Den gamla tiden i den västerländska konsthistorien brukar kallas för Antiken, (gammal), och är en epok från 700 f.Kr. till 400 e. Kr som omfattar både klassiska Grekland och Rom, vi ska här bara ta upp klassiska Grekland. Många forskare säger, (vilket vi vet inte stämmer) att hela vår kultur grundlades under denna epok. Den grekiska kulturen fick sina influenser från den mykenska, och den mykenska fick ju sina influenser från den Minoiska, osv (dessutom så blev ju självklart grekerna påverkade av sin samtid). Men precis som alla andra högkulturer så vidare utvecklade grekerna sitt arv, förändrade arvet, och satte sin prägel på arvet. (med arv menas i detta fall, kultur, religion, filosofi, konst, teknologi, litteratur, arkitektur, matematik, osv listan kan göras mycket lång.)

Grekerna började resonera om olika sätt att styra staten, (de använde sitt förnuft och sitt logiska tänkande) resultatet blev demokratin. Där alla fria män (som var medborgare) fick rätt att vara med och styra staten (genom att rösta).

Konsten hade alltid en funktion, det handlade aldrig om konst för konstens egen skull. Konsten var i religionens och samhällets tjänst och funktionen var gåvor till gudarna. Skulpturerna i kontrapost (med kroppsvikten fördelad till ena benet) är troligen minnen av Diadalos statyer som kunde röra sig och som såg alldesles levande ut, dvs mer avancerade robotar än vad vi kan bygga idag kunde han bygga för 4000 år sedan. Utvecklingen tycks än en gång börja på topp, och sedan går det utför. Grekernas statyer var alltid, (i princip), gjorda av brons, troligen var Diadalos robbotar gjorda i brons. Men grekernas bronsstatyer är nedsmälta och omgjorda till vapen (något som människorna förstod att använda) och det arv som finns kvar till oss idag är romerska marmorkopior. De olika konstnärerna, (i detta fall skulptörer) vars namn vi känner till, (från litterära källor) eftersträvade olika sorters karaktär på sina skulpturer, t ex så kännetäknas Praxiteles verk av charis (behag). Skopas känneteknas däremot av patos i sina verk. Lysippos gjorde mest män, som atleter, gudar och härskare, gärna i kolossalformat. Lysippos verk skapade normen (lagboken) för hur alla, (nästan) härskare i framtiden låtit porträttera sig. Praxiteles mest kända verk den knidiska Afrodite, som var en stor turistattraktion under antiken. Det var en hel naken framställning av gudinnan i stort format.

För grekerna var strukturen i sig en funktion. Proportions systemet, kanones, blir mer och mer sofistikerat, ju längre grekerna utvecklar sin ordning (kosmos) och sin rationalitet (logos). Det är ingen "realism" eller "naturalism" som eftersträvas på något sätt. Människorna såg inte ut så här, utan det är en komposition som inte ens konstnärer styr över. Reglerna för hur det ska se ut styrs helt av kanones. Det finns alltså en lagbok som avgör vad som är konst och vad som inte är konst. För grekerna var själva upplevelsen av funktionen konst. Därmed kan en grekisk hjälm, ett svärd eller skulptur alla upplevas som fulländade konstverk, eftersom de harmoniska proportionerna i formen är lika viktig som själva grundfunktionen för t ex hjälmen (dvs skydda huvudet från hugg och slag, osv).

Lera blandas med vatten, formas med händerna (t ex en vas att ha vin i) och värms i en eld (ugn) under en längre tid. Då stelnar den och blir det vi kallar för keramik. Denna keramik blir i sin naturliga färg (från leran) röd, (brunröd). På 700-talet f Kr så målade man figurer med svart färg figurer på vaserna innan man brände dem till keramik. Därmed fick man föremål som hade annan betydelse än den rent praktiska, (vaserna var inte längre några primitiva hinkar att ha vatten i) det skapades konst som vi i dag kallar för svartfigurigt vasmåleri (eller den geometriska keramiken). Detta ersätts av det Attiska måleriet som uppstår cirka 530 f Kr, och har sin storhetstid under 400-talet. Här förändras själva tekniken. Fortfarande målar konstnärerna med svart färg, men nu "sparas" motivet och bakgrunden (allt annat på keramiken) målas svart. Det som blir kvar är alltså omålade partier av röd färg, som bildar t ex figurer, därav namnet rödfigurigt vasmåleri. Motiven ger oss en inblick i den antika människans liv, eftersom de utgörs av bl a relgion, mytologi, handel och det dagliga livet.

Ett mycket viktigt budskap som den klassiksa grekiska konsten fömedlar till oss efterlevande är lev med besinning (sofrosyne) och låt dig aldrig drabbas av övermod (hybris). Men det är en idealvärld som konsten visar, något likhetstecken mellan det verkliga livet och konsten existerar inte. Verklighetens Grekland präglades av ständiga krig, maktkamp och grymmheter. I konsten finns i stället en stilla måttfullhet över den rörelse som handlingen berättar för betraktaren. Exempel på detta finner vi på Parhenon, där kampen mellan lapither, kentaurer amazoner och greker finns avbildad. Gerkerna är stolta över sina segerar, och gör som vanligt en stridsscen i relief för att visa att de vann. Men den som är besegrad framställs sällan som förnedrad eller hånad, och det är i detta vi finner den måttfullhet, besinning och rädslan för övermod. Grekerna säger, ja vi vann, men vi är fortfarande bara människor, och vi kan bli besegrade nästa gång om vi t ex inte är måttfulla i vårt levnadssätt efter segern.