesta, men vi är övertygade om att vi bara under det halvår Sverige är ordförandeland kan åstadkomma mycket bara genom att för övriga medlemsländer visa på öppenheten i Sverige. Det gäller nu att Sverige under ordförandeskapet som värd ser till att allt fungerar väl och inte driver ensidiga nationella intressen. Samtidigt hoppas vi, som så många andra svenskar, att de svenska hjärtefrågorna: utvidgningen, miljö, sysselsättning, liksom jämställdhet ska göra avtryck inom EU.
Visionärt ansvar
För oss är det viktigt att Sverige, vänstern och EU tar tag i och försöker lösa de viktiga och tunga frågorna. Det är allt från miljö till social trygghet, från jämställdhet till solidaritet med tredje världen.
Vi för vår del tror att det kan göras som en del av det politiska arbetet inom det EU vi har och som vi är medlemmar i. En viktig del av det arbetet är att skapa fungerande nätverk på tvärs med nationsgränserna - direkt mellan medborgarna i medlemsl&aauml;nderna. Förtroendet kan bara byggas och växa genom ett gemensamt arbete, där vi för vår del ser öppenhet, tolerans, beslut nära medborgarna, som nödvändiga grundbultar.
Vi är förtröstansfulla nog att tilltro Europas många miljoner medborgare insikt och kunskap nog att ta till vara sina nätverk, sitt gemensamma arbete och kamp och ”göra det bästa av det vi har”. Hur den kampen slutar beror på oss själva. 
Men att driva ”ut ur” när vi i själva verket vill kliva rakt in i världen och förändra den är milt uttryckt en återvändsgränd.
Visionärt ansvar behövs och det kräver ett näst intill revolutionärt tålamod dessutom.
Eva Zetterberg och Lennart Värmby
EU har skapats av överheten för överhetens syften. Vi kan inte vrida deras finaste verktyg ur händerna på dem utan kamp - en kamp som inte går inte ihop med vänsterpartiets bekymmer för ”parlamentarisk trovärdighet”. Det skriver Lars-Erik Morin, Stockholms LS av SAC-Syndikalisterna, i EU-debatten.
”Kamp eller trovärdighet?”
Två vänsterpartister, en europafederalist och en syndikalist - finns det inte fler som vill diskutera EU? Jag hade hoppats att åtminstone någon EU-positiv syndikalist skulle komma ut. Vi vet ju att de finns. Vi får se om jag kan provocera fram dem ur garderoben.
Men först lite om de inlägg som redan gjorts. Peter Thyselius, europafederalist, skrev att den som inte ser EU:s bidrag till freden är historielös.
Det kalla kriget är avslutat - är det dessutom glömt redan? Den historiska situation som födde den västeuropeiska unionen var inte bara det förödande kriget med Tyskland. Det nya var hotet från öster. Arvfienderna Tyskland och Frankrike måste helt enkelt försonas för att få styrka att stå emot Sovjet.
Ansvar och befogenhet
Genom historien finns det gott om exempel på att kungar och kejsare säger ett och gör ett annat. Om den västeuropeiska unionens patriarker säger ”Fred” måste man räkna med att det är halva sanningen, högst. EU:s utveckling, med växande militära funktioner, dementerar också Thyselius beskrivning av ”fredsprojektet”. Nu har EU utan svårighet avskaffat den svenska neutraliteten, till det behövdes ingen folkomröstning, inte ens en valdebatt. Opinionen förbereddes genom att överheten ”avslöjade” att den svenska neutraliteten aldrig existerade - en offentlig hemlighet redan 1939. Om det bara hade varit frågan om att ”skapa fred genom handel” skulle EU ha byggts upp enligt Eftas principer (frihandel - punkt, slut).
Vänsterpartisterna Zetterberg och Värmby skriver att vänstern måste ta ansvar för ett öppet Europa. Hur och varför?
I 10-15 år har det pågått en delegering av ansvaret till gräsrötterna, kombinerat med minskade resurser. Både i näringslivet och i den offentliga sektorn slimmas och utsåsas verksamheter. Den enda rimliga inställningen till ansvar måste vara att tacka nej när det inte medföljer några befogenheter. Så sa jag till ”min” direktör i mitten på 1980-talet. Han sa att han förstod och höll med. Borde inte två vänsterpartister tillsammans vara lika kloka som en normal VD? Deras förslag, ovanpå det ansvar som redan tynger oss, kan bara bränna ut ännu fler. Kasta tillbaka ansvaret till dem som har befogenheterna.
Zetterberg och Värmby stöder Persson-regeringens prioritering av EU:s närmaste uppgifter. De kallar listan för ”alla dessa områden” som kräver ”lösningar över nationsgränserna”.
”Alla” är noga räknat tre. Och det första problemet, östutvidningen, faller ju, om man kommer överens om att EU gör mer skada än nytta 
och upplöser det.
Problem nummer två är miljön. Där gör Zetterberg och Värmby den vanliga förfalskningen: de drar likhetstecken mellan EU och ”lösningar över nationsgränserna”. Ska vi alltså vänta på att USA och ex-Sovjet, som på olika vis är de största miljöbovarna, blir medlemmar i EU innan de tar itu med sin del av miljöförstöringen? Eller är det vår uppgift att driva opinion mot misshushållningen oavsett vilken union 
boven tillhör eller inte tillhör?
Problem nummer tre är sysselsättningen. Det är klart att man kan kräva att EU ska göra något åt arbetslösheten. Men vem är det som kontrollerar EU? De som prioriterar inflationsbekämpning 
före allt annat. 
Till den europeiska centralbanken, som har möjlighet att påverka konjunkturen, finns det helt enkelt inga officiella kanaler. EU:s politiker har bett om att få bli förklarade omyndiga, oskyldiga.
Peter Thyselius gläds åt att ”så många länder frivilligt har slutit sig samman”. Men det var inte Sveriges skogar, berg och gröna dalar som röstade för EU, det var ett antal väljare. Länder är geografiska begrepp. De ansluter sig inte till något, de ligger där de ligger. En stat kan ansluta sig, om det passar den härskande klassen. Det är parodiskt när Peter Thyselius talar om ”federation underifrån”, ”frivillighet” och ”länder” som klasslösa, statsrättsliga enheter.
Han kritiserar mig för att jag vill ersätta den representativa demokratin med direkt demokrati. Det är poänglöst. Jag sätter stort värde på den borgerliga demokratin och utnyttjar den till bristningsgränsen. Den ger bättre utrymme för politik underifrån än de realsocialistiska system som funnits och finns. Men representativ demokrati måste väl inte vara det slutgiltiga stadiet i mänsklighetens utveckling? 
Mindre demokrati i EU
EU:s viktiga beslut fattas av ministerrådet. Premiärministrar och andra som deltar är inte valda till detta uppdrag. Regeringschef blir man om man leder det parti som vinner valet, och partiledare utses av partiinstitutioner, dit man kommer genom att framför allt visa lojalitet. Ministrarna runt regeringschefen är handplockade av honom och behöver inte ens ha visat intresse för politik. Det kallas ändå representativ demokrati, eftersom regeringen behöver tolerans från parlamentet. Dock brukar det vara ont om alternativ.
EU-kommissionen, närmast under ministerrådet, gillar att presentera sig som EU:s regering, men i verkligheten är den ett tjänstemannaorgan. Kommissionärerna nomineras av medlemsstaternas regeringar, men i samma ögonblick som de tillträder är de förbjudna att ta instruktioner från hemlandet. De ska ”se till helheten” - inget land har någon representant i kommissionen.
EU:s parlament saknar praktiskt taget alla de befogenheter som ett parlament ska ha i en representativ demokrati. Att ens använda namnet parlament är en förolämpning mot väljarna. Eller ska namnet läsas i sin betydelse från 1200-talets England; ”kungens rådgivare”?
På alla tre nivåerna är EU:s representativa demokrati alltså oerhört mycket sämre än den var i medlemsstaterna före EU. Därför är det vi, EU-motståndarna, som är den representativa demokratins försvarare, inte EU-anhängarna. De svenska kommunerna och riksdagen har haft den rätt att besluta på respektive nivå som Peter Thyselius och andra påstår att de kan ge oss med ”subsidiaritetsprincipen”.
Att delegera beslutanderätt nedåt, när alla ramar för besluten är fastställda där uppe (enligt mönster från näringslivet), har naturligtvis inget med demokrati att göra. Var och en som prövat på svensk företagsdemokrati vet vad jag menar.
Syndikalisternas linje 2
Mina motdebattörer kan invända: ”Det är ju det här vi vill ändra på!” Vackert. Vad har ni förutom viljan? EU har skapats av överheten för överhetens syften, och ni säger att vi kan vrida deras finaste verktyg ur händerna på dem. Menar ni revolution? Den kamp ni förutsätter går inte ihop med era bekymmer för ”vänsterpartiets parlamentariska trovärdighet”. 
SAC och Arbetaren gjorde en stark insats i kampen mot kärnkraften. Men när kärnkraftsetablissemanget kom igen i form av ett EU-etablissemang, då skapade sig syndikalisterna en egen linje 2, ”Ja till EU, med lite gnäll”. Jag kom med i SAC för sent för att veta hur den hållningen bestämdes. Kan någon som var med då förklara?
En av de mer erfarna syndikalisterna sade i en (privat) kommentar till en SAC-debatt om EU: ”Vi kan väl inte vara emot internationellt samarbete?”
Klart att vi kan. Nato, WTO, IMF, listan kan bli lång. Våra motståndares samarbete stärker dem, alltså är vi emot det. I FN är det den starkastes rätt som gäller, det skadar alltså inte med en viss skepsis där också.
Min kompis Robban O sade inför EUomröstningen: ”Jag skiter väl i nationalstaten!” Men nu är inte EU motsatsen till nationalstaterna. I förhållande till omvärlden är det en ny och större nationalstat. Internt är det framför allt ett redskap för den ägande klassen.
När våra herrar frivilligt överlät beslutanderätten till Bryssel förlorade vi ögonkontakten med våra motståndare. Jag tillhör dem som anser att det är en fördel om den som beslutar riskerar att känna någon som har en gammal mor på det underbemannade vårdhemmet eller ett barn i den utslitna skolan, över huvud taget möta dem som drabbas av hans verksamhet.
Det handlar inte om nationellt självbestämmande, utan om förhållandet mellan styrande och styrda. Om syndikalister och andra väljer EU bara för att slippa kopplas ihop med sverigedemokrater, så är det en alltför primitiv reaktion. Det är att låta en flugskit i världshistorien driva er i armarna på arbetarklassens fiender.
Lars-Erik Morin
www.arbetaren.se