Artiklar

EU har många motståndare, särskilt i vårt land. En del säger sig vilja ett europeiskt samarbete, men på något annat sätt. De vill bryta upp EU och börja om från början. En tanke som förmodligen bottnar i en nostalgi tillbaka till nationalstatens storhetstid och som kanske har dunklare rötter än så. Förmodligen även en förhoppning att det aldrig blir någon omstart. 

Det är bara det att företagen redan samarbetar över gränserna, oavsett EU, och de har bara en lojalitet, nämligen gentemot sina aktieägare och bara ett intresse, vinstmaximering. Så i stället för att ha medinflytande i Bryssel kommer vi att sitta i knät på USA och de transnationella företagen.

Alltså bör vi göra vad vi kan för att EU-projektet skall bli en framgång – alternativen förskräcker. Det kanske viktigaste just nu är att ge EU en författning, inte bara fylla i de hål som blev kvar efter Amsterdam-mötet. Tyvärr verkar det som om Ministerrådet tvekar. Inte minst den svenska regeringen skräms av de fula orden federalism och överstatlighet. Men ju längre vi väntar, desto svårare blir det att ena ett växande antal stater kring en gemensam konstitution. 

Så länge vi har kvar koncensusprincipen kan ett enda land, t.ex. Malta, blockera samtliga beslut inom EU. Denna bör alltså ersättas med majoritetsbeslut, eventuellt dubbla majoritetsbeslut, d.v.s. en majoritet av länderna och en majoritet av befolkningen i Europa. Utan denna reform riskerar EU att bli totalförlamat.

Det är ju också så att utan ett öppet och demokratiskt EU tenderar det folkliga stödet att försvinna, vilket vi har sett i det minskande deltagandet i valet till Europaparlamentet. Människor måste kunna känna sig delaktiga i ett projekt, annars vänder de sig ifrån det. Och med maktcentrum i EU förlagt till klåfingriga byråkrater och till korridorsnack mellan ministrar från olika länder i stället för till ett parlament och en folkvald kommission med klart uttalade befogenheter tenderar det demokratiska underskottet att minska ytterligare.

Att det europeiska samarbetet startade med en kol- och stålunion för att för all framtid förhindra krig mellan Tyskland och Frankrike var naturligt och nödvändigt. Likaså att samarbetet fortsatte i första hand på det ekonomiska området. Men nu är det dags att gå vidare och göra Europa till inte bara en marknad utan även en politisk union, med fulla demokratiska rättigheter och skyldigheter för dess medborgare. Vi har rätt att förvänta oss detta.

I dag är EU inte fullt demokratiskt. Det finns mycket som är fel och som behöver ändras på. Det är också möjligt att göra. Till skillnad från t.ex. Sovjetunionen så är EU flexibelt och möjligt att påverka. Och till skillnad från i styrelserummen hos Mitsubishi, Unilever och ABB finns i EU ett folkligt inflytande, direkt eller indirekt. Det gäller att stärka det direkta genom att utöka parlamentets makt genom en europeisk författning. 

Att motsätta sig en demokratisering av EU påminner om Röda Armé-Fraktionernas taktik att provocera fram fascismen i Västtyskland så att alla ser den borgerliga staten som odemokratisk. Att lämna EU är heller ingen lösning. Själv har jag vid ett flertal tillfällen varit oense med den svenska regeringen men aldrig på allvar övervägt att avsäga mig mitt svenska medborgarskap.

Vid ett utträde hamnar vi i en norsk situation, att tvingas följa samtliga EU-direktiv utan att ha en chans att påverka. Och minus den norska oljan. Skulle vi dessutom ta steget fullt ut och även lämna EES-samarbetet står vi helt ensamma mot globaliseringens krafter. 
Ett federativt Europa betyder ju såväl överstatlighet som subsidiaritet. Det vill säga att vissa stora frågor - som utrikespolitik, försvar, makroekonomi, miljöförstöring och gränsöverskridande brottslighet - flyttas upp på gemensam europeisk nivå, andra (de flesta) flyttas ned på regional, landstings- eller kommunal nivå. Nationalstaten reduceras förhoppningsvis till en administrativ enhet på mellannivå. 

Detta betyder naturligtvis inte att det egna språket och den egna (eller den amerikanska) kulturen försvinner och ersätts av en grå europeisk sörja. EU har alltid värnat om olikheterna  inom unionen och om minoriteternas rättigheter. Och lite balans kan aldrig skada. När jag en gång kom hem från Danmark med en nyinköpt bok av Ib Michael hade ingen av mina svenska vänner ens hört talas om honom. Däremot står Sveriges dörrar alltid vidöppna för influenser från ett visst land – Disneyland.

Överstatlighet i de stora frågorna. Det låter som om besluten kommer att tas längre från medborgarna. Men åtminstone vi i de mindre EU-länderna skall nog vara tacksamma för ett formaliserat beslutsfattande eftersom det betyder att möjligheterna för de små att påverka skeendet är betydligt större än om de stora gör upp sinsemellan. EU:s små medlemsstater har alltid haft en kraftig överrepresentation. Sverige med 9 miljoner invånare har 4 röster i ministerrådet, Nederländerna (16 miljoner) har 5 och Tyskland (80 miljoner invånare) har 10 röster. Detta kommer självfallet att ändras något när fler medlemmar tas in – det är oundvikligt. Men fortfarande kommer en svensk att ha mer att säga till om än t.ex.en tysk.

Att på grund av rädsla att förlora en del av den egna makten avstå från återföreningen eller att skjuta upp den på obestämd tid vore katastrofalt för tilltron till det europeiska fredsprojektet, inte bara i kandidatländerna i Östeuropa, utan i hela världen, och skulle i längden visa sig ytterst kontraproduktivt. 

Nationalstatens storhetstid är oundgängligen förbi, oavsett vad alla nationalister av skilda schatteringar säger. Valet står mellan att ingå i en demokratisk union och att vara en lekboll i händerna på marknadskrafterna. I ett federalt Europa kan politikerna som våra valda representanter behålla initiativet, och då har vi också en chans att bevara den västeuropeiska välfärdsstaten och att utvidga den till resten av Europa och så småningom förhoppningsvis resten av världen.

Låt oss alltså kräva en demokratisk författning för EU nu, innan det är för sent. Låt oss försöka påverka våra politiker till att visa kurage och framsynthet och uppmuntra dem till att låta sig styras mer av visioner för framtiden än av tankar på nästa SIFO-mätning.