Artiklar

De svenska motståndarna mot EU längtar tillbaka till det kalla krigets isolationism och självhävdelse, en tid då Sverige "slapp vara med" men ändå spelade en viktig roll. Den svenska EU-negativismen har en speciell karaktär, jämfört med motståndet i andra EU-länder, anser professor Kjell Goldmann vid Stockholms universitet som jämför EU-opinion i Belgien, Irland, Österrike och Sverige. I flera länder är motståndet högernationalistiskt, i Sverige kommer det från v och mp. S är Europas mest splittrade parti i frågan.  
 
 Ulf Bjereld och Marie Demker resonerar på DN Debatt 27/8 om varför den svenska opinionen är mera negativ till EU än opinionen i andra EU-länder. De avvisar nykomlingsargumentet, tror inte att negativismen är uttryck för en med neutralitetspolitiken förknippad isolationism, menar att det kan ligga något i tesen om det svaga socialdemokratiska ledarskapet men lanserar som sin huvudförklaring att den svenska politiken framstått som eftergiven och nederlagsinriktad.  

I ett internationellt forskningsprojekt under min ledning undersöker vi de politiska partiernas syn på den egna nationens identitet och omvärldsrelationer i fyra länder, detta på jakt efter förklaringar till de stora skillnaderna i EU-politik och EU-opinion. Undersökningen gäller Belgien, Irland, Sverige och Österrike. Vi kallar det vi söker "den nationella synen på nationen" - den dominerande uppfattningen i ett land om landet självt. Det som i detta material framträder som speciellt med Sverige, i ett nötskal, är inte den nationella identiteten utan vänsterpolitiken.  

Det gäller i själva verket om alla fyra länderna att föga sägs i det politiska materialet om vilket slags land det egna landet är. Detta går väl ihop med mycket som har skrivits på senare år om nationella identiteter i dagens Europa. Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Ryssland - i land efter land råder "kris" och "vakuum", enligt denna litteratur. Alf W Johansson är typisk för en hel genre när han i en uppsats skriver att Sverige gått in i EU "i egendomlig avsaknad av identitet".  

Det som trots allt sägs om det egna landets karaktär har, vad Sverige anbelangar, nästan uteslutande att göra med det moderna välfärdssamhället. I den mån man över huvud taget kan tala om en svensk syn på vilket slags land Sverige är handlar det om folkhemmet, detta gamla konservativa begrepp som socialdemokraterna har tagit över. Vi är oense om huruvida välfärdssamhället bör bevaras eller om det har överlevt sig självt, men att Sverige är speciellt i detta hänseende är allmänt vedertaget.  

Här skiljer sig de fyra länderna åt. Det österrikiska, sådant detta framställs i österrikisk politik, är inte en fråga om politik och samhälle utan om kultur, historia, tradition och livsstil. Spår av en sådan, etniskt betonad nationsuppfattning går också att hitta i irländsk och belgisk diskussion. Det ser ut som en paradox att EU-motståndet är starkast i Sverige, där det nationella ses som något så ytligt som ett samhälleligt arrangemang i stället för som något så djupgående som historiskt arv eller kulturell egenart.  

Så långt synen på den egna nationens identitet. Nu till synen på dess omvärldsrelationer. Här finns mera att hämta för den som vill förstå den negativa hållningen till EU i svensk opinion.  

Det speciella med svensk politik gäller inte de krafter som är positiva till EU utan de som är negativa. Socialdemokrater, folkpartister och moderater går in för EU med ungefär samma argument som motsvarande partier i andra länder. Den europeiska integrationen bärs upp av den centrala ställning som socialdemokrati, socialliberalism och kristen eller moderat konservatism intar i många länder, så också i Sverige.  

Speciell för svensk politik är däremot EU-negativismen. I Irland råder i stort sett allmän uppslutning kring en mycket positiv EU-politik. Vid det senaste valet (1997) erhöll de EU-kritiska partierna sammanlagt cirka fem procent av rösterna. Även i Bel-gien, Europas eljest mest splittrade land, är samsynen stor när det gäller EU. Det enda parti som kan betecknas som EU-motståndare, Vlaams Blok, fick vid 1999 års val cirka tio procent av rösterna. Om det någonstans finns en "nationell" syn på EU så är det i Irland och Belgien.  

I Österrike är situationen annorlunda såtillvida som att Jörg Haiders mångomtalade frihetsparti (FPÖ), med 27 procent av rösterna 1999, är EU-skeptiskt. EU-frågans politiska laddning är emellertid ännu större i Sverige. Dels bedriver två riksdagspartier, med tillsammans mer än 16 procent av rösterna 1998, en EU-kritik som går så långt som till krav på svenskt utträde. Dels är det största partiet, ett av dem som lett landet in i EU, radikalt splittrat i frågan.  

Att EU-frågan har en särskild ställning i svensk politik framgår också av en uppsats som Leonard Ray har publicerat i European Journal of Political Research (1999, nr 2). Rays undersökning gäller samtliga partier i 17 länder (EU plus Norge och Schweiz). Varje partis ståndpunkt i fråga om europeisk integration skattas på en skala från 1,00 (stark motståndare) till 7,00 (stark anhängare). Enligt dessa data var spännvidden i den svenska riksdagen vid mitten av 1990-talet större än i något annat parlament (mellan 1,00 för mp och 7,00 för fp).  

Ray redovisar också skattningar av partisammanhållning/partisplittring i frågan. Denna skala går från 1,00 (fullständig enighet) till 5,00 (majoriteten partiaktiva motsätter sig partiledningens ståndpunkt). Socialdemokraterna i Sverige framstår i hans undersökning som det mest splittrade partiet i Europa med ett värde så högt som 4,00.  

Speciellt med Sverige är också varifrån EU-motståndet kommer. I både Österrike och Belgien är det fråga om högernationalism (Haiders FPÖ respektive Vlaams Blok) och i Irland främst om nationalistpartiet Sinn Fein. I Sverige däremot om miljöpartiet, vänsterpartiet och en del av socialdemokratin. Hur skall detta förklaras?  

En utbredd socialreformatorisk ståndpunkt i dagens Europa är att ett starkt EU är väsentligt inte bara för freden utan också för möjligheten att bedriva en aktiv ekonomisk politik och bibehålla ett västeuropeiskt välfärdssamhälle. Varför har den svenska vänstern kommit till motsatt slutsats?  

En i europeisk politik dominerande "grön" bedömning är att EU erbjuder möjligheter till kraftfulla åtgärder mot gränsöverskridande miljöproblem. Dessutom: fredsaspekten är just inte främmande för partier med rötter i fredsrörelsen. Allra minst främmande är den för en av de främsta företrädarna för de gröna i Tyskland, utrikesminister Joschka Fischer, vars federalistiska tal den 12 maj vid Humboldtuniversitetet är en av årets händelser i europeisk politik. Hur skall man förklara att de gröna i Sverige har valt motsatt ståndpunkt?  

Ett snällt svar är att peka på sakens komplexitet. Ingen kan säkert veta hur man bäst befrämjar den europeiska välfärden, skyddar den globala miljön och befäster den internationella freden och säkerheten: genom att engagera sig i avancerat internationellt samarbete eller genom att föra sin egen politik och hoppas att andra skall följa efter. Man kan diskutera om stora mål bäst uppnås genom förpliktande samarbete eller egensinnig självständighet. Från samma ideologiska utgångspunkter kan man komma till skilda praktiska slutsatser.  

Ett mindre snällt svar är att använda uttryck som vänsternationalism och miljönationalism. Jag menar naturligtvis inte att miljöpartistiska, vänsterpartistiska och so-cialdemokratiska EU-motståndare skulle stå för främlingsfientlighet, rasism, Karl XII-dyrkan eller dylikt; från sådant är de lika fjärran som nästan alla andra i svensk politik. Vad jag syftar på är den kombination av isolationism och självhävdelse som kännetecknade svensk politik under det kalla kriget.  

Å ena sidan var det fråga om att inte bli inblandad, inte ta risker för andras skull, satsa allt på att slippa vara med. Å andra sidan gällde det att utnyttja situationen till att gå ut i världen med stolta anspråk på att vara föregångsland, spela en särskild roll, ha särskilt rena händer.  

Detta har Sverige i huvudsak lämnat bakom sig, för övrigt även Österrike. Liksom Belgien och Irland definierar dessa länder i dag sin internationella roll på typiskt småstatsvis: att i samverkan med andra ge ett bidrag till det nya Europa. Vänsterpartiet och miljöpartiet önskar sig emellertid tillbaka. De gör vad de kan för att slå vakt om det i viss mening nationalistiska arvet från neutralitetspolitikens tid.  

Jag undrar om inte detta är nyckeln till deras hållning till EU, till splittringen inom socialdemokratin och indirekt till den negativa svenska EU-opinionen i stort. I detta hänseende avviker min tolkning från Bjerelds och Demkers.  

Den som önskar ett aktivt svenskt deltagande i en fördjupad europeisk integrationsprocess har givetvis anledning beklaga motsträvigheten här hemma. Men allt har två sidor. Det är möjligt att man också skall vara tacksam för att de EU-kritiska krafterna har förstört marknaden för en svensk högernationalism.