INGET KRIG UTOM KLASSKRIGET...
... är vår paroll i kampen mot USA:s krigsplaner mot Irak. Och måste
gälla i alla imperialistiska, nationalistiska kapitalistiska krig och konflikter,
och för den delen även i "fredstid". Krig och fred är
nämligen blott två ömsesidigt betingade sidor av samma mynt;
i krig slaktas folk militärt och i fredstid dödas, skadas och lemlästas
folk fysiskt och andligt i industrierna, på vägarna, på "fritiden",
av svält.
Angreppsplanerna från amerikansk sida mot Irak och Saddam Hussein har
som syfte att skaffa sig kontroll över landets rika oljetillgångar
och de irakiska proletära massorna; oljan som det det viktigaste smörjmedlet
i den moderna kapitalistiska ekonomin och proletariatet som källan till
de värden som kapitalet som sådant vilar på. Därifrån
ämnar USA söka befästa sin hegemoni i den nya världsordningen.
Hela krigshetsen är ett tecken, dels på de amerikanska svårigheterna
med sin dominans och dels på den globala kapitalismens kris. Kriget skall
ersätta den politiska makten i Irak, radera hundratusentals "överflödiga"
irakiska människor och avleda den amerikanska arbetarklassens uppmärksamhet
från de sociala problem de står inför och istället sluta
upp bakom det amerikanska kapitalets och dess administrations intressen.
Vad som gäller för arbetarklassen och för oss kommunister är
att krossa det kapitalistiska systemet och alla dess förhållanden;
nationella och etniska, genusförhållandet, lönearbetet, pengarna
och den kapitalistiska arbetsdelningen. Ett stöd till gangstern och arbetarmördaren
Saddam Hussein mot George W. Bush eller vice versa är inget alternativ,
varken taktiskt eller moraliskt. Båda sidor är lika blodbesudlade,
despotiska och arbetarfientliga. Det samma gäller den framväxande
islamismen under bl a den skenbara USA-fienden Usama bin-Laden, som även
han är svuren fiende till arbetarklassen.
Inför det stundande kriget ser vi som lösning generellt att arbetarklassens
reser sig och tar strid för sina intressen. Mer konkret går vår
förhoppning till att den revolutionära delen av anti-krigsrörelsen
för fram just det kapitalistiska i konflikten, med länken till våra
vardagliga erfarenheter som arbetare, och kommunismen som alternativ, och att
vi riktar udden mot våra 'egna' kapitalister och politiker i samma utsträckning
som mot Bush och Saddam. Rent konkret kan kriget stoppas av växande deserteringsrörelser
i de stridande arméerna och att arbetarna i vapenindustrin och inom krigslogistiken
sätter sig på tvären och att arbetarna i de stridande länderna
vägrar ge efter för "krigsuppoffringarna".
några kommunister i Göteborg, februari 2003
Vi rekommenderar den brittiska siten, No
War But the Class War
[pdf]
No War but the Class War
'Inget krig utom klasskriget' är den enda hållbara parollen i kampen
mot USA:s och Storbritanniens krigsplaner mot Irak. Och det perspektivet - ett
proletärt kommunistiskt - måste gälla i alla imperialistiska,
nationalistiska kapitalistiska krig och konflikter eftersom 'fred' i borgerlig
bemärkelse inte innebär någon verklig frånvaro av krig
för den internationella arbetarklassen. Krig och fred är, liksom demokrati
och totalitarianism/fascism, blott två ömsesidigt betingade sidor
av samma kapitalistiska mynt. Borgerlig moralism, pacifism eller filantropi
kan inte ändra den internationella arbetarklassens situation som utsugen
klass under kapitalismen.
Sedan kapitalismen tagit vid efter föregående produktionssätt
och i synnerhet gått in i vad som lite förenklat kan kallas sin fordistiska
eller tayloristiska 'fas', med massproduktion av industrivaror och bilen som
huvudsakligt transportmedel i stora delar av världen, har oljan och kontrollen
över produktionen och distributionen av den varit av yttersta profitstrategiska
vikt. Det är denna betydelse för kapitalet som gjort att Mellanöstern
och området kring Kaspiska havet ö.h.t. varit så turbolent
och konfliktangripet som det är och har varit. De kapitalistiska rivalerna
och tillika kollegorna USA och Sovjetunionen stred under det kalla kriget om
dominansen i området, med skiftande lydstater under sitt respektive diktat,
och efter murens fall har de röda bödlarnas roll axlats av de gröna
dito bakom 'politiska islam'. Konflikthärdens epicentrum utgörs alltjämt
av Israel-Palestina-frågan.
En lösning av den frågan - någon slags nationell dylik artificiellt
frånkopplat världsmarknaden - är inte på något sätt
en lösning för områdets nationalistiskt splittrade proletariat,
varken det palestinska eller det judiska. Den palestinska fanan ter sig lika
anti-kommunistisk och anti-proletär som den amerikanska eller israeliska
och symboliserar inget annat än den palestinska bourgeoisiens herravälde
över 'sitt' proletariat. Uppgiften att bygga kapitalistiska nationalstater
tillfaller kapitalisterna, inte proletariatet eller de självutnämnda
ledarna. Vad som gäller för oss kommunister - anti-nationalister -
och för arbetarklassen är att göra revolution, att krossa det
kapitalistiska systemet och alla dess förhållanden; nationella och
etniska splittringar, genusförhållandet, lönearbetet, pengarna
och den kapitalistiska arbetsdelningen ö.h.t.
Inför det stundande kriget ser vi som lösning generellt att arbetarklassens
reser sig och tar strid för sina klassintressen. Mer konkret går
vår förhoppning till att den revolutionära delen av anti-krigsrörelsen
för fram just det kapitalistiska i konflikten, med länken till våra
vardagliga erfarenheter som arbetare, och kommunismen som alternativ, och att
vi riktar udden mot våra 'egna' kapitalister och politiker i samma utsträckning
som mot Bush och Saddam. Rent konkret kan kriget stoppas av växande deserteringsrörelser
i de stridande arméerna och att arbetarna i vapenindustrin och inom krigslogistiken
sätter sig på tvären.
GLOBAL INTIFADA - INGET KRIG UTOM KLASSKRIGET
för kommunism, november 2002
[pdf]