Kristendomen
Svenskarna blev kristna för att det tyska kejsarriket strävade efter att
utvidga sin makt norrut och därmed få kontroll över Östersjöhandeln.
Kungarna i norden använde kyrkans budskap för att sprida sin egen maktsfär
och tvingade folket att döpa sig med hänsynslösa metoder. Hur det gick till
när svenskarna skulle kristna/erövra Finland ser vi i Erikskrönikan:
"Med svärdet ville de pröva på,
vad de hedna tavaster kunde förmå.
Tavasterna då undan sprungo,
de hedne förlorade, de kristna vunno.
En var kunde sitt liv där köpa
med att bli kristen och låta sig döpa."
Människorna fick valet att bli kristna, dvs. underkasta sig den
svenske kungens makt eller att bli avrättade. Här var det alltså rätt
(sanning), enligt lagen, att döda alla människor som ville leva i frihet.
Östgötasläkten tar makten
Det var Jarlens uppgift att organisera ledungen, det var rikets vapen-
och skeppsuppbåd. Vid mitten av 1200-talet var det Jarl Birger som styrde
landet, han tillhörde östgötasläkten som kallas folkungasläkten. Denna
släkt skrev ner lagar som avgjorde vad som var rätt och vad som var fel
för alla andra människor i landet. Folkungasläkten försökte stärka
centralmakten, dvs. att all makt skulle vara deras. Denna familj påtvingade de
"fria" bönderna att betala en beskyddaravgift eller så blev
de mördade (avrättade, eftersom de inte följde Birgers lagar). Denna
beskyddaravgift (utpressning) kallades för fasta skatter och blev en
avsevärd börda för bönderna att bära, samtidigt som folkungasläkten blev mycket
förmögna (de stärkte sin makt).
Albertus Pictor (ca 1445-ca 1509)
Albertus anses vara svensk medeltids största kyrkomålare och
utförde målningar i Floda (Södermanland), Härkeberga
(Uppland), Kumla (Västmanland) m.fl. I hans målningar är dödsmotivet
(både döden själv personifierad och döda människor) mycket vanligt
förekommande. Anledningen till det är farsoter som digerdöden, som fick
människorna att ständigt känna dödens närhet. Digerdöden var en pestepidemi
som härjade över hela Europa och nådde Sverige 1350.
Bernt Notke (1440-1509)
Notke var en tysk skulptör och målare som var verksam i Stockholm
1484-97, där han bl.a. utförde den sengotiska skulpturgruppen Sankt
Göran (kallas också Sankt Örjan) och draken för Storkyrkan. På ett
särskilt postament, (sockel), knäböjer prinsessan som ska symbolisera
Sverige. Statygruppen är ett tack till helgonet som deltog i slaget vid
Brunkeberg 1471. Draken med taggar av älghorn har en utformning som påminner om
drakarna i den kinesiska konsten. Den skiljer sig därigenom från de
ödlelika drakar som vid denna tid framställdes i den europeiska konsten. Sankt
Göran eller som han egentligen heter Sankt Georg är ett helgon som figurerar i
åtskilliga legender. Den mest kända finns i samlingen "Legenda
aurea" som är skriven på 1200-talet. Legenden handlar om S:t Georg och
hans kamp mot en drake som terroriserade Lydien och krävde både djur- och
människoffer. Kungen brydde sig inte om sitt folk men när draken krävde att
kungens egen dotter skulle offras så kallade han på S:t Georg. Denna krigare
kom från Kappadocien och lyckades med Guds hjälp döda detta ettersprutande
monster och rädda prinsessan. Han omvände sedan folket till kristendomen,
vilket ogillades av kung Datianus som lät halshugga S:t Georg. Men innan S:t
Georg dog lyckades han omvända kung Datianus gemål. Både den Ortodoxa kyrkan
och den Katolska kyrkan dyrkade S:t Georg under tidig medeltid, och under de
otaliga korstågen ansågs han vara krigarnas och riddarnas skyddshelgon.
England utropade S:t Georg till nationalhelgon på 1200-talet och fromma
katoliker använder honom fortfarande som nödhjälpare.