Epoken som dominerade Europa under perioden 1725 – 75 kallas Rokoko. Den svenska rokokon blomstrade 1750 - 1775 under kung Adolf Fredrik. Rokokon utgick från den franska Barockens hovstat, och givetvis blev Rokokon mest utvecklad i just Frankrike. Rokokokonstnärerna ville bryta med barockens storslagenhet och klassiska stil, och eftersträvade istället frihet och yppighet. Rokoko är ett sätt att leva, rokoko handlar om att ha en behagfull inställning till livet och om upplösningen av det klassiska formspråket. Rokokon är förändringsprocess och en frigörelseprocess från renässansens kanon, men givetvis behåller vissa konstnärer mycket från det klassiska formspråket . En del konstnärer behåller mer än andra, men typiskt för rokokon är ändå en frigörelse. Rokokons epok utspelar sig under 1700-talet och det är nu som Händel komponerar Messias, Johann Sebastian Bach komponerar Matteus-passionen, Voltaire skriver Candide och Daniel Defoe skriver Robinson Cruse.

Vi kommer ta upp följande ämnen under Rokokoepoken:

Den klassiska linjen utgör väggarna i strikt geometriska former, med räta vinklar som existerar i proportion till varandra, den klassiska linjen har ett speciellt kanon som måste följas mycket noga av konstnärerna. I rokokokonsten gör linjen så revolution och börjar existera i en anarkistisk frihet. Linjen skapar mjukt rundade former och elegant yppighet, genom t ex symboliska ornament.

När det gäller måleri, så är det mycket svårt att se skillnad på målningar utförda på 1720 och 1730 talet om det är barock eller om det är rokokomålningar. Men det finns skillnader, miniatyrmålningar blev på modet och beundrades mera än jättelika målningar. De färger som konstnärerna använde var genomgående ljusa, som pärlgrått och mögelgrönt. Watteau är en av de konstnärer som inte riktigt bryter med det klassiska kanon som existerar vidare parallellt. Hans inspiration kommer både från det holländska 1600-tals genremåleriet och venetiansk litteratur. Men han tillför denna inspiration något nytt, och där ligger en del av hans storhet som konstnär. Watteau som för övrigt finns representerad på vårt fina Nationalmuseum i Stockholm, skildrar i sin målning "Kärlekslektionen" en stämningsfull intimitet som speglar den behagfulla attityden, ("Fêtes galantes" galanta stunder), som var gällande under rokokoepoken.

Antoine Watteau växte upp under enkla förhållanden i staden Valenciennes som ligger 60 mil från Paris. Pappan lät Antoine Watteau utvecklas som konstnär redan från tidig ålder genom att ge honom möjligheten till viss konstnärlig utbildning. Detta första smakprov på konstnärslivet fick honom att fotvandra till Paris när han var runt 18 år gammal för han ville bli konstnär. Som människa var han en konstnärligt inåtvänd drömmare som betraktade sin omvärld kritiskt och misstänksamt. Han drabbades av en obotlig sjukdom (troligen lugnsot eller tuberkulos) och dog 37 år gammal. Han var en slags motsats i sig själv. Som en kritisk, bitter och dödsdömd sjukling så skildrade han ändå det behagfulla livet i sin konst. Men kanske är det just därför som han uppskattar livet, först när vi människor är sjuka och döende så inser vi livets värde. Så kanske tack vare sin sjukdom så skapade han en drömvärld som han hade total kontroll över och kunde vandra in i när sjukdomen blev för fruktansvärd. Drömvärlden blev ett trädgårdslandskap fyllt av romantik, kärlek och allt annat som Watteau själv saknade i sitt liv.

I Bouchers skapade verk kan man tydligt se att hans inspiration kommer från Rubens. Men han kopierar inte bara Rubens konstverk utan han tillför och utvecklar Rubens så de till slut kommer att mutera till något helt nytt. Vad är det då som Bocher tillför, jo det är en själslig förflyttning in i en annan dimension. Vi som betraktare blir insugna i hans konstverks värld, och där får vi möta och deltaga i det intima livet som pågår i rokokons salonger och sängkammare. Boucher överöser oss med livsglädje och livslust och det gör att vi som betraktare nästan drunknar i den sjö av lycka som bildas.

Den dåvarande svenske ambassadören och konstmecenaten Carl Gustaf Tessin var mycket förälskad i Bouchers 18-åriga vackra hustru Marie-Jeanne Buzeau. Tessin besökte Bouchers hus ofta och tack vare detta blev Tessin och Boucher mycket goda vänner och Tessin köpte åtskilliga verk av målaren och dessa finns nu utställda på Nationalmuseumet i Stockholm i de franska salarna.

"Venus triumf" är en dynamisk och lekfull tavla som är ett motiv hämtat från den klassiska skolan, men tack vare livsglädjen som den återspeglar så räknas det som ett Rokokoverk. Enligt den klassiska sagan så föddes Venus, kärlekens gudinna, ur havet, efter att Uranus avskurna lem, "förenats" med havet. Hon flyger fram på en farkost uppe på himmelen, med hjälp av vindarna och amorinerna. Hennes följeslagare är najader och tritoner. I bilden är kompositionen uppbyggd kring en virvlande serpentinlinje och går i en ton av kyliga pastellfärger.

För Chardin handlar konsten om att renodla livslusten ytterligare, i förhållande till Bouchers livslust. Men samtidigt som Chardin renodlar och förändrar så klänger han sig fast vid 1600-talets barock med sådan kraft att en frigörelse är omöjlig. Men en brytning syns ändå, en brytning som växer från en spricka till en bottenlös ravin när man betraktar Chardins eleganta skildring av både tjänarnas kök och herrarnas förnäma salonger. Särskilt tydligt syns rokokons närvaro i hans stillebenmålningar. Där han kan skildra och fokusera på det levande livet genom att avbilda döda ting, tex en av jägare dödad hare som hänger bredvid den kopparkittel som den ska bli tillagad i och allting befinner sig i det kök där hela härligheten ska tillagas. Fastän hela motivvalet är bestående av döda ting så fullständigt sprudlar hela tavlan av liv, haren associerar betraktaren till extremt snabb förflyttning och häftiga kast åt sidorna, haren är en varelse som betraktaren kan associera med livsglädje, men samtidigt så var inte haren tillräckligt snabb, utan självklart mötte haren förr eller senare sin överman och blev besegrad. Besegraren i sin tur kommer att få sin belöning, han kommer att äta upp haren, eller livsglädje genom att äta och därmed överleva ytterligare en stund. Man kan sammanfatta bilden att det handlar om att vi ska sträva efter livsglädje men undvika hybris, för hybrisen dödar livsglädjen. Chardin balanserar dock som en lindansare mellan livsglädje och en mycket aggressiv bild fylld av våld och ondska där kopparkitteln representerar det helvete som vi alla till slut hamnar i, när vår hybris har tagit kontroll över oss. Anledningen till att han balanserar högt däruppe är hans sökande efter sanningen i det mest blygsamma och oväsentliga.

Den franske mästaren Jean Siméon Chardins liv hade en glansperiod när han var 38 år gammal men stora delar av livet var ett helvete för honom. När han var 38 år vann hans tavlor publikens gunst och konstnären blev etablerad. Han fick träffa Kung Ludvig XV och fick jobb på konstakademin vilket gav honom ekonomisk trygghet. Men år 1767 begick hans son Pierre-Jean självmord och hans liv slogs i spillror. Han blev utkastad från hovet, gick i konkurs och så den 6 december 1779 dog han utfattig och bortglömd av alla sina nära och vänner.

Rokokohuset skiljer sig mycket lite från Barockhuset, men några karakteristiska skillnader finns det ändå. Rokokohusets arkitektur spreds effektivt genom olika mönsterförlagor, den mest kända var arkitekten Briseux` L`art de batir des maisons en campagne. Mittpartiet i rokokohuset dominerar hela den övriga byggnaden, och fönsterna är inte lägre klassiskt rektangulära utan formen har spruckit upp som en blomma i knoppning. Rektangeln har blivit krönt av en vesica. Själva planlösningen är uppbyggd kring entréhallen som ligger i husets centrum, mittpartiet. Därifrån så sprider sig rummen ut som ringar på vattnet, efter den verksamhet som bedrivs i huset vid olika tidpunkter. Innanför entréhallen ligger därför matsalen och i pendang på bägge sidor om matsalen ligger det manliga och det kvinnliga elementet som en slags platonisk utopi, dvs husets herre och härskarinna har var sina identiska sviter på var sin sida om salen. Sviterna var uppbyggda efter verksamhetens behov och innehöll därför förmak, kabinett och sängkammare.

Detta är den viktigaste konstformen under Rokokon, eftersom hela epoken / begreppet Rokoko handlar om att glorifiera livet genom att leva i en slags fri elegans. Låt oss nu först börja med väggarnas inredningsarkitektur. Det klassiska sättet att inreda väggarna var att helt täcka dem med träpaneler, som var rikt dekorerade med reliefornament. Det viktigaste var dock att väggen delades in efter gällande kanon, där de olika geometriska mönstren befann sig i förhållande till varandra på ett sådant sätt att de tillsammans skapade en harmoni. Under Rokokon frigjorde man sig från denna kanon och började exprimentera med andra former. Den räta vinkeln kom att ersättas med rundade hörn, vilket var det samma som att förkasta den klassiska kanonharmonins paradigm, ett brott mot den klassiska stilen. Rokokons konstnärer uppskattar den asymmetriska serpentinlinjen mera än den klassiska kanonlinjen, vilket blir typiskt för hela epoken Rokoko.

Rokokons möbler hade två funktioner och det ena uteslöt inte det andra, möblerna skulle vara eleganta, eftersom rokokon är en manifestation av elegans, och ändamålsenliga, eftersom rokokon är en manifestation av det behagfulla sättet att leva. Under hela 1700-talet var det gällande modet att ställa upp möblerna längs väggarna i rummet. Detta innebar att golvytan i mitten på rummet blev fri. Denna fria golvyta användes sedan för att göra tillfälliga möbleringar för varje enskilt tillfälle, därför var det viktigt att de möbler som skulle flyttas nästan varje dag var lätta, annars skulle det ju bli väldigt mycket jobb med att flytta möblerna vid varje tillfälle. En del möbler var dock helt stationära, dvs de flyttades aldrig, det var främst stora tunga imponerade bronsförgyllda byråer. Det lätta står i konstrast mot det tunga på ett nästan erotiskt sätt, där man kan ana ett manligt tema ställt i förhållande till ett kvinnligt tema.