Mina minnen
När jag var liten fick jag följa med mamma till farmor och Kalle varje gång vi skulle tvätta kläder, för vi hade ingen tvättmaskin hemma. De bodde i ett stort, vitt hus med flera maskiner i den stora källaren. Jag minns särskilt en tvättmaskin med två knubbiga fyrkantiga knappar; den ena rubinröd och den andra smaragdgrön. De var nog av genomskinlig plast, fast för mig var de magiska som ädelstenar.
Medan vi väntade på att tvätten skulle bli klar gick vi upp i huset. I vardagsrummet fanns en öronlappsfåtölj och ett lågt träbord på vilket det alltid stod en träburk med lock. Lyfte man på locket fann man luxorkarameller; rosa och vita, som smälte i munnen. Men senare, när farmor inte fanns där längre, var det ofta russin i burken i stället och det var inte alls lika gott.
I bokhyllan fanns en porslinssnäcka som jag och min sex år äldre syster brukade sätta till örat för att lyssna till havet. Havet var vad som fanns i den där snäckan - jag hade aldrig sett det i verkligheten.
Där fanns också en jättestor docka i samekläder. Jag hade ännu aldrig sett någon människa i samekläder, så det var också lite mystiskt.
Jag var kanske bara två år gammal den där gången när jag sprang som barn gör utan att se sig för och sprang rakt in i ett par ben. Det var farmors ben, hon tittade ner på mig och log. Jag minns det ljusgula ljuset i kammaren, ljusgult eller ljusgrönt var det, mycket milt, som eftermiddagssol genom tunna gardiner.
Det är den enda minnesbild jag har av farmor.
Men när hon var borta satte jag mig ibland i hennes runda snurrfåtölj i svart skinn. "Det luktar farmor i fåtöljen" sade jag, men mamma hyschade på mig för att inte Kalle skulle bli ledsen. Det blev han inte, han förstod.
Sedan fick jag en Piggelinglass.
Åter Saima