...lite miramarnonsens bara...

Det var en gång en flicka, en annan gång en man medan
världen grät och snön föll vit som snö i moln av snö. Så kom skymmningen
och kvällen och det brann av tusen ljus och det gick ett stilla sus när vi
träffade en man för ett dygnslångt schackparti. Vi sa: Vi ger oss av när
hösten kommer hit som tanke i förändring, som en dröm med pärlvit hy. Du
skrattar till i sömnen just som solen stiger upp. Ditt hår i mjuka vågor,
dina ögon är som lågor, din rimfrostklara röst, din kropp är perfekt, den
är smultron och vin och den är glödhet bensin som får allting att försvinna
så förskjut mig som en främling och förneka mig på korset när du slickat
gatstenen ren.

Ute faller löven och regnen om varann men hon kan inte veta att jag älskar
hennes finger när jag läser vad det står. Ett irrbloss i natten brinner ut
så fort, jag vill inte tyna och slockna och dö. Jag har hittat en värld där
det vackert väsentliga är en tidningspapperskyrka i en stad av marmelad.
Där seglar tankarna som skepp på hav av te. Löven faller genom gatlyktans
sken mot marken och pölar där vi skrev våra brev, två linjerade ark och du
skrev medan jag läste mina läxor och skrev sockerpop om häxor. Vem kan
begrava en vind när när solen dansar på din bara kropp? Säg vad mera kan
jag berätta? Skymningen kom som en sång över staden jag nöp mig i armen men
visst var jag vaken. Jag har inte tid och jag har inte pengar, så jag
skickar livet som ett brev.

jag tror inte dina ögon vill tillbaks. Spegel spegel på väggen där glöm vem som
vackrast i världen är? Men hör nu på go vänner så ska jag för er berätta
varför saker bara händer när man druckit lite vodka jag tyger min smärta,
jag dricker min vodka en vind och röken mot min kind när vinden leker i
ditt hår. Löven faller i gatlyktans sken, men berätta varför löven faller,
säg någonting om frostkristaller - vackra själar bakom galler. Jag kysser
min spegelbild så illa det smakar. Du skrattar till i sömnen just som solen
stiger upp, du har ögon som vill gråta, säg om vingarna heta vill ha henne
högt i det blå?

Jag mötte en ängel i trappan till vinden som en hägring i Sahara som Guds lilla
barnaskara när vinden leker i ditt hår. Vi bortser från att tiden går där
vattnet svart där drack vi på studenten och minnen blekta med en smak av
sprit. stjärnorna stirrar och månen den undrar vad stjärnorna ser är det
ingen som vet, så köp dina tankar på ett café medan tårarna av neon flyter
på parkeringen.

Det enda som hörs är en talande tystnad och tapeterna lyssnar när väggerna
viskar, men minns du vad vi sa? För ingenting är längre som det var för
olja på duk vem vet vad som skiljer sanning från lögn i positivt silver.
Ett leende som flyger lika lätt som ett moln, vacker som vinden och vinden
är mild. Hon gör ett tyg av solen när solen steg upp över jorden på en resa
efter meningen.

Det är vinter i himlen idag och jag vill bara känna dina händer när fjäril
vinkar till storm smittar med ett leende som flyger, hela havet stormar
lilla fröken ni har rätt och skymningen kom som en sång över staden med
rimfrost i håret och snövita kinder. Spegel spegel på väggen där, glöm vem
som vackrast i världen är, jag kysser min spegelbild så illa det smakar du
är så vacker när du ler, din mun med spruckna läppar, säg vad mera kan jag
berätta i en rimfrostvärld av stilla evig vila.

En flaskletarkvinna och en man utan skor när man begraver en vind i en park med
tre skovlar jord i en grav så fäller björken sina löv. Det är när eken
fäller löven i december och frosten biter gräset ner mot sjön och löven som
faller genom gatlyktans sken som målar moln på lila män från vår resa genom
kärleken, men fjäriln vingad har att drömlikt stanna kvar som om vi levde i
det blå så köp dina tankar på ett randigt café där röken ligger tät och
dimmorna är av mörknande tyger.

Jag tror inte dina ögon vill tillbaks, de irrar blåa i en värld långt härifrån
men på ett skjutfält i skogen låg de djupfrysta liken på rad i ett kemiskt
spår igenom allt det vita. En flicka går ensam med en långrandig kärlek för
hon har färdats över jorden och sett många fjärran land som smeker som
synden, så skriker en korp ur tiden och dimman, så segla din pappbåt i
hamn. Jag kysser min spegelbild så illa det smakar men när tårarna torkat
en dag och livet blir döden en dag. Hon är eld och lågor och stjärnorna
stirrar och månen den undrar vad stjärnorna ser är det ingen som vet.

Tanken flyter i mascarans spår till ett land dit aldrig kikare äter din
nakenhet till frukost vid ett bord. Jag älskar hennes finger när jag läser
vad det står medan mascaran rinner genom tomma kvarter. Här dansar de döda
med en sjuarmad dvärg och vänder natten utåt där snön föll över rik, över
fattiga och barn. Aldrig aldrig aldrig tar sorgens vinter slut låt oss
hoppas att vi hittar den och kyss mig varsamt om vi ses igen...