Artiklar

Med EU har världens största ekonomiska marknad skapats. En övergripande politisk styrning saknas dock och skulle någon av medlemsstaterna hamna i ekonomisk kris har EU ingen större möjlighet att bistå. För att få den politiska makten över marknaden, för skapandet av en solidarisk regionalpolitik och för att möjliggöra östutvidgningen krävs ett samfällt europeiskt agerande. 

Man kan på goda grunder anta att en majoritet européer önskar att det offentliga skall skydda och stödja medborgarna socialt, politiskt och ekonomiskt så att varje individ kan förverkliga sitt liv efter sin förmåga och sina behov. Man kan vidare utgå ifrån att en majoritet inte vill att nationella gränser skall få hindra dessa mål.  

Jag tror att alla demokrater kan tänka sig att leva under samma demokratiska konstitution. Därför måste detta århundrades stora politiska vänsterprojekt bli bildandet av den europeiska välfärdsfederationen. 

BNP per invånare 
I den svenska debatten hävdar anhängarna att EMU skall bli vårt skydd mot det internationella kapitalet. Men den monetära unionen ger i sig inte ett tillräckligt skydd. Ett värn mot marknadskrafternas destruktiva sidor kräver en välfärdsfederation och en sameuropeisk politik. EMU är dock ett viktigt steg i den riktningen. 

En del har nationalstaten som demokratiskt ideal och betonar diplomati och nationellt självstyre. Men vad de europeiska demokratierna behöver är inte hemlig diplomati sinsemellan eller nationellt självstyre utan ett gemensamt lagstiftande parlament och en demokratisk konstitution.  

Dagens europeiska nationsgränser splittrar och isolerar medborgare, anställda och konsumenter medan arbetsgivare och producenter har fria händer. Nationalstaterna tvingas ägna sig åt social dumpning och spelar ut varandra med olika lagstiftning och skatteskalor i syfte att öka sin ekonomiska tillväxt. I dag kan ett land hindra övriga EU-länder i en rad politiska frågor. Den nationella vetorätten är på god väg att ge högerextrema partier i Österrike och Italien direkt inflytande på europeisk politik, trots att de representerar ett mycket litet antal medborgare.  

EU:s medborgare har nu kommit till ett politiskt vägskäl som ger tre alternativ: 
en återgång till 1950-talets nationella självbestämmande med hemlig diplomati utan överstatlighet 

en union som styrs av experter och hemlig diplomati med svaga demokratiska institutioner 

ett EU med demokratisk konstitution och ett federativt/regionalt styre.  

Det första alternativet måste närmast betecknas som ett katastrofscenario. Det andra alternativet, vilket motsvarar dagens situation, är djupt otillfredsställande ur demokratisk synvinkel och ger medborgarna ett alltför svagt inflytande. Återstår det ännu oprövade alternativet att utveckla och fullständigt demokratisera EU. 
I mer nationellt orienterade kretsar inom den svenska arbetarrörelsen klagar man med rätta på EU:s bristande demokrati och folklighet. Ändå tvekar man inför ett demokratiskt och socialt EU och kallar det i nedsättande syfte för överstatlighet.  

I stället för pikant nationalism och eländesältande borde alla progressiva krafter gå till offensiv för ett socialt och demokratiskt Europa. 

Stora delar av det forna Östeuropa håller på att mexikaniseras. I flera stater råder utpräglad fattigdom och politisk apati, demokratin är ännu skör eller närmast obefintlig. Det behövs en stor europeisk kraftsamling för att lyfta dessa regioner ur den postsovjetiska skuggan och endast en stark europeisk välfärdsfederation kan klara en sådan uppgift. Antifederalism är här ett allvarligt hinder. 

Arbetarrörelsens internationella engagemang och solidaritet måste även omfatta Europas medborgare och regioner. Genom Maastrichtfördraget lades grunden för en ekonomisk union. Därför är det viktigt att politiken också bildar en union. Man kan lite förenklat säga att den europeiska borgerligheten skapade Maastrichtfördraget för sina behov och att vänsterns historiska roll blir att skapa en politisk motmakt – en välfärdsfederation. Världens största ekonomi behöveren gemensam beskattning och demokratisk styrning. 

I min framtidsvision har EU blivit en demokratisk välfärdsfederation där nationalstaterna avskaffat sig själva och uppdelats i regioner. Europaparlamentet med direktvalda ledamöter i två kamrar har blivit högsta beslutande organ. Till första kammaren, som utser federationsregering, väljer medborgarna ledamöter proportionellt efter en valrörelse med europeiska partier och debatt inom hela Unionen.  
Till andra kammaren väljs två ledamöter per region. Regionerna styrs av ett parlament under egna, federala lagar och alla val sker på gemensam valdag vart fjärde år. Europaparlamentet beslutar om cirka 15-20 procent av den offentliga budgeten, resten ligger på regional- och kommunalnivå. 

Medborgarens grundläggande rättigheter och skyldigheter framgår av EU:s grundlag. Europa är nu världens mest mångkulturella och jämställda samhälle. Unionens politiska struktur har decentraliserats enligt subsidiaritetsprincipen där det som kan löses regionalt. 

På regional och kommunal nivå återfinns hälsovård, utbildning och kommunikation. Tidigare oförståelse mellan stad och land och mellan gammal och ny ekonomi i nationalstaterna har förbytts i kreativt samarbete i ett genomregionaliserat Europa. Unionen ger regionerna ekonomiskt stöd vid behov. 

EU har lägst andel fattiga medborgare jämfört med andra stater. Konsumenternas och Unionens krav sprider social anständighet, demokratiska ideal och en framtidstro i de fattigare producentländerna i Afrika, Latinamerika och Asien. Federationens medborgare har långtgående sociala rättigheter, kollektivavtal reglerar arbetsmarknaden. Det råder nästan fri handel på global nivå. 
Det här är en vision om en federation där mänskliga rättigheter och demokratiska ideal bildat en överideologi inte bara i Unionens inre liv utan också i dess utrikes relationer. Ett EU som blir en viktig demokratisk och ekonomisk stödjepunkt för utvecklingen i ”tredje världen”. Ett EU som tar ett avgörande steg mot världsfredens upprättande och svältens avskaffande.  

Det nya Europa handlar ytterst om vilken tilltro man har till politikens och demokratins möjligheter att förändra världen. De européer som vill värna välfärd, fred och demokrati måste nu gå samman. Det är hög tid att riva de gränser och konstgjorda hinder som begränsar den demokratiska människans värld, hög tid för den europeiska arbetarrörelsen att skapa ett demokratisk välfärdseuropa.  
Pax Europa!