Artiklar

Den som vill ha en försmak av hur Göran Perssons europeiska idealstyre kommer att fungera i praktiken, kan lämpligen studera det nyss timade toppmötet i Nice. Mer mellanstatlighet är vad Göran Persson vill se i Europa, och mer mellanstatlighet var vad vi fick se i Nice.

Det var ingen uppbygglig syn. En huggsexa i slutna förhandlingsrum mellan femton stats- och regeringschefer om vem som skulle vinna mest. En diplomatisk batalj där alla talade för sig men ingen talade för alla. Ett nollsummespel där var och en försökte vinna något på någon annans bekostnad, men där alla till sist stod som förlorare. Resultatet av Nice är inte en mer begriplig europeisk beslutsordning utan en mer obegriplig. Inte ett tydligare politiskt ansvar utan ett otydligare. Vad som händer när ytterligare tolv eller femton stater ska delta i den mellanstatliga holmgången är det ingen som ens vågar tänka på.

Mellanstatlighet är vad Europa har haft i över tvåhundra år med känt resultat. Idén med EU var följaktligen att på vissa områden gå från mellanstatlighet till överstatlighet, det vill säga till en beslutsnivå där Europas stridbara stater i vissa viktiga frågor inte talade var för sig utan alla för envar.

Ambitionen hos dem som fortfarande tycker det är en bra idé är att basera det överstatliga samarbetet på en europeisk konstitution som tydligt avgränsar vilka frågor som ska avgöras på vilken nivå - och med vilken demokratisk legitimitet. När den högre nivån fattar beslut för de lägre ska Europas medborgare ha tydligt klart för sig på vems uppdrag, med vilka befogenheter och med vilka möjligheter att utkräva politiskt ansvar.

Var det politiska ansvaret ska utkrävas för mellanstatligheten i Nice är inte lätt att veta.

VARFÖR HAR MELLANSTATLIGHET likväl blivit ett fint ord i den svenska regeringens vokabulär, och överstatlighet ett fult? I en artikel i senaste numret av Tiden argumenterar statsminister Göran Persson för mer av det förra och mindre av det senare. Vad EU behöver är inte en demokratisk konstitution för den överstatliga politiken utan ett ökat spelrum för den mellanstatliga, hävdar han. Mer makt åt nationella regeringar och parlament (i praktiken åt några få regeringschefer), mindre makt åt övernationella organ.

Göran Persson vill till och med hävda att EU i grunden är ett mellanstatligt samarbete. Det är det inte. EU är i grunden ett sammelsurium av mellanstatlighet, överstatlighet, domstolsmakt och byråkratvälde, det vill säga oklart grundat. Nya och bindande överstatliga lagar och regler tränger oupphörligen ut från till synes ingenstans. I varje fall ingenstans där medborgarna kan utkräva demokratiskt ansvar. Att utkräva ansvar av sin nationella regering hjälper inte eftersom den inte är ansvarig. I varje fall kan den inte göra något åt saken.

Göran Persson menar likväl att samarbetet i Europa ska vara ett samarbete mellan nationalstater, att beslut över nationsgränserna ska fattas i mer eller mindre diplomatiska överläggningar mellan nationalstaternas regeringschefer. Att demokratin bör stanna hemma när Göran Persson tar planet till närmsta toppmöte.

Odemokratisk överstatlighet mot demokratisk mellanstatlighet. Så står valet, enligt Göran Persson.

MEN SÅ STÅR inte valet. Den odemokratiska överstatligheten finns redan och kommer inte att demokratiseras genom mer mellanstatlighet. Mellanstatligheten bygger nämligen inte på demokrati utan på diplomati, som i sista hand bygger på den starkes rätt. Den starkes rätt är en väl prövad princip i det europeiska samarbetet, dock historiskt inte särskilt framgångsrik. I varje fall inte för den svage.

Vad valet i själva verket står mellan är en demokratiserad överstatlighet och en odemokratiserad. Mellan dem som vill ge överstatligheten i Europa en grundlagsfäst och demokratisk form, debattens federalister, och dem som av olika skäl hävdar att nationalstaten är demokratins yttre gräns. Mellan dem som anser att Europas medborgare måste kunna ställa också den överstatliga maktutövningen till politiskt ansvar, och dem som anser att det räcker med den nationalstatliga.

Begreppet federation har av de sistnämnda polemiskt associerats till centralism och superstat. Men federation betyder vare sig det ena eller andra. En federation är ett samhälle byggt på fördrag om maktdelning. Ett tydligare begrepp är flernivådemokrati eller flernivåkonstitution, det vill säga ett styrelseskick där demokratisk makt konstitutionellt fördelas mellan högre politiska nivåer och lägre. En federation blir vad fördraget säger. Säger fördraget att si makt ska utövas av de enskilda nationalstaterna och så makt av en europeisk nivå, blir det så.

"Ännu har ingen övertygande visat vad det är som skulle motivera ett federalt samarbete i stället för ett i grunden mellanstatligt", skrev utrikesminister Anna Lindh i en DN Debatt-artikel i somras (4/6).

Kanske inte. Kanske menar hon till och med att femton nya medlemsstater är ytterligare ett argument för mellanstatlighet. Själv undrar jag bara vad som är så bra med ett europeiskt samarbete vars överstatliga beslutsprocesser tycks bli allt mer obegripliga och mellanstatliga mellanhavanden alltmer småskurna för varje nytt toppmöte våra nationalstatliga ledare åker till.
 

Dagens Nyheter