Axel Uno Eliasson
Uno var nionde barnet i en syskonskara på tio. Hans föräldrar hade ett litet jordbruk nere vid Kalixälven som rinner genom Parakka.
Redan som mycket ung fick han börja hjälpa till med timmerkörning, och därför blev skolgången bristfällig. Då var undervisningsspråket ännu finska, så svenskan och läsningen lärde sig Uno så småningom, när barnen gjorde sina läxor.
Sin blivande hustru Agata träffade Uno förmodligen redan då han konfirmerades i Vittangi (se fotot), men det dröjde ända till 1920 innan de gifte sig. Paret bosatte sig först i Unos föräldrahem men flyttade snart till ett eget hus uppe på en kulle i Övre Parakka.
Paret drev ett jordbruk med fem-sex kor, häst och får. De fick tolv barn varav åtta levde till vuxen ålder.
Under kriget blev Uno kallad att vakta i Krokvik, efter järnvägen mellan Kiruna och Gällivare.
Dåtidens människor i dessa trakter satte en stor heder i att klara sig själva. Äldsta dottern Helga berättar att en gång när Uno reparerade ett par skor, högg han sig i benet. Hela knivbladet ända upp till skaftet satt i benet. Men han sade bara till sin fru att hämta jodspriten, så drog han ut kniven och fyllde såret med jod. Att gå till läkaren var det inte tal om.
Uno avled plötsligt i en hjärtattack den 16 juni 1975.
Uno, eller Faari (far på tornedalsfinska) som han kallades av familjen, slipar liar utanför ladugården i Parakka. Fotot togs 1966.
Åter till antavlan