Simon Tankar om organisering

Några tankar om organisering

Av Henri Simon, 1979

ALLA CITAT OCH REFERENSER har medvetet uteslutits från denna artikel. Jag betvivlar inte att många av idéerna som här uttrycks redan har uttryckts av åtskilliga andra och här förekommer upprepningar, några medvetet, andra inte. Jag har även medvetet försökt att komma ifrån det traditionella språket så långt som möjligt. Somliga ord och namn ger mentala blockeringar i olika personers tänkande, vilket utestänger stora delar från deras tankeprocess. Syftet med denna artikel är att försöka få folk att fundera över erfarenheten; sina egna och vad de lärt av andra. Tveklöst kommer detta syfte endast att tillfredställas ofullständigt, av två orsaker. Den första och minst viktiga, är att det finns de som fortfarande kommer att insistera på att sätta namn på alltihop och för att stöta ifrån sig det och det påståendet som de misstänker för kätteri på grund av att deras egen uppfattning inte kan tolerera dem. Den andra och viktigare är, att artikeln slutligen kommer att säga, att våra uppfattningar knappast någonsin sopas undan blott av andra idéers chockpåverkan, utan av chocken från idéernas sammanstötning med den sociala verkligheten.

Finns det någon möjlighet att vi kan komma ur vårt tankesystems citadell, mot ett öppnare hänsynstagande till fakta? Och inte bara vilka fakta som helst, utan de som sammanfaller med våra erfarenheter som "militanter" eller "icke-militanter". Erfarenheter, som inte blott är isolerade i vår egen individuella värld, utan som kan ledas tillbaka till våra samhälleliga villkors sammanhang; dvs. vad vi har fått erfara eller hur vi lever idag i en helt kapitalistisk värld (från ena ändan av planeten till den andra). Och ändå ger oss denna erfarenhet och vad vi lärt från andras erfarenheter inget annat än en ofullständig kännedom. Detta är uppenbart redan vid ett givet tillfälle. Det är än mer uppenbart när det ses i ett historiskt perspektiv. Även om vi försöker att generalisera våra erfarenheter, iakttagelser och reflektioner och att integrera dem i en helhet, kommer vi nödvändigtvis inte att vidga vårt synfält. Det är en helt ursäktad pretention att generalisera: vi gör det hela tiden, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Vi gör kopplingar, jämför och drar ifrån de mer generella uppfattningarna, som vi antingen integrerar i redan etablerade generaliseringar, eller använder för att ändra sådana generaliseringar, eller för att göra en ny generalisering. En generalisering kan tjäna som en öppning, på grund av den nyfikenhet den ger att söka andra fakta som man kan fylla den med. Den kan bli en stängning, en blockeringsprocess, eftersom den kan leda till att vi ignorerar eller utesluter allt som skulle ifrågasätta generaliseringen.

OFULLSTÄNDIG KÄNNEDOM OM DET SOCIALA LIVET

Vår kännedom är alltid ofullständig på grund av att vi inte kan komma ifrån att vi till att börja med tillhör en generation, en familj, en miljö, en klass, en stat etc., en liten fraktion i en värld av miljontals invånare. Och det är inte så lätt, utom när det kapitalistiska systemet själv tar hand om det, att vidga detta begränsade fält av "livet som givits oss". Denna fragmentariserade kännedom är emellertid inte lika ofullständig idag om vi tittar lite närmare. De sociala förhållandena och livsstilarnas accelererande likformighetsprocess i den kapitalistiska explosionen de senaste 30 åren har skapat en speciell likformighet mellan erfarenheter. Även om tekniska, ekonomiska och politiska förhållanden fortfarande skiljer sig i stor utsträckning idag, är de elementära, och mindre elementära grundvalarna för det kapitalistiska systemet i själva verket identiska och okränkbara oavsett under vilken regim de verkar. I och med det har våra erfarenheter och deras egenheter ibland en ganska kort sträcka att ta sig för att ansluta sig till den mer generella kännedom som uppkommer då vi jämför våra erfarenheter med andras.

Ofta har vår erfarenhet funnit sitt erkännande redan vid mötet med andra identiska erfarenheter, före kontakten med andra annorlunda erfarenheter. Och ofta sammanställs erfarenheterna av miljön själv till tankesystem som upphöjer dessa säregenheter till ideologins nivå. Vägen till en mer generell kännedom som utgörs av jämförandet av ens erfarenheter med andras blockeras sedan av dessa ideologier. Bortsett från tillfällen av våldsamma, ofta hjärtskärande brott, lämnar denna situation oss ofta strandsatta i en mellanväg med ett tankesystem som endast ofullständigt kan översätta den konkreta och praktiska kännedomen om det sociala livet i alla dess former. Våldsamma, uppslitande brott med det gamla är inte resultatet av våra reflektioner eller kunskaper, vilka får oss att ändra våra tidigare idéer: det är vad vår "samhälleliga ställning" leder oss att göra vid givna tillfällen (och dessa tillfällen uppstår hela tiden), när våra erfarenheter plötsligt och tvärt sätts samman och konfronteras med andra erfarenheter. Denna situation befriar oss från alla murar och ideologiska hinder och får oss att agera, ibland ovetandes om våra idéer, som ett resultat av det kapitalistiska systemets grundvalar vilka hänvisades till ovan, dvs. att agera i enlighet med våra klassintressen. Det står klart att, i enlighet med vår ställning i det kapitalistiska systemet, leder oss vårt agerande åt det ena eller andra hållet, i en riktning som kan stämma med våra tidigare idéer, men som väldigt ofta har mycket lite att göra med dem.

VOLUNTARISTISK VS. SPONTAN ORGANISERING

"Organisationsproblemet" är just en sådan fråga som mest kännetecknas av på förhand uppfattade idéer om vad vissa kallar "nödvändigheter". I förhållande till vad som tidigare sagts, kan två poler urskiljas:

- Viljeorganisering (voluntaristisk)
- Spontan organisering

Viljeorganisering är den som vi önskar verka i (genom att gå med i eller skapa) i förhållande till vissa på förhand fastslagna idéer som kommer av att vi tillhör en viss miljö, för ett permanent försvar av vad vi uppfattar vara våra intressen. För att kunna detta går vi sammans med ett begränsat (ofta väldigt begränsat) antal människor som har samma fastslagna idéer. Denna organiserings natur är, i sitt ändamål som definierats av de som arbetar tillsammans i den, för sig själva och andra, av permanent slag, i vilken ett referenssystem är inskrivet som man kan härleda de praktiska sätten att verka från. Med andra ord, en viss idéstomme leder till vissa förutbestämda sätt att agera på: oftare än sällan talar och agerar ett begränsat kollektiv till ett större, i en riktning som oundvikligen är den från folk som "vet" (eller tror sig veta) till de "som inte vet" (eller som blott ofullständigt vet) och som måste övertygas.

Spontan organisering är det som uppstår ur agerandet av alla medlemmar i ett kollektiv vid ett givet tillfälle, ett agerande till försvar för sina omedelbara och konkreta intressen vid ett precist tillfälle över tiden. Formerna och de sätt som organisationen verkar genom är aktionens själva, som ett svar på situationens praktiska nödvändigheter. En sådan situation är inte blott resultatet av några konkreta villkor som leder till en uppfattning om vilka intressena är som man måste försvara, utan även det förhållande vi kan ha vid tillfället med alla de voluntaristiska (vilje-) organisationer som är verksamma i kollektivet. Spontan organisering är därför totalitetens gemensamma agerande av en definierad social grupp, inte av egen vilja utan av det sociala bidraget av varje individ vid det givna tillfället. Vi kommer senare att se att en sådan organisation inte har något mål att uppnå, utan tvärtom initiala mål som väldigt snabbt kan ändras. Vi kommer också att se att detsamma gäller för aktionsformerna själva. Det initiala kollektiv som startade aktionen kan väldigt snabbt även förändra sig själv vid just det tillfälle eller den vägvisande omständighet som förändringar i mål och aktionsform ger.

Till denna distinktion mellan vilje- och spontan organisering kan vi lägga definitioner och skillnader. Var och en är fri att göra så. Men jag måste understryka att jag talar om "poler". Mellan dessa två extremer kan vi finna alla möjliga hybrider vars naturliga komplexitet och växelverkan är de av det sociala livet självt. Speciellt om vi börjar med en voluntaristisk organisation kan vi sluta med en rad "förskjutningar" för att nå fram till en identifiering med en spontan organisation. Man kan även säga att det är ändamålet - öppet erkänt eller dolt - för alla organisationer att försöka få oss att tro (det är bara en fråga om självövertalning eller propaganda) eller att försöka nå (detta är Sisyfosmyten) just den identifikation med den spontana organiseringen av ett förutbestämt kollektiv. Vid motsatta ändan kan en spontan organisationsform som har uppstått förvandla sig själv till en vilje- eller voluntaristisk organisation när de samhälleliga krafter som har skapat den vänder sig till andra organisationsformer och den förra organisationen försöker överleva med minoritetens vilja allena, som då har fastnat i referensernas rigida ramverk.

EN DEFINITION AV SPONTANITETEN

Det har redan förts flera diskussioner kring termen "spontanitet" (liksom termen "autonom" som har blivit en politisk term i dålig bemärkelse). "Spontan" betyder inte på något sätt direkt "från blåa himlen", en slags spontan generering i vilken man ser adekvata strukturer för alla sorters kamp växa ur ingenting. Utan tvekan är vi alla sociala varelser, dvs. vi kastas in i en organisation med vilken vi ofrånkomligen kommer att stöta emot en annan organisation, själva livets organisation. I motsats till vad som normalt antas är detta organiserande av det egna livet i grunden inte någon form emot den dominerande samhällsorganisationen. Organiserandet av våra liv är främst "för sig själv". Det är bara "emot" som en konsekvens av vår egen självaktivitet. Det finns en väldigt precis känsla i var och en om vilka våra livsintressen är och av vad som hindrar oss att organisera våra liv. (Jag använder med vilje inte ordet "medveten" här eftersom för allt för många har detta ord antingen en känsla av moralisk medvetenhet eller, vilket bara är en variant av det samma, "politisk" medvetenhet.) För självorganiseringen av våra liv liksom dess självförsvar, är det kapitalistiska systemet det bästa medlet till lärande. I ökande grad lägger det en mängd instrument i våra händer som tillåter denna självorganisering och dess väg från individuella till kollektiva former. I ökande grad genom sina förfinade repressionsformer, vilket inkluderar alla föregående kampformer genom spontan organisering, lägger det fram det absoluta behovet för denna individuella eller kollektiva självorganisering att finna "något annat" för att överleva. Vad man har förvärvat från föregående kampformer har man inte lärt genom exempel eller genom diskussion utan genom erfarenheternas chockpåverkan som jag talade om tidigare i artikeln. Spontan betyder slutligen blott ytan på en i vardagslivet invävd organisation som under vissa speciella omständigheter, och till dess försvar, måste gå vidare till en annan organisations- och aktionsnivå, redo att senare återvända till en tidigare nivå, eller att gå vidare till ytterligare en, annorlunda än de första två (termen "styrkebalans" måste placeras inom samma område, men förklarar bara situationen utan att definiera något av innehållet, eller nämnda styrkors agerande och organisation).

OMVÄXLANDE TERMER OCH INTRESSEN

"Spontanitet" refererar även till en annan aspekt av handlande och organisering. Jag rörde vid det när jag i definitionen av spontan organisering betonade att de inte hade några mål, några på förhand skapade former och att dessa snabbt kunde omvandlas vid en förändring av det involverade kollektivet. "Spontanitet" står i motsättning till någon framlagd taktik som tjänar som en strategi i riktning mot ett väl definierat mål (inom vilket andrahands mål som definierar successiva steg som ska nås). Kollektivitet, handling och organisation konstituerar växlande termer vid försvaret av intressen som även de växlar. Vid varje tillfälle verkar dessa växlande intressen vara lika omedelbart nödvändiga som aktionerna och organisationen för att uppnå de provisoriska och förbipasserande målen ifråga. Om allt detta kan hända plötsligt och om processen utvecklas väldigt snabbt, är denna spontanitet ändå, vilket har betonats, förlängningen av en tidigare självorganisering och en konfrontation med en förändrad situation.

Den voluntaristiska organisationens växlingar är inte intressanta i sig själva, ens när de, vilket de ofta gör, tyngs av diskussionen om "organisationsproblemet". Vi vet alla allt för väl vilken typ av organisation som åsyftas, framför allt bland de vi vanligtvis kallar "militanter". Det vore emellertid möjligt att diskutera dessa i en kritisk form som skulle förbli rent ideologisk, och dölja det grundläggande problemet. Historien om organisering och om "organisering" i förhållande till tekniska, ekonomiska och sociala rörelser återstår att bli skriven.

DE VOLUNTARISTISKA GRUPPERNAS FUNKTION

Artikelns syfte är inte att skriva den historien, även om den här och där kommer att notera avståndet mellan gruppernas teori och deras verkliga praktik, eller helt enkelt vad de påstår sig göra och vad de i verkligheten gör, mellan deras "kallelse" till en allmängiltighet och deras futtiga verkliga insats i samhället. I förbigående kan jag bara understryka vissa möjliga reflexionsaxlar så som:

1. Vilje- eller de voluntaristiska gruppernas funktion. Vad uppfyller de i dagens kapitalistiska samhälle som imitationer av politiska partier och fackföreningar (urmodellerna för denna typ av organisation), och den självständiga politiska skola som de refererar till (inklusive de mest moderna), oavsett deras radikalism? (Radikalism är aldrig ett mål i sig själv, utan ofta ett annat sätt att uppnå samma mål som andra mer lagliga organisationer.)

2. Uppträdandet hos en sådan voluntaristisk organisation. Den är självständig gentemot sitt allmänna eller speciella mål och av sin praktik (auktoritär eller "autonom"). Den kapitalistiska världen definierar ofrånkomligen dess funktion (i förhållande till de mål och den praktik den har valt). Samma förhållande till en kapitalistisk värld som påtvingar den ett avskiljande som en aktivist ("partisan") i vilje- eller den voluntaristiska organisationen skulle "trots sig själv" definiera följande: "problemet om hur man ska förhålla sig och agera medvetet i den aktuella historien, och problemet med förhållandet mellan revolutionärerna och massorna förblir båda totala."

3. De voluntaristiska organisationernas oförmåga att utveckla sig, även när den dagliga kamppraktiken visar på samma idéer som de framför. Än vanligare är att utvecklingen av spontana organisationer leder till ett förkastande av viljeorganisationerna eller deras krossande, även under sådana omständigheter ger sig de voluntaristiska organisationerna en roll. Konsekvensen är att de voluntaristiska organisationerna i ökande grad förkastas och drivs mot reformistiska eller kapitalistiska områden, och tvingas till en praxis som i ökande grad står i motsättning till deras påstådda principer. Som citatet ovan visar, blir det allt svårare för sådana organisationer som därmed tilldelar sig en funktion för att identifiera sig med spontana organisationer och aktioner. Några söker "revidera" vissa delar av sin aktivitet och behålla andra (teori, våld, att agera som exempel, praktiserandet av sin teori etc.). Och ändå är det inte frågan om en revidering, utan om ett totalt utmanande av rörelsen själv från alla "revolutionära" uppfattningar som rullat på i decennier, till och med ett sekel idag. Det är inte detaljerna som ifrågasätts, utan de grundläggande idéerna.

DEN VÄSENTLIGA IDÉN OM KOLLEKTIVITETEN

I den distinktion som gjorts mellan vilje- och spontan organisering förefaller kollektivitetsidén väsentlig. Vilken kollektivitet talar vi om och vilka intressen styr vilken handling och organisering som krävs?

Ett kollektiv kan själv definieras som sådant av de som av vilja bildar det; de gör klart sina gemensamma intressen, mål som ska uppnås och kollektivets medel, inte genom aktioner utan i förberedandet av aktioner. Oavsett dimensionen och karaktären av ett sådant kollektiv, karaktäriserar dessa särdrag alla voluntaristiska organisationer riktigt. Mer än de som detta beteende riktas till, kan kollektivet endast befatta sig med (1) blott deltagarnas egna intressen, (2) eller antingen försvara de intressen som antas vara gemensamma för medlemmarna och icke-medlemmarna, (3) eller försvara medlemmarnas intressen från icke-medlemmarnas dominans, vilket omedelbart skapar en gemenskap av motsatta intressen bland de senare. Beroende på situation skulle vi till exempel få en levande gemenskap ("community") (1) som exempelvis ett kollektiv ("commune"); en rörelse av fackföreningstyp eller ett politiskt parti, (2) (många grupper skulle hamna under denna rubrik); eller ett kapitalistiskt företag (3) (en producentkooperativ skulle även hamna under denna rubrik för även om det står undantaget från minoritetens interna dominans, skulle de tvingas, för att kunna fungera, ta sin tillflykt till marknadens medlande ("mediation"), vilket förutsätter ett dominansförhållande till konsumenterna). Formen för de voluntaristiska eller viljeorganisationerna, är tillsynes väldigt olika från varandra, i verkligheten är alla märkta av denna typ av voluntaristiskt initiativ, vilket konkret uttrycks av en speciell typ av förhållande. Konsekvensen av denna situation är att alla viljeorganisationer måste, på ett eller annat sätt, anpassa sig till det kapitalistiska samhällets imperativ under vilket de lever och verkar. Detta accepteras av vissa, förutsätts till fullo av andra, men förnekas av ytterligare andra som tror att de kan undkomma eller helt enkelt inte fundera på det. Vid vissa särskilt kritiska situationer har det kapitalistiska företaget inget annat val, om det vill överleva, än att göra det som kapitalrörelsen påtvingar det. Från den stund det existerar som en organisation, är dess enda val döden eller att överleva kapitalistiskt. Att man glömmer, eller döljer denna situation, eller vägrar att se den i ögonen skapar våldsamma interna konflikter. Dessa döljs ofta bakom ideologiska eller personliga konflikter. För en tid kan de även döljas bakom en fasad av "enighet", vilket man alltid kan höra, för propagandasyften till icke-medlemmar (härifrån stammar regeln att inom en sådan organisation görs de interna konflikterna upp inom organisationen och aldrig offentligt).

Möjligheten finns att ett sådant självvalt kollektiv härstammar från en spontan organisation. Detta är en vanlig situation efter en kamp. Voluntarismen består här av ett försök att antingen bevara den formella organism som kampen skapade eller att fortsätta den typ av förbindelse som kampen har utvecklat med en specifik aktion i åtanke. Ett sådant ursprung förebygger inte på något sätt att organisationen utvecklar den självvalda organisationens karaktäristik. Tvärtom kan detta ursprung starkt bidra till den självvalda voluntaristiska organisationens ideologiska fasad som är nödvändig för dess kommande aktioner. Byggandet av ett nytt fack efter en strejk är ett bra exempel på detta.

I motsats till det kollektiv som definierar sig självt står det kollektiv man, trots sig själv, tillhör, som definieras av andra, genom de olika former som kapitalets verkliga eller formella dominans påtvingar oss. Vi tillhör det inte av eget val, utan av förpliktelse (tvång) till de villkor vi finner oss själva i. Varje person är därmed underordnad, instängd i en (eller flera) institutionell ram där repression utövas. Hon flyr, om hon försöker att fly, endast för att hamna i en annan institutionell bur (i fängelse till exempel). Även om hon lämnar sin klass och klassens speciella ram, är det bara för att gå in i en annan klass där hon blir ett subjekt i den speciella rangordningen och inburningen i den klassen. Innanför dessa strukturer ser sig ett visst antal individer påtvingade samma regler och samma tvång. Sammanhang, handling, organisering kommer från det faktum att det är omöjligt att bygga sitt eget liv, av självorganisering. Var och en oavsett inriktning kommer fram till samma begränsande stötestenar, till samma murar. Responsen, dvs. förekomsten av exakt samma intressen, beror på styrkan och våldet från repressionen, men är på inget sätt voluntaristisk. Den omsätts alltid av nödvändigheten. De hinder som möts och de möjligheter som erbjuds leder till handlande genom en organisationsform eller en annan. Det är denna aktivitet själv som skapar idéer om vad som bör och inte bör göras. En sådan organisation innebär inte någon formell samständighet eller något samrådande, eller antagandet av någon definierad organisationsform. Det vore svårt att i strukturtermer beskriva generaliseringen av maj-´68-strejken i Frankrike, de brittiska gruvarbetarnas kollektiva agerande i 1974-års strejk, affärsplundringarna i New York under strömavbrotten nyligen, den omfattande "absenteeism:en" (frånvaron från arbetet) dagen efter en nationell högtidsdag, etc. Dessa, bland andra, är emellertid handlingar som har en mycket större tyngd än många "organiserade" kampformer som sätts till världen av självvalda organisationer. Spontan organisering kan vara högst verklig - de existerar alltid i denna icke-strukturerade form men uppenbarligen "existerar" de inte enligt de gängse kriterierna. Denna spontana organisering kan, under aktionens gång och i enlighet med de nödvändigheter som följer, ge sig själv klart definierade former (alltid tillfälliga/övergående). De är blott förlängningen av den informella organisation som fanns innan och som den kan återvända till, när omständigheterna som ledde till organisationens födelse har försvunnit.

I den självvalda organisationen behöver varje deltagare veta i förhand om alla de andra av kollektivets medlemmar har samma inställning som en själv. Formella beslut måste fattas för att vid varje situation kunna veta om det vi tänker göra stämmer överens med organisationens grundprinciper och mål. Inget av detta händer i den spontana organisationen. Det handlande, som är ett gemensamt tillvägagångssätt utan någon formell koncentrering, vävs samman av täta länkar, av en kommunikationstyp, mer ofta än inte utan att man pratar om det (det vore ofta omöjligt med hänsyn till de snabba förändringarna av mål och aktionsform). Spontant och naturligt styr sig aktionen mot de nödvändiga målen att uppnå en gemensam ståndpunkt, vilket det gemensamma förtrycket bestämmer för var och en, då det drabbar alla på samma sätt. Det samma gäller för de specifika organismer som av nödvändighet växer fram för speciella uppgifter under aktionens gång. Föreningen av tanke och handling är det väsentliga kännetecknet för denna organisation; det är detta som under aktionen ger upphov till nya idéer, nya mål, nya former som kanske en eller flera personer formulerar, men som har samma ögonblickliga entusiastiska bifall från alla vid den omedelbara initieringen av handlingen. Ofta formuleras inte idén utan förstås av alla i form av en initiering av handlingen i en annan riktning än tidigare. Ofta uppstår även denna initiering av handlingen från många olika ställen som samtidigt överför denna förening av tanke och handling ställda inför samma repression som tillämpas på samma intressen.

Medan den självvalda organisationen antingen direkt eller indirekt är underkastad trycket från det kapitalistiska samhället som påtvingar den en gränslinje snarare än en valmöjlighet, visar den spontana organisationen bara sin handling och sina synbara former öppet inför alla, om repressionen nödvändiggör försvar eller attack utöver dess vardagliga funktioner. Aktioner och former kommer alla att vara synligare ju större inverkan samhället och kapitalet gör på dem. Den plats där kollektivet som agerar på det sättet i produktionsprocessen kommer att vara den bestämmande faktorn.

INGEN FORMULA FÖR KAMP

Varje kamp som försöker sno från kapitalismen vad kapitalismen inte vill ge har så mycket större betydelse i det att den tvingar kapitalet att avträda en del av sitt mervärde och reducerar dess profiter. Man kan tro att en sådan formula skulle privilegiera kamp på företag och fabriker där det i själva verket finns en permanent spontan organisation som uppstår direkt med egna lagar i systemets hjärta - platsen för utsugningen - och där antar sina mest öppna och klara former. Men i en tid när omfördelningen av revenyn (inkomsten, övers. anm.) spelar en viktig roll för systemets fungerande och för dess överlevande, i en tid av kapitalets verkliga dominans, där kampen uttrycks i spontan kollektiv organisering på andra platser än i fabriker, affärer eller kontor som i slutändan resulterar i samma konsekvenser för systemet.

Deras banor kan vara väldigt olika och konfrontationen mindre direkt, men deras betydelse är inte mindre. Östberlin-arbetarnas uppror 1953 var till en början en spontan rörelse mot de ökande arbetsnormerna. Den spontana organisering som växte ur detta förde det involverade kollektivet, en grupp byggnadsarbetare, till ett kollektiv bestående av alla östtyska arbetare, en enkel demonstration av en handfull arbetare på väg att attackera officiella byggnader, med målet att upphäva ett dekret, till en hel regims fall, självorganiserade gräsrötter till arbetarråd; allt detta inom två dagar. Det polska upproret i juni 1976 var bara en protest mot prishöjningar, men behovet att vid två tillfällen visa sin styrka ledde inom några timmar till arbetarnas spontana organisering för ockupationen av Ursus och att blockera all kommunikation - en "för-upprorisk" situation, till att sätta partihögkvarteret i brand och till plundringen av Radom. Myndigheterna gav sig genast och direkt föll den spontana organiseringen tillbaka till sina tidigare ställningar. Ett strömavbrott kastade New York i mörker, och avslöjade plötsligt den spontana organiseringen av ett kollektiv av "frustrerade konsumenter" som omedelbart började plundra, men som försvann så snart ljuset återställdes. Problemet med "absenteeism" har redan nämnts. Att stora grupper av människor som arbetar på ett ställe tar sin tillflykt till "absenteeism" på ett sådant sätt att repression blir omöjligt, avslöjar en spontan organisering i vilken varje persons möjligheter definieras av deras gemensamma förnimmelser vid en situation, av alla andras möjligheter. Detta sammanhang avslöjar sig själv plötsligt om ledningen försöker sanktionera denna praktik, genom förekomsten av en perfekt organiserad, öppen spontan kamp. Vi kunde nämna många, många exempel på liknande händelser i form av vilda strejker över vad som helst angående arbetstempot och produktiviteten, särskilt i Storbritannien.

I de just anförda exemplen är spontan organisering endast självorganiseringen av ett kollektiv utan någon medveten voluntaristisk organisation som blandar sig i. Genom att se på dem närmare kan vi se hur aktionerna ständigt växliar mellan ebb och flod, från organiseringen till målen som beskrevs ovan. Men vid mycket annan kamp där spontan organisering spelar en viktig roll kan självvalda organisationer samexistera, vilka synes gå i samma riktning som den spontana organiseringen. Mer ofta än inte gör de så för att spela en repressiv gentemot denna organisering, som de normalt sett adekvata strukturerna hos det kapitalistiska systemet inte kan spela. Den senaste strejken som varade i två månader med 57 000 Fordarbetare avslöjade bevisligen ingen organisationsform utanför strejken själv. Tvärtom, en ytlig undersökning skulle få en att säga att medvetna voluntaristiska organisationer som fackföreningar, shop steward-organisationer, även några politiska grupper spelade en avgörande roll vid strejken. Detta förklarar emellertid inte hur strejken spontant började vid Halewood eller den anmärkningsvärda sammanhållning av 57 000 arbetare, eller transportarbetarnas effektiva solidaritet som ledde till en total blockad av alla Fordprodukter. Förklaringen ligger i den spontana organiseringen av kampen som, om den inte fann uttryck i något formellt eller tydligt, ständigt påtvingade sin närvaro och effektivitet på alla kapitalistiska strukturer, och framför allt på facken. I fallet med Ford sågs inte den spontana organisationen genom några särskilda aktioner utan, vilket var enastående effektivt i denna situation, olovlig frånvaro ("absence without fail") från arbetsplatsen. Vid gruvarbetarstrejken 1974 finner vi samma sammanhållning i en strejk som även backades upp av facket, men om den hade stannat vid det skulle kampens effektivitet icke desto mindre ha minskats på grund av förekomsten av en reserv av ersättare ("stocks of substitute energy"). Den offensiva handlingen vid organiseringen av "flying pickets" ("flygande strejkvakter") över landet visade på en spontan självorganisering, även om denna självorganisering drog nytta av hjälpen från självvalda organisationer. Utan gruvarbetarnas egna effektiva spontana organisering skulle detta stöd ha reducerats till just ingenting. I ett identiskt område, kolgruvan, kunde vi se en liknande självorganisering bland de amerikanska gruvarbetarna förra sommaren vid den amerikanska gruvarbetarstrejken.

I en annan situation gick å andra sidan 4 000 gruvarbetare i malmgruvorna i Kiruna i Sverige ut i en total strejk från december 1969 till slutet av februari 1970. Deras spontana organisering fann sitt uttryck i en strejkkommitté som valdes av den breda massan och uteslöt alla fackföreningsrepresentanter. Ett slut på strejken kunde endast nås efter krossandet av kommittén och återvändandet till de former av självorganisering som föregick kampen. LIP-strejken i Frankrike 1973 fick ett enormt gensvar bland andra arbetare då 1 200 människor vågade göra något ovanligt: stjäla företagets produkter och material för att betala sina löner under strejken. Detta var endast möjligt genom en spontan organisering av kampen; men den spontana organiseringen doldes helt av en intern medveten, voluntaristisk organisation (the Inter-Union Committee) och utomstående sådana (de många stödkommittéerna). Under senare år har spontan organisering vuxit fram lite i taget, ofta till priset av väldigt hårda spänningar mellan två organisationer, inom kapitalets institutionella ramverk - en formell organisation, den andra informell, utom vid specifika tillfällen. I en annan dimension såg maj ´68 i Frankrike också uppkomsten av åtskilliga sorters organisering. Mycket har sagts om den självvalda rörelsen, 22:a-mars rörelsen, aktionskommittéerna, bostadsområdeskommittéerna, arbetare-studentkommittéerna etc. Mycket mindre har sagts om kampens informella själv-organisering som var mycket stark i utvidgandet av strejken inom några få dagar, men som föll tillbaka till sig själv lika snabbt igen utan att ha uttryckt sig i några specifika organisationer eller aktioner, och därmed lämnade vägen fri för flertalet medvetna voluntaristiska organisationer, i de flesta fall fack eller partier.

I Italien från 1968 till idag och i Spanien 1976-77 utvecklades en situation liknande den i maj ´68 i Frankrike, med samexistensen av spontan organisering inte bara inför de traditionella medvetna organisationerna, utan även koncisa voluntaristiska organisationer av en ny typ, i en form som anpassats till den situation som skapades av den spontana rörelsen. Rörelser kan utvecklas spontant till samhälleliga kategorier underkastade samma villkor, utan att alla till en början var involverade, ändå utan att vara självvalda organisationer. De är embryon till en större spontan rörelse som beroende på omständigheterna kommer att förbli på sin vardagliga nivå eller ge upphov till en formell organisation när den sprids till ett vida större område. Myterier inom de brittiska, franska och ryska arméerna i kriget 1914-18 hade denna karaktäristik men fick väldigt olika konsekvenser. Desertering- och motståndsrörelsen mot Vietnamkriget inom den amerikanska armén var någonting annat som i slutändan blev den kraftfullaste agenten till att stoppa kriget. Var och en kan på detta sätt i alla kamprörelser försöka avgöra den roll som spelas av en spontan organisation och den som spelas av en självvald organisation. Det är en hård avgränsning, och på inget sätt enkel, som låter oss förstå dynamiken hos den interna kamp och konflikt som utkämpas inom dem. Och så får meningen jag citerade tidigare som visade på ett olösligt "problem" mellan "revolutionärerna och massan" sin fulla mening (naturligtvis inte den som författaren avsåg). Problemet är den ständiga konflikten mellan "revolutionärerna och massan", dvs. mellan de självvalda och de spontana organisationerna.

Naturligtvis utrycker denna konflikt ett förhållande som icke desto mindre existerar på grund av att det är så olikt det den medvetna voluntaristiska organisationen vill att det ska vara. Konflikten vidmakthålls i stor utsträckning av det faktum att när den voluntaristiska och den spontana organisationen samexisterar, i en kamp, är förhållandet inte lika i båda riktningarna. För den spontana organisationen kan den medvetna voluntaristiska organisationen vara ett tillfälligt instrument vid ett steg av aktionen. Den behöver bara en bekräftelse att den voluntaristiska organisationen inte står i resolut motsättning till vad den spontana organisationen vill ska gälla, där tvetydighet existerar. Det är ofta så med en fackföreningsdelegat eller de olika kommittéer som skapas parallellt med den spontana organiseringen kring en idé eller ett mål. Om den spontana organisationen inte finner något sådant instrument skapar den en egen tillfällig organism för att uppnå målet för rörelsen. Om detta instrument antingen vägrar vara den funktion som den spontana organisationen tilldelar det, eller blir inadekvat på grund av att kampen har skiftat grund och kräver andra instrument, överges den voluntaristiska organisationen. Det samma gäller en spontan organisations specifika form vid ett specifikt tillfälle.

MASSORNA SOM SUBJEKT/OBJEKT

För den självvalda organisationen är "massorna", dvs. den spontana organisationen, inklusive dess specifika tillfälliga former, ett objekt. Det är därför de försöker spela rollen de tilldelat sig själva till att applicera på dem. När en spontan organisering använder sig av en medveten voluntaristisk organisation, försöker den senare att vidmakthålla tvetydigheten så långt som möjligt, samtidigt som den försöker forma den spontana organisationen efter sin egen ideologi och sina egna mål. När den spontana organisationen överges kommer de med alla till buds stående medel försöka få den under sina vingar. De metoder som används kommer naturligtvis att variera beroende på den voluntaristiska organisationens betydelse och den ställning den innehar i det kapitalistiska systemet. Mellan den störtskur av propaganda från vissa organisationer och de amerikanska fackföreningskommandona som attackerar strejker, till exempel, är storleken den enda skillnaden. Denna dimension är än mer tragisk när den spontana organisationen skapar sin egen kamporganism vars existens innebär döden för den medvetna voluntaristiska organisationen och med den hela det kapitalistiska systemet. Från det socialdemokratiska Tyskland till det bolsjevikiska Ryssland, till de anarkistiska ministrarnas Barcelona kom krossandet av arbetarråden, Kronstadt och majdagarna 1937. Mellan stormöten, strejkkommittéer, råd och kollektiv å ena sidan, och självvalda organisationer å den andra, är fronten tydligt dragen på samma sätt som mellan de voluntaristiska och spontana organisationerna.

Själva skapandet av en spontan organisering kan nå samma öde som den självvalda organisationen. Omständigheterna kring en kamp leder nära på alltid till att en rörelse av spontan organisering skruvas tillbaka till sig själv, för att återvända till mer underjordiska former, mer primitiva former skulle man kunna säga, även om dessa underjordsformer skulle vara lika rika och användbara som de andra. Här frestas vi ofta att spåra en hierarki mellan olika organisationsformer när de bara är "reservstall" ("relays"; friska reservhästar att byta med/olika etapper som vid stafett, övers. anm.), en efter den andra, för den ständiga anpassningen till situationen, dvs. till trycket och repressionen. Växlingarna mellan spontana organisationer lämnar livlösa efter sig i sanden de bestämda former de har skapat. Om de ändå inte dör utan försöker överleva genom vissa människors voluntaristiska handlingar, kommer de att finna sig själva i just samma ställning som andra självvalda organisationer. De kan även i stor utsträckning utvecklas åt detta håll eftersom de då konstituerar en voluntaristisk organisationsform, om den senare har nått en riskabel nivå för det kapitalistiska systemet.

INGA RECEPT FRÅN FÖRR

I den här betydelsen finns det inga recept från förr för skapandet av spontana organisationer i sina framtida framträdelseformer. Vi kan inte i förväg säga vilken specifik form de spontana organisationerna tillfälligtvis kommer att låna för att uppnå sina mål vid specifika tillfällen. Vid sina olika existensnivåer och -manifestationer står den spontana organiseringen i ett dialektiskt förhållande till allt som är underordnat systemets regler (alla som försöker överleva i systemet) och hamnar förr eller senare i motsättning till det - inklusive en oppositionsställning till de voluntaristiska självvalda organisationerna som skapats i eget intresse, och organisationerna som har sprungit fram ur spontana organisationer, vilka i det kapitalistiska systemet upprättar sig själva som permanenta organismer.

Att dra någon slutsats av dessa antaganden angående organisering får en att tro att en verklig närstudie har gjorts och att en provisorisk eller definitiv avslutning kan göras. Det lämnar jag åt de medvetna voluntaristiska organisationerna att göra. Liksom den spontana kamprörelsen själv, har diskussionen om den inga definierade gränser och inga slutsatser.

DEN TRADITIONELLA ORGANISATIONENS KRIS

Det skulle även stå i motsättning till den spontana rörelsen att antaga att det nödvändiga analysschemat innehåller någon sorts bedömning av idéernas värde, eller en dom över de självvalda voluntaristiska organisationernas handlingar. Individer som är involverade i sådana organisationer är det eftersom det system av idéer som där erbjuds korresponderar till nivån på förhållandet mellan deras erfarenheter och de som omger dem, och de som de kan känna till. Den enda fråga som gäller är den att intaga sin plats i en sådan organisation, platsen för den sorten organisation i det kapitalistiska samhället, dess funktion vid de tillfällen där organisationen må vara involverad. Detta är precis de omständigheter som genom erfarenhetens chockpåverkan får en person att göra det som dennes dominerande intressen dikterar vid ett givet tillfälle. Låt oss, för att bättre kunna ställa frågan, titta på de "stora" voluntaristiska organisationernas kris, då de är väl kända och dåligt kamouflerade (och ständigt återkommande); till exempel det franska kommunistpartiet. Under de senaste åren har interna kriser orsakats inom det franska kommunistpartiet på grund av explosionen av spontana organisationer vid sådana tillfällen som det ungerska upproret (1956), kampen mot det algeriska kriget (1956-62) och maj ´68.

Spontan organisering bekräftar inte sig själv direkt, på ett sätt som kan bedömas enligt de medvetna voluntaristiska organisationernas schema. Den omformar sig oändligt och verkar än försvinna, än återuppstå i en annan form, i enlighet med kampens nödvändigheter. Denna osäkra och flyktiga karaktär är samtidigt ett tecken på repressionens styrka (kapitalismens styrka) och en bekräftelseperiod på vad som har existerat i decennier och vad som kan vara väldigt länge. I en sådan mellanliggande period finner osäkerheten sitt uttryck i var och ens begränsade erfarenheter, paketeringen av idéer och handlingar, och frestelsen är att vidmakthålla ett ständigt "förvärvande/nytillskott" av kamp. Samma osäkerhet tolkas ofta som en svaghet som leder till nödvändigheten av att se oss själva tillsammans med andra som har samma begränsade erfarenheter och självvalda voluntaristiska organisationer. Men sådana organiseringar skiljer sig icke desto mindre från de från förr. När man tittar på vad som var "stora" voluntaristiska organisationer ett halvt sekel tillbaka eller mer, ångrar vissa skingrandet och atomiseringen av organisationerna. Men det uttrycker bara, emellertid, tillbakagången för den medvetna voluntaristiska organisationen och framväxten av den spontana organisationen - ett övergångsstadium där de två organisationsformerna stöter ihop och konfronterar varandra i ett dialektiskt förhållande.

Det är upp till var och en att placera sig själv, om och när man kan, i processens förhållanden, och försöka förstå att ens desillusioner är en framtida världs rikedomar och att ens misslyckanden är segern för något annat mycket större än det man måste överge (och att det har lite att göra med "klassfiendens" tillfälliga "segrar"). Här är slutsatsen början på en mycket vidare debatt, den över revolutionsidén och själva revolutionsprocessen, en debatt som i själva verket aldrig utger sig för att vara förordet till den spontana organiseringen, utan som växer fram, som en handling, som ett villkor och mål för handlingen genom handlingen själv.

Övers. P. Henriksson 2001

[för kommunism]